2006 enligt Jerry.

Hello Saferide skrev en låt om det.
Dreams End skrev en låt om det.
Jens Lekman tryckte tröjor med det.

2006.

Smaka på det. Tjugohundrasex.
Nu är det snart över, bort, väck och kommer aldrig igen.

För min egen del var 06 året när det hände en massa roliga saker:
Jag lyckades anordna en konsert.
Jag fick spela skivor på en klubb.
Jag fick en låt.
Jag tog bilder som hamnade i ett skivomslag.
Jag fick vara med i tidningen.
Jag blev utskälld i tv.
Jag blev citerad i GP.
Jag slog sönder mitt knä.
Jag fick se räkneverket på bloggen springa över 100.000 besök.

Så då var det tid att summera ihop det här året, knyta samman säcken.
Efter runt 120 konserter ser det ut såhär:
(typ alla länkar går till konsertrecensioner eller annat jag skrivit om bandet/artisten. Klicka gärna på alla)

Årets Band: Almedal.
Ibland är det så enkelt. Du behöver bara läsa här.

Årets Konsert: Jens och Erlend på Pustervik.
Antingen var man där eller så finns man inte.

Årets Pop: Kusowsky
Vissa saker tar en sekund att förstå. Läs mer här.

Årets Synthpop: Universal Poplab.
När allt plötsligt blev lite mer personligt, lite mer allvar. Intervju med Christer här, och lite mer om UP här.

Årets Nya: Bonnie & Clyde
Intervju här.

Årets Röst (manliga): Irene-Bobby
Hur han gör vet jag inte...Han säger själv att han fuskar.

Årets Röst (kvinnliga): We are soldiers we have guns-Malin
Mer här.
Hon och Irene-Bobby borde göra något ihop...Hahaha!

Årets Kille med gitarr: Henrik Berggren.
A.k.a GUD.

Årets Tjej med gitarr: Karin My aka Synth-Karin
Det är något med svarta akustiska gitarrer....

Årets Trummor: TLBN-Biffen
Jag ger mig inte: Du är bäst!

Årets Piano: Regina Spector delar det med Miss Li.
Trenden med kvinnor och piano håller i sig...

Årets Låttitel: Internet poker ruined my life med Big strong union.
Helt rätt i tiden.

Årets Livelåt: Still flyin´
Vi har inte slutat sjunga än!!!

Året Gråtlåt: Annika Norlin och Martin Hamberg i Summer is going to take the pain away.
Hello Saferide fick lite hjälp på Popadelica av Östersunds vackraste röst. Magiskt!

Årets Vissling: Dansa med Kusowsky (jag är sååå trött på alla som säger Young Folks med Peter, Bjorn and John)

Årets mörker: Dimbodius
Ibland behöver man mer mörker än man anar.

Årets Land: Finland
...och det berodde fan inte på Lordi...

Årets Video: The Embassy - Lurking (whit a distance)

Så stilsäkert!

Årets Skivtitel: Bra enligt Peter 5jöholm
Han blinkade lite finurligt den där Peter...


Årets Danslåt:


Årets Mest oväntade cover: Magnus Carlson goes Nu kan du få mig så lätt.
Soundtracket till Göteborg.

Årets Poet: Emil Jensen. Men det är litet litet steg till tvåan Navid Modiri, som faktiskt var Året Poet förra året.

Årets Längsta: Kön till Debaser Medis invigning.
Detta Stockholm!

Årets Kortaste: Irenes skiva.
Kaffet! Kaffet!

Årets Underskattade: Dreams End
Kom igen nu hela Göteborg!

Årets Cover: Maher Shalal Hash Baz "Black cab"
Även om Computes "Some days are made for smoking" ligger väldigt bra till.

Årets Klubb: Cosy den.
Tack alla som fixar med den, ni är underbara och jag älskar er! Jag har skrivit in er i mitt testamente...

Årets Inredning: GS2H
Silver är det nya guld.

Årets Lokal: Underjorden.
Bara jag får komma tillbaka...

