Visar inlägg med etikett Samurai Citis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samurai Citis. Visa alla inlägg

Nu vill jag bli rädd igen

1 kommentarer



Det fanns en tid när jag tyckte Samuraj Cities var dåliga. Jag fick utstå mycket spott för det, kanske till och med någon knuff. Nu har jag kommit på vad det var jag tyckte var dåligt, jag var helt enkelt rädd för bandet. Det utstrålade någon slags galenpanna-jag-skall.slå-dig-med-en-hammre energi som jag inte gillade. Så uppfattade jag att de bara slarvade sig igenom spelningar.
Numera är jag inte det minsta rädd för SC. De har närmat sig ett av de mest oförargliga banden i Sverige, Shout Out Louds, och det är ju trots allt bra. Eller bättre. SC är bättre än SOL.



Här kommer rädslan tillbaka. SC svänger till med bra pop men det finns ett mörker. Små droppar cyanid i champagnen, några reverbtyngda gitarrslingar som tar oss bort från ytliga drinkar botoxläpparna. I musiken finns skevheten, freaken med håret på svaj. SC lockar fram krökta ryggar mitt i det stundtals kvitterlätta.



Men ändå, det lossar inte så där hela tiden. Det är när, det är det verkligen, men fastnar i skyddsnätet. Tänk er ett lite små borgligt monster, som inte riktigt vågar skrämmas…



Ja, då står jag där och vill bli skrämd igen. Bandet är mycket bättre nu, men ni kan ju fortfarande skämma mig. Det var ju inte där det ligger, det dåliga i slarvet är borta.
Skrik på med de där gitarrerna, stirra med ögonen och hoppa loss! Slå sönder oss!

Att musik skall vara så jävla veligt. Kan det inte bara vara samma känsla hela tiden så man kan bli nöjd någon gång.
Alltså, jag gillade det jag såg och hörde i fredags på Pustervik. Verkligen. Men ändå.

Tillsist:
På lördag går alla som bor i Stockholm med mig till Klubb King Kong och kollar på Makthaverskan. Bara de spelar German Boy så är hela helgen gjord! Det är allvar nu!
(Nu får gärna någon som vet var den där klubben ligger, Sjöhästen, dra i väg ett brev till mig så jag hittar)

Jerry Boman