Visar inlägg med etikett C.Aarme. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett C.Aarme. Visa alla inlägg

Gångavstånd mellan Jumper och nypunken.

0 kommentarer



Jag börjar gilla den här staden, det är så nära till allt. Ja, alltså om man håller sig på ön som kallas Söder. Då ligger allt bra och fint inom gångavstånd, och än så länge har jag sällan känt mig tvungen att åka från ön. Några gånger bort mot Telefonplan, någon gång i till Bredäng och så till Slussen då. Fast det där sista tycker jag nog ligger på ön ändå.



Kvällen börjar på Pet Sounds Bar. Send in the clowns fyller tre år och spelar bara låtar från band som spelat på klubben. Makalöst bra grejer drar Erik i väg där ner i källaren, vilken klass han och Sandra har haft på bokningarna genom åren!

Magnus Weideskog gör sin första spelning den här kvällen. Han har suttit och tryckt på en bunt låtar, väntat på att de ska bli riktigt bra. Att de skulle jäsa till sig. Det ger resultat, han är helt och hållet självklar på scen. Ren och enkel. Live spelar han piano och gitarr, samt en liten platta på golvet som elektriskt förstärker hans fottakt. Mycket simpelt och helt underbart.

Om Jumper vore en ensam kille med gitarr så skulle de låta som Magnus Weideskog. Han fixar ihop effektiva poplåtar, enkla javisst men det är det som är det svåra. Han har skalat bort alla märkliga avtryck och liknelser som många svänger sig med. Han berättar som det är. Och vi andra följer med, sjunger med.



Jag gillar den där låten. Den är simpel som fan. Men den är väldigt väldigt ärlig.

Så var det den här saken om att alla ställen ligger nära. Direkt efter att Magnus sa tack och hej rusade jag ut på gatan, och sedan utspelade sig följande:



C.Aarmé slutar aldrig att förvåna mig. De återuppstår fler gånger en kristen flickas oskuld, de har mer energi än en Jollycola speedad tonåring och de utvecklar sig likt en origamidrake under högtryckstvätten. C.Aarmé är en krigare som till varje pris ska rädda Ryan, en envis djävul klättrade upp för K2 utan syrgas iförd endast kräfthatt och långkalsonger. Det är storslagen underhållning, men hela tiden med ordentligt innehåll. En hård smäll över ögat och du ser i syne, en aldrig stillasittande maskin som vill förgöra dig, rensa bort dig från stan. Men som samtidigt håller dig i handen och säger snälla ord i ditt öra.



Nya skivan, Word music, dundrar på i samma still som allt annat de släppt. Kanske är det lite mer 77 punk nu än tidigare. Bäst den här kvällen är The Abyss Song, en effektiv punklåt som vem som helst kan skalla sin granne fördärvad till. Punk och 60-ish pop blandas, likt ett utvecklingsstört barn blandar rött med grönt och får svart. The Hives goes mentalsjukhus.

Trots denna gala i upphetsning släpper inte publiken stolpen för ens en sekund. Riktigt roligt blir det när sångare Jessie Garon (Sveriges mest underhållande sångare!) stänker, än häller vatten på publiken. De flesta ser ärligt arga ut… Va fan, det är bara vatten!

Sätt nu upp en spelning på ett litet ställe, spela sent så vi hinner dricka bort vår tveksamhet och ställ förstärkaren på 12:an! Då kommer C.Aarmé spela dig tillbaka till stenåldern!
Sist en liten guldmedalj till Patrik Herrström bakom trummorna, här kommer han mer till sin rätt än bakom tex Timo. Hellre jävlar av han hamrar på!

Så se där, två helt olika arrangemang inom 5-6 minuters gångavstånd. Båda bra på sitt sätt. Jag gillar verkligen dig Stockholm.

Jerry Boman

031-en framgångssaga.

4 kommentarer



Att spela skivor ute är en väldigt märklig sysselsättning. Man profiterar, både mentalt och ibland ekonomiskt, på andra människors talang utan att ge dem något tillbaka. Visserligen försöker jag vara väldigt noga med att köpa all min musik, det är liksom det minsta man kan ge artisterna, men annars får de ju inte ut något extra. Jag menar, om jag spelar en Håkan låt så får ju inte han ligga mer för det, men jag däremot kanske get lucky in Kentucky.
Just nu skiter jag i allt sånt, för lördagen på Knast var en av de bästa kvällarna jag haft! Jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig varit så glad och aldrig känt mig så i centrum. Då fick jag ändå inte ligga.



Vi börjar i torsdags, ett stillsamt besök på Svanen med trevligt sällskap och C.Aarmé på scen. Jessie Garon och hans killar har lagt ner flera gånger, återuppstått och rullat runt på nio. Det tycker jag är bra, allt ska hänga på den sköraste tråden. Det passar dem.

Nu skall jag reda ut en grej, jag kan inte lyssna på C.Aarme på skiva. Det går inte, helt olyssningsbart och till viss del onödigt. Att försöka trycka in en massa energi i mina små inearlurar går bara inte. Dynamiken går bort, det stora lilla väsen som är C.Aarme äts totalt upp av mediets begränsade tillgångar.

Jag skulle dock offra en hel del för att få se C.Aarme live. Här spirar kraften...eller här kastar de kraften på oss. Allt är förgängligt, snett och precis på gränsen till parodi. En fin gräns som pareras underbart. Och som vanligt när det gäller band på gränsen finns inget mittenläge, jag har sett dem många gånger nu och nä, de kan inte göra en dålig spelning. Man märker att de alltid tänker "Nu skiter vi i det här, vi lägger ner, en sista kväll bara, för att det är kul att banka skiten ur trummorna/spela hyffsen ur gitarren/döda basen och spotta micen översvämningsvåt.

Men som sagt, det är nära avgrunden hela tiden. Det går att jämföra C.Aarmé med Krav Manga, detta närstidssport som många inte riktigt vet hur de skall förhålla sig till. Det är en sport visst, ett optimerat sätt att träna, men samtidigt är det ett effektivt sätt att döda. C.Aarmé är den effektiva vägen till energi, samtidigt som det är en väldigt slimmad väg mot självförintelsen. Det går liksom inte att spela så här hela tiden, någon måste dö och i det här fallet är det bandet. De är för... inte hårda men för deffade för sitt eget bästa.

Så förmodligen kommer det nya påbud och C.Aarmés död, jag kommer sörja lika mycket varje gång.


Sen kom fredag och den var lugn. Trevligt sällskap även här. (låter som jag driver med sällskapet men ja, någon kanske fattar vad jag menar)




Foto: Martin Kumlin

I bilen på väg upp mot Stockholm och min fösta klubb i huvudstaden slår det mig, här sitter jag i en liten bil, där bak skojbråkar 3 killar Portrait Painters gemytligt och i framsättet sover Irene-Tobbe tryggt. Det är där och då jag tänker efter, hur fan hamnade jag här? Var någonstans vände det?

Jag har inget svar men fylls av en enorm ödmjukhet, här sitter jag och får vara med om en massa roliga saker för att jag...tycker till om musik? Har något så menlöst som en blogg? För att jag spelar skivor ibland? Jag vet inte, men jag uppmanar alla att ibland stanna upp mentalt och tänka efter. Jävlar vad bortskämda vi är!

Nåväl, framme i Stockholm snurrade allt fort, vi åkte vilse hundra gånger (fuck Google maps i mobilen), fick se Globen tre gånger men tillslut var klockan tio och jag tryckte play första gången...

Det som sedan händer under de närmaste timmarna kan omöjligt beskrivas, det är som ett enda stort rus. Hela kroppen pumpas full av energi, jag och Åsa spelar den bästa musiken från Göteborg och ja, jag dansar på högtalarna, folk kysser mig, jag dansar på högtalarna igen och sen dansar jag mig full igen. Herrejävlar vilken fest! Tokmycket folk, och många hade följt vår upp maning att klä sig enligt sjömansmodet. De var väldigt söta hela gänget! Själv lyckades jag tränga mig ner i en sjömanströja och sätta en prinskrona på mitt huvud.

Lördagen den 6 december var natten jag upptäckte hur man egentligen skall spela skivor. Det gäller att vara så inne i det att tid och rum försvinner. Att spela så jävla mycket teater att man tror på det själv. Jag tror att de flesta i rummet hade en svinrolig kväll, jag vet att jag och Åsa hade det!

Tack alla som kom! Jag är helt stum, det var så mycket folk jag kände men ännu fler jag inte kände. Hur de fått reda på att Göteborg kom till Stockholm har jag ingen aning om, men tack tack tack ni var bästa och finast!


Bild snodd av Åsa, fast det kan vara Martin som tagit den...

Nu vill jag bara göra om alltihopa, Klubb 031-the number of the beast bör komma tillbaka! Skriv till ditt lokala ställe i Stockholm och önska oss för fan! Vi lovar att du kommer älska det!



Jag brukar hålla mig från att skriva så mycket när ett band spelar på något som jag är involverad i. Den här kvällen var det som sagt Portrait Painters. Ni vet redan att jag älskar det där bandet, Alex kommer bli den största stjärnan från den här staden sedan...ja Martin Elisson. Kvällen på Knast var akustisk, kanske inte det bästa av ljud men det är så överbra att man nästa skäms.

Ni som var där och lyssnade lite extra noga, grattis till er. För det här var nog rätt unik, PP kommer nog inte att göra många så här små spelningar längre, nästa gång i Stockholm lär det bli på betydligt större scen.

Tillsist:
Nu måste ni bara kolla in Sveriges bästa blogg, nämnde Martin Elisson är ett stort geni när det gäller att skriva. Drypande, underfundiga sarkastsika texter om livet som Martin Elisson. Helt jävla underbart! Du är bäst Martin!

Tillsist2:

En liten bonus för er som är starsuckers...

Tillsist3:

Vet inte riktigt vad man skall säga faktiskt...

Jerry Boman