Visar inlägg med etikett Thomas Denver Jonsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomas Denver Jonsson. Visa alla inlägg

Vanlighet/vänlighet

0 kommentarer



Varför är Christian och Johans lilla festival, Kräftskivefestivalen, en underverk i trevligt och vänlighet? Jag tror på något så enkelt som "vanlighet". Att alla vågar vara vanliga under en helg i Dalsland. Här finns inga creddiga barer, här finns inte de fina stolarna och här lägger vi våra titlar i buskarna på vägen in. Jag känner mig avgjort mest avslappnad på den här festivalen än på något annat ställe (mer om det sist i texten). Det känns som de flesta andra också känner sig avslappnade. Här är vi alla ett. Band eller publik spelar ingen roll, alla samlas med den enkla inställningen att man har fan inte roligare än man gör sig.
Så tack Christian och Johan. Er genuina trevlighet/vanlighet är det som kommer ta det här landet ut ur krisen. Rakt in i festen.

Mitt tredje år i de mörka Dalsländska svampskogarna innehöll ju så klart en hel del musik, några ord om det som jag gillade bäst.



Först ut var Thomas Denver Jonsson. En stycke fin singer/songkille som jag sett förut. Jag minns att han var bra på sin gitarr men inget mot det här. Herregud! Killen har gått och blivit ett supergeni! Jag tror han kör två helt instrumentala låtar och det låter som inget annat. Han får den enkla gitarren att låta som flera, han skapar rytmer och figurer för våra öron likt ingen annan. Förra gången var han bra, visst, med egen stil bland strängarna men nu är han rent övermänsklig. Gitarren snackar, den sjunger, den lever eget liv. Det här är inte en kille med en gitarr, det är en musikalisk duett mellan människa/instrument.
Det sägs att Johnny Cash alltid bar med sig sin gitarr för att han på så sätt skulle bli ett med den. Om det funkar så bör Thomas leva i symbios med sitt instrument.



Förlåt Lina, jag har inte fattat förrän nu. Trots en massa tjat och en hel drös e-brev har jag aldrig kommit iväg till en Japonicaspelning. Jag ångar det som fan nu, för nu vill jag bara ha mer!
Med glädje och en större än livet-attityd smäller hon rakt in i huvudet på mig. I många av låtarna är det pianot som är den självklara mitt punkten, det självklara kärnkraftverket. Ljusa intensiva klapptoner väcker mig ur soldimman. Framåt driven pop, stor som Ullevi men också liten liten och lagom skev, perfekt för en sportstuga. Sjunga-med-pop och ständigt detta leende. Jag tror vi har och göra med landets gladaste artist, och sånt smittar. Jag hoppar. Och ler.
Japonica är ett sanningsband, jag tror på allt de säger. Var ni går, går jag...numera.



Kunde man ju ge sig på, plötsligt satt de den stora yxan i hugkubben och liksom berättade att nu är vi klara. Vi är ett band. Under hela helgen verkar de där bandet liksom hänga ihop, Oh jollity är en enhet, de sitter tillsammans, de dricker tillsammans och de spelar tillsammans. Ur högtalarna kommer så slängig musik att jag rodnar. Det slänger till höger och vänster i en yster dans. Från att hela tiden ha befunnit sig i skuggan av mitt medvetande tar nu dessa fyra upp alla plats. Helt färdiga. De ska ses live, bara där gör allt dem rättvisa.
De har allt, the looks, the music and the kavajerna. Så enkelt tar man över Göteborg. Och skogen.

(av hänsyn till de inblandade, deras respektive, deras mammor och deras grannar väljer jag att inte vissa en bild på nakendansen här)

Sist på fredagen spelade The Tram Sessions skivor, dvs jag och Anna. Herregud vilken fest det blev, folk slängde sin kläder, folk stod uppe på scen och vrålade av glädje. Som tur var bröt ingen käken i år, men det kändes som det var väldigt nära.
Bland alla låtar vi spelade så var det kanske min nya Broder Daniel-mix som gjorde mest intryck, mycket för att den börjar med den helt briljanta Anton Kristianssons "Broder Daniel Freestyle". Så i år blev det hela fyra BD-låtar i rad... Vi avslutade med Håkan Hellströms hemliga samarbete med Göteborgs symfonikerna i "Bara Dårar Rusar In". Storslaget är inte ett ord som räcker här.



Lördagen inleddes med en spontanspelning av ett band mitt ute i det fria. Härligt och skoj!



Det spelar ingen roll vad Anna von Hausswolff spelar. Hon kan sitta i ett helt tomt rum och ända skapa den vackraste musiken du hört. Hennes röst är helt unik. Den är där uppe, den är där nere och den raspar runt i mitten. Med mörker och klarhet spirar en röst som innehåller hela livet...eller nä, det är större än så, Annas röst lägger en bro mellan det här och det där andra, okända.
Det är något väldigt sorgligt i hennes röst, som om livet inte riktigt vill gå hennes väg. Hella tiden något som hugger, en ledsam röst.


Nu till det där med att känna sig avslappnad... jo så här var det, jag skulle bara vila lite på min röda luftmadrass...och somnade. Jo ta mig fan, jag knoppande in på lördagsnatten och missade typ hela kvällen. Ber om ursäkt för det.
Eller varför skulle jag göra det förresten.

Tillsist:
"Ghetto bar" på Kräftskivefestivalen är överlägset den bästa bar jag besökt. Kanske för att de tillslut hade en The Tram Sessions-drink...

Tillsist2:




Saxat ur festivalens egen tidning "Kräftnytt".

Tillsist2:
Två märkligheter stundar i helgen.

Bye Bye Bicycle spelar på Hotell Clarion på lördag. Gratis och fint!

Samma dag äger det här rum någonstans mitt ute i skogen...


Jerry Boman