Visar inlägg med etikett Pet Sounds bar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pet Sounds bar. Visa alla inlägg

Liveklipp: Julia och Martin Hanberg har ett band ihop

1 kommentarer


Hon stod på Peace & Loves största scen framför 35 000 personer, han har spelat på fler indiepopscener än det finns, hon sjöng med Kajsa Grytt, han har jobbat med Mando Diao, han spelar med Mattias Alkberg, hon stod nyss på Debaser Medis scen, han är en indieikon och hon döpte sitt band efter The Bear Quartets debutalbum.

Vissa kvällar, vissa platser och vissa människor ska enligt rådande lagar inte gå att sammanföra. Bara under väldigt magiska förutsättningar kan drömmar infinna sig och himlavalv sänkas ner.

Det här var en sådan kväll, syskonen Julia och Martin Hanberg gjorde sitt första under eget namn ihop och Raketen skämde bort oss totalt nere på Pet Sounds.

Livevideo: Boris och the Jeltsins

0 kommentarer


Från uppesittarkvällen på Pet Sounds Bar och klubben Hemma hos Fanny kommer följande:



Boris och the Jeltsins har en massa annan bra musik på sin sida.

Jerry Boman

Nät och nytt

0 kommentarer



Bobastian gör succé på spårvagnen

I helgen spelade vi på The Tram sessions in Bobastian. Och nu börjar bloggar sprida ordet om dessa tokunga superförmåger! In och lyssna!


Orgelonani på hotellet

Hipwhips spelar på Lilla Hotellbaren på torsdag!



Club Nuggets håller i det hela.


PSB blev med pool

Pet Sounds Bar ställer in alla klubbar och spelningar under april eftersom de haft en grande vattenläcka i källaren. Toktråkigt. Nästa onsdag skulle tex Hemma hos Fanny bjussat på fantastiska Ben Sollee.
Fanny letar nytt hem, så har ni några bra tips så kan ni höra av er.


Service streamar sånger

Edge skivbolaget Service bjuder alla att lyssna på precis allt. De streamar just nu hela sin katalog! Och inte bara nu, utan för alltid! Sportify 2.0 med bättre utbud säger jag!

Tillsist:
Jag hamnade i GP i dag! Härligt! Spring hit och kolla!
(Varning för gammal, mystisk bild)

Jerry Boman

En natt, i en korridor, bakom en bar

0 kommentarer

Igår var det tänkt att jag skulle se Le FeverHemma hos Fanny på Pet Sounds Bar. Men sällskapet på ett annat ställe var så trevligt att jag missade hela konserten. Attans… MEN när jag sedan tillslut gick ner i källaren möttes jag av ett glatt band som bara för min skull satte upp en superimproviserad minispelning inne i Pet Sounds loge! Fantastiskt! Och eftersom jag alltid tänker på er kära läsare/tittar här på bloggen så filmade jag ju såklart! En av bandets vänner fick agera kamera två.

Så här kommer det, ett superexklusivt klipp med Le Fever, inspelat igår i en korridor på PSB! Håll i hatten!



Så jävla bra!

Jerry Boman

Odrömmen slår in och jag gillar det

0 kommentarer



Rysskylan har inte gått ur jorden. Det är en onsdag i januari, fattigaste onsdagen på hela året. Jag förstår att de flesta stannar hemma, men det är trots allt helt gratis och på scen står bandet som gett oss alla myror i huvudet.

Om det finns en amerikansk dröm så borde det rimligtvis finnas en svensk. Det är inget vi pratar om så mycket, man ska vara prydlig och hålla drömmen levande men inte tala om den. Inga storslagna planer på frihet. Framgångs drömmar ska inte yppas. Var tyst och håll dig i ledstången. Drömmen, den svenska drömmen, finns. I allra högsta grad. Hos dig. Hos mig. Hos din frisör. Den sitter på en pinne långt inne, rör förstrött på vingarna, sjunger sin sång. Ljudet låter dämpat, genom en filt. Kämpar för att slå in. Drömmen om att en gång uppleva allt.

Pascal är den svenska mardrömmen. Verkligheten som blev en overklighet, sagor om stängda dörrar, om tjurrusningar längs motorvägar som aldrig tar slut. Hammarslagen mot dina revben, drömmen har klaustrofobi. Ska det aldrig ta slut-tankar när strömmen går. Pascal är livet utan semester, utan söta små kattungar, utan slapstick, utan helger, utan… sakerna vi kommer ihåg. Minnet samlar på det bästa, svåra händelser har en kraften att ta sig bort. Kanske är det för att organismen ska överleva som det händer. Allt ter sig bra i minnets bakspegel. Pascal sjunger om allt det där vi raderar. De visar hur livet skulle te sig om det var reverserat, om minnet behöll endast det dåliga bitarna. Pascal förklarar helt vettigt antiupplevelsen. Sakerna som sker utan att någon kan bestämma om dem.

Det är mer nedtonat nu. Skriken är utbytta mot eftertänksamhet. De vet att vi inte bryr om skrik längre, vi har slutat lyssna eftersom alla skriker. Pascal backar hem, viskar, drar ner på tempot. Och vi kan bara häpet inse att vår nyfikenhet vaknar igen.

Pascal trycker långsamt sin kropp mot vår, knuffar i slowmotion med fullkraft. Pascal kör vår knäskål rakt in i ribbstolen, tusen små blodkärl spricker, huden spricker, drömmen spricker Någon ringer 112, ambulansen kommer, skakar på huvudet. "Han är tappad till Glädjen, vi kan inget göra". Får nya knuffar, nu mot golvet. Pannan träffar, huvudet studsar, ögonen svider. Pascal stryper oss sakta med uppriktighet. Virar handduken runt vår hals, drar åt och kastar oss till gamarna.

Drömmen finns. Men odrömmen som Pascal levererar är fan så mycket intressantare att lyssna på.

På vägen hem haltar jag.



Jerry Boman

Knäsvag och knäsvag

0 kommentarer



Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman

Hemma bäst

3 kommentarer

Onsdagar betyder att Fanny Bergne flyttar ner på Pet Sounds Bar och spelar fin musik. Igår spelade också You Say France & I Whistle och jag passade på att filma det hela. Så här kommer låten Second thoughts, live på klubb "Hemma hos Fanny":



Ibland är det bra att följa den här bloggen eller hur?

Jerry Boman

Jämställdhetskollen

8 kommentarer



Nu inför jag en ny punkt här på bloggen, Jämställdhetskollen. Jag kommer helt ovetenskapligt kolla hur det står till med jämställdheten bland dj:s på klubben/baren/konserter. Spelar man mest tjejer, eller är det så att männen regerar?

Jag kommer helt enkelt räkna låtar och artister och redovisa det hela här på bloggen. Det kommer bli koll under minst tio procent av ställets öppettid, eller den tiden som dj:n spelar. På så sätt blir resultatet någorlunda statistiskt och rättvist.

Eftersom jag tror att Jämställdhetskollen kan reta upp en och annan så börjar jag lite fegt med en Stockholmbar, Pet Sounds Bar.
---------------------------------------

Plats: Pet Sounds Bar, Skånegatan, Stockholm

Tid: 21.00 till 22.20 den 14 juni 2008

DJ: En kille som heter Martin

Publik/besökare: Blandat. (först mest tjejer men när fotbollen är slut väller snubbar i fotbollströjor in)

Antal låtar med män: 25

Antal låtar med kvinnor: 1

Not:
Väldens första "Jämnställdhetskollen" här på Musik Enligt Jerry ger ett nedslående resultat, 25 - 1 till killarna/gubbarna/skäggen. Pet Sounds Bar hymlar dock inte med att man hyllar snubbar, på väggarna trängs tavlor och skivomslag från diverse mer eller mindre historiska musikmän.
Det spelas mest äldre utvalda, godkända creediga hits. Inget att klaga på egentligen, det är bra musik som spelas. Målgruppen verkar vara något äldre musikintresserade personer. Där prickar killen i båset helt rätt, det spelas både Depeche och Smiths. Dock saknas kvinnorna helt i den här djkillens musikhistoria.
-----------------------------------------

Nu är det upp till bevis Göteborgsklubbar, nog har ni bättre koll på läget än 25 - 1 till killarna på drygt en timme?

Tillsist:
Jag skall försöka mig på att blogga lite från Midsommarfestivalen, kanske blir det ett och annat rörligt klipp också. Det hela kommer att ske på en specialblogg, Midsommarfestivalen enligt Jerry. Kolla gärna i där!
Nu hoppas jag bara på sol över Småland! Spelschemat hittar man numera här. (hur det står till med jämställdheten på den festivalen vill jag inte ens tänka på...)

Jerry Boman