Visar inlägg med etikett Palpitration. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Palpitration. Visa alla inlägg

I väntan på mer...

3 kommentarer



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Premiär och premiär.

0 kommentarer



Om allt går vägen kommer du här att se de första rörliga bilderna på Palpitation, bara minuter efter att de gjort sin första livespelning på Join Our Club.
Det bör finnas video på bandet här omkring 24.00 iallafall...

(Om du kollar in här innan 24.00 kan det hända att det ligger andra bilder i spelaren, tex Pinto från Cafe Hängmattan. Dem kan du också lyssna på...)

Tillsist:


Kollade på Liars och HTRK igår. Pustervik var stället och priset skyhöga 150 pix... Och det kan man ju säga, det där var inte min påse...Liars lät ju bra på nätet men live var det påklistrat tråkigt. Billigt. HTRK stelt och intetsägande...
Jaja, nu pratar jag inte mer om det. För er som funderar, kolla på Pen Expers istället.
Btw: Är det bara jag eller har inte ljudnivån varit tokhög de senaste gångerna på Pustervik?

Tillsist2:


På den här fyrkantiga spelaren ligger just nu en helt underbar låt. Ny sångare (eller den gamle är också kvar och den nye är ju med i bandet sedan innan...) men den nya låter helt jävla underbart. Vilket ljud, vilken låt och än en gång vilken röst!. Det går bara uppåt. Låten heter Endless Summer och det är bara att komma ihåg, för om inte du inte kommer gilla den låten...rättelse...om du inte kommer jubla högt när du hör den låten skall jag skrika "Spela snabbare!" på valfri konsert med Göteborgs Symfoniker.
Bandet? Det får ni klura ut genom att titta på bilden...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tjata mera James!

0 kommentarer



- Du undviker oss varje gång vi spelar.

Jag vet inte riktigt vad James Kinn menar, men orden går in i mig. Har jag undvikit Pinto, bandet som James spelar gitarr i? Eller menar han att jag undvikit det andra bandet han spelar i, Hanif.
Förmodligen är James inte så allvarlig, han ler när han pratar men det känns ändå.
Och efter den här kvällen inser jag att han skulle varit på mig mer, han skulle kidnappat mig, kört mig till närmaste Pintospelning med milt våld. Då hade jag inte suttit där igår på Hängmattan med andan i halsen, förbannat mig över att jag inte sett Pinto förut. Då hade jag inte ryst, kroppen hade kanske inte reagerat okontrollerat och fysiskt på musiken. Då hade jag kanske inte...



Men vi tar saker i tur och ordning, först är det Racingpaperplanes. Richard Wilson och Glen Gilbert är det perfekta förbandet. Förlåt, det låter nedlåtande, men den här kvällen är det perfekt. Väldigt duktiga låtar, välspelat och närvarande nycountry om dammiga vägar runt Staterna. Glens elektrifierade lapsteel gör svepande ljud som går fint ihop med spårvagnarna utanför. Höstmusik, det skulle inte funka att sitta på en våräng med det här. Det är inåtvänt, samtidigt här och nu. Richard verkar ärlig. Men det kanske inte är den musik som jag skulle lyssna på, men det är som sagt ett alldeles underbart litet förband.



Nu vet jag inte riktigt var jag skall börja. För å ena sidan är Pinto ett handklappsband med upptempo som studsar runt. Å andra sidan är Pinto ett ballad band som gör låtar med stämsång som får regnet att upphöra, som får stormen utanför att stilla sig och som får alla i Majorna att krama varandra. Vilken sida som är bäst går inte att bestämma, för Pinto är lika bra på båda.

Pinto var från början Andreas Magnussons enskilda angelägenhet. Men när man sitter där så förstår man att han plockade in folk, eller att folk kanske helt enkelt kom fram och villa vara med. För så bra är Pinto. Jag tror att ingen skulle tacka nej till att lira med i de här låtarna, känna samma saker som Andreas.

Om man nu är lagt år hållet att man vill promt veta: Pinto är pop. Det är in-i-huvudet-ut-i-venen-runt-benen-fram-i-fingrarna-via-öronen-och-tillbaka-till-hjärnan-pop. Visst, man kan höra både country och några rocksutflykter men om jag får bestämma är det här pop. Men egentligen är det där ju oviktigt, Pinto är underbara melodier. Lyssna på This picture needs a frame i klippet nedan och undvik att sjunga med, undvik att klappa med och försök att undvika den där varma känslan av kärlek.



Mot slutet kommer Greens leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.

Fan, James du skulle varit på mig mer! Och jag lovar, om jag undvikit Pinto innan så kommer jag aldrig göra det mer.

Tillsist:
Jag tryckte iväg några frågor till Palpitation. Lite enkla frågor, rätt lika dem som man ofta ställer till nya band som man är upp över öronen nyfiken på.
Den här bilden fick jag som svar:


Klicka på bilden för att granska den närmare...

Jag vet inte hur jag skall tolka det där, men roligt är det! Nu längtar jag ännu mer till lördag! Läs längst ner i förra inlägget för all information... Kortfattat: på lördag är alla på Join Our Club och bevittnar efterkrigstidens bästa spelning. Så är det med det. Jag tror att den kommer gå under namnet Spelningen framöver.

Ser också med glädje att just Palpitation är Kräftskivefestivalens första bokning...

Tillsist2:
Känslor och brev gör gällande att Indiedagis kommer bli av även nästa år i Emmaboda. Bara så ni vet. Husvagnen kommer även nästa år vara plats för de bästa artisterna, helt utan ström. För tredje året...
Själva festivalen kommer bredda sitt utbud en smula, men ingen oro. Jag vet att Håkan och de andra har så in i bänken god smak att det kommer bli underbara dagar i augusti, även 2008.
Och då även med Indiedagis...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Att spela i stora hallen.

5 kommentarer



Till att börja med: Det är med stor fascination som jag besöker Bengans på tisdagar och lyssnar på band. Att ställa sig på en scen i en eftermiddags sömnig skivbutik kräver mer än att ställa sig på en scen klockan 23 on a payday. All respekt till de som fixar detta, speciellt igår då jag fick två band som ,trots att vi i publiken inte ger mycket tillbaka, ger allt! Stor fanfar!



Att gå ut med att man spelar punkrock brukar ringa varningsklockor i mitt huvud. Band som vill göra det brukar ofta försöka vara för tuffa för sitt eget bästa, jag är ju en mesig kille så då kan jag vända ryggen till, gråta en skvätt och gå hem och lyssna på Sibiria.
Ofta backar punken upp bristande rep/talang med ett jävla larm. Och försöker se tuffa ut.

Sinicess backar upp ödmjukhet med en rykande varm soppa på blues/punk och toksvängig rockabilly. Det är iallafall vad jag hör. Det stora är svänget, i ärlighetens namn brukar inte punkband vara kända för sväng men här ser du! Min fot rör sig helt själv! Sinicess verkar ha självförtroende som en hel buss med fulla huliganer på väg mot derby. Fullt fart framåt utan att glömma känslan. Bäst är helt klart låten "Bring It On". En enkel låt, men som live är så stor och snygg. Lite stygg också...

En helt egen avdelning skall sångerskan Marika ha. Viken röst! Det hoppar snabbt mellan högt och lågt, mörkt/ljust och långsamt/sakta. Vid ett tillfälle trodde jag att hon sjöng med backtack men så fel, hon sjöng med sig själv. Galet bra!

Bandet är långt mycket bättre än det du kan hitta på Myspace, det är som sagt mer sväng men också mer liv. Mer organiskt.
En liten liten parantes: På gitarr i Sinicess hittar man Philippe Sainz som jag avgudar i This Is Love. Han kan alltså lira på sex strängar lika fint som på fyra. Något för er som gör mindmaps över Göteborgs musikliv...

8 december spelar de på Showdown och då bör ni vara där. För om man lyckas väcka en skivbutik så bör ju Showdown rasa ihop i ett lyckligt punkdamm. Eller helt enkelt komma i ostoppbar självsvängning.



Någon hävde ur sig för ett tag sedan att gubbrocken är det största just nu. Jag hukade mig och försökte se ut som jag inte hört. För det kan ju aldrig vara så att personen menade att coverbandsgubbrocken är på ingång?
Men sen kan man ju tänka på lite andra sätt: Någon kanske tar gubbrocken till andra nivåer, gör om den till oigenkännlighet. Gör den bra och fin. Drar ifrån en massa dynga och lägger till diamanter.

Bye Bye Bicycle
är den nya gubbrocken. Nu skall ni inte tro att det hörs, eller känns. För BBB är allt som gubbrocken inte är! Så långt ifrån släpig bredbent rock man kan komma.
Hur kan jag då hävda att det är den nya gubbrocken?
Jo, för precis som med de där gammal rockiga gubbarna som återförenas så känner man igen sig. Även om man inte hört alla låtar känner man sig hemma. Det är en mysig känsla. Som att komma hem utan att ha varit där, likt ett härligt hotell som liknar ens hem.

Nu tänker någon att det där låter ju hemskt tråkigt, att bara vara hemma. (Jag gillar inte gubbrockiga återföreningsband) Men man känner igen sig, det betyder inte att det inte är en massa nya sköna saker, nya ljud och känslor. BBB har ett helt eget ljud, ett eget uttryck. De låter som många många band vill låta men inte har känslan eller talangen att låta som.

BBB är så att säga färdiga redan nu, de behöver ingen startstäcka för att lyfta härifrån. Likt en helikopter rakt upp i skyn! Dansant sambapop (jag säger det igen, man behöver inte låta som Håkan för att man gör sambapop). André Vikingsson gör mycket men absolut inte allt, även om hans viftande med armarna känns mer relevant än när TTA gjorde samma manöver.

Tyvärr kommer BBB inte till sin rätt i skivbutiken som ni kanske hajjar. (Det var långt mycket bättre på Sticky häromsistens) Det här är ett band som behöver en klubb. Det är på inget sätt dåligt men den där gnistan flammar aldrig upp den här kvällen. Ingen kritik, jag vet inte hur någon skulle lyckas i det där dinosaurielokalerna som kallas skivbutik.

Tillsist:
Nu är det bara DAGAR kvar till höstens spelning, hösten bästa kväll och kanske årets händelse. Hemliga Palpitation gör sin första spelning ever på Join our club på lördag. Missar du det finns du inte! Jag är ärlig! Du kommer inte kunna gå runt i Göteborg och hävda att du sett något. Eller att du såg nått under 2007.

Jag kräver att Johan Lindqvist (GP), Kai Martin (GT), Christoffer Byström (GT), Mindy Lara (GP), Carl Reinholdtzon Belfrage (Nöjesguiden), Joel Sjöö (City, BT), Partik Forshage (Nöjesguden), hela Djungeltrummans redaktion, hela GPs musikintresserade nöjesredaktion, alla på GTs dito, varenda kotte som någonsin fått lön från Nöjesguiden, varenda kille som jobbat med Rip It up festivalen, alla i Cosy Den-crew, alla i gänget runt Almedal, alla på skivbolaget Luxury, skribenter på Sonic som råkar vara i Göteborg, alla klubbarrangörer från Herrström till Anders, Fredrik, Agaton Sax och Woody-Kim.
Att alla som någonsin hjälp till med att sätta upp flyers för Emmabodafestivalen, alla på Uppåt Framåt, alla på Styrbord Barbord, alla som rökt inomhus på Hemliga Klubben under Kortedalatorg och alla som brukar hänga på Lyckholms. Alla som skriver i Djungeltrummansgästbok, att alla Rockfotosfotografer i Göteborg och framför allt så måste alla som bokar band till Way Out West komma. Sen vill jag att alla Kolonistas kommer.

Jag vill verkligen att alla ni kommer, för missar ni det här finns ni inte...

Lyssna på Norway Disappear, eller på Too soon to give up, eller This is it eller varför inte på I´m happy now. Det var ärligt längesedan jag hörde så helgjutna låtar! Varenda en!
Jag skrev om det för ett tag sedan, att man skulle spara sina superlativ. Men det spelar ju ingen roll just nu. Palpitation är större än så. Det är alla superlativs moder, alla hyllningssånger genmanipulerade och gigantiskt överdimensionerade mutationer till hejjarop!

Ses där! Punkt!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Lyssna noga nu.

0 kommentarer




Saker att lyssna på den här veckan:

Melanie Pain

På franska om cigaretter...bland annat. Efterfestmusik grad delux.

Bondage Fairies

Har snott all syra som någonsin glömts kvar backstage, blandar en onyttig musikalisksmoothie och skickar hela skiten på Eriksgata runt betongförorter.
Kör Pink Eye Paraniona och det blir upplopp i huvudet.

Fitts for fight

Om du klarar av universums mest enerverande Myspacesida så hittar du musik som får dig att dansa...och kasta hårda saker. Girrrlriot anno 2007! Hell yeah! Fuck of and die!


Så tjatar jag vidare om Palpitation. Du kanske kommer vara skittrött på dem när de skall spela här i Göteborg i november, men det kommer inte jag vara.

Och för er som inte läste så noga här under sommaren så beordrar jag er att lyssna på Theoretical Girl. Läs samtidigt vad jag tyckte när hon spelade på Park Life i augusti...

Tillsist:
Jag har fått löfte om mer dansvänlig synth på Synthklubben på fredag... kan behövas.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

1 kommentarer



Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only CrimeKlubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg