Visar inlägg med etikett Kontiki. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kontiki. Visa alla inlägg

Mycket rosa och lite trummpojke

0 kommentarer



De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).

Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!

Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.



Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!

Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!



Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.



Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!

Tillsist:
När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.



Tillsist2:
Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!

Tillsist3:
Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!

Jerry Boman

Vårpop av ett geni

3 kommentarer



Innan allsköns myndigheter kommer springande och sätter Johan och Ivan i finkan: Den person som var underårig och vistades på Kontiki drack inga öl. Personen var bara på plats en kort stund. Punkt.

Maria Nyström ler. Hon älskar sin musik och det gör hon helt rätt i, för den här samplingspopen är lika sprudlande som våren genom asfalt. Stundtals lika oväntad som Regina Spectors minisymfonier, mörk som nedsläckta alléer Karin Dreijer -trummor och vilsamma försiktiga bomullsmelodier.

Nu hade detta kanske inte varit världsomvälvande om det inte vore för det stora DET, och lyssnar du på Myspacesidan förstår du förmodligen inte ett skit. DET stora ligger istället i hur Maria ”gör” musik live. Hon kan börja med ett handklapp, till en början skevt och märkligt. Detta spelar hon in och kör i loop. Efter det slår hon på micken för att skapa rytm, drar lite på gitarrens grövre strängar, har några få ljud på mp3, lägger jazzkörer och plötsligt sitter vi där mitt en helt fantastisk låt! Då börjar Maria sjunga, vackert och finessrikt.

Tänk dig Erik de Wahl korsat med en lite mer analog Firefox AK…

The Naima Train, som Maria kallar sig, är en fin upplevelse. En stort ögonblick på Kontiki. Jag säger redan nu, om Way out West hänger kvar kommer hon om något år stå där istället, ett stenkast bort och med flera tusen i publiken. För Maria är precis den sortens musik vi alltid kommer gilla, den egensinniga, framförd med ett leende och där kärleken till musiken är total.

Okej, nu kommer del två i det märkliga med Maria. Hon är 16 år. Alltså 16 fjuttiga år och redan så här bra! Det är alltså inte ens tillåtet för henne att uppehålla sig på Kontiki, och det gör hon inte mer än nödvändigt heller. Tack för att ni vågade ta dit The Naima Train, jag är en fin upplevelse rikare!
Sen kan man nämna att hon tydligen redan gjort 120 låtar, att hon spelar alla instrument själv, att hon producerar sig egen musik… Ja jävlar.



Tyvärr, både Tom Howard Skantze (som hade lite små gött blås!) och Härna Lawn kom i skuggan av nybildande Maria Nyström. Även om jag verkligen gillade Härna Lawns lekfulla jazzpop. Maken till soft trummis har man sällan sett! Och Emil Carlsson är en fantom på pianot!







Tillsist:
Att det från och med 1 juni blir förbjudet med gatumusikanter i Göteborg är inget annat än en skandal! Och hur tänker de att man skall få tillstånd, skall det hållas auditions i stadshuset? Och vad blir straffet om man inte har tillstånd? Hets mot örongång?
Nä, upp till kamp nu musiker för den fria musiken!

Tillsist2:
Inte missa Greta & The Onenightstands på Kontiki på lördag!

Jerry Boman

Kul musik, verkligen kul musik.

0 kommentarer



Egentligen utgår all bra musik från att det är kul. Även den mest seriösa musik innehåller en gnutta kul, inte ett asgarv alla gånger men kanske självdistans. Men hur blir det då när musikens enda syfte är att vara just kul? Musikern, ja för det är ju det han är, Ola Aurell spelade i går på Stand up-klubben Gött i mössan. Det är alltså en standupkväll men Ola spelar gitarr…

Och faktiskt, det är väldigt roligt! Tänk dig en ståupp kille med självdistans, korsat med det bästa från trubadurerna i Nordstan.
Lyssna på klippet nedan:




Ja, I ärlighetens namn är det väl inte en himlastormande upplevelse rent musikaliskt men det är ju inte heller syftet. Jag har kul under många av Olas låtar, väldigt befriade kul! Tänk om man fick skratta lika mycket på låt säga Pustervik. För visst, bra musik har problem med rolighet, det tas lätt som oseriöst och det verkar vara väldigt viktigt att vara seriös när man spelar.

Jag vill se mer humor i musik, inte buskis då. Utan bra nivå och kvalitativt roligt. Men frågan är om det går att kombinera, det kanske är så att riktigt riktigt bra pop måste vara allvarlig. För vem kan skoja bort ett bittert liv.

Marika Carlsson stod också upp på den där scen och hon var väldigt rolig hon med. Dock utan gitarr så henne får ni ta reda på mer om själva.

Tillsist:
Missa inte Boris & The Jeltsins på Pustervik på fredag!
På lördag blir det fest bortåt Marklandsgatan och på söndag tänker jag fan i mig parkera mig själv på Kontikis uteservering från typ 16.00. Bring on the sol bara!

Jerry Boman

Ligg med micen.

2 kommentarer



Här kommer saltet, var har du såret?
Ska du spela soul så måste du ligga med micen. Alltså, verkligen. Du måste ragga upp den på det fulaste sätt och sedan ligga med den. Annars blir det ingen soul. För soul är allvar. Det är insidan på utsidan, det är sex och det är svett. En urkraft när den är bra, skriket du inte kan vara utan. Soul är publiken och bandet som en enda organism. Ett brev direkt från hjärtat, skrivet av någon som inte kan skriva men som får fram saker ändå. Soul är att ligga med micen.

The Tracks ligger inte med micen. De kysser den knappt. The Tracks soulförsök kan närmast beskrivas som buskissex, alltså helt på den andra planhalvan mot sexigt sex. Så, vad händer då den här vårkvällen på Kontiki, när The Tracks står på scen? Det händer ingenting. Inget rör sig, inte en flämtning, inte ett ljud. Det är som lokalen vore tyst, tom och avsläppt långt ute i skogen. Det är ändå ett band som står på scen, inklädda vita skjortor med svarta slipsar. Och så sjunger de om hur kvinnan skall låta mannen få vara "sig själv" ibland.

Förlåt, hallå? The Tracks är en enda stor fördomsmaskin om vad som är soul. Det är inte ens stolpe ut. Lite tisslande och tasslande om romantikern i dem.
Om The Tracks överhuvudtaget skall beröra någon på riktigt så måste de tänka om. Helt. Försök inte bli era idoler. Bli nya istället. Jag tror att ni för ert eget bästa skulle satsa på något helt annat, en helt annan musikstil.

Ja, jag tänkte ju gått på Loney, Dear men hör och häpna: Det var slutsålt! Alltså, det vara bara förköpta biljetter. Har aldrig varit med om att det hänt en vardag på Pustervik. Jag var där en stund innan men det hjälpte inte. Men det är ju fantastiskt roligt för bandet och alla andra inblandade!
Tråkigt för mig, jag gillar Emil. Som man kan läsa här.



Tillsist:
Makthaverskan i Stockholm på lördag! Och så kanske Franke i morgon i samma stad.

Jerry Boman

Sista natten med gänget

2 kommentarer



Det börjar tidigt, en liten skara människor samlas på Storan för att ta farväl av Klubb Populär. Inget märkvärdigt, bara en klubb som skall läggas ner... Så känns det enda till Anders börjar med orden "jag skall inte hålla något tal" men ändå början har prata och orden fastnar på vägen. Han känner nog samma som vi som sitter där, plötsligt blev allt så stort. Man vet inte vad man har förrän det är borta.

Tre band på sista kvällen:



The Spiritual Negroes är två uttänkta snubbar som kallas Kiki och Jovo. För även om det är fantasifullt, lekfullt och skojigt hela tiden så känns det tillrättalagt. Likt en reklamare som spelar Guitarhero. Dansversionen. Det blir aldrig på riktigt. Det är för smart killar, för lite stolpe ut. TSN är en optimerad kod utan skavanker, ett monster helt utan liv. Eller livet finns där men det är så renderat, en 3D dröm som aldrig liknar något annat än en kopia av skoj.



De finns folk som avfärdar Peter Sjöholm. De känner inte Peter. Han är den varmaste killen jag vet. Många gör anspråk på att stå med vardagen upp till knäna, men det är precis det Peter gör. Ändå är han storslagen på scen, en bländade person. Självsäkerheten sitter mellan raderna i hans inte så sällan träffsäkra texter. Musiken är synthhaiku, bortskalat allt överföd och fokus på det enkla. Med orden berättar Peter om det lilla livet, som vi andra kan skala upp och projektera på oss själva.



Peter gör också tänkvärda covers. Alltså, hur briljant är inte "Flickvän i koma"! Den blir så att säga väldigt obehaglig i Sjöholms tappning. Kvällens roligaste och en av Peters främsta egenskaper, att plocka upp små saker från andra låtar, kom i och med textraden:

Flickor tänker på jobb och skola
Pojkar tänker på Jerry Boman

En tjusig rip från Människor utan Gränsers "Tjejer som aldrig dör", dock inte snott rakt av utan med en ännu större humoristisk tvist. Tack Peter, du gjorde min kväll! Och tack Jon-Erik för originalet!



Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Kristian Anttila, hittade nyss en gammal cd med bilder från 2003, jag var frälst redan då. Anttilla har allt, precis allt: The looks, musiken, texterna och rörelserna. Han är precis som han sjunger, kittlande på alla jävla sätt som finns! Låtarna är överkommersiella samtidigt som Kristian förmodligen aldrig kommer bli folkkär, han är lite för kittlande för massan. Antttilauniversum är blod, sex och en massa dårar.

Den här finalkvällen slår han på stora trumman, på scen står alla artister som varit med på senaste skivan: Vi hittar bland annat Martin Modin som vi känner igen från Detektivbyrån, vi ser Nils Börén från Irene, vi ser Andreas Lindh från Love Is Not My Only Crime m.m. Ett riktigt superband som får allt att bli den där underbara sista kvällen med gänget som vi alla ville att det skulle vara!

Precis när jag tror att det inte kan bli bättre kommer låten, Ingenting, Ingenting...Ingenting! Bättre slut på fina Klubb Populär kan omöjligt finnas! TACK!

Men kvällen var inte slut där, jag fick dansa till Broder Daniel också, nog så viktigt i kristider. Att taxin lurade mig på pengar gjorde inte så mycket, allt annat var så perfekt!

Så var det då över, stort tack tack tack till Mattias, Mattias och Anders för de här åren! Jag vet inte hur ni gjorde det, men ni gjorde det med kärlek till människor. Klubb Populär har varit livet själv, saker har fötts där, saker har dött, folk har bråkat, folk har blivit vänner men framför allt tror jag att Klubb Populär stod för anspråkslöshet. Varannan lördag fanns ett ställe dit man kunde gå och känna sig hemma. Tack väldigt mycket för det, ni tre glädjespridare. och TACK alla besökare som jag lärt känna!

Tillsist:
Lyssnar just nu på en fantastisk version av Hellströms "Bara dårar rusar in", den är inspelad tillsammans med Göteborgs symfonierna och är öppningsspår på en skiva som alla nyfödda i Västra Götaland ska få.
Låten är fin från början, men här sjunger Håkan så mjuk att jag kan skära med slö kniv genom orden. Ibland viskar han nästan.

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
jag gör vad som helst
för att få ditt liv
att verka bättre

Ni som funderar på att skaffa barn, det kan vara värt att göra det bara för att få spela upp den där låten för den nyfödda.
Nepp, skivan går inte att få tag på om man inte har en nyfödd i famnen. Eller om man har de rätta kontakterna (som jag har längtat efter att få skriva den meningen!).

Tillsist2:
Schlatta ger ut en bildbok med över 500 konsertbilder, överskottet går till Cancerfonden.
Där har du årets julklapp! Några av bilderna var utställda på Storan i lördags och jag är imponerad. Väldigt väldigt fina bilder som spänner över en lång tid, Fredrik Svensson (som han egentligen heter) valde bland över 100.000 (sic!!!) bilder som han tagit sedan 1993. Imponerande är fan bara förnamnet! Klicka in och beställ!

Tillsist3:
25: Dapony Bros gör som traditionen bjuder, spelar på Sticky! Kommer bli ett helvetes party som vanligt!
26: Kontiki har bartömning... Ja, du kan ju tänka dig.
27: They Live By Night spelar på Svanen och jag spelar skivor på samma ställe. Det är typ 10 dj:s/klubbar som samsas/bråkar i djbåsen på Jazzhuset. En halvtimme i lilla baren och en halvtimme på Storagolvet får man, och jag lovar dig: När jag kör kommer du märka det! Några saker har du garanterat aldrig hört på Jazzhuset för. Eller på någon annan klubb heller.
Alla kommer vara där, bara så du vet!

Tillsist4:
Jag tycker ni skall lyssna på "1 just happend" med Fouls. Fick skivan tillstuken på Ritz häromkvällen... Så in i helvete svart, så Manchester och så överbra! Ge mig mer, ge mig allt nu! Död och pina har aldrig upplevts så bra från Göteborg! Klubbägare, boka NU!

Sist av allt:
God jul alla bloggläsare! Ni är alla värda en stor kram! Ni räddar mig!

Jerry Boman

Exklusiv intervju!

1 kommentarer

I helgen spelar de inte bara En gång, utan TVÅ gånger! Hela stan är på tå och förmodligen drar handlarna in fler tusen kronor extra på den här superhelgen.
Jag ringde upp bandets sångare när han satt och höll låg profil i solen, långt borta från alla hundratals fans som samlats utanför Henriksberg i väntan på idolen.




Henriksberg på fredag och Kontiki på lördag alltså. Nu vet du vad du skall göra i helgen.
Bye Bye Bicycle var namnet. De är tokbra! Långt bättre än en bredbent gubbe från Amerika.

Tillsist:
Rykten går vid falafelvagnarna om Kräftskivefestivalen. Det kan komma fler artister…men det är hemligt.

Jerry Boman

Sandviken 3.0

1 kommentarer



Klubb Sandviken flyttade i lördags in på Kontiki för tredje gången. Riktigt trevligt var det, bästa gången! Skönt folk, bra stämning och det är det som räknas.
Gäst-DJ var Julia Granberg från GP/Attityd och hon sopade fan banan med oss andra! Vilka låtar hon radade upp! Skönt när alla inte spelar samma hela tiden.

Sen hade vi Nancy Star som spelade, och ja vad skall man säga. Killen är faktiskt ett geni. Så fantastiska låtar, det är näven upp i luften varje gång. Ni andra får ursäkta, men Martin sammanfattar allt som Klubb Sandviken står för. Det var en stor ära att han spelade hos oss.

Vad gäller min egen insatts i båset så var det den roligaste kvällen på hundra år! Att "battla" mot någon med så god smak var det bästa jag gjort! Den söta slutar aldrig att förvåna! Om jag får säga det själv fick vi till några riktigt sköna musiktimmar.

Här följer en liten lista på vad jag spelade (ej kronologisk ordning):

Vargpakten - You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve (Johnny Boy cover)
All girls summer fun band - Video game heart
Bella - Crystal tears (Joy electric Remix)
Galsvegas - Daddys gone
Carl Carlsson - Att döda en katt med två ton bly
Legoparty - Karaoke
Pine*am - Mackrerel Sky
Människor utan gränser - Hisingens billigaste
Nina Natri - Lover united
Symforniorkestern - Höstdöden
Håkan Hellström - Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Justice - D.A.N.C.E
Yvonne - Feel it
Thermostatic - The Box
Grand Prix 86 - Heatweave
Matt & Kim - Grand
T.A.T.U - Not gonna get it
C´mon - Backslick
Miss Mini & The Mysticals - Je suis supercool
Tubeway - Ingenting
Svart - Elin
Fibi Frap - Catherine
Napal på Östermalm - Hets
Sha Na Na Na - Sonic Surf City
Pulp - Disco 2000

Typ något sådant, ett urval. Dock spelade den söta den bästa låten: John´s Candy och låten Amusing Using You. Ojoj, den får man inte ut ur huvudet på hundra år!

Tack alla som kom och tack även ni som inte var där, ni var i våra tankar och vi i era.


Skönt i solen.


Julia spelade galet bra grejjer!

Tillsist:
Nu är det fixat och klart: Jag skall se Yvonne i Stockholm 7 juni! Det blir en härlig helg: snabbt upp med tåg, in på klubben, sova på ett hotell utan fönster och åka hem med världens långsammaste tåg. Men fatta! Yvonne! Galet!

Jerry Boman

Festival fast hemma

1 kommentarer



Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig
är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman

Från och med nu och 5 dagar framåt

2 kommentarer



Jaha, den där killen fick jag träffa på jobbet idag. Vad gjorde du?

Nåväl.

På onsdag kollar alla in Pinto på Kontiki. Mer med Pinto här och här.
Eller så går du till Bengans och lyssnar på Almedal. (jag pallar inte länka till alla artiklar jag skrivet om Almedal, sök i rutan längt upp till vänster...)

På torsdag lyssnar du till Kusowsky när de spelar live i Nyhetsmorgon Göteborg Väst klockan 09:15.

På fredag går vi i grupp till Klubb Existens och lyssnar på samma Kusowsky fast på en riktig scen.

Och på lördag smäller det! Almedal släpper sitt efterlängtade debutalbum och Klubb Populär och EDGE? går samman för en kväll och firar det på Storan. Det, mina vänner, kan bli årets fest. Satan i gatan.

Tillsist:
Håkan kommer alltså att sitta i Nyhetsmorgon Lördag på...ehum lördag och snacka med Lasse Bengtsson. Hellström kommer även spela en låt eller två... Mellan 09.00 och 11.30 i TV4 på lördag alltså. Då kan man oxå se det där vi spelade in idag: Håkans kärleksförklaring till Göteborg.

Jerry Boman

Rösten, greppet och dockskåpet.

1 kommentarer



Tre band, tre helt olika stilar. Kasten var tvära när Best Wishes körde "nypremiär". Det nya bestod i ny lokal, från Wish till Kontiki. Inte överfullt med folk men trevligt som vanligt.

Först fram var Pauline Nilsson. Det var hon som spelade förband till Nicolai i höstas. Då tyckte jag det var superbra.
Det tycker jag nu också, Pauline har en väldigt säregen röst, både bildligt och bokstavligt. Det kan ta en stund att gilla den, men när man väl har lyssnat så är man fast. Rösten svävar ut, tar omvägar och det visar sig att omvägen alltid är mödan värld. Skillnaden mot förra gången var att hon kändes mycket mer säker, Pauline litar på att det hon gör är bra.

Bäst är fortfarande "My home is the sea", en väldigt känslig liten sång som växer för varje gång man hör den. Den skall tydligen handla om hennes far och det är väldigt vackert. När jag tänker efter är det här faktiskt väldigt säreget, Pauline sjunger väldigt bra utan att göra anspråk på att låta just bra. Hon spelar gitarr väldigt märkligt och det hela blir eget, ett eget universum.



Band två är väldigt knepigt att få grepp om. Ena stunden är det amerikansk emo på svenska, diskbänksemo, nästa stund är det poppärlor. Det är så nära så nära att det är snorbra... men det fattas något, jag vet inte riktigt vad. Det känns som låtarna inte riktigt är färdiga. Ordkullerbyttor som är stundtals "aha" upplevelser och snygga, andra stunder små plumpa. I låten "Härda ut" är det väldigt snyggt, nattsvart och obehagligt. Riktigt bra!

Även "Var inte rädd", som då är en riktigt popdänga, är riktigt riktigt bra. Mer sånt Daniel! Jag blir ändå väldigt tveksam, det ekar tomt på någotvis. Jag saknar den där totala uppoffringen, det är lite safe. Kanske är det så att Daniel J med band skulle må bra av att dynga ner sig lite, få skit på knäna och ta sju åtta öl innan spelningen. Inte så att det är stelt, inte alls, men det är som sagt både livrem och hängslen.



Sista bandet blir sena, jag hinner med två låtar. Det gör inte så mycket. Jag gillade inte Mormors Systrar. För mycket dockhusjazz, för mycket "fina flickan". För mycket musikhögskola.
Ja, jag vet det är dumt att säga så efter två låtar men det var så det lät. Jag gillar det inte mer på deras Myspace heller... en sak skall de ha iallfall: Det finns fan inget som låter som det här!

Tillsist:
Det är bra att klubb Saturn ägnar hela lördagskvällen åt kvinnliga artister! Tack!

Tillsist2:



Förtydligande: Animasola är inte tjocka i sig. Det är musiken som är tjock. Den tjocke i sammanhanget är möjligtvis jag...

Jerry Boman

UPPDATERAT: Bandet som inte finns.

0 kommentarer

UPPDATERAT: Nu har bandet en Myspacesida, så nu ljuger rubriken. Snart kanske det kommer låtar.



Jag är rädd när jag är utomlands. Skitnervös hela tiden. Över att någon ska sno min plånbok, att jag ska bli nerslagen och framför allt att jag inte ska hitta tillbaka till mitt tillfälliga boende. Med andra ord blir sällan utlandsvistelser med Jerry speciellt trevliga, jag är som ett järnspett. Inte blir jag full heller, man måste ju ha koll och då kan man ju inte bli onykter.
Så jag stegar runt på okända gator och ser mig över axeln, samtidigt som jag avundsjukt tänker på dem som är avslappnade och njuter av friheten.

Det är kanske just därför jag gillar Kontiki så mycket, som en liten säker bit av utlandet. En upplevelse ambassad för ställena som jag aldrig kommer besöka. För jag kommer inte glida runt i en riktig bambubar på något full moon party, jag kommer aldrig trängas med trevliga människor i hettan under ett palmbladstak. Tack Kontiki för att ni ger fegisar som mig en chans att känna sig borta... även när hemmet bara ligger några uppförsbackar bort.



Jag vet inte riktigt hur det står till, men Fox Machine finns knappt. Eller: De har ingen Myspacesida, och då finns man ju per definition inte som band. Kanske är det lika bra, för jag kan aldrig drömma om att de här snubbarna (det är folk från massa andra band, jag känner till Whyte Seeds och känner inte till Gods of Blitz) kan spela in låtarna med samma intensitet som live.

Tokbra! Yahoooi!

Ja, det är nog så jag skulle vilja beskriva Fox Machines första spelning. Det är poprock med roliga melodier, tänk er ett lite svängigare mer nostalgiskt Whyte Seeds. Blanda 60-talets pop med 60-talets rock, kalla sångaren för Mick McCartney, banka ihop de bästa låtarna du kan tänka dig att älska, och bara kör på. FM har mer utstrålning, mer bra låtar och mer av allt än 20 band från Göteborg tillsammans.



Visst, den trånga lokalen hjälper till, sångaren Sebastian Barusta Gaebel står mitt ibland oss, på golvet. Vi har så att säga bandet mitt i nyllet, på scen har Olle Hagberg tryckt in två gigantiska intrument, ett elpiano och en Hammond. Allt ser ut att välta över oss vilken sekund som helst. Olle tillsammans med Sebastian delar på sången, driver på bandet och eldar upp oss andra. Precis när man funnit sig i en låt så brakar den i väg och överraskningarna är många.



Egentligen har Fox Machines allt emot sig i min bok, jag menar det är killar från andra band, de ser ut som rocksnubbar gör mest och spelar på helt traditionella instrument. Men det som skiljer ut den här skaran snubbs från de andra är att de faktiskt är bra. Rent fördjävligt överbra! Vilken stämning de ångar upp! Det finns ingen som kommer kunna värja sig, vilka fördomar man än här. Låtarna håller alla så högklass att jag tror de kan komma ut på singlar hela bunten, nästan lite skrämmande faktiskt.

En annan sak som är fin att se: bandet spelar MED varandra. De kastar blickar till varandra, följer varsamt med ledaren för just den sången, känner av de andra i bandet. Kanske är det det där framgången sitter, FM vågar vara spontana. Det märks att allt inte sitter perfekt, men de är killarna är såpass bra att alla infall bara gör det hela bättre.



Bli inte förvånade om ni snart får flyers från varenda scen i Göteborg med Fox Machines namn på. Det är inte ofta man ser ett band som förmedlar känslan av att musik är det roligaste som finns.

Tillsist:

Moskitoo

Solen i ögat, hur själen torkar upp och isen i ditt hjärta smälter.

Guitars
Hör där, svårare än så ska det inte vara! Som en lyckad fest där allt bara händer. Ditt nya favoritband!

Paul Avion and Par Avion Band
Bra musik och ÄNNU bättre videos!





Tillsist2:
Just nu ser inte Popadelica så jämställt ut. Rent bedrövligt faktiskt! Hoppas för er egen skull att det fixar till sig innan 3 maj är här...

Jerry Boman

Naiv super. Extra super.

1 kommentarer



Nu är jag väl lite part i målet numera men Kontiki är ju ett så bra ställe att hänga på. Det liksom omsluter en som en varm kram Den pissiga vintern försvinner och värmen slår emot mig när jag går in, bambugalenskapen känns som det enda valet just nu.

För runt en månad sedan åkte jag ut till Patille för att agera jurymedlem i Partillerocken. Som jag sa då, förväntningarna var inte så höga eftersom jag egentligen inte gillar tävlingar. Speciellt inte inom musik.
Men så kom det då upp ett band på scen som raserade allt det där. Bandet med det konstigaste namnet sedan…ja jag vet inte vad. För det är ju så att man fastnar på det där namnet, Bella Boop & The Robbers.

Men skit i det just nu, det är ju musiken jag är här för. Kontikis minimala scen och minimala utrymme framför scen passar perfekt. De tjugotalet i får lyssna på ett band som i sina stunder är väldigt väldigt bra. Contact är fortvarade en otroligt bra låt. Även några av de andra låtarna är sköna mjuka popmoln. Vi vaggas in i föreställningen att livet bara kommer utspela sig i flick/pojkrummet. Att välden där utanför får vänta, ingen är klar att möta tråkigheter. Naiv Super. Extra super. Det är så oförstört.

Även London, som den här kvällen byter namn till Berlin, är skön. Visst, det är mesigt som fan men det är ju precis det skall vara. Den här mesigheten har en hel hög med band försökt återskapa, men att klistra på den funkar inte riktigt. Jag säger nu inte att Bella Boop och resten är mesar, det är deras musik som prickar precis rätt bara.

I will move to somthing new
And everything will be true

Ja, jo det kan man ju drömma om…jag vill också ha deras ögon!

Tillsist:



Swedish for beginners har smällt ihop en fin fin video. Med nya videon för ögonen, deras låtar i öronen (This city is not for me, Happy Factory, Special offer m.m) och minnet av spelningen på Sticky så förstår jag inte varför de inte blir bokade till varenda festival som finns?! Jag lovar, ni kommer bli så lyckliga framför scen folk! Jag beskrev Johan Signert live så här: ”den perfekta hybriden Håkan Hellström och David Bowie!” Bara en sån sak!

Tillsist2:
Ikväll går vi in i grottan igen, Koloni gräver tillsammans med ”vänder sig om” fram det bästa. Just nu ser jag fram emot Le Bombe.

Tillsist3:
GLÖM INTE:

Japp, jag är numera med klubb. Som ett kärleksbarn typ.
Mer info här.
Kom kom kom!

Tillsist4:
Vapnets nya är anorlunda. Bra som i annorlunda. Större, mer organisk. Och riktigt riktigt bra!
13 februari kommer den ut. Hela skivan något senare.
(Tack Stefan för att du rättade mina slintande fingrar ang er singels släppdatum.)


Jerry Boman

Tre killar på rad.

2 kommentarer



Först:
Kanske bara är jag men att döpa en katt till Fender är...roligt. Så ut och leta folk!
Vidare:
Den här helgen hände intressanta och roliga saker. Ni som följer mig här vet att jag mest går på konserter, men just nu är det lite sommartorka och massa annat. Men så mycket bättre en helg kan bli då!

Det hela började i fredags med goda veggospett på Lokal. Hade inte den blekaste om att de kunde fixa bra mat!
Efter det skulle det bli Kontiki...men ryktet om den där barens underbara innanmäte har spritt sig över hela stan, stället var fullt.
Nu kan man ju se det som en flopp, men eftersom jag gillar när det går bra för folk så blev jag bara glad! Alltså, Kontiki ligger ju inte på den mest optimala adressen i stan (strax bredvid Botaniskaträdgården) och det var nog många som undrade vad killarna höll på med när de flyttade från Gamlestan till de, förmodligen, dyrare lokalerna i Ängården.

Så mycket roligare att det verkar gå superduper då! En framgångsaga!
Även om just jag inte kom in i fredags...



Nåväl, sen hade vi ju då lördag. När hela musikutbudet tagit semester så finns inget annat än att dricka drinkar. Det gör man bäst på ett ställe som tar drinkarna på allvar, Tranquilo. Har ju druckit drinkar där förr, deras Bloddy Mary är perfekt under förvirrade After Worker (vad heter After Work i plural?)
Det jag dock inte gjort är att stanna kvar till dansen börjar...

Ahhhhh vilken dans, vilken dans! Bord slängs undan, gardiner rivs ner och samban drar in över oss. Lokalen blir en svettig bar i Sydamerika och ett ställe med fler leenden finns nog inte i hela Göteborg. Det finns heller inget annat ställe där man kan se tre snubbar, vi snackar riktiga latinosnubbar här, dansa inövad dans... på rad. OCH det ser helt normalt ut! Underbart!

Jag älskar samba! Jag älskar att dansa mig svettig och jag kommer komma tillbaka!

Något som däremot är väldigt märkligt och lite synd är att det kanske var fem sex "vita" människor på dansgolvet. Humm kan det vara så att alla skall vara så "alternativa" att de inte vågar dansa? Släpp credskjortan och kasta dig in på Tranquilo! Du kommer dö lycklig!

Tyvärr höll mina vader på att dö under söndagen. Man bör stretcha ordentligt innan man sommar av utmattning.

Kanske man skulle ta och lira lite samba den 1 augusti?


Lyxigt och märkligt.


Sett i allén bakom Storan lördag 02.03...
Hoppas sömnen var god.

Tillsist:
Jag har under någon vecka försökt få ta på Janne Kleman, bokningsansvarig på Hultsfredsfestivalen Jag har epostat och fick sedan hans nummer, från honom själv, men när jag ringde upp ville han inte svara på mina enkla frågor...

Upplägget var följande:

På årets Hultsfredsfestival bestod artistutbudet av 28 % kvinnor. Vad jag vet är vi 50% män och 50% kvinnor i samhället. Även festivalen besöks av 50%män 50% kvinnor enligt festivalledningen.
När jag bevakade festivalen för Allears/TV4 och valde att bara gå på konserter med kvinnliga artister. Jag intervjuade även Lisa Pedersen (spelar trummor med Maud Lindström) och The Bombettes i frågan om manligt och kvinnligt inom musiken.
Man kan enkelt läsa, och titta på tvintervjuverna med Lisa och Bombettes, på www.musikenligtjerry.se eller allears.se/goteborg.

Frågor som jag ville ställa till Janne (som jag även epostat till honom via deras pressansvarige):

1. Det faktum att det bara är 27% kvinnliga artister på festivalen, är det här något ni på Hultsfredsfestivalen tänker på?

2. Varför är det färre kvinnor som spelar, eller är det verkligen det?

3. Vad tycker ni på Hultsfredsfestiven om att kvotera in kvinnor till nästa års festival?


Jag vill på inget sätt hänga ut Janne utan bara diskutera lite kring det här med manliga och kvinnliga musiker.
Tyvärr verkar Hultsfredsfestivalen och Janne inte så intresserade.

Tillsist2:
På fredag drar jag till Säffle! Vilken lineup!
Biljetterna är slut men de har släppt fler, snällt. Vilken fest det kommer bli!

Tillsist3:
Lyssna på följande band den här veckan:

Popmusick
Speciellt Excuse for a lovesong. Eller German Beast.

King Str
Tipsat förr men lyssna på NaNaNa igen...

Spectroscope
Hon har en fin röst Frida...Humm var har jag hört den förut?

Sen kan du gå in och kolla på tre videos här. De du skall klicka på heter Østerbro 1,2 och 3. Kreativt och snyggt som attan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny lista och sommarvärme.

1 kommentarer

Ny vecka och ny lista, så här såg det ut:



Nåväl, i helgen händer det grejer:

Fredag:
Från åtta hänger vi på Kontiki och Taramasalata.....och sen:

This Is Love och The Cain and Beesh Band på Sticky. Bra rock, med bla Annika från The Sorayas, och så ett skönt skönt surfband med Cain från Painfield (ja det låter skumt med de är roliga att lyssna på).

Lördag:



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg