Visar inlägg med etikett Popadelica. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Popadelica. Visa alla inlägg

Nyheter: Popadelica 2011

1 kommentarer


Den älskade lilla festivalen Popadelica i Öxnehaga (eller i Huskvarna om man så vill) går in på sitt sjätte år. Jag har varit där varje gång, allt är så vackert och stämningen väldigt trevlig. Att de sedan bokar in bra grejer är ju liksom självklart. Eller, jag säger så här i stället: En artist som kan verka totalt sönderturnerad verkar få extra kraft i folkparken i Öxnehaga. Kanske är det just det märkliga inramningen som gör att det känns lite extra. Träladan är en av Sveriges bästa scener, golvet sluttar så alla ser, takbjälkarna är vackra och backstage vimlar det av gamla bandposters från både nutid och då tid.

Att brinna i sitt hjärta

0 kommentarer

Det har alltså gått fem år sedan resan började för Popadelica. En liten festival, bara en dag lång och belägen i Huskvarna. En festival driven av nyfikenhet och visst mått av den numera så kända Småländska galenskapen. Jag har varit på Popadelica alla fem åren, och redan från början stod det klart att de här eldsjälarna ville skapa något nytt. De ville inte bli ytterligare en festival där publiken känner sig lurad på pengarna. Nä, i Huskvarna gör man det som alla festivaler egentligen borde göra, boka in de banden som du gillar. Jäkligt enkelt egentligen, det är så och endast så som en spännade och intressant festival kan verka.
När man tittade i årets program så spretade det ordentligt, en herrans massa band som jag personligen inte gillar det minsta, men det är just det som jag vill komma till. För jag är ju inte den enda personen på festivalen, det finns något för alla… men vänta nu, det är ju precis den meningen som alla stadsfestivaler brukar använda. Kan inte bli bra… Den stora skillnaden är att till Popadelica kör man inte på safe hela vägen, de olika bokarna tar dit artister som de verkligen gillar. Då kommer folk. Det känns faktiskt en smula privilegierat att traska runt mellan de tre scenerna i den där småländska folkparken en lördag i maj.

Ett exempel, The Mobile Homes. Inte hippaste bandet i stan, och sedan får de en speltid som inte gör någon glad, precis innan Timo. De spelar alltså på en annan scen men det är nästan ingen där, alla försöker få så bra plats som möjligt framför en annan scen… Men Mobile Homes har sin publik, de är en bokning med hjärtat. Jag själv är väl inte precis jätteglad i dem men jag fastnar ändå framför konserten. Det kan vara det hjärtskärande ögonblicket när sångaren berättar "Och nu kommer vår nya singel" och mer än hälften av den redan lilla publiken går… Det är väldigt vackert på något sätt. För trots det så ger faktiskt bandet allt, på sitt sätt. Och längst där framme vid scen står två tre killar som förmodligen har vårens lyckligaste ögonblick.
Det är i stunder som den jag älskar små festivaler i Huskvarna.

Lördagen börjar med The Fume (som jag snackade med senare under dagen, se klipp här). Även här är det en på förhand uträknad krock, på stora scenen spelar Salem El Fakir. Då kan man lätt tro att alla är där, och när jag rundar hörnet ser det precis ut som så är fallet, de har till och med öppnat upp sidoväggarna för att alla ska få plats…
Desto gladare blir jag när jag går in i lilla Rotumlan, det är en herrans massa folk där också. Kanske känner de precis som jag, The Fume är upproret mot allt som Fakiren står för. The Fume är oputsade, de väsnas och gör spattiga poseringar. Tre man som gör dansant punk och ångar av sexappeal. Det hela känns en smula förbjudet på något sätt. Låten Turn my back är en smockhit som inte många band i samma genre kommit när, där kombinerar de popens enkla hitrecept med punkens finger i ögat. Farligt men ändå med glimten i ögat. Slitet uttryck som far genom skallen: lås in era tonåringar.



Släntrar över grusplanen, som vanligt vackert pyntad, och hamnar mitt i Little Dragons dansevent. Nog för att det är roligt att se på men jag skulle ändå föredra dessa göteborgare på en trång scen och klockan visar halv tre på natten. Nu kommer det inte riktigt till sin rätt, den där galna känslan av "vi vill aldrig gå hem, vi vill dansa hela jävla natten" tappas bort någonstans mellan plåttaket och parkettgolvet. Synd.

In i stora ladan och där kommer festivalens bästa, First Aid Kit. Två systrar som gör större än livet musik med väldigt enkla medel. Det är Johnny Cash och June Carters unga år som fladdrar förbi. Längtan efter att berätta de där stora historierna, om den sorgliga händelsen som kallas livet. Allvaret. Det är makalöst vackert.
När sedan systrar Klara och Johanna Söderberg kopplar ur, och kör en låt helt utan förstärkning, ja då är Öxnehaga Folketspark planetens mittpunkt. De får den till sista plats fyllda träladan att bli andaktsfullt knäpptysta. Bara en gitarr och deras från ovan sända röster lägger de en röda matta rakt framför oss. Vi bjuds in i en värld där musiken inte är något som man håller på med för att man ska vara cool. Musiken och historierna är vår kultur och det enda sättet som de här historierna kan berättas på.
Som sagt, men känner sig utvald att få vara med om en sådan grej. Jag tror håret på armarna la sig tillrätta först efter flera timmar.

The Pipettes medlemmar är en förvirrade historia, som det ser ut just nu är ingen av orginalmedlemmarna med, även om det i sanningens namn var när Gwenno Saunders kom med 2005 som bandet fick riktig fart. Och hon är fortfarande med, nu tillsammans med sin syster Ani. Jag erkänner, jag räknade ut det "nya" Pipetts på förhand, för hur ska man lyckas med att fortsätta med ett band som bygger på tre när det bara är en kvar, och samtidigt ta in en ny? Men det gick helt utmärkt visade det sig! Knepet är att lägga det gamla bakom sig, till viss del, och göra nytt. Kvar är 60-talets pop men nu har man istället för att flytta hela årtiondet till 00-talet backat en smula och hamnat någonstans i 80-talet. Alltså, det är en en förunderlig mix av organisk disco och mjuknaiv pop som möter mig i det nya Pipetts. Jag gillar det!
Men hela tiden står man och jämför hur det var förut. Det tycker jag man inte ska göra, för hade man hört Pipetts anno 2010 frech from the box så hade man garanterat gillat det som fan! Och efter som jag alltid lyssnar på band med tanken att jag är 17 år och utan skivsamling så älskar jag det!

Går förbi Satan takes a holiday och bjuds på en hel stor dos juckbas och juckgitarr. Roligt och charmig men nja, jag söker nog inte upp dem på Spotify när jag kommer hem…

Trots att jag sett Timo Räisänen säkert 20 gånger så blir jag lika imponerad varje gång. Det lyser av spelglädje, inte bara från honom utan från hela bandet. Att de sedan har några riktigt bra låtar gör inte det hela sämre. Nya skivan är lugnare än de andra, det är en ny Timo vi ser. Och det är bra. Jag gillar relevant utveckling hos artister, för vem skulle tro Timo om han nu skulle sjunga "Lovers are lonely"? Nä, det är i nutiden och endast där som man kan göra riktigt bra pop. Att utgå från sig själv.
En rolig sak med Timo är hans publik, det är halva behållningen. Flera gånger under spelningen sjunger alla med, jag också, så högt att vi faktiskt överröstar bandet. Då sprider sig än mer leenden på scen. Timo är en supertalang i att skriva låtar som redan efter första lyssningen sitter där i huvudet, man förstår vad det handlar om och kan sjunga med. Samtidigt kan man sedan gå tillbaka och lyssna både en och tio gånger och faktiskt hitta något nytt. Det finns en ytlighet där men också ett djup. Därför gillar jag Timo.
Jag träffade denne trevlige man lite tidigare under lördagen, kolla i det klippet här. Vi snackar bland annat potatis…

Jag har berättat om We are the storm tidigare och det blev också det sista jag såg på Popadelica. De lyckas ta sina ljudmattor med sig upp på scen, inte mindre än fyra gitarrer rullar ut ljuden över Vätterns svarta vatten…

Smyger in backstage med Bye Bye Bicycle, åker bil in till stan, hamnar på ett hotell, går förbi ett märkligt ställe vid namn Lingon, fortsätter genom Jönköpings huvudgata och ser den största koncentrationen svennebananer någonsin, går till Bongobar, kalasar med The Fume, dricker öl med Hatt-Erik, dansar med This is head-pojkarna, kommer på att både jag och Anna är ateister, retar upp en Jönköpingsbo med samma fakta, dansar till Håkan, letar taxi, ser bara polisbilar, tror att polisbilarna är taxi, hittar en taxi, åker till billiga hotellet, somnar.

Ännu en mycket fin helg i Huskvarna är över. Tack!

Jerry Boman


The Fume!

0 kommentarer

Jag gjorde annat än träffade Timo på Popadelica: Jag träffade 2/3 av The Fume. Det blev ett snack om raggrepliker, vem som egentligen får alla tjejer och hur ett politiskt The Fume skulle låta.



Jerry Boman

Diverse händelser

4 kommentarer



Ja, jo jag var ju som ni ser på Popadelica och det fanns en del saker som fastnade mer än andra.



Le Galaxie
Irland är ju ändå pubbandens heliga land, de där ölkära banden som vet hur man får igång ett stomp. Därför är det nu helt logiskt att den bästa elektroniska popen kommer från Dublin. Le Galaxie är din dansdröm, eurodico smockar rakt in i väggen med distade gitarrer och levande hårdslåend trummis. Lilla Rotundan gungar, det är dancemayhem! Lekfullt och uppkäftigt kastar irländarna en blandning av analogsynthar och uppklippt pixelpop rakt mot oss. Faktiskt, golvet går i självsväng och armen åker i luften. Viken resa!
Det är bandets första spelning i Sverige, men redan nu är vi många frälsta. Mot slutet kommer en av bandets polare upp på scen, en underbar snubbe som skapar än mer stämning med hemmagjord dans! Underbart! Tänk Bez direkt från puben!
Det sista som händer är att killen på bas kastar sig ut i publiken och blir runt buren i flera flera minuter innan nästan hela publiken bär ut honom och konserten är över. Det var sektvarning och jag gillar det! Le Galaxie är Gud!



Movits
Än mer dans, riktig dans, blir det till bandet som mycket snyggt blandar jazz, Ratpack estetik, storbandsfyrverkerier och ordflätor. Om du lyckas lyssna på det här mer än 20 sekunder och inte börja svänga på benen finns du inte!
Movits är spring, full fart rakt ner på stan och över torgen. Spring. Spring. Sanna aldrig upp. Det är Sinatra på fel hastighet, swingkids i ultrarapid. Las Vegas nere på gatan!



Babian

Shit vad jag ler till det här! Babian har hela världens självförtroende och nog fan finns det fog. Det låter likt fyra killar möts på Möllan, delat en hink öl och startat band. Pang på bara, men känsla för oneliners. Det är är smartare är det där andra djurbandet från Skåne som låter lite likt, och den stora viktiga skillnaden är att hos Babian hittar man mörker. Mitt i alla roliga miner finns det ensamhet och utanförskrap. Lyssna på "Jag exploderar om du säger nej", den bästa låten om sexuellfrustration sedan "Ska vi plocka körsbär i min trädgård"!







Sen var ju Järvinen bra (det är inte många som kan fånga en halvloj sporthall kvart över tre en solig eftermiddag), och Hajen (som spelar dragspel väldigt vackert). Och Au Revoir Simone (som i de nya låtarna är betydligt hårdare, mer parkeringshus än sommaräng).

Popadelica är överlag en väldigt fin liten festival, stort plus att de serverade Tzay! Världsklass!



Hemma igen och Kontikis 2-års jubileum, glest med folk men Dapony Bros gör en unik spelning. Även med bara halva bandet på plats visar de hur man med humor och oblyg spelglädje fångar en liten och tvekade publik. Fortfarande håller de numera rätt gamla låtarna, för det är hela tiden in progress, alltid något nytt. Och Vanilla Ice-covern "Ice Ice Baby" är bara så fel att den blir rätt!
Men det viktiga är att Dapony tar sig an varje situation som om jorden går under i morgon, de är underhållarna. Detta gör de utan att fjanta bort sig, de håller hög höjd.
Nu väntar jag spänt på nya videon, det kan vara så att en kändis är med i den...



Ny kväll, nytt jubileum. Svanen fyllde tre år och på scen ramlade Almedal in. Almedal gör mig solskensglad varje gång. Med nya låtar på fickan tar de mig tillbaka flera år i tiden. Almedal har nämligen gjort en låt som heter "Picassoparken". Säger kanske inte gemene man så där hemskt mycket men just den parken ligger i min födelsestad Halmstad. Men det är inte av nostalgiska skäl jag gillar låten, utan för att Adam liksom jag har en törn i sidan av den där stan.Vi har förmodligen helt olika anledningar till varför vi inte gillar västkustenspärla, men jag känner mig mindre ensam med den där låten på agendan.
I vanlig ordning brakar stället fullständigt när raderna "Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn. Tänkte ta mig uppåt. Hamnade på Valand Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan" kommer. Hela tiden en allt igenom fantastisk låt, som jag förmodligen kommer tvinga personalen på ålderdomshemmet att spela någon gång i framtiden.
Sista spelningen med Almedal för Emil, han verkar ha något nytt på gång som han hotade med. Alltså, han sa något om att man måste gilla det...

När jag skriver det här sitter jag på en buss till Stockholm.Väljer mellan två ställen på S att gå ut på ikväll... Svårt val!

Tillsist:
En liten intervju med Hajen från Popadelica är på väg upp...

Jerry Boman

Babian: Det här är det enda band vi spelat i som inte innehåller några kvinnor

0 kommentarer

Jag hängde som sagt mycket i solen på Popadelica, men kollade ju såklart även in en massa band. Och snackade med en del. Här kan ni ser hur det gick till när jag kom på kollisionskurs med Babian:



Jag upprepar:
Jag kan bara säga och rekomendera att du klickar på HD symbolen eller ännu hellre dubbelklickar på filmrutan här så du kommer till min kanal på Youtube och klickar sedan där på HD. Har du en äldre dator så låt klippet ladda klart fört innan du trycker på Play.
Riktigt go bild blir det då!

Tillsist:
Dapony Bros på Kontiki ikväll kommer bli TRÅNGT!

Jerry Boman

Järvinen: Jag måste bli en bättre envåldshärskare

0 kommentarer

I helgen var jag i Huskvarna och gled runt på Popadelica. Bland annat träffade jag Anna Järvinen:



Jag kan bara säga och rekomendera att du klickar på HD symbolen eller ännu hellre dubbelklickar på filmrutan här så du kommer till min kanal på Youtube och klickar sedan där på HD. Har du en äldre dator så låt klippet ladda klart fört innan du trycker på Play.

Fler intervjuver och grejer från Popadelica kommer.

Jerry Boman

Love & Happiness och allt annat

0 kommentarer



I morgon torsdag svänger Love & Happineess förbi mig i studion (kvart över nio i Nyhetsmorgon). Det blir lite musikvideo och en del prat. L & H har premiär spelning på Klubb Existens på fredag, så då går alla dit!

På tal om musikvideon, det är med illa dold stolthet jag kan presentera videon i morgon. L&H hade ingen video på lager så jag tog saken i egna händer och fixade en... resultatet ser ni i morgon. Bilden ovan och nedan är det enda ni får se nu...
Vilken cliffhanger!



Torsdag är annars en dag med mycket på sitt samvete:

Palpitation på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Sveriges bästa band är i stan igen! Jag sväljer alla dumma tankar om UF och går dit.

This Is Love på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Amen nu var det ju liksom inget snack! UF here I come!

För er som vill ha alternativ:

Sophie Rimheden
på Klubb Zebra.
Jaha, nu blandar hon in hiphop... Rimheden vet man aldrig var man har.

Joel Alme @ Överallt
Först spelar han på Stadsteatern... det är typ gratis. Sen flyr han ner för Avenyn, tar till vänster in på Vasagatan, springer vidare och tar sedan höger strax efter Vasaplatsen, för att tillslut bränna av allt han har på Svanen (Jazzhuset). Orkar vi med mer prat om den där Joel nu?

Fredag:

Love & Happiness på Klubb Existens
Japp, där har vi den: Veckans konsert!

This Is Love på Klubb Existens
Så tar vi dem en gång till! Jag tror att de har egen loge på Henriksberg... inte mig emot, de är ju typ så bra att tiden stannar.

Lördag:

Absynth på Röda sten.
En ordvits och Röda sten blir grönt/synth. Spännande!

Alltså, sen är det ju det här med Space Age Baby Jane på Sticky. Jag håller hans gamla platta "The Electric Love Parade" högt men nu vet jag inte vad som hänt...

Tillsist:
Mycket bra på Popadelica... men också en del märkliga ting. Men bra så! Då hinner man ju dricka öl också.

Jerry Boman

Popadelica andra gången.

2 kommentarer



Ta en titt på bilden ovan.
SÅ gör en stad som förstår att hjälpa engagerade människor!
Har faktiskt aldrig sett någon annan popfestival som fått ta så mycket plats i det offentliga rummet. All heder åt Jönköping/Huskvarna!
Resten av stan var tapetserad med planscher om festivalen, inte fåniga små som festivalarbetare får klistra upp själv utan stora saker inom glas och ram. Tänk busskurer.
Det här är något för Sveriges andra städer som har smakfulla festivaler att ta efter, inte bara stora skyltar för den obligatoriska "Stadsfestivalen".

Förra året var jag väldigt glad att jag tog mig till Popadelica. Festivalen firade sin födelse och ordande upp allting väldigt bra. Läs mer om det här.
I år hade man överträffat sig själv!
Trevligare ölservering (utomhus i solen!), smartare uppställning av den "stora" scenen och ännu bättre pyntat. Mycket bra jobbat! Till och med vakterna in i ölserveringen verkade trevligare.
Det enda "hur tänkte ni här då" var maten...att ta 60 svettiga riksdaler för en dåligt stekt veggoburgare i bröd med två blaskiga salladsblad, en liten stimma rödlök och en skrovlig tomat är i saftigaste laget. Riktigt riktigt dålig att inte ha bättre alternativ, Popadelica är även om det är en endagsfestival en tillställning som håller på i drygt tolv timmar...



Nu var det ju inte maten jag var där för, utan musiken.
Först fram blev Klassresan.
Det kan ju sägas med en gång: Klassresan är INTE Jönköpings svar på Vapnet. Även om nu alla verkar tagit fasta på likheterna. Men det är bara elakt, mod alla inblandade.
Klassresan live är inte en speciellt bra upplevelse. Uttrycket "allt överallt" passar fint, det grötar ihop sig och sången, som för det här bandet är viktigt, hörs typ inte alls. Det beror inte på dåligt ljud utan brist på luft. Bandet saknar live helt känsla för luft mellan ljuden, det slutar med en svajade vägg av ljud.
Märkligt. På deras Myspacesida är det riktigt njutbart att hänga. Fan, det borde vara förbjudet att spela in sina första låtar på något annat sätt än live i studion!



Alla talar om Koop. Jag vet inte hur många jag stött på som skall dilla om bandet förträfflighet. Om att allt är så snyggt, så vackert och slickt.
Om ni läser mellan raderna i meningarna ovan så fattar ni vad jag tycker...Koop var väldigt tråkiga. Alltså, vad har de gjort egentligen? Jag kanske bara inte fattar men det där gick inte hem hos mig. Koop är inte mycket roligare än en bananprovsmakning på Coop Backaplan. Bara en massa improvisationsjazz style, typ det som gamla gubbar håller på med på Jazzå.
Gäsp.
Men ett pris vinner Koop: Mest felaktiga känsla i bandfotot.
Fast det är ju klart, utan den roliga bilden hade det varit HELT tomt framför scen. Makrknadsföring är de i allafall duktiga på.



Någon gång under förhösten sprang jag på Miss Li på Myspace. Fastande direkt!
Lyckan blev stor när jag såg att vakna Popadelica bokade in henne som första akt till festivalen. Härligt!
Efter det har mycket hänt, Miss Li har exploderat runt om i Sverige. Varit på en herrans massa platser, jag har alltid lyckats missa henne.
När jag nu står där i en folkpark i Huskvarna ångar jag att jag inte sett henne hundra gånger, det är som att få vitamin rakt in i hjärnan! Linda Carlssons pianospel släpper alla fördämningar och trots att hon är mer än lovligt hes sjunger hon helt saligt bra! Det blir inte mer pianorock än så här! Ett maniskt sväng, som en hissdörr på speed. Som en fallskärm i okontrollerad spinn, rakt ner mot avgrunden.
De "tidiga" låtarna funkar bäst, det är burleskt och vasst. Senare alster når inte riktigt lika långt. Kanske har man bara vant sig vid det spretiga. Visst, det är inte något unikt med hennes musik. Inte alls. Men just nu är det fantastiskt, och det är det som räknas. Så fortsätt att tjata om att hon bara kopierar andra kvinnor vid pianon. Jag levde där och då, i en folkpark. Inte igår utan idag.



Det band som kreti och pleti surrat om mest innan fastivalen var I was a cub scout. Mer tjat än om Koop.
Två små snubbar från England som spelar sig runt Europa, popmusik från hjärtat.
Allt infriades! Tänk dig My darling You! med lite mer elektroniska ljud, pang på bara. Rakt på ögat och in i huvudet. Likt en bil i 200 knyck utan ratt! Tjohoo!
Det är inte snyggt någonstans, sten mot sten i grovt slipade melodier. Gitarr, spiktrummor och en åbäke till elapparatrigg skapar mer än man kan ana. Trots att det larmar på blir det drömskt, svävar fram med släggor. Det är klubb, det är svettigt och det är förbannat bra.



Ibland glömmer man bort vad man har när man har det. För att komma på hur bra det var när det är borta och dyker upp i annat sammanhang. Jag snackar om Martin Elissons röst.
Killen som varit en del av Göteborgs uteliv sedan han gick på dagis, mannen som sägs vara stor del i Jazzhusets omsättning och killen som alltid sjungit låtar som fått mig att knyta näven, höja armen och skrika "Ahhhaaaa!"

Det här med rösten är både Family Romance fördel och nakdel. Fördelen är uppenbar, det är svinbra. Martin lyfter hela skeppet långt ovan vågorna. Det är desperation och gå mot strömmen.
Nackdelen är att men förknippar det väldigt mycket med Bad Cash Quartet. FR är egentligen inte så mycket annat än BCQ med annat kompband. Nu låter det där ju dumt och elakt mot de båda banden, men jag fattar plötsligt hur mycket Martins röst är förknippat med en viss musik. Det är ungefär som man alltid förknippar Michael Richards med Kramer. Han har svårt att spela andra roller, och Martin kommer ha svårt att spela annan musik. Speciellt när FR ibland låter som ett trött BCQ. Ett band som saknar gnista. Må vara att alla är bra musiker och hela den biten, men det enda som hindrar mig från att gå är Martins röst och person.
Men jag är väldigt nöjd ändå, Martin får göra väldigt mycket fel om jag inte skall gilla.

Efter det blev det tragik. Stor tragik. Barbara Morgenstern åkte från Berlin med sina datorer och synthar...bara för att upptäcka att de inte alls ville funka. Den lilla låt jag lyckas höra blir därför mer eller mindre "akustisk".
Synd, så synd. Jag orkade inte vänta längre så jag vet faktiskt inte om hon fick igång sina apparater.



Hur vet man att man gillar ett speciellt band? Hur vet man att de ändrar en liv och uppfattning?
Kårar på ryggen, vänner. Kårar på ryggen.
Laakso ger mig kårar på ryggen, behagliga illningar av lycka över att det är så enkelt att vara så bra!
Till att börja med, gör man en duett med Peter Jöback är men ta mig fan det största popgeni Sverige skådat! Det är en allt igenom underbar gränsöverskridande handling och visar precis på den känslan som jag önskar att fler artister skulle ha.
Med det sagt kan man ju konstatera att konserten var helt underbar. Alltså, varenda låt vibbrerar, Marcus Krunegård slirar runt, är ärlig med humor och hela härligheten har känsla för pop. Det kan vara vårens topp fem det här!

Rösten går högt, lågt. Det spelas snabbt, sakta. Det trycker på alla sinnen, glädje, sorg, melankoli, nostalgi och ren tokotur. Trots att bandet blandar behåller de råvararna sin krispighet. Det här är matlagning med känsla!
Vi får följa med i hisnade historier och där ligger mycket av Laaksos styrka, de kan berätta en historia bra. När andra krånglar till det berättar Marcus precis hur det var. Inget märkvärdigt språk utan bara en vilja att nå fram.
Kårarna på ryggen blev fler och fler.

Ja just det: Eftersom Peter Jöback inte kunde komma fick Adam Olenius (Shout out louds) hoppa in. En galet otacksam uppgift men han fixade det, även om den riktiga känslan och glöden saknades.

Sen var det då meningen att vi skulle se Ida Maria... Men nehepp, istället står numera tråkiga Mixtapes & Cellmates på scen...Ridå.

Popadelica är en alltigenom underbar festival som jag tror och hoppas lever länge. De verkar ha den så viktiga "staden" bakom sig, och folkparken är helt perfekt.
Nu längtar jag till nästa år...om ni fixar till maten.

Tillsist:
I Piteå sitter de tydligen och trycker på underbar musik! Jag vill dansa!
Tjonga in på den här sidan så fattar du.

Tillsist2:
Det här var inlägg 300! Hoppas ni följer med på de följande 300 inläggen...

Jerry Boman

Småstadsglans.

2 kommentarer



Jag trodde det var slut med att kalla nya band för "demoband" och tycka det är något suspekt över människor som inte är "signade".
Den tiden ÄR över! I min bok är lika mycket värda, och vad är egentligen ett "signat" band när klubbarrangörer släpper skivpärlor mest hela tiden? Vad är ett "demoband" i tider när folk ger ut skivor som är inspelade i sovrummet?

Om man tänker på det här så är "100% osignat" ett väldigt konstigt namn på en minifestival. Jag menar, Cosy Den borde ju heta det nästan varenda gång i så fall. "100% osignat och öl för 20 spänn!"
Jag tycker det är ett förnedrande namn. Tanken är ju god, väldigt god faktiskt, att ge band spelvana på bra ställen. Men snälla, byt namn om ni vill visa att ni tar banden på allvar.



För er som följer med här, så är ni bekanta med Spring Johnny. Läs här och här om du är ny.
Bandet har ett fantastiskt sväng och Olle har en väldigt speciell röst, jäkligt märklig, som gjord för småstads/kärleks/livet-ångest texter.

Lyssna på "Maria, du måste höra", live är det ett jävla sväng och skönt staccato. Ett magiskt orgeldriv, benen rör sig.
Eller "Riksväg 45 blues" som är en av senare tids bästa förlorarlåtar.
Det är enkelt, call-n-response körer och en upp till armhålan naiv text, men det är närvaro!

Spring Johnny har så mycket som jag gillar hos ett band, de drar sig inte för att ställa sin musik på en nålspets. Det får bära eller brista, antingen blir det patetiskt som fan eller så vinner de hela tävlingen.
Trollhättan har inte känts större än så här, den enda stora gatan rymmer plötsligt lika mycket svek och dekadens som hela Vasastan, som hela Västra Götaland. Olle ber inte ursäkt för sin stad, det låter inte som han vill därifrån. Samtidigt är det precis det han vill.



Med skräckblandad fascination han beskriver kärleksresor i det lilla samhället. Och egentligen spelar det ju ingen roll var man bor eller verkar, hjärtat kan blöda lika mycket överallt. Det är inte alltid som storstaden skadar en mer även om vissa försöker få det att låta så. Sanningen är nog närmare i en liten stad, att visa sig på den där gatan efter att själen brunnit upp svider nog mer än att bara byta klubb i storstaden och gå vidare.

Spring Johnny tar tillbaka småstadens svarta glans. De behöver inga Magasinsgator eller svartklubbar i varje hörn. I det ljuset är Spring Johnny större än sin stad. Samtidigt som de lever i symbios, den här musiken kan inte komma någonstans ifrån.
Trollhättans nätter är just nu våta drömmar hos storstadens katter och hundar.



Det går undan efter att Spring Johnny spelat klart, springer tillsammans med stora tidningens klubbkolls redaktör upp till Stickys Topflor. Möts av en massiv stillastående människovägg.
Tänker för en sekund att Shout out louds inte börjat än...
Men det har dem, de kör på med lite utfyllnads låtar från senaste skivan. Folk gungar försiktigt med.

Annat är det när forna tiders indiehitts brakar ner, 100 degrees (kan inte göra tecknet för grader..) och Please Please Please. Då blir det fart och allt är så så klart.
SOL höll en sommar, nu är det höst och man vill gömma sig. Folk säger att de utvecklats, inte tagit den enkla vägen. Hos mig tog de precis närmaste vägen rätt ut genom dörren.
Ajöss...

Tillsist:
Join our club spärrar upp dörrarna på Henriksberg och därinne spelar Fibi Frap och Swissair. De förstnämda är egna favoriter, "Catherine" räddar vilken dag som helst!
Läs vad jag tycker om dem här.

Själv åker jag till Popadelica.
För andra året i rad.
Snart lika stort som julafton.

Tillsist2:
Opps, glömde ju lite sköna musiktips så här mitt i pollensäsongen:

Kyte. Så mycket fint handklapp att man blir tårögd. Lyssna på "Sexy Sexy Thing" och klappa med!

Société des Admirateurs. Så mycket sval röst på svenska att man blir tårögd. Lyssna "Paa Disco" och skratta med!

Salut!machaut. Så mycket glädje att man blir tårögd. Lyssna på "Tom and Johanna" och hoppa med!

Hey Lover
. Så mycket energi att man blir tårögd. Lyssna på "She´s in the city" och slå sönder hela huset!!


Jerry Boman

Undone disco.

3 kommentarer



Det här blir ett kort och "rakt på sak" inlägg:

Nej, jag orkade inte stanna kvar för att se på Almedal. Jag var inte på humör, inget ont om alla er snälla som skall prata men när någon spelar Roxettes "Look Sharp" och alla dansar...då är min gräns passerad. När sedan samma gäng har allsångs-skrik-festival till Ted Gärdestad snackar vi redan långt borta.

Jag fick se Kristian Anttila och det räddade mycket. För en stund blev jag glad igen. Antttila ger en kort men verkligen intensiv spelning. Börjar men den låt jag gillar bäst: "Ingenting, ingenting...Ingenting!!!".
Inte mycket att säga om det hela, lika snabbt över som det började...

Sen startade allsången igen, faktiskt till en förbannat bra låt denna gång: Broder Daniels Shoreline. Fast jag börjar tröttna på den...

Kalla mig bitter, kalla mig dum, kalla mig skum...Men jag kommer aldrig bli glad till "Look Sharp". Är alldeles för onostalgisk.

Tillsist:
torsdag eller liknande försöker jag igen. Kanske fredag. Lördag blir det iallafall Huskvarna Folkets Park.

Tillsist2:
Jag har börjat på nytt jobb. Eller ja, det är samma ägare som till mitt nuvarande jobb och det är bara under sommaren. Kanske blir det längre.
Det hela innebär att det jag hittills gjort här på bloggen på min fritid kommer jag nu göra på arbetstid. För dig innebär det att du kommer att få läsa ännu mer om ny musik i Göteborg! Mer intervjuer, mer konserter och mer tips.
Precis som vanligt fast ännu mer.
Den goda smaken tar jag såklart med mig.

Kommer bli en intressant sommar vänner.
Jag förklarar mer senare.

Jerry Boman