Visar inlägg med etikett Samtidigt som. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samtidigt som. Visa alla inlägg

Samtidigt en massa frågor.

5 kommentarer



Vad är Samtidigt Som? Ett band, ja det är rätt uppenbart. Men är det något mer? En rörelse som för oss framåt, en knuff i ryggen när vi behöver det? Finns det något mer grundläggande mål bakom bandets framträdanden? Finns det något vi missat?
Svaret är nej. Samtidigt Som är ett band som är precis just det. Och det är kanske därför jag gillar det så mycket. De har inga pekpinnar, inga piskor och inga tårtor att kasta på någon. De gör musik som får mig att höja armen och må bra.

Vad mer kan man egentligen begära, att man mår för jävla bra framför Frasse, Erik, Erik och Göran. (den här kvällen även med Powerblade-Alex och Almedal-Adam som slinker in på en låt) Det är rakt och ärligt, historier som vänskap som aldrig kommer ta slut. Är det grabbig musik? Jag tycker faktiskt inte det. Vad ingår i såfall i ditt begrepp av grabbighet? Att sjunga om sina vänner? Att gilla läget? Att försöka fly?



Det är många frågor. Och det enda svaret som finns är bandets känsla för enkla låtar som alla kan sjunga med i. Men samtidigt är det nystan av tankar som trasslar i texterna. Där är livet inte alltid så enkelt, man hittar mörker och stora delar rädsla. Skräcken över att allt bra en gång skall ta slut, när det bara rullar på och är enkelt kan man ibland sticka sig på taggtråden som hindrar en från att stiga ur bubblan. Det finns inget värre när man märker hur området innanför strängslet krymper. Om man då hoppar över de vassa trådarna, och märker att det faktiskt inte var så farligt, då kan man bli hur stor som helst. Då kan alla stadier av tillstånd bli eviga och ja, kanske blir man faktiskt lycklig. Det är där någonstans jag hittar Samtidigt Som, de är precis i hoppet. Under dem vasst, framför dem förmodat hårt och bakom dem mjukt.

Den där frusna bilden, en bildruta stannad för evigt, är vacker. Att svävande inte veta var det brakar hän är fint. Då gäller det bara att leva just nu. Som Samtidigt Som.


Klara Grape spelade för jävla bra grejjer där nere på Pustervik i lördags! Där uppe var det inte fullt lika kul...

Tillsist:
2 mars spelar jag skivor på Pingisklubben tillsammans med Vit Katt aka Border-Elin. Vi grunnar på inomhusfyrverkerier…Pingis, pyroteknik och plattor säger mig framgång!

Tillsist2:
Maja Gödicke har lagt ut ny musik. Det är ändlöst vackert och egensinnigt tolkning av Marianne Faithfulls ”As Tears Go By”. Och en massa annat.

Tillsist3:
Kavalleriet är bokat till Midsommarfestivalen! Nu åker vi alla dit eller hur?
De har också lagt upp en ny låt, Hoppet… Jo tack du, det här kommer braka rakt in i radion vänner! Upp på dina väggar, in i dina lurar och över kanalen! En låt till och de har en EP som spikas upp på husväggar.
In och kolla på ett tvinslag med Kavalleriet här.
Ja just det, duon kommer till Kräftskivefestivalen också!

Tillsist4:
Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga om dig. Men om er andra vet jag bara att jag skall säga tack, jag lyssnar mer på er.
Vet inte vad det är du, enskilda människa, har emot mig. Men något stort, svart, inom dig har byggt upp ett hat. Vet du vad? Du är svagare. Jag har varit med om värre saker, så nu gick du bet, dyngfulla människa. Jag försökte göra fred men du vill inte. Då håller vi där. Jag har inget emot dig det vet du.

Jerry Boman

Jo, men jag står för det!

4 kommentarer




Okej, det var ytterligare ett band från samma gäng. Nu kommer kommentarerna hagla om att samma lilla klick styr allt, om att några få gubbs har hand om alla musik i Göteborg och att vi som bor här gillar dem bara för det. Men vad skall vi göra? Det där gänget snurrar på så fort och utvecklas till höger och vänster, så jag tänker skriva att det var bra. Hata mig om ni vill, kalla mig gbgpatriot om ni vill. De rör sig ni står still… (ja, förlåt för den parafrasen)


Utah Rangers har gått från monotomi till dans. Tokdans. Eller dansen har alltid funnits där, men nu tar den över allt. Det är både bra och… nä dåligt är det inte, det är bara en förändrig. Bra och förändring. Två goda ting.

De riktiga trummorna är borta sedan länge, nu är det snabbfotade maskiner och maskiner som gör rundatoner, men som låter pixlat. Det låter som ett skämt, och kanske är det just så. UR lever på kanten, det kunde bli buskis men blir inte alls det. Ett band att ta lika mycket på allvar som på skoj. Egentligen borde man ta alla band så, det är ju bara underhållning vi bjuds på.



Det är hur som helt en massa fin energi som når mig, även om de har en hög bra nya låtar så går det inte att komma undan ”You and me in a rented car, two small bags and a plastic gutiar”. Mest hopp då.

Precis som titeln på den sången är lång är de flesta texterna, eller de är långa sjock med många ord utan komma. Orden hopar sig och trängs fram, det blir effekten av att trycka ihop luft genom en tratt, en jävla fart helt enkelt. Man klappar gärna med vänner!



Little man tate är alla brittiska klyshor du kan komma på. Jag tror jag hör inte mer än tre låtar introduceras med ”ja, den här låten handlar om när jag träffade en tjej men hon hade redan en pojkvän så…ja”. Här är bandet som verkligen inte hört Glasvegas och den nya engelska musiken. Little man tate lever kvar i går och i förgår… Riktigt hitigt men bedövande tråkigt och gjort. Mitt sällskap kommer fram till att det enda bra med bandet, enligt dem, är att trummisen är någotlunda liggbar.


Tillsist:

På fredag är det släppkalas för Samtidigt Som på Sticky, du går dit! Punkt! Årets skiva!

Lite SS-Nytt: Bas-Erik har opererat handen och ser ut som en cyborg, därför går Powerblade-Alex in på bas och Bas-Erik skall spela synth på fredag… Kan bli nått det!


Tillsist2:

Lyssna på Jonathan Johanssons nya skiva här! Och vänta tills den 19 mars då det smäller på Svanen! 2000-talets riktiga Eldkvarn är här!


Tillsist3:

Imorgon tisdag fyller Almedal-Adam 17 år. Eller nått.


Tillsist4:

Mycket kommentarer på det här inlägget. Vad tycker du?


Jerry Boman


UPPDATERAT:Flykt, Kärlek och Broderskap

20 kommentarer



Stor dag idag. På många sätt.
Samtidigt Som släpper sin första skiva! Jag kan bara berätta att det är en helt fantastik skiva, den har snurrat runt i min lilla lägenhet ett tag nu, och fullkomligt tagit över. Det är den oförstörda kärleken mellan människor som är bäst. Känslan av att man litar på varandra vad fan som än händer. Fint att få ner det på skiva.
Jag tycker Frasse, Erik, erik och Göran fått med allt som de står för. De är fyra bra killar som bryr sig om, bryr sig om varandra men även alla oss andra.

Jag känner samma för Samtidigt Som nu som när jag fullkomligt smockades till golvet första gången jag så dem. Det är glädje och enkelhet, det är Swoschen i Nikeloggan på riktigt, svingen i Tigers bästa slag, texten i Obamas tal och det är framförallt näven i fucking luften! Lyssna på den bästa låten ”Erik & Francisco”… ojojoj…

6 februari är det släppkalas på Sticky. Det kommer bli ett slag! Ses längst fram!



Sak nummer två på listan denna stora dag är premiären på They Live By Nights nya video! Du hittar den här, och det är Rockfoto-Pauline som gjort den fina fina videon till ”Ctrl Alt Delete my heart”. Riktiga animeringar är det nya. Bort med 3D-renderingar! Jag gillar de visslade fåglarna bäst.
Som ni vet, förra videon vann grammis…

Tillsist:

Onsdag
Kontiki har byggt om och jag är toknyfiken på hur det ser ut! Best Wishes har fått äran att inviga. Jag går dit vid sju!

Torsdag
Tobbe och Nils fortsätter att pricka in de mest intressanta artisterna, den här kvällen får Minten besök av Tilde. Du missar inte denna kväll på Pustervik!

Fredag
SS-Frasse och Patrik H (han som typ bor på Pustervik, du vet precis vem han är) är tillbaka i full sving med Friday I´m in love på Pustervik. Den här kvällen blir det en go comeback i stan: Utah Rangers! De har rundat USA och smittat ner dem med sin stutsiga, smutsiga galenskaps pop. Alla kommer vara där, och alla kommer smittas!

Så här kan din agenda se ut några dagar framåt.

Tillsist2:
Okej, nu vet jag vilka Kavalleriet är! Jag kommer inte på några vägar avslöja det… Men ni kommer få höra mer av dem framåt, var så säkra!

UPPDATERAT
Tillsist3:
Det kom en kommentar här nedan ang Samtidigt Som. Killen har också länkat till en artikel han har skrivit på Pandamagazine…
Ja, vad skall man säga, han har nog inte fattat ett dyft. Han har uppenbarligen inte träffat Ralle, han har uppenbarligen inte varit på någon EDGE? fest med Jerka, Säffle och dom, han var inte på Svanen i mellandagarna när jag drog i väg 9st Broder Daniel låtar i rad och han såg förmodligen inte hur golvet verkligen kokade så mycket att folk slängde tröjorna i pur glädje.
Han skriver vidare att det enda som händer i Göteborg är att man lär folk att 95 var bättre än 09… Som sagt, vad är det du inte fattat?
Jag skulle vilja se lite exempel från huvudstaden om jag skall ta den där artikeln på allvar. Skejtpunken som du dribblar in har jag aldrig hört. Och du, det är faktiskt väldigt många kvinnor här. (jag kan ge honom en poäng för att han tar upp att det är mycket män hela tiden, för det är det) Men sist och inte minst, hur kommer det sig att en klubb med bara Göteborgsmusik kan funka i Stockholm men det omvända aldrig någonsin skulle funka i Göteborg?
Ja, vi gillar vårt Göteborg så in i helvete mycket att vi vill dela med oss till er i Stockholm. Varsågoda!

Jerry Boman

Mycket Luxury nu.

1 kommentarer



Igår firade vi att Samtidigt Som släppt singel. Låten finns att ladda ner här, men jag tycker den är så bra att du bör pynta för den!
Hela skivan, Flykt, kärlek & broderskap, kommer 28 januari. Vi kan ju ta och fira då också. Jag hörde det viskas om något kalas den 6 februari på Sticky…

På lördag är det Franke vi firar. Det hela äger rum på Storan och det kommer svinmycket folk!

Tillsist:
Ikväll skall jag på Konserthuset, spännade. Och så skall jag vara med i Studentradion. Vet inte när det sänds men jag kommer säga till i god tid så du kan vara sitta klar med bandaren.

Jerry Boman

Energifältet och jag.

2 kommentarer



Kvällen kunde slutat i katastrof. Jag skulle ta en kort kort sovpaus, glömde ställa klockan och sov i några timmar. Vaknade helt snurrig och trodde för en sekund att det var lördag morgon. Största ångesten den här veckan!
Nu blev dock kvällen tvärt emot katastrof, det blev en av de bästa kvällarna den här sidan 00-året.

Jag har som ni vet väldigt svårt att anpassa mig efter min ålder, det kan verka patetiskt som fan och det är det säkert också, men jag vill inte stela till. Är livrädd för det. Jag blir hög på energin som finns där bra människor finns, en energi som jag inte har den blekaste om hur människor finner bland soffor,barnvagnar och "fredagsmys". Fan, fredagar skall vara en kamp! Nåväl, den här kvällen innehöll allt, bra gamla vänner, bra nya vänner, två band på toppen och en efterfest som jag kunde stå ut med. Vilken jävla tur att jag inte försov mig totalt...



Samtidigt Som är en uppviglade popmaskin. Var än de ställer sig blir golvet galet. Den här kvällen inget undantag, en kille försöker fyra gånger hoppa ner från scen, ner i publiken. Ingen fångar honom. Ändå försöker han igen. Förmodligen för att han tänker "om SS nu är så här bra i kväll så måste jag bjuda till!". Och SS är precis så bra! De spottar och fräser, rämnar mitt itu och blåser ut alla ljus. Frasses gitarrband går sönder, han sätter sig på knä och kör vidare. Aldrig ge upp, allt måste ut nu!

Samtidigt Som är idioten. Den renade känslan av att svinga sig tillbaka till apstadiet. SS är fyllan som inte tar slut, när världen är med en och rustningen faller av. Det kommer vara glömt i morgon men vem fan bryr sig. SS är nog det band som skulle passa bäst på en kryssning där baren var fri och alla nakna. Riktigt underbart blir avslutningen med Liket Levercovern "Levande Begravd". Efter mycket knuffade får vi upp Almedal-Adam på scen och han avslutar magnifikt vid micen!



Den Stora Sömnen
kan ses som Samtidigt Soms storebror. Lite smartare, lite mer beläst och lite större helt enkelt. DSS är helt enkelt kostymen, Stefan levererar samtidsanalyser med en sådan skärpa att det mesta verkar dumt och naivt i hans närhet. Det är uppriktigt obehagligt ibland. Lätt att snöa in på det svarta hos DSS, men sanningen ligger i överblicksperspektivet. Bandet har förmågan att se sig själva i sammanhanget, de sätter inte sig själva på piedestal utan hymlar inte för en sekund med sina svagheter.

Musiken har mer själ än punken, samtidigt är det pophöjningar i parti och minut. Det har också soulat till sig. (Fråga mig inte om det ordet finns, eller nu finns det!). Texterna är uppgiva, ibland dubbelironiska men aldrig att de slår knut på sig.



För er som undrar, den stora kameran mitt i klippet tillhör SVT. De följde med DSS till Göteborg för att dokumentera bandet. Det hela kommer sändas i UR en fredag någon gång. Det är humor i det: Den stora sömnen i Utbildningsradion! Skulle kunna tänka mig att betala tvlicens bara för det!

Det var länge sedan publiken var så härlig på Pustervik! Är det Jonk-effekten? Club Slacker-effekten?

Festen rullade på, det var drinkar och det var drama. Hamnade på Vallgatan, hamnade på bild, hamnade i en soffa innan jag så sakta gick hem genom stan.
Det är då man tänker på att det ändå är fint att alla de här människorna faktiskt kan ha med mig att göra. Jag som i deras ögon är lastgammal, stundtals ohyggligt osocial och jag som varje vecka ömsöm älskar deras musik ömsom hatar den. Men samtidigt är det precis så här jag vill leva. Tack för att jag får vara med på ett hörn vänner.

Jerry Boman

Indietv!

2 kommentarer


På torsdag kommer en helt unik händelse att äga rum här på bloggen. Cirka klockan 00.15 kommer jag sända live från Jazzhuset och klubb Svanen. Skansros kommer bjuda på två låtar.
Ja, du läser rätt, det är en livesändning! Den första livesändningen någonsin från en liten popkonsert! Indietven är född! Hurra!
Så du som inte har möjlighet att vara med oss på Svanen kan alltså kolla in hur det hela går till, i direktsändning!

Sammanfattning:
Skansros live från Svanen
Ca 00.15 på Torsdag

Magiskt!

Tillsist:
På fredag går du till Pustervik, Den stora sömnen och Samtidigt Som spelar. Galet bra!
På lördag väljer du mellan Dapony Bros på Sticky eller Joel Alme i foajén på Stadsteatern.
Nu vet du.
Tillsist2:
Tack för att jag i allafall fick höra lite Glasvegas via telefon igår. Det var väldigt vackert...

Jerry Boman

Öppen dörr.

3 kommentarer




Jag fick ett ebrev i veckan. En kille som vi kan kalla "Klas" undrade varför jag var så taskig mot Pär Hagström & Cirkus Transmopol häromdagen. Brevet var skrivet utan stora bokstäver och utan skriktendenser. Han undrade också vad jag ansåg vara mitt jobb.
Jag svarade så gott jag kunde att jag inte gillade Per Hagströms musik, och att mitt min blogg inte är mitt jobb. Det har det aldrig varit, det är dock min värld och där gör jag vad jag vill. Nu citerar jag "Karl"s svar på det rakt av:

"Anledningen till varför jag hörde av mig är att jag har mycket svårt för när recensioner innehåller recensentens värderingar eftersom det säger mycket lite om musiken i fråga. Snarare om vilket humör han var på när han skrev den. Musik bör enligt min mening i första hand jämföras med musik i närliggande genrer och recensionen bör visa på vad som är ex: nyskapande, rippat etc. En beskrivning av hur det låter helt enkelt.
Det finns egentligen ingen anledning att skriva ner ett band överhuvudtaget. Särskilt inte i ditt fall eftersom du har mycket makt som kan bidra till att år av arbete helt enkelt spolieras pga din åsikt. Jag hoppas att du tänker på att många faktiskt tror på det du skriver"

Jag är ärligt förbluffad. Att recentioner, eller vad vi skall kalla det, inte skall innehålla mina värderingar? Jag vet egentligen inte vad jag skall svara på det där, för den sortens recensioner som "Karl" söker står att finna överallt i tråkmedia. Ni vet de där torra texterna om att "det här låter precis som..." och "det är har de snott från....". Skittråkigt att läsa! Jag menar vad det låter som är upp till var och en. Någon hör opera där en annan hör granskog. Jag vet ingen som på ett bra sätt förklarat någon musik för mig. Ingen har ännu lyckats beskriva exakt det jag känner när jag hör samma låt som den personen som nyss beskriver hur det låter.

Att år av arbete skulle förstöras för att jag skriver att jag inte gillar ett band? Jag vill vända på det i så fall, att veckor av uppladdning kan ett kast band sabba genom att spela fel då eller?

Har jag makt? Kanske, kanske inte. Vad är makt? Jag vet att ni som läser här är intelligenta människor, i många fall vida överstigande mina små taffliga försök till utvidgande av hjärnan, och jag räknar kallt med att ni sållar i ordbajseriet jag håller på med. Att ni alla förkastar saker ni inte gillar, att ni går på er egen magkänsla.

Jag kommer alltid skriva vad jag känner när jag hör musik. Jag vet inget annat sätt.

Vad tycker du? Hur skall man skriva om musik? Skall man överhuvudtaget bry sig?
Varför i herrens namn finns den här sidan egentligen? Borde inte Jerry ta ett äpple och tagga ner?

Tillsist:
Här kommer lite goa grejjer att lyssna på:

Ava Petit René
För ensamma fyllekvällar vid kanalen.

Toby Goodshank

För ensamma fyllekvällar vid vägkanten.

Camp Out
För ensamma fyllekvällar vid trädgränsen.

Tillsist2:
Torsdag:
Svanen öppnar hösten med Samtidigt Som. Kommer bli hett som fan!

Kristian Anttila spelar "några låtar" på Magnus&Magnus. Förmodligen sista kvällen man kan stå där ute om man inte gillar sönder frusna tår.

Fredag:
Kids i Gamlestan. Portrait Painters för fan! Inte missa! Massa andra fina saker också!

Ny klubb i stan! Friday I'm in Love på Pustervik. Herrström är kvar, Ramirez Franzén är "ny". Två sköna killar med sköna frippor! Bra att det fortsätter med fredagar på Pustervik, jag hittar dit så att säga.
C.Aarmé inleder... alltså, försvann inte det bandet? Nåväl, de är ju svinbra live så gå dit.

Tillsist2:
Om du inte orkar åka hela vägen ut, hoppa av vid SKF och allt det där, då kan du hålla dig tills den 18 december när Portrait Painters spelar på nämnda Svanen.

Tillsist3:
Klubb Drömland smäller till med höstens finaste bokning på premiären den 26 septemeber, AND THEN! Ni som brukar läsa här kanske känner igen dem, då skrev jag "Behaviorism från två". Kommer bli magiskt i teatern vänner...

Tillsist4:
Senaste veckan har några skivlyssnade snubbs sparkat in öppna dörrar.
Jag är lika larvig, så här kommer:
Ankdammens mest överskattade band/artister.

Bruce Springsteen
Alla snubbar med gitarrs heliga graal. Mannen som inte levt en "vanlig" dag sedan 70-talet men som ändå hyllas som den som beskriver det "vanliga" bäst. Vilket fiasko!

Kai Martin & Stick!
Kom igen Göteborg! Släpp det! Jesus! Låt killen gå vidare för fan!

Popsicle
Hur roligt är det där nu? Förvånansvärt platt.

Slagsmålsklubben
Hittade den där slingan för bra många år sedan nu, var möjligtvis kul i några minuter. Avknoppningarna har överglänst huvudbandet, med råge. Ett band vars bästa ögonblick är när en av medlemmarna visar hur han sover i en låda i Berlin...

Ulf Lundell
Den öppnaste, nä den vidöppnaste av alla dörrar att sparka in. Det behöver väl knappast förklaras, mannen som gav gubbsjuka ett ansikte. Som gav flåssången en frontfigur. Stolpskottet som drar runt skivförsäljningen i 12-13 Statoilmackar helt själv.

Som sagt, öppna dörrar. Som att skriva att toaletterna på Pustervik är fula.

Jerry Boman

Nätter och dagar i Rådanefors.

2 kommentarer



Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.

Den knakande skogen regerar.

Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag.
Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram.
Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.

Och den knakande skogen.

Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.

Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.

Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.

Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:



David Urwitz
Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett!
Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen.
Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.

Sen börjar det.

Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.

Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.

Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj.
Än sker mirakel ta mig fan.



Shiloh
Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in.
Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.

Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.



Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…

Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet.

The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars!

2001: A space Odyssey



Almedal
Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!



Samtidigt Som
Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…

Läs det här och skratta. Ja, ni fattar.

Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?

Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet…
Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.

Dagarna i Rådanefors innehöll också följande:

























Bäst var sjön, vilken eftermiddag!

Jerry Boman

UP och UF.

2 kommentarer



Jag gillar musik. Jag gillar människor som gör musik. Men jag gillar inte alltid att umgås med människor som gör musik, som lever musik och andas musik. Många är väldigt intressanta i sitt skapande men utanför scen bryr jag mig inte. Det kan låta hårt. Egentligen handlar det om att jag inte vill störa dessa människor, varför skall jag tränga mig på och ta upp deras tid. De kanske inte vill det alls. Jag tycker det är skrämmande att höra folk som sätter artisten i samband med människan. Varför skulle fler artister "vara sitt jobb" än oss vanliga?

Man skulle väl kunna säga att jag är mer blyg än dryg. Jag vill er inget illa och jag har absolut inget emot er. Jag tycker bara att det räcker att jag får ha er lite på avstånd, att jag få njuta av er musik. För hur blir det annars om jag skulle tränga mig på och interagera? Då blir ju jag en del av det där. Det vill jag då rakt inte. Det handlar inte om någon idealiserad tanke om att vara objektiv, om att jag vill hålla mig objektiv och därmed inte kan bli polare med dem jag skriver om. Även utan deras vänskap är jag inte ett dyft objektiv. Det är ingen. Samtidigt kan ni ju fråga mina vänner som spelar om jag inte brukar vara ärlig och ge dem en känga när de förtjänar det.

Förmodligen är det här ,rent socialt, ett kamikazeprojekt. För även jag fattar ju att jag måste hänga runt för att få mitt intresse att funka. Eller det kanske jag inte måste? Det är nog så att jag ändå kan skapa mig ett helt eget universum, berätta för andra om mina planeter och stjärnor utan att störa er. Utan att vara på rätta stället, prata med de rätt musikerna och dricka de rätta sakerna. För jag känner mig bara så väldigt obekväm med att störa och klänga.

Jag vill bara vara där jag själv vill, lyssna på det jag själv vill och helt enkelt bara vara. Men mer om detta längre ner.



Helgen började med The Dying Dandies på Klubb Existens. Platsen är och förblir "lokalen med det ofantligt äckliga golvet", Henriksbergs nedre del. Alla har ju lagt märke till heltäckningsmattan framför baren, men har ni sett att det även är matta INNE i baren? Det spån som kom på det borde få slicka på en myrstack.

Nåväl, TDD skulle göra sin första "riktiga" spelning. I torsdags var de och hälsade på mig i studion, körde en bedårade vacker akustisk version av "The last summer was the last summer" och på nätet låter det underbart.

Men vad hände i fredags? TDDs lilla trio låter inte i närheten av bra. Det skallrar, det skorrar och det är som om alla spelade på olika låtar. Märkligt. Jag förstår inte riktigt. Det känsliga fina var borta och ersatt av en vägg. En mur mellan oss och musiken. Jag omfamnades innan av det jag hörde, nu fick jag istället en smocka. Mycket märkligt.

Var det något fel med ljudet? Var det nervositet? Vad det än var så blev det ett helt annat band, ett band som inte var färdigt. Synd, för ni sitter ju inne på helt grymma låtar! Lyssna på What a lovely night tex. Tjusigt. Men så där lät det inte alls, det var mer punk i källaren än dekadens bland kristalkronerna. Mer folköl än rött vin.

Jag tror det var nervositet. Men men jag röstar för att alla kollar efter själva den 27 mars då TDD spelar på Svanen.

Jag spelade lite skivor på Henriksberg oxå, några var där så tidigt att de fick höra dem. Själv tyckte jag att det var kul.
Här kommer en inte alls komplett lista på det jag spelade(inte kronologisk ordning heller dvs total förvirring):

I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You-Black Kids
Common People-Pulp
Yeahvolution-De Stijl
Plöttsligt händer det inte-Vapnet
Instead-Slabb
I Wanna-The Bombettes
Comment ça va Marc Hamilton?-JohnE5
Slangbacken-Carl Carlsson
My HoneySugarBabyLady-Je t'aime mon amour
Glockenspiel-Tikkle Me
Största skvallret i stan-Spring Johnny!
Lovers United-Nina Natri
Oh, Rebecca-Fred Astereo
Could You Come By?(Station Road) -The Johnsson Colors
Blue Monday-Katharina Nuttall
Damn This Little Town-Children Come On
Alla som inte dansar (SV:RT RMX)-Maskinen
De sista drömmarna-Kapten Hurricane
Carl du lever i en dröm-SVART
Skulle inte tro det-SV:RT
Shoreline (live)-Broder Daniel
Kärlekskomplexet-Elenette
Zoloft Blues-The Hardliner
She's In the City-HEY LOVER
Caligula-Hästpojken
Hjärta Göteborg (dans version)-Kapten Hurricane
Endless Summer-They Live by Night
Noah-Cheap Umbrellas
Cul de sac-Don´t Be Kate!
Salem El Fakir-Kanske älskling (Nej jag har inte snurrat till det, låter heter Salem El Fakir)
Acording to plan-Beep Kitty
When You Were Mine-Casiotone For The Painfully Alone Young
Be Yourself-Dräpenhund
Hyperballad-Euphoria and the lazy boy
Kärlek-Peter Sjöholm
I'll Kill Her Skyddad-Soko
I lost my colorvision-Burning heart

Ut på nätet och leta. Köp om ni gillar. Eposta artisten om ni älskar.

I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, goda vänner, härligt trevliga arrangörer och allmänt bra.



Lördag:
Efter diverse strul med lokal (hur är läget på Wish egentligen? Var det en vattenläcka eller något annat?) så hittade Wonderlands gratiskonserter tillslut hem till Pustervik. Tydligen var grejjen den att det kommit en manager hela vägen från Australien för kolla in Universal Poplab. Och det kan man ju säga, den snubben bjöds på en riktigt jävla bra konsert! Ett komprimerat superset, bara de bästa låtarna och underbar stämning och helt fullt med folk.

En sak som stod ut den här gången var Christer. Han verkade mer laddad än någonsin, kanske såg han framför sig hur trion susar runt i landet down under och frälser en helt kontinent. Vad det än var så var han extra allt. Mer teater, mer inlevelse och mer sång. Härligt att se! Det är bra annars oxå men den här gången var det lite mer.

Det roligaste var ändå att helt nya låten, som typ ingen hört, satte sig direkt. En klockren synthhit där alla sjöng och hoppade med från första reffrängen. Alltså, killar Hans, Christer och Paul verkar ha hur mycket idéér som helst. Musiken utvecklas, det är skönt, men känslan för en bra låt som funkar live sviktar aldrig. Låten har typ allt man vill ha, en skön melodi (storslagen utan att bli bombastisk) en text som man både kan lyssna enkelt på eller gå in djupare i. Detta tillsammans med att Christer verkar mäkta stolt toppar kalaset.

Nu väntar jag på första riktiga konserten med bara nytt material. Om resten är lika bra som det nya exemplet (hette låten Run run?) så kommer vi få en konsertupplevelse större än störst!

Uppmärksamma läsare la märka till att jag skrev "gratiskonserter". Alltså var det en grej till, inte ett förband men hon var först.



Emmon. Ja du läser rätt, det var Emmon... igen. Kanske är det bara jag, men det har blivit mycket med henne. Förra året lyckades jag pricka in henne åtta gånger, vilket kan få mig att framstå som en stalker. Men jag gillar Emmons musik. Mycket. Dock är det såklart inte lika spännande gång nio som gång ett. Roligt då att det även här bjuds på en nya låt. Och ju du, det är väldigt bra! Inte bara för att den är ny utan för att den är...BRA! Lovar gott.

Så där, efter de två komprimerade tömdes lokalen (Woody skulle in och folk skulle betala) och jag gick vidare.

Nu kommer jag tillbaka till det jag försöker förklara i inledningen, att det finns ett ställe här i stan som jag har svårt för.

Uppåt Framåt.

Den här kvällen var det premiär för nya klubben "Replokalen i Gårda". En roligt initiativ att starta en punkklubb på UF!
Lokalen var väldigt fint "smyckad" och skapade verkligen känslan av punkklubb, The Kid-Bengan vet vad han håller på med. Man kunde även köpa öl på burk och känna sig lite cool...

Hela stället kändes som musik-Göteborgs backstage, i varje hörn hittade man lokala hjältar.

Nu till det knepiga: Jag gillar ju dessa personers musik. Typ varenda en av dem jag såg. Det är oxå trevliga personer hela högen.
Men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte störa, jag vill inte ingå i ryggdunkarfesten på UF. Förmodligen är det mig det är fel på, men så är det. Jag vill hänga på avslappande ställen. UF för mig är väldigt stelt, alla lurpassar och vill vara du å tjena med de rätta människorna.

Men förmodligen är det bara jag som är blyg och har för lite säljare i mig. Fan, man skall ju ut på marknaden, vara pratig, lagom full och känna varenda kotte. Även om man så bara mött dem en sekund framför en scen.

Lyssnade en liten stund på fin fina Samtidigt Som. Jag vet inte om det ingick i konseptet punk, men det hela grusades av att det antingen var svinhögt ljud på sången eller inget ljud alls... men men låtarna är ju helt fantastiska och en person dansade på bordet.
SS var ju med andra ord precis så bra som de alltid är.

Trevligt att jag den här gången blev godkänd i baren för att få köpa en Staropramen.
Så UF har ju ändå gått framåt. En liten bit.

Och som sagt, det är roligt med punkklubb på UF. I dubbelbemärkelse.

Jerry Boman

Tidsuppfattning.

0 kommentarer



Efter en hel hög med konserter som innehåller oetablerade band har jag kommit fram till en del saker. Det blir ju så att man jämför de här spelningarna med varandra. Ett mönster som är väldigt tydligt är den optimala längden på en konsert. Nu snackar vi alltså längden på en konsert med ett band som inte är så stort, de där stora kolosserna bryr jag mig inte om hur länge de spelar. De handlar om att de har en massa grejjer runt omkring sig som gör att de kan hålla på lite längre.
Det optimala längden på en konsert med ett nytt band är 25 minuter. Från de att de går upp på scen tills dess att de går av. Punkt.
Om det är kortare känns det märkligt, som bandet inte riktigt ville vara med. Är det längre börjar man tröttna och de vill ju ingen.
25 minuter. Inte mer eller mindre. En utsökt aptitretare och ångan hålls uppe.

Jacob Johansson
höll på i 55 minuter.
55 långa minuter. 55 ofokuserade minuter.
Jag kan egentligen inte finna ord för hur lång tid 55 minuter är.

Nu var det ju bara inte tiden som gjorde att jag inte fastnade för Jacob och hans band.
Jag förstår inte vart Jacob vill komma, vilket mål han har. Visst, han vill lira musik det är klart. Och ibland är det lite småmysigt fint sådär. Men oftast är det svajjigt och ofokuserat. Ingen som pekar och säger "Lyssna på mig!". Ingen mening och ingen slinga som biter sig kvar. En tandlös tiger. Inge fart och tiden står bokstavligt still.

Jag tror också att Jacob skulle klara sig bättre utan sitt band. Hålla ner tiden lite och köra på själv.

Jag skall erkänna, jag gick på toaletten mitt i konserten. Men eftersom den var så lång, så lång så var det inga som helst problem att hinna. Det kändes inte som jag missade något.

Nu verkade detta inte bara handla om mig, även resten av Klubb Existens publik tröttnade efter typ 20 minuter...



Nåväl, efter en dryg timme efter det att Jacob börjat fladdrar det till på scen. Upp kommer fyra taggade snubbar och verkligen river ner oss allihopa.
Samtidigt Som har premiärspelning, och ta mig fan, taket lyfter! Vilken energi och hänsynslöshet. De här minuterna är i klass med vilken Almedalspelning som helst. Med mer poppunk då.

Samtidigt Som är en helvändning från Jacob, det är fokuserat och målet är klart. Herravälde! Det började på Henriksberg, snart Göteborg och sedan Sverige. Varenda låt är en dröm, bankar skiten ur mig och fotbollskörerna skvätter om öl och galenskap. Korken flyger ur flaskan och känslorna svämmar över!

Att göra punk med pop i blodet kan bli fel, det kan ses som lätt men gränsen mellan katastrof och framgång är hårfin. Samtidigt Som har framgången i sin hand, jag vill "Dansa Köping!" och glömma bort allt runt mig! Aaaaa Aaaaa lalalaaaaaa!




Bäst är "För jag tror att ingen annan kan känna så här för dig" , en genomspolning av hela huvudet. Lyssna på början på den låten och undvik att le! Inte en chans va?

Samtidigt Som spelade i 25 minuter.
Japp, så var det med det. Precis lagom och inget mer att önska. Hatten i luften, tack och ajö.

8 november har ni chansen att se Samtidigt Som på Svanen (Jazzhuset). Ta chansen, drick lagom mycket, lossa på hängslena och skrik dig hes !


Kul att de kom så mycket folk till Klubb Existens, förra gången var det ju lite glest...


Tillsist:
Jag tror jag har korat vem som är årets marknadsförare. Han har skivbolag och lyckas sälja in varenda artist han har i sitt stall. Det sprutar idéer och konsertupplägg. Samtidigt som han inte är påträngande.
Jag beundrar denna människa. Verkligen.
Han skulle kunna lära ut ett och annat till storskivbolagensbolagens "Nä, men du vet Xxxxx gör ingen press just nu, och konserten på onsdag blir bara tre låter lång. Det är ju mer en promotiongrej. Men det fattar du va? Sen kan jag ju säga det att om det skall bli någon intervju med bandet så vill jag att du intervjuar deras kusiner också, de spelar i ett annat band."

Tillsist2:
Sveriges ensammaste röst Ulf Sturesson på onsdag på Wish. Det var ett oväntat kort!
Bara han kör "Jag hoppas".... Men även det nya är ju helt briljant!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tid, poesi och förbannat dumma bilder.

1 kommentarer



Så var det samma visa igen. Jag har skrivit om det förr, att det är lite rörigt att veta när saker och ting börjar. Igår hände det igen, jag missade en konsert jag ville se för att ett ställe inte höll sig till de oskrivna reglerna här i stan. De där reglerna skrivna i luft om att ingen konsert börjar tidigare än 1,5 timmar efter utsatt tid. Funkar så bra så bra på 99% av alla ställen. En tyst uppgörelse med publiken.

Men nej nej, inte då att Pustervik denna torsdag skulle följa det inte, första konserten började redan en kvart efter utsatt tid. Vad är det frågan om? Tror ni att det är någon form av sportevenemang ni håller på med?! Försten hem vinner!

Ingen skugga över Parapluie, tydligen var det ett arrangemang i samarbete med Pusterviks Teatern, och teatrar skall jag alltid vara såååå speciella...


Att Marcus Birro skulle ställa sig på en scen och vara rolig verkade galet. Så galet att det blev intressant. Jag håller Birro högt, hans böcker är som att springa längs gatorna, historierna rusar fram mellan bokstäverna. Samtidigt är han väldigt bra på scen, har en intensitet och närvaro som gör att man inte kan värja sig.

Nu skulle han då vara rolig. Och visst, han ÄR rolig.

Birro har växt upp och gör upp med alla och allt. Han kastar skit på "normala människor", han kastar dynga på "kultureliten" och han kastar skit på sig själv. Det är stundtals väldigt roligt, för någonstans där inne förstår man att han är precis som du och jag. En rädd liten jävel. Skillnaden är kanske att Birro är väldigt medveten om det.

Nu skall man inte förväxla det här med standup, det är inte de stora gapskrattens kväll. Jag ser det mer som Marcus använder scenen och tillfället som ett terapeutiskt samtal med publiken. Han pratar av sig, går igenom sitt liv och sina värderingar. Ibland blir det tokkul och ibland blir det bara skönt att höra på. En berättelse om en rätt vanlig människa, med en ovanlig talang, som aldrig gett upp. Aldrig släppt sina storslagna tankar, jobbat på och tillslut får den där upprättelsen.

Birro behöver snacka, berätta sin historia och visa att han är annorlunda nu. Han vill helt enkelt växa upp. Inte vara den där ilskne göteborgaren som tillsammans med sin bror tycker till om allt och alla. Som slänger sig med svåra ord och skuggiga författare. Marcus har blivit "vanligt folk".

Kanske är det just där som det riktigt roliga ligger, att Marcus blivit just den där som han innan förkastade och hatade. Han berättar till och med att ha skriver revyer...

En sak blev dock lite obehaglig och tvär. I slutet läser Birro lite ur sin senaste bok, det blir bland annat en dikt om hur det är att förlora ett barn. Det blir knäpptyst i lokalen, skratten fastnar i halsen. Det tvära kastet blir lite för mycket. För dikten handlar om Birro själv, han har förlorat ett barn. Samtidigt inser jag att Birro är som bäst när han skriver om allvarliga saker. När saker och ting är viktiga. När allt gäller liv och död.



Efter den alternativa standup stunden befolkas scenen, drygt tio personer kommer upp. Boy Omega har växt, när jag såg honom (Martin Gustavsson) senast 2004, så var det typ just bara han. Nu är det som sagt en bunt med människor. Bland annat hittar man på höger flank Adam Svanell spelades saxofon samt en stråksektion som jag sett förr men inte kan placera.

Som vanligt när band gör så här, växer, så blir det maffigare. Och musiken har växt. Ibland är det riktigt bra men i det stora hela är det inte så kul. Jaja, sluta tjata om Boy Omega, de är duktiga och gör allt rätt. Men det är inget som gör det "Boy Omegianskt", jag skulle inte kunna plocka ut en låt och säga att det var just dem.

Allt blir en enda americana-alternative-pop föreställning. Inget som gräver sig in, inget som förstör mig, inget som lyfter. Jag försöker verkligen hitta något men nej... Jag har väl fått för höga krav.

En sak bara:
Hallå, publiken! Det är riktigt elakt att bara gå hem sådär efter Birro! Jag menar, det var ju inte precis sent och ni kunde väl stannat och lyssnat på Boy Omega? Kanske hade någon av er gillat det och hittat nya intryck. Nu gick mer än halva publiken hem och bäddade ner sig i sin egen förträfflighet och tyckte förmodligen att de varit alternativa som sett Birro. Kultursnobberi!

Kvällens roligaste: Kille i svart polotröja... snorfull...med rödvinsglas i handen! Är det poesi rockenroll så är det poesi rockenroll!

Tillsist:
Jag blev så uppröd när jag gick hem att jag nästan kokade över:



Nu får ni fan i mig ge er! Skäms, skäms, skäms Hard Rock Café! Hoppas det blir upplopp och demonstrationer, för det här är den osmakligaste och mest idiotiska postern jag någonsin sett. Fy fan! Jag hoppas verkligen ingen går dit, jag hoppas på mänsklighetens intelligens och jag hoppas på att de här planscherna, och den som anordnar det hela, får brinna i helvetet.

Tillsist2:
I kväll kan ni välja på två bra poppunkband som sjunger på svenska: Samtidigt Som eller Den Stora Sömnen.
Det första på Henriksberg och det andra på Sticky.
Så här skrev jag om Den Stora Sömnen när de var i stan senast.

Tilsist3:
Att fråga mig om var man fixar droger i stan är som att fråga en blind om vägen till cockpit...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jonas rör om.

0 kommentarer



Alla har väl hört historien vid det här laget, hur Martin Elisson ringde Jonas Lundqvist och meddelade att Bad Cash Quartet inte fanns längre. För Jonas som växt upp i det där bandet blev den närmaste tiden svår... Men men det där har du ju läst på alla andra ställen där bokstäver samlas.

Jonas omvandlade sorgen, ilskan och förvirringen efter uppbrottet till något positivt, han började skriva låtar. Igår kom skivan och igår var det släppkalas på Styrbord Barbord. Jonas själv sa att han skulle bli glad om "de närmast sörjande" kom...

Jonas Game (som han kallar sig numera när han gör musik) är en upplevelse live, det är ungdomens frustration inkapslat i en kille som håller på att komma ifatt livet. Jonas slänger sig ut i publiken, ställer sig på trummorna och han är helt närvarande från första sekund. Inget tvivel om att det här är viktigt.

En sak är också säker, Lundqvist vet hur man syr ihop en riktigt bra låt. En sån där låt som man vill höra flera gånger. Om och om igen. En låt man vill rasera världen till, som man vill bygga upp densamma med. Det är näven i luften!

Bäst blir ADHD och New City Love, vissellåtar med eget liv. Frågan är om inte de låtarna är större än Jonas, för om sanningen skall fram så är några av de andra låtarna bara förlängningar av BCQ. Inte för att det skulle vara något kasst.

Han har klippt till med två superverk och kan inte riktigt tävla med sig själv. Men men, live är det väldigt befriande. Upplopp och kaos.

Kanske tar de andra låtarna sig, nu satte han allt krut på just det två låtarna. Men frågan är om någon pallar med den intensiteten en hel konsert?
Äh, vad det blev invecklat nu. Jonas Game är en av stans bästa band och en av stans bästa konserter just nu. Inte missa när han kommer hem till Göteborg nästa gång, just nu delar vi med oss av honom till resten av landet en stund.

Här nedan kan du se min intervju med Jonas som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag. Bara för dig som läser den här bloggen så är det en förlängd version, dvs en del extra material. Saker som inte kom med i tv...




Tillsist:
Inte missa Samtidigt Som på fredag. Klubb Existens är platsen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg