Visar inlägg med etikett Hafdis Huld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hafdis Huld. Visa alla inlägg

Det bästa till sist.

0 kommentarer



Jaja, det kom regn. Det kom snormycket regn. Men tydligen mest på några gubbar som lirade synth. Så vem bryr sig om hundra år?



När jag kommer in i Teaterladan uttalar isländska Hafdis Huld ett dödshot. Inte till mig utan mot någon anonym. Låten heter "Plastic Halo" och det sägs bland annat det här:

I hope you choke in your plastic halo

Hårt och hänsynslöst, och jag tänker att någon måste varit riktigt elak mot Hafdis. För annars är hon snällheten själv, pratar fint med publiken och ger överlag ett väldigt ödmjukt intryck.

Även resten av låtarna är smarta, och mer snälla än det där dödshotet. Det är snygga elektroniska inslag och så en banjo ibland. Skulle sitta perfekt på en äng med valmo, tänk 50-talet goes elektriskt.

Något som däremot är lite roligt är att Hafdis när hon pratar bryter väldigt på isländska, men när hon sjunger sitter engelskan perfekt. Det känns som en grej det där med den isländska brytningen, funkade det för Björk funkar det för mig typ...

Jag lämnar ladan och skyndar till andra änden av området.




I wanna kick your ass couse you got a nice ass

Yehaaaa! Så bra!
Elin levererar det så självklart. Vasst och snabbt, likt en vinkelslip rakt i coola snubbarnas motivlackade Volvohuv. Det är upplopp vid korvmojjen, nya presidenter i stan. The Bombettes har redan vunnit valet och nu handlar det bara om Eriksgata. De kommer inte slå ner någon, jag tror de är snälla. Och inget våld behöver användas eftersom vissa saker står redan skrivet: The Bombettes kommer lägga beslag på ditt hjärta.

Det är ändå sångerskan Elin som sticker ut, hon är närvarande men ändå i en egen värld. Visst, det kanske är lite trevande ibland men vem tvekar inte på scen i Hultsfred. Rösten är perfekt för ändamålet.
TB kommer sticka kniven i varenda länsman. Och nu är ju inte resten av bandet kompband utan de fungerar som en enhet. Musiken är snygg, riktigt riktigt bra. Låtarna är näven i luften vänliga. Lyssna på "The Thief" och försöka att inte se cool ut...

Punkrocken från Umeå har en ny prinsessa i Elin. Och Sverige har nya favoriter. För det här kommer funka i varenda Ipod som vågar.
Snart kommer skiva på Dennis Lyxéns skivbolag NyVåg och jag tror mig veta att du vill ha den.

Gick tillbaka över området...igen.



Kollade lite på The Touch. Tre snubbar och en kvinnlig sångerska.
Kände att jag inte hade ork till dans trots att de gör det hela väldigt bra...Snygga kroppsstrumpor i blått och guld hade de också.



Tillbaka till Rookiescenen igen och Bobbybaby.
När jag senast lyssnade på dem var det i ett fönster i Majorna. Jag beskrev det som ljudet av småkakor.

Nu har småkakorna växt och blivit en hel mumsig sockerkaka. Sant är att BB skall upplevas live, det som på skiva är aningens såsigt blir live helt fint och mjukt. Kanske har det något med Ellinor Blixts ögon att göra. De förstärker musiken och är ständigt på vakt. Någon vis sa att en skådespelare avslöjas på ögonen, om det är sant så finns det inget som är osant med BB. Det är väldigt nära hela tiden.

Utöver musiken blir det extra fint i sången, som-jag-inte-vet-vad-den-heter-men-den-handlar-om-snön. Robert, som spelar väldens minsta trummset och har björndräkt, kastar papperssnö på Ellinor och några flingor på publiken. Jag är svag för lo-fi visuella saker!

Går ytterligare en gång tvärs över området mot Stora Dans och muttrar tyst att "fan ta den som la det här spelschemat"!



Och det skall ju till att spara det bästa bästa BÄSTA till sist. Absolut till sist! Jag måste börja det här lilla stycket med att berätta om IdaMarias sista låt (ja näst sista då men den sista låten var bara bas och extranummer så den räknar jag inte. Jag tror hon la in den för att vi inte skulle bli helt tokiga).

OH MY GOD!

Låter heter så och jag bara står där med hakan vid knäna. Låten var bra på Myspace men live är den helt jävla mosterhittig! Shit, jag drar tillbaka alla andra superlativ den här våren, alla skall tillfalla IdaMaria och OhMyGod.
Det börjar smygande, Pompejji väntar på utbrottet. Marken börjar skaka, några människor går fortare mot havet. Flera stenar rasar ner från husen och barnen börjar skrika.

KABOOMM!

Norskan med band gör låten till ett rock´n´roll riot, det är mental eld överallt och hela publiken väcks ur sin "sista-kvällen-dvala". IdaMaria skriker att hon älskar oss och vi skriker tillbaka. Låten fortsätter i det oändliga och micstativ vräks ner på marken. Vi är nu uppe i ett fullskaligt musikaliskt upplopp, de sista krafterna som finns kvar efter tre dagar i Småland skall fram!

Sorry sorry förlåt men jag tappar helt fattningen, hoppar utan morgondagen i tanke. Skriker, skriker OhMyGod! OhMyGod!

OhMyGod!!!

Yahoioi!



Nu var det ju fler låtar innan det, även de är pang på poprock. Snygga Louie var staccato smutsig, kickass texten i "Better then your naked" blir skrikallsång och ännu mera allsång i "We`re all going to hell".

Ni är många som kanske tycker att jag bara snackar om att allt var fantastiskt. Och ja det gör jag, för jag tänker inte så mycket framåt eller bakåt.
Så just nu är IdaMarias spelning på Hultsfred 2007 en klassiker. Det var helt perfekt. Allt satt där det skulle. It´s rock´n´roll life style i varje ven. TACK!

Emmabodafestivalen är numera snäppet bättre...IdaMaria spelar där också.
OhMyGod! Den festivalen kommer döda mig i år...



Sen var festivalen över. Tomheten slog mig i huvudet med sin rostiga stekpanna, förtältet gav tillslut upp under regnmassorna och jag somnade lyckligt in.


Tillsist:



Är man från Skåne har man inget vett. I allafall inte när det gäller att städa upp efter sig...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg