Visar inlägg med etikett Knast. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Knast. Visa alla inlägg

Musik på hallmattan

1 kommentarer



Det har regnat in skivor genom min dörr det senaste, här är några:

Feldt

Feldt kommer från Blekinge som så mycket annat bra just nu (Kusowsky, Franke osv). Men det finns inget speciellt ljud från det lilla landskapet på undantag. Feldt blandar gitarrrock med synthar, pop men trummaskiner, fina luftlätta melodier som låter dockhus mixas ihop med hårda vassa distade ljudmattor. Det här är tvspel på semester, ett 8bitars med en drink i handen. Framför tven i solstol. Feldt tar det osociala i spelandet och ställer ut det på trottoaren, tar binäriteten och gör den folklig.

Gustav och Daniel gör tre underbara låter på den här skivan. Men det är två låtar till och här förstår jag inte riktigt. De frångår allt och drar till med en pianoballad och en akustiskgitarr macka. Det är inte lika roligt. Men allt är förlåtet. De tre första är fina små pärlor som kommer rulla i mitt huvud. Bäst är ”My future in your plans”, för energin. Den slår ömsom smeker. Mycket fin orgel! Jag blir glad när jag lyssnar på Feldt!
Bandet spelar på Midsommarfestivalen ser jag, det luktar framgång för den lilla festivalen!

Delacroix

Nu blir det märkligt, jag får en skiva från Delacroix. Skrikpop från typ hela landet, folk bor i Stockholm, Bollnäs och Gävle. Men det är inget mot ljudförvirringen, på skivan låter bästa spåret ”Midnight boy in the city delights” rätt mesig. Platt och ja, jag bryr mig inte. Går in på bandets myspace, där de fördelaktigt lagt just låt två först. Förmodligen kom de på att den faktiskt är bättre. Och här låter det större, skitigare och det mullrar mer. Låten rullar över mig på ett helt annat sätt! Kanske är det myspaces bristande ljudkvalitet som helt enkelt passar för den här sortens desperationslåtar? För det är mycket som skall ut, och då pallar i allfall inte jag höra varenda nyans av en låt. Det måste finnas ett filter, en hinna som inte släpper igenom allt. Med den där filten över högtalaren är det en grym låt, tror att jag skulle gilla den ännu mer live! Ett rockigare Bye Bye Bicycle!

Spår ett ”Wait is all we do” låter Ram Di Dam fast helt utan känslan. (ja jag gillar att likna saker vid saker som är aktuella inte saker som var intressanta förut, för visst, jag vet det är tex The Strokes det låter som)

The Tension

Det finns två rum på Jazzhuset, lilla och stora. I båda står det ett djbås, där diverse spelar skivor. Jag gillar mest att spela skivor i lilla rummet, mest för närheten till folk och för att det liksom inte är ett krav på att man måste ”hålla golvet” dvs alla måste inte dansa hela tiden. Man kan spela de där låtarna som alla efter ett tag kommer fatta är den danslåt, men den just nu, i stadiet nyfödd, inte riktigt får alla att röra på påkarna.

”Bury the old” med The tension är en Lilla rummet låt. En snygg låt som är svängig utav helvete, om man lyssnar några gånger. En danslåt. Och den distade synthen (jag börjar se ett mönster bland banden som är just nu) med slingan är så bra! Det blir näven i luften till ”wanna meet you somewere underground”!
Så mycket mer finns inte att säga, det här aspirerar på kvartalets låt.

Så kommer dp låt två på skivan, ”Put me on the dancefloor” och ja, här fortsätter framgången. Jag tycker det här väldigt mycket bättre än 90% av de band som folk envisas med att bjuda hit från England bara för att de är från just England. Gräv där du står Mister bandbokare! ”Put me on the dancefloor” är mer radio än dansgolv. En snygg låt!

Tillsist:
En bild som förklarar typ allt om hur roligt det är att spela Göteborgspop i Stockholm, hur förbannat roligt det är att ha en Göteborgsklubb på Knast i Stockholm!


Foto: Alexandra Rodell

Eller kanske en annan bild som också visar hur det var:


Tillsist2:
På fredag spelar jag skivor mellan 02:20 och 02:40 på Styrbord, jag är med på Extra Indie och jag har ingen susning om vad jag skall spela. Alltså, 20 minuter. Jag har en tanke men jag vet inte om jag vågar…

Tillsist3:

Roligt att spela skivor på Pingisklubben i måndags! Bra med folk och faktiskt, en hel del dansade mitt i pingpongen! Jag (aka DJ Fotvård) och Vit katt (aka Border-Elin) har inte precis samma skivor, men det var nog en väldigt bra blandning.

Jerry Boman

031-en framgångssaga.

4 kommentarer



Att spela skivor ute är en väldigt märklig sysselsättning. Man profiterar, både mentalt och ibland ekonomiskt, på andra människors talang utan att ge dem något tillbaka. Visserligen försöker jag vara väldigt noga med att köpa all min musik, det är liksom det minsta man kan ge artisterna, men annars får de ju inte ut något extra. Jag menar, om jag spelar en Håkan låt så får ju inte han ligga mer för det, men jag däremot kanske get lucky in Kentucky.
Just nu skiter jag i allt sånt, för lördagen på Knast var en av de bästa kvällarna jag haft! Jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig varit så glad och aldrig känt mig så i centrum. Då fick jag ändå inte ligga.



Vi börjar i torsdags, ett stillsamt besök på Svanen med trevligt sällskap och C.Aarmé på scen. Jessie Garon och hans killar har lagt ner flera gånger, återuppstått och rullat runt på nio. Det tycker jag är bra, allt ska hänga på den sköraste tråden. Det passar dem.

Nu skall jag reda ut en grej, jag kan inte lyssna på C.Aarme på skiva. Det går inte, helt olyssningsbart och till viss del onödigt. Att försöka trycka in en massa energi i mina små inearlurar går bara inte. Dynamiken går bort, det stora lilla väsen som är C.Aarme äts totalt upp av mediets begränsade tillgångar.

Jag skulle dock offra en hel del för att få se C.Aarme live. Här spirar kraften...eller här kastar de kraften på oss. Allt är förgängligt, snett och precis på gränsen till parodi. En fin gräns som pareras underbart. Och som vanligt när det gäller band på gränsen finns inget mittenläge, jag har sett dem många gånger nu och nä, de kan inte göra en dålig spelning. Man märker att de alltid tänker "Nu skiter vi i det här, vi lägger ner, en sista kväll bara, för att det är kul att banka skiten ur trummorna/spela hyffsen ur gitarren/döda basen och spotta micen översvämningsvåt.

Men som sagt, det är nära avgrunden hela tiden. Det går att jämföra C.Aarmé med Krav Manga, detta närstidssport som många inte riktigt vet hur de skall förhålla sig till. Det är en sport visst, ett optimerat sätt att träna, men samtidigt är det ett effektivt sätt att döda. C.Aarmé är den effektiva vägen till energi, samtidigt som det är en väldigt slimmad väg mot självförintelsen. Det går liksom inte att spela så här hela tiden, någon måste dö och i det här fallet är det bandet. De är för... inte hårda men för deffade för sitt eget bästa.

Så förmodligen kommer det nya påbud och C.Aarmés död, jag kommer sörja lika mycket varje gång.


Sen kom fredag och den var lugn. Trevligt sällskap även här. (låter som jag driver med sällskapet men ja, någon kanske fattar vad jag menar)




Foto: Martin Kumlin

I bilen på väg upp mot Stockholm och min fösta klubb i huvudstaden slår det mig, här sitter jag i en liten bil, där bak skojbråkar 3 killar Portrait Painters gemytligt och i framsättet sover Irene-Tobbe tryggt. Det är där och då jag tänker efter, hur fan hamnade jag här? Var någonstans vände det?

Jag har inget svar men fylls av en enorm ödmjukhet, här sitter jag och får vara med om en massa roliga saker för att jag...tycker till om musik? Har något så menlöst som en blogg? För att jag spelar skivor ibland? Jag vet inte, men jag uppmanar alla att ibland stanna upp mentalt och tänka efter. Jävlar vad bortskämda vi är!

Nåväl, framme i Stockholm snurrade allt fort, vi åkte vilse hundra gånger (fuck Google maps i mobilen), fick se Globen tre gånger men tillslut var klockan tio och jag tryckte play första gången...

Det som sedan händer under de närmaste timmarna kan omöjligt beskrivas, det är som ett enda stort rus. Hela kroppen pumpas full av energi, jag och Åsa spelar den bästa musiken från Göteborg och ja, jag dansar på högtalarna, folk kysser mig, jag dansar på högtalarna igen och sen dansar jag mig full igen. Herrejävlar vilken fest! Tokmycket folk, och många hade följt vår upp maning att klä sig enligt sjömansmodet. De var väldigt söta hela gänget! Själv lyckades jag tränga mig ner i en sjömanströja och sätta en prinskrona på mitt huvud.

Lördagen den 6 december var natten jag upptäckte hur man egentligen skall spela skivor. Det gäller att vara så inne i det att tid och rum försvinner. Att spela så jävla mycket teater att man tror på det själv. Jag tror att de flesta i rummet hade en svinrolig kväll, jag vet att jag och Åsa hade det!

Tack alla som kom! Jag är helt stum, det var så mycket folk jag kände men ännu fler jag inte kände. Hur de fått reda på att Göteborg kom till Stockholm har jag ingen aning om, men tack tack tack ni var bästa och finast!


Bild snodd av Åsa, fast det kan vara Martin som tagit den...

Nu vill jag bara göra om alltihopa, Klubb 031-the number of the beast bör komma tillbaka! Skriv till ditt lokala ställe i Stockholm och önska oss för fan! Vi lovar att du kommer älska det!



Jag brukar hålla mig från att skriva så mycket när ett band spelar på något som jag är involverad i. Den här kvällen var det som sagt Portrait Painters. Ni vet redan att jag älskar det där bandet, Alex kommer bli den största stjärnan från den här staden sedan...ja Martin Elisson. Kvällen på Knast var akustisk, kanske inte det bästa av ljud men det är så överbra att man nästa skäms.

Ni som var där och lyssnade lite extra noga, grattis till er. För det här var nog rätt unik, PP kommer nog inte att göra många så här små spelningar längre, nästa gång i Stockholm lär det bli på betydligt större scen.

Tillsist:
Nu måste ni bara kolla in Sveriges bästa blogg, nämnde Martin Elisson är ett stort geni när det gäller att skriva. Drypande, underfundiga sarkastsika texter om livet som Martin Elisson. Helt jävla underbart! Du är bäst Martin!

Tillsist2:

En liten bonus för er som är starsuckers...

Tillsist3:

Vet inte riktigt vad man skall säga faktiskt...

Jerry Boman

Göteborg i Stockholm får sällskap!

2 kommentarer



Det är med STOR glädje jag kan släppa uppgiften att det blir livemusik på "Klubb 031 - the number of the beast" på Knast i Stockholm den 6 december!
Det blir ingen mindre än Portrait Painters som bränner av lite go Göteborgspop till alla 08:ors glädje mellan de röda väggarna. Kommer bli så bra så bra!
Med ny, fenomenal, singel i fickan kommer Alex med vänner ge oss liv och tvinga upp våra armar mot taket!

För er som inte vet det, jag och Åsa från Djurö (hon bor i en sjömansbod på en ö utanför Stockholm) har klubb på Knast den 6 december. Vi kommer bara, jag skriver det igen, BARA spela musik från Göteborg. Du fattar att stället kommer gå i taket av glädje! Alla vet att huvudstaden tittar surt på västkusten för vår goda smak och underbara pop.
Evenemanget finns på Facebook, adda på och framför allt, missa inte Klubb 031 - the number of the beast den 6 december!

Jerry Boman