Visar inlägg med etikett Blenda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Blenda. Visa alla inlägg

Piaf, Love och Jag.

0 kommentarer



Välkommen välkommen! Kom in! Kom in i tältet! Marknadens bästa musikshow! Välkommen välkommen! Gott folk! Kom och lyssna på landets bästa artister! Välkommen välkommen!

I ögonvrån ser man knivarna hastigt blixtra till i strålkastaljuset. Publiken håller andan och en skäggprydd man lägger in överväxlen bakom den snurrade plattan, på vilken en kvinna är fastsatt. Hon ser mer och mer nervös ut, hennes paljett beströdda klänning böljar av fartvinden, av centrifugalkraften och av publikens förväntan.

Mannen med det vaxade skägget och den lilla mössan höjer sin arm...

Klonk!

Kniven sitter där den ska, några centimeter från kvinnans hår och publiken i det lilla tältet jublar! Skäggiga mannen ler och bugar sig djupt. Bandet börjar spela.

Surreal lovers
är en cirkus av ljud, kulörta lyktor och vi tar oss tillbaka till 50-talet. En tid när varietésällskap reste land och rike runt med sina tält och uppträdande. Målet var att underhålla och samtidigt väcka nyfikenhet. För vem där ute på landsbygden hade mött en sådan sångerska, så extravagant, så filmisk?

SL är lika delar röda mattan i Hollywood som franskt 40-tal. Lika delar Courtney Love som Edith Piaf. Sekel av dekadens sveper genom Café Publik och Kolonis måndagsklubb den här varmfuktiga kvällen. Det kan inte finnas en bättre gata för SL att spela på! Andra lång skulle kunna vara Boulevard de Clichy utan historia.

Det är något väldigt lockade med SL musik, något mystiskt. Kanske i vissa drag lockande mot det förbjudna, ett ljudspår från väggarna på Moulin Rouge. En nystart bland de röda draperierna. En ny dag bland cigarrmunstyckena och kjolarna. En ny tid i förlustelsens Samarkand. För likt den Uzbekiska staden så bjuder Hanna Chawki och hennes mannar in oss till marknaden, de förför oss och vi köper siden och munblåst glas likt det inte fanns någon morgondag.

SL är svår definierbara som du märker. Ibland är det jazz, ibland munspelsblues och ibland är det någon liten medryckande visa. Hela tiden är det duktigt och väldigt eget. Men samtidigt kan man känna igen sig...Jag blir egentligen inte klok på vad det är jag har lyssnat på, bara att jag har ett leende upp till öronen när jag går hem. På ett sätt blir den indiska hämtmaten från Bombay en perfekt inramning på kvällen...Kanske var det indo jazz jag hörde?

Tillsist:
Alltså, jag är en ohyggligt blyg snubbe när allt kommer omkring. Jag har svårt för det här med att någon känner igen mig. Det jag vill säga är att jag faktiskt inte är dryg, bara blyg. Och jag gillar er alla för det ni gör, för er musik, för ert livsverk. Det borde vara jag som tar i hand och tackar, jag som bugar mig.
Men det är jag på tok för blyg för. Jag försöker skriva om er här istället.
Fortsätt gärna hälsa på mig, jag kanske kommer över den där blygheten...Tack för att ni förstår.

Tillsist2:
För dig i Malmö och alla andra: Möllevångsfestivalen har några intressanta grejjer i helgen, bla Pen Expers och Maud Lindström på fredag.
Så nu vet du det!

Tillsist3:
Humm... om jag inte såg fel där på Café Publiks innegård så var det baksidan av Blenda man såg...och där i fönstret låg en skiva med Vikingarna.
Humm...hyser Blenda folket hemligheter? Har de mörka fester där de lyssnar på gamla dansbands vinyler?

Jerry Boman