Visar inlägg med etikett Klubb Existens. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klubb Existens. Visa alla inlägg

De riktiga Bossarna.

0 kommentarer



Det kom ett sms. Från Niklas Hedström. Han sa att han skulle spela samma kväll på Röda Sten och att jag borde komma förbi om jag inte hade annat för mig. Jag hade inget annat för mig vid den tidpunkten så jag cyklade iväg, mot solen och bron där nere i hamnen. Det var värt varenda tramptag.

Niklas Hedström är Rambling Nicholas Heron, eller när han står längst fram i sitt band heter de så. De här tidiga kvällen i det fyrkantiga huset är han ensam på scen. Bara Niklas och en stor svart gitarr.

Det blir bedårade vackert, de låtar som med bandet är väldigt fina blir ännu bättre, närmare, rakare och vackrare med bara rösten och gitarren. När jag hörde Rambling Nicholas Heron på Pustervik sa jag att jag står fast att det är i melodierna det sitter. Nu får jag nog ta och ändra mig, hålla med alla bandets fans, det sitter minst lika mycket i texterna. För med bara en gitarr kommer det fram så mycket fler ord, man kan koncentrera sig på orden. För det är mycket ord, skruvade meningar och berättelser som strömmar fram. Forsar ut likt varm sirap ur ett gyllene ymnighetshorn, omsluter oss mellan de kala vita väggarna. Vid några tillfällen ryser jag, det är så fina låter.

Röda Sten har aldrig varit en bra lokal att ha konserter, med det verkar inte gälla när man ställer en riktigt bra berättare med gitarr på scen. Då funkar det plötsligt perfekt, det hårda väggarna som gör att allt ljud studsar runt i lokalen hjälper för första gången till. De ökar närvaron och blir en del av Niklas framträdande. Jag säger det igen, det var väldigt vackert.

Vid några tillfällen trampar Niklas ur sladden från gitarren. Det kunde slutat i katastrof, men som den store underhållare han är finner han sig snabbt och låten växlar över i ett fingerknäppade som publiken snabbt är med på. Så gör bara riktigt stora artister! Eller det klarar bara riktigt stora artister!

Nu hoppas jag att det blir fler ensamshower med Rambling Nicholas Heron, och fler band shower med Rambling Nicholas Heron. Mer av allt!


Cyklade tillbaka mot stan, in på ett folktomt Klubb Existens, ut igen och upp på Henriksbergs takterass. Man glömmer lätt den, och vilken tur att inte hela stället behövde stänga!
Ner till Existens något senare, inte så mycket folk men ändå...



Digidroid är den skäggige killen i Thermostatic. Han som gör alla härliga C64 ljud, och han som gör makalös svängiga låtar solo. För det svänger utan bara helvete! Men ändå blir det lite konstigt, för många av låtarna är Thermostatic utan sång, utan biologisk massa. Förmodligen ligger det hela till så att Digidroid gör låtarna först och sen tar han upp dem i Thermostatic och så adderar de saker.

Jag saknar sången, jag saknar livet. Det är bra grejjer men det blir trots svänget, stelt. Som om det hela tiden saknades något. Eller det hela beror nog på att jag sammanknippar musiken med det andra bandet. Hade jag inte hört Thermostatic hade jag hänsynslös och utan pardon älskat det här!



Sen blir det då dax för Bye Bye Bicycle, bandet som också kan kallas Bättre, Bättre och Bättre. De spelar överallt, denna helg två spelningar. Det märkas! För det som innan kanske var en del tveksamheter sitter nu perfekt!

BBB är naiv kvalitetsspop, det är genomtänkt och storslaget. Jag har inte träffat någon som tycker illa om BBB, det säger en del. BBB har tagit allt som de känner något för, blandat runt och skapat något eget. Där andra förvirrar sig in i måsten och förutfattade meningar bygger BBB helt nytt.

Samtidigt går det inte att undvika, det här är inte helt lätt att ta till sig. Förmodligen för att man är så van vid pop som överlever en sekund, som blåser förbi dig likt ett X2000 på tio centimeters håll. Visst, sån musik är väldigt bra, det blir en adrenalin rush precis som med tåget, men när allt är över återstår inget.

BBB är snarare känslan av att få vara med på tåget, rushen slutar inte när det blir tyst. Man får fortsätta åka med det snabba tåget, långt efter att det passerat. Det är väl förmodligen det som kallas kvalitet.

Jerry Boman

Tillbaka från de döda

0 kommentarer


(klicka på bilden för jättevy)

Fick ett glatt meddelande från Henriksberg nyss:

HENRIKSBERG ÅTER MED FULLA SEGEL

Ansökan med överklagan gick igenom så verksamheten fungerar som vanligt.

Tack anställda, kollegor och samarbetspartners för allt stöd.


Det var ju roligt! Stans bästa uteservering är på banan igen! (och stans svampigaste heltäckningsmatta är på samma bana...)
Redan på fredag är det dax för Klubb Existens! Digidroid och Bye Bye Bicycle samt öl i kranarna.
In och klafsa på mattan bara!

(om du inte har en susning om varför jag skriver om det här, läs mer här)

Tillsist:
Inget Parklife i år... min sommartradition spricker. Fan. Nåväl, då slapp vi ju festivalkrocken nummer ett, nu är det ju bara att välja
Möllevångsfestivalen.

Jerry Boman

Vet ingenting men känner allting

0 kommentarer



Så var då våren här och med den "Det stora pollenmolnet", dvs Jerry ligger utslagen. Men innan de små hatade partiklarna slog ner mig hann jag uppleva en alldeles fantastisk kväll. För nog är det så, jag behöver lyssna på bra ny musik för att överleva. Jag behöver hitta den där lilla stunden när livet går på hold, sinnena är på spets och hela härligheten strålar. Love & Happiness gav mig allt det där.

- Vad vet du om E Street Band egentligen?
Nä, jag vet egentligen inget alls, eftersom den där gubbiga grabbiga stilen de kör med aldrig intresserat mig. Jag ser ingen poäng i att hylla folk som hasar runt på en stor jävla scen och sprider påhittade känslor. Men jag vet ju hur det låter. Det går ju liksom inte att undvika. Know your enemy-like. Så när jag springer på Love & Happiness sångare, segerrusige Anders Malm, och han frågar hur de lät då slänger jag ur mig:

- En korsning mellan E Street Band och Yvonne.

Vet i fan vad jag fick Bruces kompband ifrån. Men sanningen är den att det där bandet tar mer och mer plats: det spelas på Svanen, orkesterledaren i bandet som heter som en halländsk mamma pratar om dem, Håkan typ ligger på nya skivan och ja varenda person som brukar vara ute väver i det där bandets namn i var och varannan mening. Så förmodligen ligger väl L&H bara rätt i tiden.



Men men till själva spelningen. L&H är Anders Malm och Tobias Arnsby. Anders hittar man annars i Pen Expers och Tobias spelar trumpet i bla Almedal. Med sig på scen har de folk från hundrafemtiotusen Göteborgsband. Man ser Rickard Hallin från Bonnie and Clyde (Anders presenterar honom som "Rill Spector" och det är förstås väldigt roligt och helt sant), man ser diverse folk från Mockingbird, wish me luck ... men framför allt ser man Anders själv. Där mina vänner har ni en kille som kommer vända upp och ner på den här stan. Vilken närvaro, vilken utstrålning och vilken jävla röst!


(den här bilden måste ni bara klicka på...)

Hela Anders kropp talar genom musiken, medveten och samtidigt inte. Han sjunger som den här första laddningen på scen är den sista. Ett övertygade av hela välden att det här är viktigt. Så frågan är om inte det här är som gjort för en större scen? Jag ryser när jag tänker på vad det här bandet kan göra på låt säga Storans största scen... Släck ner alla lampor, på med knivvasst bakljus och låt kärleken och lyckan svämma över på det där fina deprimerade sättet. Där har ni något att bita i Storanfolk!

Tillbaka till nutid:

Det hela pendlar mellan den gladaste dagen i ditt liv och den ondaste natten. Jag studsar mellan känslorna, en stenhård squashmatch mellan uppåt och neråt. Hela vägen.
Låten jag gillar bäst, "Stop Wait or Go" blir en enda stor hyllning till bra musik som växer live. Men frågan är om det inte fanns andra låtar där som egentligen är bättre, för L&H är ett liveband. Det går inte att spela in. Som att se livet på en tre tums skärm. Bättre då på riktigt och framför ögat.

Sista låten är en cover, eftersom jag inte har någon koll på band som jag inte bryr mig om får jag senare reda på att det är en Spiritualized visa... Det snygga är när låten precis på rätt ställe slinker över till Håkans "Vi två 17 år". Vilken allsång! Vilken trumpet! Vilken sång! Ett ögonblick att minnas!

Det som jag vill komma fram till här att nu är det dax för de här bandet att spela mera, jag vet att ni har svårt att hinna eftersom ni spelar i alla de där andra banden, men det enda rättvisa är att det är ni som får ta plats. Jag kommer nästa gång också, och förmodligen alla andra som var där (och det var väldigt många).



Redan på torsdagen gillade jag This Is Love, de spelade förband på Uppåt Framåt (läs mer om det i förra inlägget). Då blev det "bara" fyra låtar och nu var jag rädd att jag skulle ha tröttnat, det kan vara knepigt att se band för många gånger...

Men så händer det som ska hända, i det ögonblick när man inte riktigt är på det klara med vad man tycker. This Is Love gör sin bästa spelning (av dem jag sett och det är ju en del)! Allt är där och då så klart, deras hårda framtoning, stenansiktena passar så bra ihop med musiken. När allt kommer kring är This Is Love ett väldigt hårt band, det är hårda texter av personer som genom livet fått ett hårt hjärta. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen kärlek... Inbäddat i smarta slingor som man vill vissla till. Så står då Annika där längst fram och ser helt känslokall ut. Det är bara för bra!

Låten med samma namn "This Is Love" är väldigt ledsam, ensam och uppgiven. Nu handlar de flesta låtarna om de där stunderna när livet är bra men ändå har man där förbannade stenen i skon som skaver. När man vill ha mer, undrar om det inte är meningen att det skulle vara mer än så här, tänker sig sönder och samman tills hjärtat är en liten bit granit.

Precis som jag skrev om torsdagens äventyr så är varenda This Is Love låt värd att dö för, det är singel material, det är nedladdningshitts. Har alla lyssnat ordentligt? Verkligen?

Tillsist:
På tal om Bonnie and Clyde: De kommer till studion på torsdag! Rickard och Fanny har lovat att bjuda på en fantastisk akustisk låt. Jag tror dem!
Torsdag är dagen, kvart över nio på morgonen är tiden och kanalen vet ni nog vid det här laget... För er andra så säger jag det ändå: TV4.

Tillsist2:
Bättre att förekomma än förekommas:

Hittat på vägen hem vid Bangatan...

Jerry Boman

Missunsamheten är den sanna lyckan

0 kommentarer



Jag brukar få för mig det är humor att sätta dit folk. Att vara rent ut sagt jävlig och missunnsam. Just det sista känner jag ibland att det är för lite av, varför skall jag vara så glad hela tiden över samma saker som alla andra? Igår flög en möhippa-tjej på mig i affären. Hennes polare stod en bit längre bort och filmade det hela, under fnitter. De var säkert 20 pers som tryckt in sig i affären. Snart-bortgifta-tjejen skulle spela någon sorts försäljare (Åh, såååå skoj...) och det var därför hon sökte upp mig. I princessliknande kläder som var på tok för små (Åh, såååå skoj...) och med någon form av trådlös mikrofon på bröstet gick hon till attack. Här skulle det skojjas till! Och allt skulle hamna på film, med bra ljud och bild.

Snart-bortgifta-tjejen: Hej där!!!

Jag: Hallå...

Snart-gifta-tjejen, entusiastiskt och lite full: Har DU tid att titta på ....

Jag, snabbt och överentusiastiskt: Aha, du skall snart gifta dig!

Snart-gifta-tjejen. super-mega-ultra-entusiastiskt: JA!!!!

Jag, med fejkade fuktiga hundögon: Åh, vad synd om dig!

Snart-gifta-tjejen och alla hennes skojfriska vänner blev tysta. Festen kom av sig. Kanske tänkte de efter en stund mitt i allt ruset. Var det här så skoj, egentligen?

Jag gick vidare in i affären och kände mig väldigt väldigt lycklig.



Pen Expers lever i ett totalt genomruttet samhälle. Det ter sig så mörkt att även om man släckte alla lampor skulle det inte märkas. Texterna svämar över av cynism och självmord verkar vara en riktigt bra idé. Folk som kommer i vägen får veta att de lever. Ordet som ligger och skaver är missunnsamhet. Här skall det inte kalasas av glädje, utan sättas ljuset på mörkret. Allt är fördjävligt på ett eller annat sätt. Översittar fasoner helt enkelt.

Inte ens i en låt som skulle kunna vara en hyllning till glädjen och kärleken, "I fell in love whit a girl", kan svärtan hållas borta. Låten blir elak, självuppfyllade och egoistisk. Han är kär i flickan för hon har en så fin kropp. Det är till att vara ärlig. Inga omvägar, han går rakt på bara. Och så pratar folk om det den där Håkan är så fin för att han är ärlig. Inte handlar väl "Kär i en ängel" om att han gillar Natalies kropp?

Nu kan ni ju tro att det här är ett gäng killar som är helt pantade och inte vet bättre. Men jag tror att det här greppen är väldigt genomtänkta. Allt med tanke på att de fem snubbarna är rent igenom övertrevliga och snälla. Jag tror bara att de vill sätta fingret på att den falska bild som brukar besjungas och basuneras ut kanske inte är den enda sidan som finns.. Och de gör det underbart bra!

Pen Expers live är en frustade galen oxe. Den första kniven sitter redan i ryggraden när bandet går på, och för varje låt sticks ytterligare en in mellan revbenen. Smärtan är outhärdlig, Alexander stönar ut texterna och Anders bakom trummorna ser mer och mer galen ut för varje takt. Det är stor underhållning! Allt byggs upp till introverta crescendon som kastar hinkar med svärta åt vårt håll.

När låten är över blinkar deras vanliga jag fram, de blir fem killar på en scen som bara vill berätta något. Inte det minsta skrämmande. Och ser man inte det vet jag inte var man lagt sina brillor. Pen Expers kräver att vi som publik engagerar oss, att vi läser vår läxa och inte står passiva. Att vi faktiskt tänker efter. Ja, de är ute efter oss och de är jävligt missunnsamma, men samtidigt öppnar de upp för nya tankar.

Är ett giftermål det högsta målet i livet? Måste alla tänka så? Kan man bli kär i en flicka för att hon har snygg kropp? Och är det i så fall okej att säga det?

25 april kan du själv öppna din hjärna, då spelar Pen Expers på Röda sten.

Tillsist:
Får ni inte nog av trummisen Anders Malm så föreslår jag att ni går till Henriksberg och Klubb Existens den 18 april. Då spelar underbara Love & Happines. Jag har berättat om dem tidigare, och det kan ju inte sägas för ofta: Hoppa in på deras Myspace och njut av "Stop wait or go"! Tydligen blir det en spelning med folk från alla stans bästa band.

Jerry Boman

Från och med nu och 5 dagar framåt

2 kommentarer



Jaha, den där killen fick jag träffa på jobbet idag. Vad gjorde du?

Nåväl.

På onsdag kollar alla in Pinto på Kontiki. Mer med Pinto här och här.
Eller så går du till Bengans och lyssnar på Almedal. (jag pallar inte länka till alla artiklar jag skrivet om Almedal, sök i rutan längt upp till vänster...)

På torsdag lyssnar du till Kusowsky när de spelar live i Nyhetsmorgon Göteborg Väst klockan 09:15.

På fredag går vi i grupp till Klubb Existens och lyssnar på samma Kusowsky fast på en riktig scen.

Och på lördag smäller det! Almedal släpper sitt efterlängtade debutalbum och Klubb Populär och EDGE? går samman för en kväll och firar det på Storan. Det, mina vänner, kan bli årets fest. Satan i gatan.

Tillsist:
Håkan kommer alltså att sitta i Nyhetsmorgon Lördag på...ehum lördag och snacka med Lasse Bengtsson. Hellström kommer även spela en låt eller två... Mellan 09.00 och 11.30 i TV4 på lördag alltså. Då kan man oxå se det där vi spelade in idag: Håkans kärleksförklaring till Göteborg.

Jerry Boman

Fröken, fröken kakan smakar hav!

0 kommentarer



Det kan ha varit i femte klass. Vi skulle baka någon sorts kaka i skolan, i skolmatsalens kök. En enkel lite kaka, så simpel att en kotte på 10 - 11 år kan svänga ihop den utan att tröttna. Bespisningspersonalen (jag är inte från Göteborg så det heter inte bambatant) hade förberett och lagt alla ingredienser i olika skålar.
Så långt allt väl.
När kakan efter massa kladdande och knådande stod klar på fatet kastade jag mig över den. Tog en stor bit... och spottade ut.
Fröken fröken kakan smakar hav!
Tillslut kröp det fram att det inte alls var socker i den där stora skålen utan salt... Total besvikelse för en hel hög femteklassare.

Jag lyssnade igenom låtarna. Jag gillade det torra ihåliga trumpeterna, det taktfasta och det visselvänliga. Det fanns en avslappnad glädje, som om det kom från någon som precis öppnat alla dammar. Ren glädje för musiken.

Vad fick man då se på Storan i lördags? En välstruken välklädd kille som visserligen gör smittade musik men ögonen är helt kalla. Kaka aka Richard Karlsson på scen berör inte. Vilket är väldigt märkligt, jag menar med det materialet!

Nu blev det mer produktvisning av nya Volvon, en catwalk i Nordstan, ett showcase förklätt till konsert. En uppvisning för uppvisades skull.



Men ändå: "What a frame" är en magnifik låt. En klassiker. Krig mot tristessen, en marsch framåt mot nya musikkänslor. Mot hur det kan låta 2009. Ändå står jag där och känner inget. Det är för stelt, för kalt.

Nu sitter jag här och lyssnar på Kakas Myspace igen. Det är så bra! Receptet är alltså rätt, men i lördags mixtrade någon med ingredienserna.
Kakan smakade helt enkelt salt.
En besvikelse.



Jag hoppas verkligen ingen ramlade ner i det här jättehålet som fanns utanför Storan i lördags.

Tillsist:


På fredag spelar jag skivor på Klubb Existens. Er blogg gycklare/hycklare kommer bjuda på en del lo-tech, en del framtid och kanske någon dåtid. Inte så mycket hi-tech.

Och nu till det riktigt roliga: på fredag spelar The Dying Dandies på Existens. Men redan på torsdag morgon kan du se dem i Nyhetsmorgon Göteborg Väst! En tjusig akustisk låt kommer de bjuda på och jag är övertygad om att det kommer smälla i era hjärnor!
Kvart över nio i TV4 eller här på bloggen på torsdag eftermiddag.

Tillsist2:
Ni missar väl inte lilla gratis (!!!) konserten med Universal Poplab och Emmon på lördag? Tänkte väl inte det, Wish är platsen och det öppnar 19.00. Tydligen är det lite speciellt så det gäller att vara där i tid, för Emmon börjar tex 19.45. Prick.
Men hey, det är gratis!

Jerry Boman

Den magiska stunden.

0 kommentarer



Jag börjar så här: Pascals nya skiva är ... är... för djävla bra! Bandet som ger tomma lagerlokaler i hamnen ett titelspår, som sätter musik till frustration efter ett brutet ben på dansgolvet och nu vill jag skrika längst fram. Lyssna på "Längtar efter dig" högt. Så lite säger allt. Vill skrika ännu mer. Borta är störningsmomenten. Här hittar man lyrik i samma klass som tidiga Broder Daniel. Upprepning ger mer än tomma ord. Lägg till resten själva ungefär.
Det tycker jag är sympatiskt, man får helt enkelt vara med och skapa låten trots att den är klar.
22 januari kommer skivan som kastar om en hel del.

Roliga saker i anslutning till Pascal:

1. www.myspace.com/raukenroll
Me like ordvitsar you now!

2.

Jag vet, det är ett långskott!

Det har svajat. Baby, don´t hurt yourself satt inte direkt. Men nu har Anders och Fredrik vanan inne (har de spelat 1000 gånger i Göteborg på senaste tiden?) och säkerheten. Jag skrev innan att det är indiesynth, det står kvar, men jag skulle vilja "uppgradera": Hejjarklackssynth. Med viktigt innehåll.



När fyllerianthemet Rotterdam Ahoy börjar blir golvet en ståplats av kärlek! Gap och skrik, näven i luften på lilla BDHY armén. Det börjar bli en del folk numera, vi som gapar med och slänger upp handen. Borta är allt svaj, den här kvällen på Henriksberg visar de att tid kan skapa under! Det som började i tvspelsland och med försök att låta som idolerna är numera ett eget universum.

På tributesången "Som Peter Sjöholm" kommer ju såklart huvudpersonen upp på scen och hjälper till. Universum expanderar och imploderar. Låten är intern samtidigt som den är väldigt extern och universell. Alla har vi "våran" Peter Sjöholm, den där polaren som alltid är där och som man bara vill berätta om hur bra hon/han är. Därtill är det en "fångade" låt, jag vill inte slänga mig med ordet "catchy"...



Lyssna mot slutet av klippet. Nog låter det som att även lilla jag fick en släng kärlek kastad på mig?

Om man nu skulle tänka efter lite mer så är det något annat som har förändrats med BDHY. Många texter är numera på svenska, och det är bara till det bättre. Sista låten "Panik" är en känsloyttring i Håkanklass. Ett vidöppet hjärta, jo, Anders sätter ord på många känslor. Lägger ut sig totalt och blottar sidor som förmodligen ingen av oss vill kännas vid. För visst har ni alla varit där, kärleken försvinner och man skall gå vidare. Bara bita ihop och verka oberörd. Men inte fan går det, känslan nitar sig fast. Man håller det inom sig, går ut och dricker trettiotvå öl på Kellys, önskar "något med Yvonne", river ner varenda poster på vridna vägen hem... Allt skall man göra i ensamhet. Ingen får ju se att välden rasat samma därinne. Det svarta hålet som slukar allt ljus växer....

Ingen panik

Ingen panik

Låt henne gå


"Panik" är bland det bästa jag hört. Så rakt. Jag tror att det var fler än jag som igår insåg vad som väntar. Det här kommer växa. Anders och Fredrik verkade själva märka att något hände där under den låten. Det klickade till. Det sprakade till. Blixtrade i våra ögon.
Jag är glad att veta att jag var där när "den magiska stunden" infann sig. När allt stämmer, när musiken lever sitt eget liv, borta var allt annat. Anders avslutar med att ställa sig längst fram, slänga ut armarna, och bara le så där härligt/fånigt man gör när man VET att odödligheten ligger inom räckhåll.

Toalettkön var enig: Mer låtar på svenska! BDHYs ord är för viktiga för att gömas i ett andraspråk.

En sak till, BDHY är ett liveband. Inte för den spektakulära scenshowen (det finns ingen) utan för att det helt enkelt låter bättre.
Kanske är det så enkelt så att de viktigaste orden bara blir riktigt viktiga när någon lyssnar? Och igår var det faktsikt rejält med folk som lyssnade på Klubb Existens.

Just det: Peter har gjort en remix på sin hyllning till Anders. Lyssna noga 2.03 in i låten "Anders Synthpop RMX"... jag tror minsann Herr Sjöholm har samplat en musiknyårskrönika!
Alltså, det är Anders som i min nyårskrönika beskriver sitt bästa konsertminne 2007. Se hela krönikan här.
Såg just följande kommentar om krönikan:

Robert sa... The whitest årsbästalista alive...

Ja, det där kan jag ju faktiskt skämmas lite för.

Tillsist:
Ikväll blir det Göteborgs mest väldoftande klubb: Woody West på Pustervik. Vet inte riktigt varför, men det luktar alltid "hemma" när Woody är på plats.
Nåväl, spelar gör softa killarna i Rambling Nicholas Heron. Kolla förra inlägget för att se hur saker och ting gick när de besökte oss på TV4.

Jerry Boman

Tidsuppfattning.

0 kommentarer



Efter en hel hög med konserter som innehåller oetablerade band har jag kommit fram till en del saker. Det blir ju så att man jämför de här spelningarna med varandra. Ett mönster som är väldigt tydligt är den optimala längden på en konsert. Nu snackar vi alltså längden på en konsert med ett band som inte är så stort, de där stora kolosserna bryr jag mig inte om hur länge de spelar. De handlar om att de har en massa grejjer runt omkring sig som gör att de kan hålla på lite längre.
Det optimala längden på en konsert med ett nytt band är 25 minuter. Från de att de går upp på scen tills dess att de går av. Punkt.
Om det är kortare känns det märkligt, som bandet inte riktigt ville vara med. Är det längre börjar man tröttna och de vill ju ingen.
25 minuter. Inte mer eller mindre. En utsökt aptitretare och ångan hålls uppe.

Jacob Johansson
höll på i 55 minuter.
55 långa minuter. 55 ofokuserade minuter.
Jag kan egentligen inte finna ord för hur lång tid 55 minuter är.

Nu var det ju bara inte tiden som gjorde att jag inte fastnade för Jacob och hans band.
Jag förstår inte vart Jacob vill komma, vilket mål han har. Visst, han vill lira musik det är klart. Och ibland är det lite småmysigt fint sådär. Men oftast är det svajjigt och ofokuserat. Ingen som pekar och säger "Lyssna på mig!". Ingen mening och ingen slinga som biter sig kvar. En tandlös tiger. Inge fart och tiden står bokstavligt still.

Jag tror också att Jacob skulle klara sig bättre utan sitt band. Hålla ner tiden lite och köra på själv.

Jag skall erkänna, jag gick på toaletten mitt i konserten. Men eftersom den var så lång, så lång så var det inga som helst problem att hinna. Det kändes inte som jag missade något.

Nu verkade detta inte bara handla om mig, även resten av Klubb Existens publik tröttnade efter typ 20 minuter...



Nåväl, efter en dryg timme efter det att Jacob börjat fladdrar det till på scen. Upp kommer fyra taggade snubbar och verkligen river ner oss allihopa.
Samtidigt Som har premiärspelning, och ta mig fan, taket lyfter! Vilken energi och hänsynslöshet. De här minuterna är i klass med vilken Almedalspelning som helst. Med mer poppunk då.

Samtidigt Som är en helvändning från Jacob, det är fokuserat och målet är klart. Herravälde! Det började på Henriksberg, snart Göteborg och sedan Sverige. Varenda låt är en dröm, bankar skiten ur mig och fotbollskörerna skvätter om öl och galenskap. Korken flyger ur flaskan och känslorna svämmar över!

Att göra punk med pop i blodet kan bli fel, det kan ses som lätt men gränsen mellan katastrof och framgång är hårfin. Samtidigt Som har framgången i sin hand, jag vill "Dansa Köping!" och glömma bort allt runt mig! Aaaaa Aaaaa lalalaaaaaa!




Bäst är "För jag tror att ingen annan kan känna så här för dig" , en genomspolning av hela huvudet. Lyssna på början på den låten och undvik att le! Inte en chans va?

Samtidigt Som spelade i 25 minuter.
Japp, så var det med det. Precis lagom och inget mer att önska. Hatten i luften, tack och ajö.

8 november har ni chansen att se Samtidigt Som på Svanen (Jazzhuset). Ta chansen, drick lagom mycket, lossa på hängslena och skrik dig hes !


Kul att de kom så mycket folk till Klubb Existens, förra gången var det ju lite glest...


Tillsist:
Jag tror jag har korat vem som är årets marknadsförare. Han har skivbolag och lyckas sälja in varenda artist han har i sitt stall. Det sprutar idéer och konsertupplägg. Samtidigt som han inte är påträngande.
Jag beundrar denna människa. Verkligen.
Han skulle kunna lära ut ett och annat till storskivbolagensbolagens "Nä, men du vet Xxxxx gör ingen press just nu, och konserten på onsdag blir bara tre låter lång. Det är ju mer en promotiongrej. Men det fattar du va? Sen kan jag ju säga det att om det skall bli någon intervju med bandet så vill jag att du intervjuar deras kusiner också, de spelar i ett annat band."

Tillsist2:
Sveriges ensammaste röst Ulf Sturesson på onsdag på Wish. Det var ett oväntat kort!
Bara han kör "Jag hoppas".... Men även det nya är ju helt briljant!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jonas rör om.

0 kommentarer



Alla har väl hört historien vid det här laget, hur Martin Elisson ringde Jonas Lundqvist och meddelade att Bad Cash Quartet inte fanns längre. För Jonas som växt upp i det där bandet blev den närmaste tiden svår... Men men det där har du ju läst på alla andra ställen där bokstäver samlas.

Jonas omvandlade sorgen, ilskan och förvirringen efter uppbrottet till något positivt, han började skriva låtar. Igår kom skivan och igår var det släppkalas på Styrbord Barbord. Jonas själv sa att han skulle bli glad om "de närmast sörjande" kom...

Jonas Game (som han kallar sig numera när han gör musik) är en upplevelse live, det är ungdomens frustration inkapslat i en kille som håller på att komma ifatt livet. Jonas slänger sig ut i publiken, ställer sig på trummorna och han är helt närvarande från första sekund. Inget tvivel om att det här är viktigt.

En sak är också säker, Lundqvist vet hur man syr ihop en riktigt bra låt. En sån där låt som man vill höra flera gånger. Om och om igen. En låt man vill rasera världen till, som man vill bygga upp densamma med. Det är näven i luften!

Bäst blir ADHD och New City Love, vissellåtar med eget liv. Frågan är om inte de låtarna är större än Jonas, för om sanningen skall fram så är några av de andra låtarna bara förlängningar av BCQ. Inte för att det skulle vara något kasst.

Han har klippt till med två superverk och kan inte riktigt tävla med sig själv. Men men, live är det väldigt befriande. Upplopp och kaos.

Kanske tar de andra låtarna sig, nu satte han allt krut på just det två låtarna. Men frågan är om någon pallar med den intensiteten en hel konsert?
Äh, vad det blev invecklat nu. Jonas Game är en av stans bästa band och en av stans bästa konserter just nu. Inte missa när han kommer hem till Göteborg nästa gång, just nu delar vi med oss av honom till resten av landet en stund.

Här nedan kan du se min intervju med Jonas som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag. Bara för dig som läser den här bloggen så är det en förlängd version, dvs en del extra material. Saker som inte kom med i tv...




Tillsist:
Inte missa Samtidigt Som på fredag. Klubb Existens är platsen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Inget för mig.

1 kommentarer



Jag har lite enkla kriterier för musik, alltså den musiken jag gillar.

Ett: Det skall gå att vissla till melodin. Kanske ett larvigt krav men jag gillar att vissla...och då är det ju trevligt om man kan vissla med i sina favoritsånger.

Två: Det skall finnas ett hjärta. Musiken skall kännas att den kommer från ett hjärta. Detta kan te sig på väldigt olika sätt, men det jag egentligen menar är att artisten skall skita i allt och bara göra musik som den eller de kan. Inte snegla så mycket utan bara köra på. Visst, man kan sno och kopiera men det handlar hela tiden om att lägga in sig själv.

Och för mig så uppfyllde Love Is Not My Only Crime inget av dessa "krav". Jag gillade det inte alls. Stelt och intetsägande. Rock för folk som just upptäckt internet.
Jag tänker inte utveckla det hela mer än så, då blir det bara elakt.
Det enda pluset var att sångaren Andreas stundtals var svinbra...och ja de är duktiga/kompetenta/gör det här för att de måste/har spelat in med Kristian Anttila/bla bla bla...Men det finns inget att ta med sig. Jag har inte ett endaste spår med mig ut i natten.

Tack till Klubb Existens dock, svinbra låtar ni spelade innan och efter! Synd att det var så lite folk bara...

Tillsist:
Just nu lyssnar jag på Johan Köhnke. Ta det hur ni vill.

Och så har jag återupptäckt The Jessica Fletchers. Speciellt Stop Now.
Så kan det gå.

Samtidigt vaknar jag till Petra Engdahl.

Tillsist2:
Snart kommer det komma upp en exklusiv akustisk låt med Peter Sjöholm här på bloggen. Håll pekaren på uppdatera...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

1 kommentarer



Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only CrimeKlubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny vecka, ny lista.

0 kommentarer



Japp, så var det då torsdag och för er som missade Hetast på Allears Göteborg i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst kommer det här:



Ja, det var fånigt att säga "knulla" men...direktsändning är skoj!

Allears Göteborg kan man snart (kolla in under dagen) se det hela i lite bättre upplösning. Klicka på tvapparaten till höger på sidan.

Där hittar du också alla andra inslag som har med Allears Göteborg att göra. Just nu hittar du tex en intervju med Veckans raket Lola. Jag hittade dem på en brygga i Göteborgs hamn och snackade lite språk och Allears.

Tillsist:
Fredag: They Live By Night på Pustervik. Ja, de skall spela...de går på vid ett.
Fredag: Premiär för Klubb Existens på Henriksberg. Underbara Bonnnie & Clyde och fantastiska Pen Expers frälser alla.
Så här tyckte jag när jag såg Pen Expers.
Här hittar du en intervju med B&C och här hittar du lite text om B&Cs första spelning.

Lördag: Join Our Club på Henriksberg. Lola och Tikkle Me. Nästan för bra för att vara sant! Två superduperband på samma kväll!
Se min intervju med Lola på Allears Göteborg, klicka på tvapparaten till höger och välj sedan Veckans Raketv22.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg