Jul, ge upp!

Nu är jag väldigt trött på allt vad bjällerklang, jul och ordet "Christmas" i låtar heter. Två söndagar i december har Hej Stockholm! kastat julglitter i form av julmusik på Nada, och det känns som man är en överkokt sojajulskinka i huvudet. När man sätter sig in i ämnet julmusik så inser man snabbt att det finns en herrans massa skit. Kanske 90 procent av all världens jullåtar är ren dynga, alternativt så sönderspelade att personer helt utan takt och ton ändå kan sjunga med i dem. Låtar som är inpräntade i vårt dna, lika utslitna som julkrönikan på ämnet "stress".MEN det finns en del julsångsguldkorn:

The Surfaris – A Surfer's Christmas List
Lyssna på en del av de låtarna jag spelade (Spotify)









Över jul och nyår gäller Göteborg och här finns en del saker att göra:
25 dec: Dapony Bros på Sticky. Johannes Vidén och Jonas Schwartz på Pustervik.
26 dec: Spelar jag Rock Band och dricker Galliano i Änggården.
Sen har Kontiki bartömning mellan den 27 till den 29 dec.
30 dec: Bye Bye Bicycle + Portrait Painters på Pustervik.
På nyår går alla till Riorio och firar att hela 00-talet rinner bort med Luxery. THE EMBASSY och DOROTEA spelar och det är ju konstigt bara det!

(Är du kvar i Stockholm tycker jag du ska gå till Landet den 30 december. Tada Tátà, de Montevert samt The Andersen Tapes gillar jag INTE att jag missar! Cosy Den håller klassen hela vägen.)

Tillsist: Fan vad jag gillar det här! Ny video och ny låt med Hufvudstaden.

Tillsist2: På tal om juldagen och Dapony Bros, ni som inte sett videon förr kolla speciellt vid 02:38 och framåt...

Tillsist3:
BRA skiva någon glömt i djbåset på Nada!

Jerry Boman

Väggbilder, framtiden och jullåtar.

Jag tycker att många artister glömmer det där lilla extra som gör en spelning minnesvärd. Visst, det handlar om musiken, men jag tycker en riktigt bra spelning innehåller lite mer. Därför gjorde jag lite projektioner till Simon Norrsveden när han gjorde sin hemliga spelning på Debaser Medis i fredags. Inga superspeciella saker men det lyfte evenemanget tycker jag!
Om något annat band vill ha hjälp med riktigt bra projektioner, hör av er! Inte om ni bara vill ha "en radda bilder som visas på en platt duk" utan ni som vågar göra lite mer.

Simon, som jag aldrig sett live, var också riktigt bra! Vissa av låtarna fick mig verkligen att rysa. Och rösten är speciell, men nu älskar jag den.

Resten av fredagen tog jag det lugnt, allt för att vila inför lördagen.



Lördag:
Send in the clowns satte 00-talets sista klubbkväll med att sikta in sig på 10-talet, eller de band som vi kommer lyssna på nästa år.

Pintandwefall, som jag såg på Högkvarteret för någon månad sedan, är ett av 2009 bästa band. Med en aldrig sinade energi tar de över scenen totalt! De är nutidens Clasch, de har humorn, de har energin och de har långfingret. Även om PAWF verkar vara lite mer lättsinniga.
Tyvärr han jag bara se en liten stund, mer om det längre ner.





 




Ni vet att jag gillar Makthaverskan. De är Sveriges viktigaste band just nu. Verkligen. De har fan allt!
Även här han jag bara med några snabba glimtar, har sett dem några gånger förut men den här gången var det i allafall bäst ljud. Nu lät det som det övriga inte var bra, det var det!
Äh, döm själva, här kommer två klipp. Det andra är en NY LÅT!





Som ni vet skötte Hej Stockholm! musiken i baren den här kvällen och det var fan det roligaste jag gjort! Lugnt en av de bästa DJ kvällarna någonsin! Bargästerna var intresserade, de frågade vad vi spelade, bla fick Samtidigt Som, Den Stora Sömnen och Alex Rigaud frågor. Det känns alltid roligt att sprida ordet om riktigt bra musik. Skoj också se alla glada leenden när man spelar allt från 8-bitpop, Welle:Erdball och till Carwall och Jumper.
Det finaste är ändå att få ett tack med orden "Jag har haft en helt grym kväll, ni spelade så jävla bra musik". Eller så kan det största ha varit att personalen gillade musiken, speciellt när vi slutade med den oändligt vackra Bara dårar rusar in, (Håkan Hellström tillsammans med Göteborgs Symfoniker) då två av vakterna började dansa styrdans! Minne för livet!

Söndag betyder Jul på Nada: Hej Stockholm! spelar BARA jullåtar mellan 21 och 01! Trotsa snön och kom!
Jag kanske ska förklara, vi spelar INTE de klassiska jullåtarna, utan har ett lite mer utvalt program. Det blir jul som du egentligen vill ha den!

Tillsist:
Juldagen i Göteborg spenderas enligt traditionen på Sticky med Dapony Bros!

Nyår firas på RioRio där The Embassy (!!!) och Dorotea (!!!!!!) kommer spela. Blir galet!
"Samfundet" kommer spela skivor och där ingår bla en i Djungeltrummans omröstning "Göteborgs bästa dj" nominerad: Elin Hedman! Ni som har gott minne minns såklart min och hennes spelning på Pustervik i Göteborg tidigare i år under namnet "Vit katt/DJ Fotvård". Vi höll på att bränna ner stället… på riktigt.

Kommer bli en så jävla bra kväll!

Tillsist2:
Jag tar med mig skivor till Göteborg över jul och nyår om någon får ett infall och vill dra ihop en spontanfest!

Tillsist3:
Jag är galet nyfiken på nya Almedal skivan! Det sprids låttitlar på Facebook...tror jag.

Jerry Boman

För liten för nätet

Nu ska jag inte hålla på och fastna i måndagens händelser, men faktum är att den floppen ledde till en trevlig kväll i onsdags. Och jag hittade tack vare det ett nytt band! Ett riktigt riktigt fint litet band. Så litet att de inte ens har en Myspace. 

Först måste jag bara skriva några rader om ett annat band som verkligen har en Myspace. Bandet heter St Andreas och verkar komma från både Stockholm och Göteborg, en av medlemmarna känner du igen som trummisen i Autisterna (var blev NI av?) Andreas Nordström. Vidare hittar man Andreas fru Nathalie Nordström och bäste vännen Mattias Engvall.
När faktarutan är avklarad brassar jag på med superlativen: låten "Poseidon" är ängslan, det tunna snöret som brinner i båda ändar. Det är microkosmos, en vissen mans försiktiga påpekande om sin avresa. Jag blir både glad och ledsen på samma gång, jag vet att jag gillar det här som fan!
Ännu bättre är "Äpplet faller". En tunn hinna mellan oss och mannens tankar, en vimpel som någon glömde tar ner och som nu trasats sönder av årens vindar. Ett ensamt gatlopp över försiktiga handklapp. Det är en mjuk låt, insvept i Dungen och Vapnet. Stora kontraster, sommar och vinter i samma låt.

Mycket mycket vackert!

Nu fick jag upp farten här, och det är bra för jag måste bara ge er ett band till: Honeymoon Over! Ni som brukar vara noga med att kolla längst upp i högerspalten har läst deras namn och förmodligen klickat på länken.
Honeymoon Over! är den smakfulla blandningen av Cosy Den-pop och tassande elektroniska ljud. Riktig uppesittarpop! In och lyssna!


Jag skulle bara trotsa snökanonen som exploderade över Stockholm för att se Jaw Lesson (fd Hajen) på Högkvarteret. Men jag fick så mycket mer.

Vet inte om det är för att skydda sig, för jag ser ingen skillnad på Hägerstens Botaniska och ett vanligt band. Fast det är inte sant, det är en skillnad. Som ni ser. Det är alltså en utter och en svan som spelar. Kanske är det också ett skydd. Eller så vill man höja den konstnärliga nivån på just fenomenet band. Hur som helst är det skoj.

Sanning är dock att de absolut inte skulle behöva de här attributen. För det är snygg pop, snygg såtillvida att de skriver bra texter. Sen gör det härliga skolsalspianot med sitt träljud sitt för att bilda en fin helhet. En av låtarna handlar om de redovisningar man hade i skolan, ni vet man fick ett ämne och så skulle man slå upp i böcker eller på nätet en herrans massa fakta. För att tillsist på darriga ben ställa sig inför klassen och berätta om det man fått reda på och kanske få en skitnödig applåd som tack. I det här fallet handlar det om Svanens (Sofia Hultin) redovisning om Östersjön. I texten, som vindlar fram, ställer hon frågan om varför man måste berätta så mycket fakta när man egentligen bara vill berätta om hur vacker Östersjön är, när vågorna slår och dropparna glittrar. Det hela är helt briljant! Jag fick en aha-upplevelse och funderar på varför jag inte kom på det där när redovisningstiden var nutid!   

Uttern och Svanen får mig att tänka på de gamla favoriterna Raymond och Maria. De tittar på världen med andra ögon, de berättar snyggt om de där sakerna som vi andra ser och kanske gnäller över men som vi aldrig gör något konstruktivt av. "Där går dom" handlar om en av alla de där vernissagerna som de flesta vill springa på. Kan lika väl handla om ett släppkalas för ett band. 

Hägerstens Botaniska har som sagt ingen Myspace men följ den här länken så kan ni höra ett smakprov. Det är just låten "Där går dom". Lyssna noga på texten. Vasst!

Sen spelade Jaw Lesson några få låtar, pianot lät bättre än någonsin och Amandas röst studsade fint i det ruffiga betongtaket. Jag avslutar det här evighetslånga inlägget så här:



Tillsist:
På lördag spelar Hej Stockholm! skivor i baren på Debaser Medis. Send in the clows heter klubben och på scen står bästa Makthaverskan och bästa Pintandwefall. Det kommer bli galet!

Söndagen är ingen vilodag här inte, då blir det julsånger i kubik på Nada igen för Hej Stockholm!. Kom och häng! Förra gången lyckades vi spela BRA jul/vintermusik i nästan fyra timmar!

Jerry Boman

En bra historia

Ni vet hur det är, varje litet band berättar mer än gärna hur de tappade bort sina instrument på Åland, hur de bokades fel och togs för ett dansband, att de minsann söp med Kent innan de var Kent eller hur de en gång spelade för en person. Just den sista historien brukar berättas av artister som numera är stora och berömda. Som för att hålla kvar tanken på att de fortfarande har fötterna på jorden. Eller kanske är det bara ett ödmjukt att se på framgången, man kan när som helst ramla tillbaka till de små scenerna. När som helst kommer den där en-person-i-publiken spelningen.

Okej, jag tar det rent upp och ner: Klubb Frimåndag hade sex besökare i måndags. En av dem var jag, en annan Erik Halldén som kallas Kronprinsen när han sjunger på svenska och så fyra personer till som alla var Eriks kompisar. De två första kom på åtta slaget prick… sedan var det tomt…tomt…tomt…tills de andra två trillade in vid nio rycket.

Ja, precis så var det. Vi var sex personer.

Det där är egentligen skit samma, jag fick nya vänner den där kalla måndagen och det är större än att ha 150 pers på en klubb. Nä, jag ljuger lite men det är ändå väldigt roligt att få nya vänner. De här fyra personerna kommer jag alltid komma ihåg, för de gick och såg sin vän spela bara för dem. De gick dit för att de i själ och hjärta ville se och höra Kronprinsen spela. Jag fixade ett arrangemang som berörde fyra personer, som gav dem ett minne för livet. Eller det gav sex personer ett minne för livet. Det är viktigt.

Det gick inte annat än att skratta åt hela händelsen! För det är något stort komiskt över det hela, här sitter fem personer på en klubb som äger rum i en persisk restaurang. De ska alla se en kille sjunga till backtrack i lofi-belysning. Där har ni material till en hel sitcom!
Kronprinsen spelar i Jönköping i helgen och ni kan räkna med att han har en jävligt bra historia att berätta, sagan om den naive klubbarrangören som trodde folk gillade ny musik på måndagar, om han som trodde att en undanskymd gata skulle blomma upp bara han bjöd på fantastisk musik på svenska. En historia om hur han minsann spelade för fyra personer i Stockholm. Plus klubbarrangören/ljudteknikern då såklart.

Som ni förstår, Kronprinsen spelade. Han fick till och med göra extranummer. Kolla på filmen och inse vad ni missade:



Jag var glad. Erik skriver texter, underfundiga och raka. Trots att de ibland är sorgliga historier så slipper man här det obligatoriska tyck-synd-om-mig. Det är sagt och gjort, rakt upp och ner. Väldigt luftigt, som att höra någon berätta mitt framför näsan och sedan enkelt smita ut bakvägen. Musiken svänger mellan karibiska rytmer, om än dämpade under en symfonisk filt. Man skulle kunna säga att musiken mumlas fram, det låter dåligt men tänk er den där fina trallvänliga mumlingen som man kan ägna sig år på våren när solen kommer tillbaka.

Efter den korta, varma, spelningen satt vi kvar en stund och sedan stängde jag butiken. Gick i snöyran till Tranan, lyssnade på Gustav Gelin och Send in the clown-Sandra Bergmans fint utvalda låtar,spelade förnedrings-Loppan och avslutade det hela med ett gott parti SMS-roulette. Som kronan på verket fick jag åka gratis på nattbussen hem!

Så slutade historien om det stora fiaskot som blev en av de bästa kvällarna jag någonsin haft. Nya vänner och gamla vänner. Som ni redan räknat ut: ni som inte var med vet inte hur det var, jag vet bara att ni missade något viktigt.

Nu har jag en verkligt bra historia att berätta nästa gång vi ses.

Tillsist:
Jag kan inte få nog av ukulele! Jag kan inte få nog av kazzo! Jag kan inte få nog av sinnesjukt charmiga och välgjorda musikvideos!


Här hittar du mer av Stefana Fratila.

När jag ändå är inne på charm, här kommer en bit lo-fi-tvspelspop från San Francisco. Nessie & Her Beard tar positivvagnen till 10-talet!


Kolla in fler härliga musiktips i högerspalten, nästan längst upp.

Jerry Boman

Fel i fabriken

Det blev inte som jag tänkt. För första gången blev jag riktigt sur på några barägare över att deras högtalarutrustning inte höll måttet. Överlag tycker jag det är rätt fånigt att klaga på ljudet eller tekniken, jag försöker vara väldigt ödmjuk inför fel och brister på prylarna hos barer och uteställen. Jag brukar släppa det mesta. Jag förstår att det handlar om pengar.

I fredags gick det bara inte, jag är så besviken på Färgfabrikens prylar att jag inte vet vad. Konsthögskolan har inget med detta att göra, de fixade en bra fest, de hade grejat och donat med det mesta. Hyrt in riktigt bra grejer att spela på. Inget att klaga på där, snarare tvärt om, djsakerna var väldigt väldigt fina. Felet låg istället på de saker som var permanenta i baren, slutstegen/förstärkaren som står bakom baren.

Under minst tio tillfällen, det kan ha varit fler, dog ljudet helt. Barpersonalen "fixade" problemet varje gång, de hävdade att det var något fel på sladdarna. Men det stämmer inte. När ljudet försvann så testade jag en grej, jag drog ner ljudet helt, väntade i 30 sekunder och drog sedan på ljudet igen. Hepp, ljudet kom tillbaka.

Nä, kära vänner, det är inte så det funkar när en sladd glappar, det är resultatet av någon klåpare som kopplat in för mycket högtalare på för få slutsteg/förstärkare. Det som då händer är att automatsäkringen löser ut, allt för att inte prylarna ska gå sönder av den stora belastningen. Det är enkel ljudkunskap/teknikkunskap. Sådant som man bör ha kolla på, annars hyr man in någon som har koll på det. Hyr man ut sitt ställe bör man absolut ha koll på det.

Jag är så besviken på att det här förstörde inte bara för mig och Anna som spelade skivor, det förstörde också stämningen på festen. Precis när vi fått igång ett fint litet dansgolv gick säkringen och kvar fanns bara bas. Bättre sätt att döda stämningen finns inte. Efter bara en timmes spelade ville jag gå därifrån.

Jag kan tillägga att vi försökte spela så tyst vi bara kunde för att inte pressa slutsteget mer än det behövdes, vi drog också ner basen men det hjälpte inte.

Jag ber om ursäkt till er som kom till Färgfabriken i fredags, jag gjorde vad jag kunde för att få rätsida på problemet. Och jag lider med Konsthögskolan som fixat så mycket.

Men något roligt hände ändå, jag fick se Skriet!

Isak Sundström brukar vara frustrerad i Pascal och Jacob Frössén följde Olle Ljungström så länge att det blev en film. Men nu är det, tillsammans med några andra, Skriet.
Tänk dig att det regnar. Minus en grad och du är på väg hem. Du har tappat bort dina kompisar, kanske har ni bråkat, sagt sanningar som svider. Personen du gillade lite mer gick i väg och svarade inte mer. Mörkret sänker sig och du känner dig så ynklig. Det finns ingen mening för självömkan, ingen hör dig ingen ser dig. Istället infinner sig ett vakuum. Du är såklart inte glad, men du är inte heller ledsen. Dina tankar och din själ befinner sig i tyngdlöshet. Det är här Skriet kommer in. De är tyngdlösa. Samtidigt med en enorm börda på skuldrorna.

Det sticker i öronen. Knaster. Först verkar inget hålla samman bandet, ljudet som ligger närmast i minnet är när en symfonisk orkester stämmer upp. Det är ett virrvarr av ljud. Så plötsligt kryper melodierna fram, Isak viskar fram, mässar smygande. Ju längre spelningen pågår desto mer hörs trummorna för att mot slutet explodera i Joy Division. Men mitt i detta mörker finns ett hopp, man hör gryningen komma och den stavas klarinett. Ja, det instrument som annars brukar lägga sordi på popen piggar här upp. Det är både märkligt och häpnadsväckande. Vet inte riktigt hur de gjorde, men bra var det!


Skriet är avigt. De har tagit allt en vända till och de delar upp oss i det gamla snacket om för eller emot. Precis som alla riktigt bra band!

Tillsist:
Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen!
20-01 på Sugar Bar på måndag.

Läs om allt här.

Tillsist2:
På lördag spelar jag och Anna (Hej Stockholm!) skivor igen. Denna gång i baren på Debaser Medis! Klubben heter Send In The Clowns, den bästa i stan. Live ser ni två framtidsband, Pintandwefall och Makthaverskan.
Läs vad jag tycker om Makthaverskan på skiva här och vad jag tycker om dem live här och här. Läs gärna vidare om hur det gick till när Pintandwefall var i Stockholm första gången.
Ses där!

Jerry Boman

Knäsvag och knäsvag

Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman