Visar inlägg med etikett Kristan Anttila. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kristan Anttila. Visa alla inlägg

Peace & Love: Att slå stort och försöka sälja in house på svenska

0 kommentarer



Det bästa jag vet här i världen är att se vänner/bekanta/tillfälliga bekantskaper få framgång. Blir varm i hjärtat när jag ser ett oförfalskat leende från någon som gör sin grej och får med sig publiken. Att få vara där när det händer, när musiken lyfter mot taket och börjar leva. När textrader skrivna i små rum, i garderober, lever ut genom en hel publik.

Allt det här hände Lilla Sällskapet i går på Peace & Love.

Fördelen med en festival i P&L-klass är mängden människor. Och den mängden människor faktiskt är där för att ta in och uppleva. Detta bäddar för elektriska gig framför publikhav. Det bäddar för stunden när slitet lönar sig, när de mentala pengarna kommer in på kontor, när allt klaffar.

Sista natten med gänget

2 kommentarer



Det börjar tidigt, en liten skara människor samlas på Storan för att ta farväl av Klubb Populär. Inget märkvärdigt, bara en klubb som skall läggas ner... Så känns det enda till Anders börjar med orden "jag skall inte hålla något tal" men ändå början har prata och orden fastnar på vägen. Han känner nog samma som vi som sitter där, plötsligt blev allt så stort. Man vet inte vad man har förrän det är borta.

Tre band på sista kvällen:



The Spiritual Negroes är två uttänkta snubbar som kallas Kiki och Jovo. För även om det är fantasifullt, lekfullt och skojigt hela tiden så känns det tillrättalagt. Likt en reklamare som spelar Guitarhero. Dansversionen. Det blir aldrig på riktigt. Det är för smart killar, för lite stolpe ut. TSN är en optimerad kod utan skavanker, ett monster helt utan liv. Eller livet finns där men det är så renderat, en 3D dröm som aldrig liknar något annat än en kopia av skoj.



De finns folk som avfärdar Peter Sjöholm. De känner inte Peter. Han är den varmaste killen jag vet. Många gör anspråk på att stå med vardagen upp till knäna, men det är precis det Peter gör. Ändå är han storslagen på scen, en bländade person. Självsäkerheten sitter mellan raderna i hans inte så sällan träffsäkra texter. Musiken är synthhaiku, bortskalat allt överföd och fokus på det enkla. Med orden berättar Peter om det lilla livet, som vi andra kan skala upp och projektera på oss själva.



Peter gör också tänkvärda covers. Alltså, hur briljant är inte "Flickvän i koma"! Den blir så att säga väldigt obehaglig i Sjöholms tappning. Kvällens roligaste och en av Peters främsta egenskaper, att plocka upp små saker från andra låtar, kom i och med textraden:

Flickor tänker på jobb och skola
Pojkar tänker på Jerry Boman

En tjusig rip från Människor utan Gränsers "Tjejer som aldrig dör", dock inte snott rakt av utan med en ännu större humoristisk tvist. Tack Peter, du gjorde min kväll! Och tack Jon-Erik för originalet!



Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Kristian Anttila, hittade nyss en gammal cd med bilder från 2003, jag var frälst redan då. Anttilla har allt, precis allt: The looks, musiken, texterna och rörelserna. Han är precis som han sjunger, kittlande på alla jävla sätt som finns! Låtarna är överkommersiella samtidigt som Kristian förmodligen aldrig kommer bli folkkär, han är lite för kittlande för massan. Antttilauniversum är blod, sex och en massa dårar.

Den här finalkvällen slår han på stora trumman, på scen står alla artister som varit med på senaste skivan: Vi hittar bland annat Martin Modin som vi känner igen från Detektivbyrån, vi ser Nils Börén från Irene, vi ser Andreas Lindh från Love Is Not My Only Crime m.m. Ett riktigt superband som får allt att bli den där underbara sista kvällen med gänget som vi alla ville att det skulle vara!

Precis när jag tror att det inte kan bli bättre kommer låten, Ingenting, Ingenting...Ingenting! Bättre slut på fina Klubb Populär kan omöjligt finnas! TACK!

Men kvällen var inte slut där, jag fick dansa till Broder Daniel också, nog så viktigt i kristider. Att taxin lurade mig på pengar gjorde inte så mycket, allt annat var så perfekt!

Så var det då över, stort tack tack tack till Mattias, Mattias och Anders för de här åren! Jag vet inte hur ni gjorde det, men ni gjorde det med kärlek till människor. Klubb Populär har varit livet själv, saker har fötts där, saker har dött, folk har bråkat, folk har blivit vänner men framför allt tror jag att Klubb Populär stod för anspråkslöshet. Varannan lördag fanns ett ställe dit man kunde gå och känna sig hemma. Tack väldigt mycket för det, ni tre glädjespridare. och TACK alla besökare som jag lärt känna!

Tillsist:
Lyssnar just nu på en fantastisk version av Hellströms "Bara dårar rusar in", den är inspelad tillsammans med Göteborgs symfonierna och är öppningsspår på en skiva som alla nyfödda i Västra Götaland ska få.
Låten är fin från början, men här sjunger Håkan så mjuk att jag kan skära med slö kniv genom orden. Ibland viskar han nästan.

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
jag gör vad som helst
för att få ditt liv
att verka bättre

Ni som funderar på att skaffa barn, det kan vara värt att göra det bara för att få spela upp den där låten för den nyfödda.
Nepp, skivan går inte att få tag på om man inte har en nyfödd i famnen. Eller om man har de rätta kontakterna (som jag har längtat efter att få skriva den meningen!).

Tillsist2:
Schlatta ger ut en bildbok med över 500 konsertbilder, överskottet går till Cancerfonden.
Där har du årets julklapp! Några av bilderna var utställda på Storan i lördags och jag är imponerad. Väldigt väldigt fina bilder som spänner över en lång tid, Fredrik Svensson (som han egentligen heter) valde bland över 100.000 (sic!!!) bilder som han tagit sedan 1993. Imponerande är fan bara förnamnet! Klicka in och beställ!

Tillsist3:
25: Dapony Bros gör som traditionen bjuder, spelar på Sticky! Kommer bli ett helvetes party som vanligt!
26: Kontiki har bartömning... Ja, du kan ju tänka dig.
27: They Live By Night spelar på Svanen och jag spelar skivor på samma ställe. Det är typ 10 dj:s/klubbar som samsas/bråkar i djbåsen på Jazzhuset. En halvtimme i lilla baren och en halvtimme på Storagolvet får man, och jag lovar dig: När jag kör kommer du märka det! Några saker har du garanterat aldrig hört på Jazzhuset för. Eller på någon annan klubb heller.
Alla kommer vara där, bara så du vet!

Tillsist4:
Jag tycker ni skall lyssna på "1 just happend" med Fouls. Fick skivan tillstuken på Ritz häromkvällen... Så in i helvete svart, så Manchester och så överbra! Ge mig mer, ge mig allt nu! Död och pina har aldrig upplevts så bra från Göteborg! Klubbägare, boka NU!

Sist av allt:
God jul alla bloggläsare! Ni är alla värda en stor kram! Ni räddar mig!

Jerry Boman

Musik skall vara en upplevelse

9 kommentarer



Årets julklapp är en upplevelse. Jag tjuvstartade och fick en upplevelse som heter duga igår på Pustervik. Vi börjar med att kolla på lite bilder:







En uppmaning till alla fotografer där ute: Ska du ta bilder av något band under 2009 låt det bli Hammarin & Robin. Det kommer sluta med att du kommer hem med 1000 bra bilder. Jag tog de här bilderna med min lilla pocketkamera så hur bra det blir med en riktig kamera kan du tänka dig!
Inte en stel sekund, H&R är teatraliska på det där fina sättet, överdåd utan att överila sig.



Men det är ju musiken som är det största, H&R gör fet ballong storbandsindie, det är avhuggna stöttiga trumpeter ala Rat Pack. Visselvänliga evergreeens förpackade med moderna ljud. Över allt det här kommer då sångrösten som världen pratar om nu, den mörka sprattlande tillsynes ironiska rösten. Hammarin håller sig dock på rätt sida snöret om pastischen, därmed blir han odödlig. För det är så det är, Hammarin och Robin skriver just nu in sig på Wikipededia, mappade under just storbandsindie.

Nä men nu måste jag skärpa mig, jag gillar Hammarin & Robin larvigt mycket! Hur skall jag förklara? De har satt en ny nivå, jag förstår inte riktigt var det kom ifrån men nu är de här och än en gång känns väldigt mycket saker mossigt. H&R är det nya viruset, muterat så inga mediciner hjälper. De gör låtar som inte låter sig spelas på gitarr… Nu kom jag på en grej! Jag vill att vi samlar ihop pengar till H&R så de kan hyra in symfonikerna! Bränna på med en helt överdådig konsert vid Masthuggskyrkan! H&R håller för det! H&R håller för att överrösta havet, för att driva tillbaka vindarna och ge solen en chans om glansen!

Det är så enkelt, gör bra melodier som vi kan vissla till, bygg ut med stor produktion och spritspetsa med texter som humor. Där satt den! 2009 är Hammarin & Robin år!


Den som ser kopplingen med "Tillsist2" och den här killen vinner!

Tillsist:
Jag har fått Pats kommande skiva (släpps i slutet av februari) i min hand (Tyvärr CRB, du missade din chans…) och det är en i alla mått en fantastisk skiva! Om Almedal utvecklade Håkans musik, de ljusa partierna så slår Pats åt andra hållet på skalan. Det är uppbrott, utbrott och inbrott i hjärtat. Det är en ensam skiva. En svart men ändå lite hoppfull skiva. De mörka tomma grändernas ljudkulis. Jag ber att få återkomma…

Tillsist2:
Imorgon lördag är det Kristian Anttila på Storan. Det ryktas om att ALLA musiker som figurerat på hans skivor skall spela. Kan bli storslaget!
Även favoriten Peter Sjöholm kommer köra några låtar som uppvärmning!
Samtidigt är det sista Klubb Populär någonsin och det kan vara värt att fira av! Eller kallar man det fira när man är lite ledsen?

Tillsist3:
Midsommarfestivalen släpper sina första artister!

Jerry Boman

Som en grävling

2 kommentarer



Det var sommarens sista natt. Min tunna jacka gick att öppna. Millimeter skoskulor mot torr asfalt, krispiga stenar vek undan och inte för mycket vind. Mitt emellan sommardåsighet och höstklarhet. September är förändring. Allt sker så fort, en vinkning blir ett skyfall och en solstråle blir heta uteluncher. Just då, just nu är grävlingssommaren här.

Tiden när jag samlar minnen, kraft för att gå i ide. Köper stora minneskort, fyller dem med pixlar och ljud. Suger in de sista tonerna som nyttjar termikvindarna för spridning mellan husen. Under ännu torra tygstycken smyger han fram. Plockar och ler. Kristian Anttila ger somamrens sista utekonsert. Den sammanfattar allt. Väldigt bra så här i grävlingssommarrtider. Det gäller att samla på sig.



Anttila finner sig alltid. Vare sig det finns ljud eller inte, han anpassar sig likt ett djur med överlevandsinstikter. Den här kvällen på Magnus & Magnus fina bakgård, med sista Popzoo staplandes ner för trappan, står vi kanske 20 personer och lyssnar aktivt. Stämningen är långsam, inga danser, inga utfall. För varmt för mössa, för kallt för tröja på t. Kristian känner av och tar ner tempot, "Västra Frölunda" omformares från en snabbspelade bandspelare till en nervig långsam värmande visa. Kristian stuvar om, deframgmenterar disken och lägger ut på nytt.
"Smutser" blir en näve i luften, en golfström mot det kalla förtrycket. Alla skriker så högt de vågar när sången kommer fram till "jag fick en plats i din smutsiga FITTA".

Just "Västra Frölunda" är speciell den här kvällen, det är som om den var gjord för att spelas mellan hus. Kristians röst studsar på rätt ställen, det ökar i styrka och känslan av predikant i kyrka är påtaglig. Väldigt vackert. (Fint att bytta "kysste jag min första neger" mot "kysste jag min första Kevin"... Klass på den!)
Sin vana trogen att inte göra en spelning den andra lik så spelar han sist en cover. Inleder med ett tal om hur han lyssnade sönder Broder Daniel när han var ung... publiken stannar upp, håller andan... sa han Broder Daniel?



Sen viskar Kristian igång en av de sköraste versionerna av R.E.M:s "Shiny Happy People" som jag någonsin hört. Gardintygstunt och närvarande. Anttila plockar fram det mörka i låten, utanförskapet. Vänder på stenen. Borta är originalets hurtiga 90-tals estetik. Svart istället för pastell. I ärlighetens namn så dribblade R.E.M bort sin egen låt, de förpackade den i en lättsam trudelutt som alla kunde sjunga med i utan att må illa. Anttila gör precis tvärt om...Herrejävlar vad obehagligt det blir.
Ännu en gång visar Kristian sin enorma känsla för pop. Vad vet jag, men Kristian är det största vi har. Han har förmågan att förändras, att överraska. Framförallt han han förmågan att bryta gränser utan att det blir sökt.

Det hela är över på några få låtar, ett inhopp som var väldigt stort. Anttila berörde oss mer än vi förstod just då. Den här kvällen sparar jag likt en digital grävling på minneskortet, kryper tillbaka in i mitt gryt och plockar fram den när västan ligger på och dimman tar över på berget.

Vill ni lyssna på mer Kristian så bjussar P3 Live i kväll på en konsert från Storsjöyran i somras.

Tillsist:
Jag ser galet mycket fram emot Djuret ikväll! Tre låtar uppe på Myspace...och ja, jag älskar ju pop på svenska. Och gött mycket baspop på sina ställen!
Sen har vi ju Portrait Painters också... och allt det där andra. Kom med till Gamlestan för fan!
20.30 öppnas pärleporten!

Tillsist2:
Tomas Bodström var på Popzoo igår och enligt ryktet luktade det rosor när han varit inne på toaletten... Skrev du upp det där nu?

Jerry Boman

Fake!

1 kommentarer



Det är farligt att spela in grejjer, det är fusk och lätt att bli roligare/bättre än man är. Man kan trycka ihop, bre på och skapa en musik som inte finns. Ja, jag ser livespelningen som det sanna. Skivan/det inspelade är bara ett substitut för att bandet inte kan stå i mitt vardags rum när jag behöver det.

Kidman på skiva är bra, låten "Move It" är en mörk soppa som driver framåt. Bra så.

Men nu är jag väldigt besviken, Kidman live är bara fake. Det är stelt och sångaren låter som Jim Carrey sjungandes karaoke. Det blir aldrig på riktigt, jag tror de driver med mig.

Kidman blir ett pubband, en dålig fylla med billig öl. För mycket cigaretter i kombination med tappade glasögon. Det är inte kul, de är visserligen en ploj men någon måtta får det vara.

Till på köpet kör bandet "dansbandslänge", de spelar låt på låt utan ände.
Förlåt om jag låter sur, men det där var inte bra alls. Kanske var det inte så bra idé med en halv akustisk pubspelning på Klaras när allt kommer kring. Det enda roliga var den lilla pall som gitarrspelaren gick upp på under sitt solo. Mer fniss än asgarv men ändå roligt.

Tillsist:
Mycket pop på svenska denna vecka!
På torsdag spelar Kristian Anttila på Bengans vid 17.30. Akustiskt och fint blir det.
Klockan 20.00 samma kväll öppnar Club Zebra på Pustervik och under kvällen spelar Kusowsky. Mycket bra hoppvänlig pop, bara "Dansa" är värt inträdet.
Fredagen innehåller en stor premiär, Klubb Perfekt startar på Henriksberg med skånska elektropopguden Familjen och helt underbara poppunkarna i Den Stora Sömnen. Missa INTE Jonk och CKs nya klubb. Jag känner på mig att det blir bra!
På lördag blir det visserligen inget på svenska med Klubb Populär brassar på med Fine Arts Showcase. Och då lär vi ju får höra deras tolkningar av Rough Bunnies fin fina poplåtar. Jag blir inte förvånad om det blir styrdans till "Dance with your shadow"!

Kom inte och säg att stan lever upp under hösten!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Anttila, jazztobak, karatepinnar och Island.

1 kommentarer


Bilden går att klicka på.

På sin Myspacesida skriver Adrian Orange att han inspireras av magiska svampar och marijana. Jaha du, det där kan man ju på förhand skratta bort som en 21-årings fjuttiga försök att verka cool. Men skrattet fastnar i halsen när Adrian strax innan sin spelning på Kolonis Måndagsklubb verkar sitta och mecka en joint. Som han sedan går ut och drar i sig... Kanske var det bara tobak men att döma av spelningen var det nog "jazztobak" i det där tunna pappret.

Jag har sagt det tusen gånger förr: Ge Christian Pallin något stort kulturspris! Han fixar och trixar hela tiden och får Göteborgs undergrundscen att leva! Till sin hjälp har han flera men det är han som håller i trådarna. Ge snubben all uppmärksamhet som finns och låt killen hålla i alla kulturkalas som De Styrande försöker få ihop.

Den här kvällen var platsen Café Publik på Andra Lång. Koloni håller klubb varannan måndag.
Först ut var Frànçois, en kille från Frankrike som numera bor i Bristol.



Här snackar vi slick pop, på franska. Det blir bageri och kaffe. Små uteserveringar med dekadenta människostickor som försöker ta sig upp. Men cigaretten bränner i fickan och pockar på uppmärksamhet så det blir till att sitta kvar en stund till. Frànçois delar mer än namnet med Francoise Hardy, lättheten finns där. Det otvungna som blåser bort under natten.

Men jag kan, så här dagen efter, inte riktigt minnas hur det lät. Det flyter ihop. Frànçois musik är som att måla med akvarell när det regnar, kanterna blir luddiga och det mesta hamnar på gatan.
Men det är ändå snyggt, väldigt snyggt. För stunden.



Sen kommer kvällens efterlängtade Adrian, som ni ser på bilden längst upp fylls lokalen med folk.
Det snackas om underbarnet, om killen som bara är 21 och släpper skivor hela tiden och gör ännu mer sånger.

Allt det där vore ju sant om man till exempel lyssnade på den här låten.

Men inget är sant när Adrian ställer sig på scen och vänder ryggen till publiken, låter bandet jamma runt i någon äcklig baktakt samtidigt som huvudpersonen mumlar i micen. Då blir inget längre sant och jag blir väldigt besviken.
Det är som att se en berusad raggare riva av Elvis-covers.

Att sedan Adrian innan spelningen sitter och surfar mitt på scen under Frànçois spelning är bara nonchalant. Någon kanske tycker det är bohemiskt och roligt men jag är besviken.

Snälla Adrian, kom gärna tillbaka men kluddra inte bort hela din talang. Jag hade faktiskt sett fram emot den här spelningen...

Och jag hoppas ni la en hög med pengar i Kolonilådan med lappen: "Frivillig Entré"

Tillsist:
Apropå Rip It Up i Säffle till helgen så kommer här ett utdrag från en mailkonversation mellan mig och The Carnation/Eeri-Eric:
(något kortat eftersom jag överskred Bloggers inläggsgräns...)

J: Skall du té Säffle eller?

E: Ja. Och ett förtydligande: nästan alla band jag kände igen på affischen är dåliga - de andra är säkert bra! ;)

J: OK då ses vi där och gör upp....Förtydligande: Nästa alla band jag kände igen på postern är bra...de andra är nog dåliga....

E: Jaha, och här försöker man vara positiv för en gångs skull.. ;)

Förtydligande:

Television Personalities - fantastiska
Cats on Fire - mycket, mycket bra
St. Christopher - mycket bra

My Darling YOU - dåliga
The Honeydrips - sämre
Kissing Mirrors - ännu sämre
Taff Lajjånns - bottenlösa

Resten är säkert bra, de är i alla fall från Storbritannien flera stycken.

Bubblare: DJ-arna. De tre i liten skrift är mycket bra, de i lite större skrift borde förbjudas.

På med boxhandskarna, Boman..

J: My Darling YOU är ju soundtracket till allas snefylla! Hur kan det vara dåligt?!?!?!

E: Det är knappast ett hållbart kvalitetsargument.. ;)

J: Det är det bästa av kvalitets argument! Musik handlar ju om fylla, sex och...ja fylla....Jag tar med mig karatepinnar.

E: Karatepinnar är ingen stil och klass. Ta på dig en Burberrykeps och knapra lite amfetamin istället.

J: Men jag har ju ingen stil och klass.

E: Det är aldrig försent vännen.

Det man kan sluta sig till är att det kan bli upplopp under MDY!.

Tillsist2:
Jag kan bekräfta att årets Indiedagis (hålls vid min husvagn på Emmabodafestivalen) har prickat in sin första bokning: Kristan Anttila!! Det är med stor stor glädje som jag meddelar att Kristian kommer genomföra en akustisk minikonsert vid husvagnen typ lördag lunch. Underbart säger jag!
Förra året gjorde Irene en fantastisk spelning på Indiedagis, läs mer om det här.
Resten av festivalen har en lineup man kan död för...eller dö efter att man upplevt. Det kommer bli så bra!

Tillsist3:
Medan ni väntar på att regnet skall öka i intensitet kan ni lyssna på följande pärlor:

Förfestmusik.
Benni Hemm Hemm
Låt: Snjorljossnjor
Har inte den blekaste vad de sjunger om men det är väldigt fint. Jag blir glad!

Festmusik.
Mountain Radio
Låt: Keep Trying.
Snygga ljud och svart text. Jag dansar.

Efterfestmusik.
Hairdoctor
Låt: Major Label
En skitig Engelsk gruvförort förflyttad till Reykjaviks brantaste gata.

Dageneftermusik.
Kasper Bjørke.
Låt: Humming Song
Jag säger inte mer...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg