Visar inlägg med etikett Glasvegas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Glasvegas. Visa alla inlägg

Liveklipp: Glasvegas och
It's a bird! It's a plane!

1 kommentarer



It’s a bird! It’s a plane!

Att de två en gång skulle samarbeta var kanske inte en hög oddsare. Joel Sjöö från They live by night med sin säregna röst, den när på sprickfärdiga höga rösten och Andreas Söderlund från Niccokick med sin ångestfyllda ton i rösten. Joels förmåga att mejsla ut finurliga visselvänliga, men ändå introverta, melodier och Andreas med sina bombastiska ”lager the life” låtskatter. Att dessa två möttes, tvingade varandra att göra saker ihop är en av livets små mirakel.



It’s a bird! It’s a plane! låter som inget annat i Sverige just nu. Det är sprött, det är på tå och det är varmt. Duon live låter som en ångvält i partier (det finns ingen motsättning i rånsprött och byggmaskiner) , och ändå hör man varje ljud, varje frasering. Det här är fontralkrocken mellan They live by nights underskattade Factory och Andreas Söderlunds ”Pappa, pappa varför gråter jag”. Det är en krock som man inte såg komma, men nu när den är här är det den mest naturliga krocken.

Att Glasvegas tog med de här killarna som förband tyder på bra smak, för det är inget som låter likt skottarna, inte alls. Publiken blir nyfiken, det märks. IAB!IAP! försöker inte hitta tiden, rummet eller något annat pressrelese passade, de försöker hitta den bästa känslan. Bygga låten som först får dig att lyssna, och lyssna lite till för att slutligen, när den har dig i skruvstädet, tömma dig på varenda känsla.

It´s a bird! It´s a plane! spelar på Landet den 2 april. Du är där, jag är där och alla andra är där. Smaken är inte som baken, det här kommer alla gilla.

Glasvegas

Glasvegas är en mastodont. Ljudet är så stort att jag nästan slås till marken. Ändå håller det kvar känslan av exklusivitet för mig i publiken, vi känner oss hemma hos någon, en fest med ett band i hörnet. Det är märkligt. Nya svenska trummisen Jonna Löfgren är så jävla underhållande att hon snart kommer från en tillsägning för att hon snor uppmärksamheten från de andra. (mer om Jonna Löfgren längre ner…)



Glasvegas håller sig på rätt sida linjen, de nya låtarna är stora som hus men håller ändå tillbaka. Låter bättre live. Förmodligen var det har absolut sista gången vi kunde se bandet på en sådan liten scen, de kommer ju tillbaka i slutet av maj och spelar du på Annexet. Jag kommer inte gå, det kommer bli så jävla pompöst, precis som musiken innerst inne är. Det briljanta med Glasvegas har ju varit det lilla i det stora, att de vågat ta de hårda frågorna, snuddat vid politiken. Att vräka ut det på en stor scen är inget för mig. Det blir för mycket, för genomtänkt. Men på Kägelbanan, på den utsålda och evigt svettiga spelningen, passar det prefekt.

Tillsist:
Jonna Löfgren var det ja. Henne hittar man i det för er uppmärksamma läsare kända bandet Boden. Som jag bland annat såg på Talvatisfestivalen i Jokkmokk och på Lilla Hotelbaren för en tid sedan. Och om jag förstod det hela rätt så var det Jonna som fixade in mig på den utsålda konserten. Så kan det gå! Tack!

Jerry Boman


Jerry Boman

Surmule Coldplay och ett vinnade band.

0 kommentarer



Vi börjar med fredagens Popical och förutsättningarna är följande:
Ett band får chansen att spela med Göteborgs Symfoniker. Hela tanken är god, bland annat har Timo och Hellsongs stått på någon av Konserthusets scener. Den här gången var det betydligt mindre Quarterhorse tur. För det är så, QH är kanske det minst meriterade bandet som fått den här chansen. Men desto större och finare är grejen. Att ”proffsmusikerna” lånar ut sig själva för att göra det här bandets dag är vackert.

Jag har sett QH några gånger, i början var jag faktiskt inte speciellt imponerad, det var för mycket hej-vi-gillar-dammiga-vägar-i-amerika för min smak. Men bandet utvecklades, hittade sin egen still och ja, nu är det en stor sak att se dem. Det är kompletta artister som tar plats. Jag hinner tyvärr bara se sista halvan av konserten men det är mycket vackert. QH har dragit sig ifrån alt countryn och rör sig mer mot popen. Med melodier inte självklart catchy jobbar de sig inåt i mig. Den del av symfonikerna som är med, en del blås, en del viola och cello, förstärker musiken till att bli poppampigt. Men den enskilda prylen som gör QH bättre nu än då är Sofia Assarsons noga avmätta blandning av 60-tals girlgroup och Courtney Love desperation. Ena stunden rosa nästa svart. Tyll och nitar blinkar också förbi i musiken, ibland tänker jag faktiskt rock, och då känns Amerika väldigt långt borta.

QH klarade av den här saken galant, även om jag faktiskt aldrig tvekade. För band som bygger sin musik på egen känsla än tillfällig och snabb hype kommer alltid vinna i längden.

Sen är det faktiskt skönt att se någon ur symfonikerna spela fel, det gör dem mänskliga och bättre. Det här dribblandet om att de aldrig spelar fel är lite obehagligt. Jag gillar det kantstötta och när stråken slinter är det långt mycket större än alla rätt. För hur skall man veta vad som är rätt när man aldrig får se felen?



Över till lördagen och 2000-talets mest omdiskuterade konsert, Glasvegas. Biljetterna tog slut rekordsnabbt, på 2 minuter… alltså 120 sekunder, tog 600 biljetter slut. Sedan dess har det snackats, om klassiker, om det otroligt stora som kommer ske och om hur makalöst strålande omvälvande konserten kommer bli…

Okej nu kommer det, och det här vill jag fan inte skriva:

Jag får se ett Surmule Coldplay, ett band mitt i en hektisk turnéperiod som mest verkar tänka på att det är ännu en kväll på scen. Jag saknar liv och död prylen, för i mitt huvud under ensamma nätter då jag faktiskt lyssnat sönder Daddy´s Gone, är det på liv och död. Det är så privat, så nära.

Det mesta som kommer fram den här kvällen är hejjaklacks körerna, svennebanan banala publik grymtningar. Långt bort kan jag känna och se ett band som egentligen vill säga en massa men som tvingats in i vi-skall-sälja-skiten-ur-er. Det är tråkigt. När Go square go kommer, och jag tror att golvet kommer spricka, så händer…inget. De flesta verkar knappt känna igen låten.

Visst, Daddy´s Gone är storslagen, men jag får ingen gåshud. De spelar låten precis som på skivan, inget extra ingen glöd.
Men när man tänker efter, vad trodde vi, här är ett band som släppt en skiva och som fått världens uppskattning, vad kan man egentligen förvänta sig. Jo, kanske lite mer av det där sociala engagemanget som de snackat sig hesa om i alla intervjuer. Var lite mer förbannade, lite mer spott på scen. Om de inte skärper sig tror jag faktiskt att vi glömt dem om något år, vilket är synd. För de har ju hittat något viktigt, men i lördags på Storan hade de inte kraft att plocka fram det.

Roligast under kvällen är all extra personal, det är en person som bara bär fram handdukar till bandet, men mest skrattar jag åt tjejen vars uppgift verkar vara att lysa med ficklampa på trappstegen ut från scen, så att ingen ramlar. Överhybris någon?

Tillsist:
Tack alla som dansade skiten ur sig på Styrbord Barbord i fredags! Jag tog mina tjugo minuter i båset och bjöd på fem låter från världens bästa band och världens bästa skiva, fem låtar från Broder Daniel Forever. Ja, antingen hatade man det eller älskade man det. Det kom i alla fall rykten om att båten gungade när jag drog på I´ll be gone…

Jerry Boman

Glasvegas spelar i kväll!

2 kommentarer


Ikväll spelar Glasvegas i all hemlighet på Obaren i Stockholm! Bara så ni vet, ni som bor där! 19.30 är tiden...

JAG ÄR SÅ GRYMT IN I HELVETE AVUNDSJUK PÅ DIG SOM FÅR GÅ DIT!

För en gångs skull skulle jag vilja bo i Stockholm. Det är typ det och kanske en grej till som skulle få mig att byta stad just nu.
Skit.
Tillsist:


Tillsist:
Originalet


Hyllningen


Dapony Bros släpper ÄNTLIGEN skiva och det firar vi på Sticky på lördag. Underbar video!
(det är galet ändå, jag intervjuvade Dapony Bros prebloggen typ våren 2003, då skulle de släppa skiva "på riktigt" sa de.)


Jerry Boman

Modigt, mycket och mer.

3 kommentarer



Klubb Drömland är väldigt modiga. Inte nog med att de skriver "alkoholfri öl" på väggen, de pyntar sin lokal likt ett mellanstadiedisco. Ballonger och serpentiner ligger utslängda på golvet, djbordet pryds av en stjärnduk. Men det riktigt modiga och sanslöst underbara ligger i banden de bjuder på. Att låta en akustisk tystlåten duo spela vid kvart i tolv är på gränsen till galenskap. Men samtidigt visar det på ett stort hjärta. Jag tror att arrangörerna vill bryta trenden som säger att den som skriker högst spelar sist. Det är bra.



Sockervadd får huvudrollen i Blad Runner, neopop och framtidspop ligger nära tillhands. Det är trummaskiner, oscillatorer med texter om RRSläsare och internet. Framfört på det mest popnaiva sätt, men med en tydlig släng av kritik och superba melodier. Antonia Pehrson aka Komon är en blandning av Compute och The Pipettes.

Visst är det charmigt som helvete, men egentligen är det nog bara ärligt. Det finns ingen hinna mellan oss och Komon, hon kör på och sedan får det bli som det blir. Ta låten Give Me Speed, där sjunger hon om att "minimalt är inte ett ord jag förstår", och ja så är det. Antonia tar i, inte så att hon överdriver, men skall det vara så skall det vara. Det är då bra musik blir till, stilistiskt säkert och dansvänligt. Ingen risk för fegspel.



Komon är en mäktig blandning av dansmusik och... enkelt ren elgitarr. Då och då åker gitarren fram och hon byter skepnad, blir mer lugn. Låtarna blir mer tänkvärda och kanske en aningen sorgsna. Vackert.

Om ni nu känner att det här verkar ju kul, så kan ni också ta och lyssna på Taggarna Ut, det är Antonia som sjunger där. Läs här vad jag tyckte om dem.



HÅLL TJÄFFFFFTEN!!! HÅLL TJÄFFFFFFTEN FÖR FAN!!!
Det hjälper inte mycket, trots att flera försöker, publiken är högljud. Inte så mycket att säga om, klockan är ju närmare tolv och klubben har varit igång fyra timmar, ölen är billig och ja allt det där. Då sätter sig två personer med viskande röster och akustiska gitarrer på scen. Ett självmordsuppdrag.



And Then kommer verkligen inte till sin rätt den här kvällen. De flesta missar ett stort tillfälle, för Charlotta, Peter och Sofia har undersköna mjuka låtar. Små sagor som ger regn på insidan. Hjärtat saknar ner och går på paus, låtar som söndagar under täcket med tankar om förändring i huvudet.

Men som sagt, det är inte rätt ställe. Väldigt sorgligt. Jag ville så gärna höra noga.

Se en bild på mig på plats här... Alla dessa blixtar!
Rolig bildtext till en av de andra bilderna också... märkligt.

Cyklar in till stan och Järntorget, rusar in under den röda punkten på Pustervik och möts av en vägg. En människovägg. Galet mycket folk därnere och väldigt bra musik! Tack till er som spelade skivor "där nere"! Friday I'm in Love! Skönt med folk som inte är så skitnödiga när det kommer till djspel. Tack!

Ikväll blir det MDY! och Nordpolen på Storan... på tal om Nordpolen, det var ju bara en tidsfråga innan någon gjorde den första skivan helt anpassad för Ipod. Vad jag vet så är det bara den spelaren som klarar av att spela upp låtar helt utan paus mellan, och när då Nordpolen så fint lägger "På Nordpolen" sist och låter slutet på sista låten hänga ihop med början på första låten så vill det till att de två låtarna spelas upp utan paus. Det är jävligt snyggt gjort!
För övrigt är hela skivan, eller skall man nu då kalla det "samlingen låtar", helt briljanta! Så nära, så svarta, så dans och så många nyanser av grått.

Det kommer bli en dunderkväll!

Tillsist:
Lyssna på den galna allsången:

2:55 in i det klippet... vid 3:14 är det fan uppe i brygga! Herregud!
När kommer Glasvegas till Sverige då? Jag fattar inte varför det skall dröja så! Det finns ju Ryanair och allt!

Tillsist två:
Indiedagis -09 datum klart! Mellan 30 juli och 2 augusti är det akustiskmusikfest i husvagnen under Emmabodafestivalen. Skriv in i er nätbaserade kalender direkt!

Tillsist tre:
Räknas det här som om man varit med i Okej?

Tillsist fyra:
Äntligen! Rösta på They Live By Night på Tracks! Jag vill känna folk som spelas på radion! På riktigt!


Jerry Boman