Visar inlägg med etikett Ida Redig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ida Redig. Visa alla inlägg

Sökes: Du som köpte plastjesus på Skånegatan

0 kommentarer

Härlig kväll på Trädgården under broarna vid Skanstull. Tidningen Novell firade nytt nummer.
Jag tar dem i kronologisk ordning:

Ludwig Bell
Klicka på bilden, det är den värd!
En riktigt bra låt är en tydlig låt. Ludwig Bell gör tydliga låtar. De finns nästan inget utrymme för tolkningar och det är skönt, han berättar det med Twitterprosans direkta hammarslag. för även om han ger en alla orden så ger han mig så fina ord att jag är mer än nöjd. Inte många sätter relationernas innebonde knepighet på samma lätta sätt. Det är enkla melodier om komplexa saker, Ludwig ger sin syn med en ständigt närvarande glimt i ögat. Det är låtarna till varje "rätt" par på Söder, de som köper lila plastjesus på hörnet, käkar indiskt varje söndag och som har små familjeråd om hurvida killen ska skaffa skägg eller inte. Ludwig berättar om hur det ser ut bakom de vackert bohempatinerade dörrarna runt Nytorget, där fasaderna rämnar när alla vännerna gått hem och de vaniljdoftande värmeljusen brunnit ut. Det är moderna låtar om det livet som vi själva valt, vi som trodde att man kunde rationalisera bort känslorna bara man har det trevligt och 5000 vänner på Facebook. Bell berättar att vi inte är så jävla häftiga när allt kommer kring.
Om han fortsätter så här blir Ludwig Bell vår nye Olle Ljungström.

Johannes Vidén

Nu blir det till att prata emot sig själv, för näste man upp på den lilla scenen i betongkyrkan gör allt annat än tydliga texter. Johannes Vidén gör stor poesi och han gör det på svenska. I sovrummsets lofi version av soul hittar han rätt så tillsvida att han aldrig blir bredbent. Vilket annars borde vara väldigt lätt i den genren. Det är storslaget så att brons pelare viker sig när Johannes röst ekar däremellan. Men det är samtidigt litet att inte den minsta fyrklöver bryts av. Johannes musik är mentalt taktil, han föröver känslorna via upplevd beröring, små lätta tryck på precis rätt ställe. Vidén är varsam soulakupunktur istället för helkroppssmockor. Båda lika effektiva.

Ida Redig

Några börjar nynna med direkt. Andra faller in lite här och där. Någon frågar: "Vem är hon?" samtidigt som de kan sjunga med. Ida Redig är på något sätt väldigt anonym men sätter djupa spår i människor uppenbarligen. Låten de flesta känner igen är Ialone, en klassikt låt som skulle kunna komma från en helt annan tid. Det finns inget där som berättar om hon rör sig mellan varma hus i södra USA på 50-talet eller om hon sitter i ett miljonprogramskluster 2010, ämnet är universellt/tidlöst, ensamheten i att vara två. Samma sak händer med Always on the run, med en röst som stannar bilarna och tågen ovan. Och folket nynnar med.

Det fanns en artist till som körde denna fina försomamrnatt på Trädgården… lyssnade en stund. Låter som snubbarna i Alexis Weak umgås för mycket i en källare. Med bara snubbar. Och ännu mer snubbar. Det borde fan i mig införas körkort för autotune. Tack men ajö.

Tillsist:
Ikväll blir det bra musik på Debaser Slussens bakficka under Le Plus. Hej Stockholm! aka jag och Anna hoppar in i djbåset mellan 00 och 03! Vi spelar goa grejer och du kommer dit!
Läs om allt här!

Jerry Boman

Festival fast hemma

1 kommentarer



Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig
är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman

Vackert x 100.

1 kommentarer



Jag hör mitt hjärta slå.

Sluter ögonen och ser ljuset, blinkande leder mig bort mot mörkret. Känslan av början när att allt är över. Stilla och återhållsamt, springande och hysteriskt .

Hungrar efter kyla, omfamnas av värme.

Trots att stålet är tusen grader varmt kan jag bära det i handen, inget rår på min hud. Samtidigt fryser mina händer. Blå strimmor längs lederna.
Flagnar av. Bränner fast.

Det är så varmt min vän och det är så kalt. Det är så mörkt och det är så ljust min vän.



The Deer Tracks får mig på fötter. Jag blir yngre. Nyfiken. Igen. Allt är nytt och grönt. Här kommer den elektroniska våren! Det spricker upp och föds. Tvekar inte en sekund, nu skall vi ha ett stort kalas!

Utanför badar det lilla torget i rött ljus, här inne är det blått. Mörkblått. Varmt ute och kallt inne. Jag får inte kläm på det, The Deer Tracks är så stora motsättningar att jag faller. Platt.
Jag hör än en gång mitt hjärta slå. Av glädje, av de fina ljuden. Av de spröda rösterna som studsar tynglöst med tyllvingar. Elin Lindfors & David Lehnberg har bestämt sig. Med sina medmusiker har de tagit sikte på att förändra hela jävla skiten. Skall det explodera skall det göra det tyst, den som viskar mest hörs tydligast!



Egentligen vill jag bara säga att det är vackert. Så in i helvete vackert. Som kärlek. Det går inte att förklara, att det kan vara så stora motsättningar men ändå drar det samman människor.

Nu är jag lycklig över att The Deer Tracks kommer till Popadelica!



Innan jag helt smäller av, innan The Deer tracks så smyger Ida Redig upp. Med världens största gitarr. Tror jag. Men skit samma, Ida gör så att folk lyssnar. Vilken röst! Vilken närvaro!

Framgången bygger på melodierna, det är svängigt utan att vara slängigt. Nu fattar nog inte alla vad jag menade, men ni vet Hello Saferide är svängigt och slängigt. Det är alltså något bra och eget som Ida gör. Kontrollerat. Riktigt bra! Man vill bara ha mer! Texterna gör att man lyssnar noga, gitarren tar inte mer plats än den behöver.

Ida verkar vara en skön typ, så fort det kommer in en ny person genom dörren säger hon Hej. Hon stannar upp och låter personen känna sig välkommen. Det är fint.

Men det största är nog ändå den totala koncentrationen. På publiken. Ida låter alla vara med, alla vara sedda.

Sista låten är en märklig sak, tänk er hårdrocksriff med vantar på, tänk er mörker. Men i akustisk tappning. Väldigt konstigt... Jag gillade nog den låten mest!
Jag är väl konstig.

Eller kanske var Ill be fine bäst? Det går liksom inte bestämma sig.

Ett råd: Ser du att Ida skall spela någonstans, gå dit! Punkt!

Äh, det här blev ett rörigt inlägg, men jag är bara så tagen av The Deer Tracks. Det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll på Kafe Stanna. Jag blir glad av nyheten att Jonas "Paraluie" Lyckander är tillbaka i stan igen!

Tillsist:
Jag hörde rykten om att en musikjournalist här i stan tydligen skall ha sökt om att bli jurymedlem i Idol. Jag tror att det hade blivit väsentligt högre klass på artisterna då!
Men kan man bara söka det där jobbet? Bara så där?
Jag trodde de hyrde in folk från Manpower...

Tillsist2:
Jag provade ta bilder med min stora kamera igår... Vi är inte riktigt vänner än kan man säga. Den lilla är fortfarande mycket roligare.
Någon av alla mina stillbildsfotogenier till vänner kan ju komma med tips, för jag fattar ju att större måste vara bättre...

Tillsist3:
Antingen berget eller teatern i natt.
Samma hållplats, samma stadsdel.
Svårt val.

Jerry Boman