Årets Flyer:

Vackert!

Årets Bild:

Säger mer än tusen ord.

Årets Låt på väg till jobbet: Cathrine - Fibi Frap.
Får mig på bra humör. Alltid!

Årets Hyllning: Almedal.
Håkan borde vara stolt. Klicka här för intervju.

Årets The Knife: Zeigeist.
Lite ljusare än originalet och galet roligare live.

Årets Soundcheck: I´m from Bracelona på Popadelica.
Nära på en hel timme!

Årets Vattendelare: CAarmé
Konserten på Emmaboda var bra! Hör ni det!

Årets Diss: Uppåt framåt.
-Hej tjäna! ...jo jag har ju skrivit om er på min blogg...kan jag få en gratis öl?

Årets Samtal:
Jerrys frisör: -Jaha vad skall du hitta på i helgen?
Jerry: -Ja... jag tänkte gå på Morrissey.
Jerrys frisör efter lång paus: -Jaha....vad ligger det?

Årets Citat: Rockfoto-Pauline (numera Fotohögskolan-Pauline) på Emmaboda:

-Det var Tiger Lou som gjorde golfen svart!

Jodusåatt...

Årets Händelse: Jens och Erlend på Gamlestans gator!
Le grande minne för livet!

Årets Debatt: Fildelning.
Att stjäla eller icke stjäla det är frågan..

Årets Tåg: Roslagsbanan.
Smalt, ljusblått och med konduktör! Like back in the days...

Årets Turnébuss: Deltahead ambulansen.

Så fin!

Årets resa: Hem från Emmaboda.
Ni som var med vet vad jag snackar om... tack för tålamodet.

Årets "Alla på samma scen": Avslutningen på Baddaren.
Oh-My-Sweet-Lord!

Årets Förvirring: Magnus eller Magnus?
Carl skriver det vill egentligen vill läsa.

Årets Intervju: Pascal är bakfulla.
Allt är OK på festival.

Årets Hopp: Refusedhoppet. Bläddra ner här så hittar du en illustration.

Årets Egotripp: Till mig, om mig och för mig.

Årets Kock: TLBN-Joel. Din svampstuvning smakar bra än! Bläddra ner här för bilder

Årets Sidekick: Edda Magnason. Man blir lite kär i Emil Jensens musikaliska hjälpreda.

Årets arm:

Tack för hjälpen Christer!


Årets NEJ!: Parvanten.


2007 ser jag fram emot:
Moa på scen i Göteborg.
Nu får du ta och komma hit, din bror vet vägen!

Annika Norlin på scen, på svenska.
Inga ordvitsar om att det Säkert blir bra...

They Live By Nights skiva.
Vet ni att jag skrev samma sak på listan inför 2006? Nu får ni fanimej släppa den där skivan!

Popadelica del 2.
Kanske bo på Sveriges konstigaste hotell igen någon?

2006 tackar jag:

Alla band och alla artister som gett mig minnen för livet! Jag glömmer er aldrig.

Alla klubbarrangörer, ni är de verkliga hjältarna! Hellre fattig och glad än rik och ledsen. Speciellt tack till Johan och Jens som lät mig spela skivor...

Alla som kom och lyssnade på Irenes spelning vid min husvagn på Emmaboda. Fantastiskt! Till och med folk från Tyskland...

Alla medlemmarna i Irene som spelade vid husvagen...

Alla som läser min blogg! Jag älskar er alla! Jag kommer fortsätta utsätta er för mina tankar.

Alla som kommit med uppmuntrande ord under året! Det värmer.

Alla taxichaufförer som inte hittar rätt så jag får se nya delar av stan...

Tillsist:
Komihåg att det är dina känslor som är viktiga. Inte vad jag eller någon annan tycker.
Take no heroes, only inspiration.

Tillsist2:
På förekommen anledning: Alla stillbilder är tagna av mig. Du får gärna låna dem om du ber om lov först. Det tycker jag är hyggligt...
Vill du ha dem i högre upplösning så posta iväg ett ebrev.

Jerry Boman

Reta och provocera.

När The Though Alliance vevade runt som mest för något år sedan blev folk väldigt upprörda. Rent av svinförbannade.
Efter några konserter var jag en av dem. Visst det var underhållande men lite tråkigt i längden. Ge mig nått nytt!
Det roliga var hur detta lilla band kunde uppröra så många människor samtidigt som det skapade grupper av människor som skulle kunna dö för bandet.
Någon skrev att TTA var det sista riktiga rockbandet, ett band som provocerade på allvar och inte bara ägnade sig åt luftslott.
Om det är sant är Pistoldisco Göteborgs sista, sista rockband och jag älskar dem!

Till att börja med, ja det var jag som stod och tryckte i ett hörn på Ambassaden igår. Det handlade om att jag faktiskt bara ville se bandet, den andra musiken berör mig inte. Därmed inte sagt att det var dåligt, alla verkade ha hur kul som helst! Inget problem i det, det är bara inte min påse. Har aldrig varit och kommer aldrig bli, men som sagt jag tror de som lirade skivor var hur grymma som helst för jäklar vad det dansades! Med rätt sällskap så hade jag också dansat. Men du får det vara rätt sällskap...

Nåväl, efter typ 2 och en halv timme kom så då äntligen Pistoldisco upp på scen. Vid den punken var dansen som mest intensiv...

En sökning på nätet efter de här två männen ger inte mycket, jag hittar ett franskt garagerockband och en nerstängd Myspacesida. En liten film hittar man och så ett namn: Alexander Palmestål. Vad den andra killen heter har jag ingen aning om men han spelar synthtrummor.

Pistoldisco har lugnat ner sig, det är inte lika mycket mortorsåg länge. Den här kvällen betår mest av vassa synthcymbaler och monotona noisemattor. Ibland sjunger Alexander något. Tyvärr hör man inte vad han sjunger...eller förresten tyvärr och tyvärr, Pistoldisco är helheten av det är. Av ljud och tystnad.
Det är meditation. Man försvinner för en stund.

Och det är just det publiken också gör. De blir provocerade av den här musiken, de vill ha dans och lättillgänglighet. Någon kastar en plastpåse på trummorna, någon buar och resten går helt enkelt ut och röker. Det verkar som bandet tillslut ger upp, efter tre låtar skakar de på huvudet och går. Pang bom bara.
Så då är det då sant: Pistoldisco är Göteborgs sista rockgrupp, det här är punk på riktigt! Shit vad folk kan gå igång! Antingen hatar man det eller älskar man det.

Jag älskar det! Förmodligen bara för att det retar någon annan...

Tillsist:
Nä, just nu är det inte mycket som händer...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Pistoldisco, Ambassaden, Hyml, Göteborg, Musik

Familjen gav mig allt.

Jag förstår egentligen inte varför poesi och musik har gått skilda vägar. Den ena genren får locka och slita i människor för att få uppmärksamhet. Sällan är det uppskattat att dra en dikt på förfesten, att sedan försöka dra samma dikt på efterfesten är socialt självmord. Men med en gitarr i näven kan du göra hur du vill, även om du inte har så mycket att säga eller kan uttrycka. Kan du några ackord får du garanterat röra främmande hud.
Något som sällan händer poeten, denne skriver mest om bristen på just kärlekrörelser.

Igår spelade Klubb Populärs snälla killar bakom skivspelarna väldigt bra musik. Inte en kotte lämnade dansgolvet...kan i och för sig bero på att nästan ingen äntrade dansgolvet. Sällan har den fina lokalen känts så tom, var det 50 personer där? Men som sagt de spelade väldigt bra musik.

Bland annat fick jag höra Peter 5jöholms underbara hyllningslåt till Populär-Anders, "Varför blir jag så glad när jag träffar Anders". Väldigt varmt gjort! Anders själv var klädsamt ödmjuk som vanligt men jag vet hur han känner, att få en egen låt är bland det finaste som kan hända. De sjunger om mig alltså finns jag!



Tillmans var i somras bandet som räddade en av mina kvällar på Rosenlundsbåten. Ian Curtis ala 2006 tog sig ner i kajutan och förmörkade våra sinnen totalt. Den gången försvann jag i tanken ner i kanalen. Av lycka.

Nu är inte Tillmans lika roliga, men det är bra som vanligt. Nämda Joy Division hörs, och så även New Order. Det är iallafall bra att de lämnat den strängslitade basen hemma. Annars hade det varit lite för likt. Nu bygger det fram stora stråkar och dunkla ljud med eko raserade sånginsatser.

Jag gillar Tillmans...ibland. Måste vara i rätt läge, igår var jag nog på för bra humör. Man måste vara lite förbannad för att njuta, det måste se hopplöst ut runt omkring en. Då är Tillmans stort.
Igår var det för mycket trevliga människor runt mig för att det skulle gå.
Kanske var scen för stor också.



Familjen är en stor poet i en rastlös kropp. Inte att han sätter sig ner och drar historier, dikter eller bränner av prosa framför oss. Språket finns där, det är mer än dialekten som smakar Emil Jensen. Men där Emil bygger varma täcken av piano hamrar Familjen fram dansanta melodier. Korsa Detektivbyrås organiska nostalgi med Kalle J.

Som ni vet gillar jag människor som vågar på svenska. Skruvar till orden och öppnar mina ögon för andra vinklar, blåser bort dammet och polerar fram en ny språkyta. Nya förståelser med vanliga ord. Inget larvigt överspråk tagit direkt ur uppslagsverken, Familjen använder talspråk med tvist.

Han skruvar på sin lilla låda, vi får pausa i dansen när datorn laddar och det är inte speciellt märkvärdigt alls. Ut ur det där kommer faktiskt en av höstens bästa konserter! Jag dansar väldigt mycket i slutet! Samtidigt som hjärnan fylls med viktiga ord.

Tillsist:
Även om jag inte är så mycket för jul, jag menar soundtracket till den här högtiden kan vara det sämsta man hört, så är det ändå den där stora aftonen i morgon. Jag önskar er alla en fin dag.
Så ses vi den 25 på Ambassaden eller kanske på Sticky.

Tillsist2:
Min jakt på något uteställe med klass i Stockholm under nyår ger knappt något alls. Märkligt, Göteborg ställer ju upp i guldklass den där sista dagen på året. Konstigt att inte stora stora staden kan bjuda på mer. Nu lutar det åt Debaser Medis och Service-Olas dansparty. Ironin kan inte bli större: Även om Ola nu kanske bor i Stockholm så känns det som de får ta hjälp av västkusten för att få ihop något... Indiestockholm var är ni!?!

Jerry Boman

What a world, what a lovely world we live in baby!

Alla som är över 25 räcker upp en hand!
Anna och Fridas (Rough Bunnies) fråga genererar i alla fall en bunt armar i luften. En rätt stor bunt faktiskt. Skall jag vara ärlig hade jag inte räknat med det, jag trodde möjligtvis som max på 6-7 armar i luften.
Att det nu höjdes fler armar tyder på en sund inställning. Att det är mer än OK att hänga på Cosyden, där medelåldern kanske är 19 år, fast man enligt vissa borde stanna hemma och kolla in På spåret eller nått.
Det är bra människor! Jag tror på er, ni kommer segra. Den goda smaken kommer segra.

Cosyden har flyttat. Eller jag vet inte riktigt, för Cosy har ju inget riktigt ett hem sådär. En vildhare som skuttat från lägenheten i Bergsjön, via katakomberna under Kortedala torg och nu senast på Underjorden i Gamlestan.

Nu är då frågan om jag skall säga var vi var igår. Alltså, jag vill inte förstora mig själv och min lilla blogg, men anledningen till flytten från det härliga Underjorden berodde tydligen på att det klagats, någonstans ifrån, på ölförsäljningen. Detta som en följd av att fler och fler fick reda på stället. Kanske via min blogg som tydligen några läser. Men mer sant är kanske ryktet om den bra musiken. Sånt har ju en tendens att gå från mun till mun.
Kanske också myndigheterna läser och lyssnar, och som då sände ut sina spioner.
A.K.A Glädjedödare.

Nu var det ju inte så att det precis var hemligt, men jag struntar i att spä på risken att Cosyden försvinner genom att hoppa över platsen igår. Det är ju egentligen inte så viktigt, även om jag kan säga att det var ett väldigt fint ställe.

Hursomhelst bjussades det på fyra band igår. I ärlighetens namn hade jag faktiskt inte så mycket koll på de första, var tvungen att fråga Cosyden-Mattias om vilka som var vilka…

Först ut var Goof.
Ok, nu till en sanning: Man blir inte bra ”bara” för att man sjunger snällt, snabbt och ängsligt. Inte per automatik. Till och med jag har en gräns för ”hur indie” det får bli. Gottfrid har annars alla delarna för att lyckas på varenda lägenhetsfest du kan hitta. Det vill säga lägenhets fester med bra människor som har god smak. Det här kanske ingen kommer jubla sönder halsen över, men allt är bättre än radion.
Men jag berörs inte speciellt. Sorry.

Nummer två ut: Rastlös.
Här blev jag väldigt konfunderad, jag fattade inte riktigt vem som spelade. På nätet låter Rastlös inte så här. Charmen var borta, så när som på en väldigt fin, helt underbar liten pianolåt på slutet.
Det var synd att allt försvann i den filt som lagts över diskanten. Nu blev det otydligt och suddigt. Men som sagt på nätet är det väldigt bra! Jag kommer tillbaka!

Bare Knees passerar rätt obemärkt, trots att jag står still och koncentrerar mig. Jag vet inte vad det är, men även här saknas den där lilla egenheten som gör att man fastnar rejält. Precis som Goof så har bandet allt, trallvänlighet, lofi, enkla melodier och ett skönt sätt. Men det blir mest dekor.

Sen kommer det som gör den här kvällen till ett superminne! Rough Bunnies är helt underbara! Precis som de andra har de allt men egentligen behöver, en svajig gitarr en distad mic och ett litet piano. Men de har en grej till: En känsla av att bara gå ut och köra på. Att fånga sången i luften och låta saker ramla på.
Jag smälter direkt!



Så gör även resten av publiken, applåderna stegras för varje låt. Det kommer mitt i allt en liten raplåt som snurrar till allt.
När vi är framme vid What a world.

What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!

Då händer det som jag vill alltid skall hända, låten får eget liv tillsammans med publiken. Vi skriker, sjunger och vill aldrig sluta. Spelar ingen roll att bandet slutar, vi maler på med det underbart vackra mantrat:

What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!

Jag skall börja varje dag så.
Jag gå genom hela dagen sjungandes på de där raderna.
Jag skall somna till minnet av den där allsången.

Jag ska sjunga så varje gång saker inte går min väg.
Jag skall nynna så på väg hem, bort, förbi och framför allt i livet.
Det är så vackert, så vackert. Precis den sköna naiviteten jag vill att allas uppenbarelse skall vara.



What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!

Sannerligen!



Tillsist:
Ikväll blir vi mörka på Storan. Tillmans ger oss ljud till natten.
Och det är ju helt sant när jag säger att även tryckande musik kan lyfta dig uppåt.

Jerry Boman

Ibland måste man sova lite extra.

Nej, vänner jag är inte död, inte ens en smula.
Ibland måste man sova lite extra och ta hand om sina kära.

Ikväll ses vi på Cosy den, imorgon ses vi på Storan framför Tillmans.
Och den 25 ses vi antingen framför Dapony bros på Sticky eller framför Pistoldisko på Ambassaden.

…och i mellandagarna kommer listan ni väntat på…

Jerry Boman

Allt har sin tid.

Ofta kan jag känna en enorm lycka över att Ian Curtis hängde sig. Att Joy Division dog, att allt bara hann flamma upp för att likt ett förkort tomtebloss upplösas i intet.
Det är såklart en stor tragedi för hans nära och kära men betydelsen för musiken kan inte nog underskattas. Vad hade hänt om han inte avslutat sitt liv? Turnén i USA var bara början. Bandet hade varit mer än överallt...

Welt-Klang hade sin stora period för 25 år sedan. Så beskrivs det iallafall. Jag har faktiskt inte en susning, inte ens internet hjälper mig mycket. På nätet är Weltklang ett svenskt balkansvängade band som mest lirar på bröllop...

"På riktigt" är det tyska Welt-Klang anno 2006 kass. Helt värdelösa.
Jag kan nästan inte minnas att jag hört eller sett något värre. De har ingenting.
En raspig gubbe, elektroniska ljud helt i fel takt och en synnerligen dåligt känsla om man vill att musiken skall skava.

Nu kan man avfärda mig som tyckare i den här frågan genom att refferera till att jag inte gillar den här sortens synth. Och det är förstås sant.
Men i fredags var jag inte ensam på Sticky, det var en handfull andra personer där. Bland annat satt det några på balkongen som i mitt tycke såg ut att vara nere i musiken.
De buade åt Welt-Klang. När bandet kom in för "extranummer" skrek en av de på balkongen "Jag hoppas de här låtarna är bättre än de andra ni spelade!". Han skrek det på engelska så att bandet kanske skulle förstå.

Men ärligt tror jag inte budskapet gick fram, Welt-Klang är självupptagna och introverta. Musiken är bedrövlig. Det luktar nerknarkad föredetting.

Jag är som sagt rätt lycklig över att Joy Division dog. Hemska tanke: Det kunde varit Ian vi stått och tittat på! De hade kunnat gått lika illa.
Allt har sin tid. Joy Division hade sin.
Welt-Klang hade sin tid. Tror jag.

Men kvällen i övrigt var lyckad, det är så mycket trevliga människor i den här stan! Jag gillar er alla!
Även om jag vid ett tillfälle kanske avspisade en väldigt vänlig person...

Tillsist:

Citat ur Ondskan # 3, Stefan Zachrisson skriver:

Tre sanningar:

1) Ibland, när allt känns så futtigt och instängt, räcker det att lyfta blicken för att piggna till och ta sig framåt och iväg. Vid vissa tillfällen räcker inte ens det.
2) Skall man diskutera musikjournalistik är det löjligt begränsande att göra det ifrån ett lokalt, svenskt perspektiv.
3) Jag är möjligtvis orättvis nu men: den svenska bloggsvären har varit ett skämt, i stil med pruttkuddar och halka-på-bananskal, jämfört med den internationella. Ett par undantag ihågkomna och noterade med guldstjärna.

Jorusåatt... Gräset är grönare på andra sidan eller?

Det fortsätter:

Två förhållningssätt:

1) Det som i själva verket är det mest naiva affekterande teoretiska förhållningssättet till popmusik, särskilt hos den genomsnittlige musikskribenten, är att låtsas att den, och man själv som uttolkare, är en ständigt busig 17-åring. Upplevelsen av musik som något rent, oförstört.
2) Det mest otvungna sättet att förhålla sig till popmusik, eller precis vad som helst man är seriöst intresserad av, är snarare att samla på sig mer kunskap, större referensregister, fler bottnar; det som brukar kallas ett mer intellektuellt förhållningssätt.

Alltså, jag är hellre den naivt busige 17-åringen än den djuptänkande och "drar paralleller till Proust"-gubben.
Jag menar att pop bara kan berusa på riktigt om man i varje situation ser sig som en intellektuell oskuld. När varken gårdagen eller morgondagen finns.
Hur kommer sig det annars att de flesta på frågan "Ditt bästa konsertminne?" tar upp något som hände dem i, låt säga, just 17-årsåldern?
Själv hoppas jag att mitt bästa konsertminne ligger framför mig. Alltid.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Welt-Klang, Joy Division, Göteborg, Musik