Om ett band blir snördominerade i en genre kan man lätt få för sig att alla inom samma genre låter likadant. Att det där stora bandet får monopol på smak. Alla andra försöker härma utan att det märks. Ofta blir det platt fall ändå och det stora bandet blir ännu större.
Tur då att någon går sin egen väg och försöker skapa nytt.
Det börjar helt magiskt charmigt med att Tim och Gustav ställer fram sin dricka bredvid syntharna och går i väg...direkt in på Kellystoa utan att passera gå. Kanske var det bara ett utslag av nervositet men jag började fnissa. Jäkligt skönt att se att folk faktiskt kan vara lite nervösa nuförtiden, även om de skall vara roliga spexiga.
Hej Anita! spelar alltså i klassen kulsynth och är hela skolans charmputte. Ni kan ju tänka er vem som är störst i den klassen, det börjar på S och slutar på MK.
Hur kommer det då sig att det här inte låter precis som alla andra band i genren läs 047?
Till att börja med verkar Tim och Gustav ha en större musikalisk talang. De har inte bara hittat en massa tokroliga ljudmaskier som de lirar på, de hänger hellre upp musiken på melodier. Och ljuden som de gör verkar vara genomtänkta, det låter större och...snyggare.
Och fan tro´t: Mitt i all bitpop uppstuds hittar man lite svärta. Det är inga ständigt vevande armar utan jag hör eftertanke.
Det är där det blir så mycket bättre, det finns ett djup i det här. Kanske vet snubbarna inte om det själva men sättet de framför sin musik på ger mig mer än SMK och 047. Inte för att de andra är dåliga så men Hej Anita! har mer. Något djupare mitt i tokerierna.
Tillsist1:
Appråpå förra inlägget. Det efterfrågades var det var som någon skrev hårda saker om mig. Här var det. Bläddra ner en bit.
Tillsist2:
Tordag: Klubb Cody. Jag kanske var för snabb att döma...
Fredag: SAMA. (haha de har ändå adressen sama.MU!)
Lördag: Jag lirar skivor på Join our Club. Det blir låtar att hoppa och hångla till, dock ej samtidigt...
Hela veckan: Läs min krönika i tidningen Zero...och kolla in min lista i torsdagens GP.
Jerry Boman
