Visar inlägg med etikett Bye Bye Bicycle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bye Bye Bicycle. Visa alla inlägg

Hemligheten och härligheten

0 kommentarer

Bookmark and Share
(Alla bilder går att klicka på)
Onsdag:
Talande bild...
Möter upp Klubb Loaded aka Pelle och Nicke på ett helt tomt Noels på Skånegatan. Det är märkligt, billigare öl, snyggare inredning men helt tomt. Får tips om Strand-Connys födelsedagskalas. På just Strand. Vi ta oss dit. Tar några gratisglas… de börjar servar gratis drinkar… Dungen är på scen. Peter Morén är på scen… som sagt, det var gratis drinkar, det var fler på scen som jag inte minns…


Efter hoppet kan du höra Ludwig Bell framföra en ovanlig cover!

Vanlighet/vänlighet

0 kommentarer



Varför är Christian och Johans lilla festival, Kräftskivefestivalen, en underverk i trevligt och vänlighet? Jag tror på något så enkelt som "vanlighet". Att alla vågar vara vanliga under en helg i Dalsland. Här finns inga creddiga barer, här finns inte de fina stolarna och här lägger vi våra titlar i buskarna på vägen in. Jag känner mig avgjort mest avslappnad på den här festivalen än på något annat ställe (mer om det sist i texten). Det känns som de flesta andra också känner sig avslappnade. Här är vi alla ett. Band eller publik spelar ingen roll, alla samlas med den enkla inställningen att man har fan inte roligare än man gör sig.
Så tack Christian och Johan. Er genuina trevlighet/vanlighet är det som kommer ta det här landet ut ur krisen. Rakt in i festen.

Mitt tredje år i de mörka Dalsländska svampskogarna innehöll ju så klart en hel del musik, några ord om det som jag gillade bäst.



Först ut var Thomas Denver Jonsson. En stycke fin singer/songkille som jag sett förut. Jag minns att han var bra på sin gitarr men inget mot det här. Herregud! Killen har gått och blivit ett supergeni! Jag tror han kör två helt instrumentala låtar och det låter som inget annat. Han får den enkla gitarren att låta som flera, han skapar rytmer och figurer för våra öron likt ingen annan. Förra gången var han bra, visst, med egen stil bland strängarna men nu är han rent övermänsklig. Gitarren snackar, den sjunger, den lever eget liv. Det här är inte en kille med en gitarr, det är en musikalisk duett mellan människa/instrument.
Det sägs att Johnny Cash alltid bar med sig sin gitarr för att han på så sätt skulle bli ett med den. Om det funkar så bör Thomas leva i symbios med sitt instrument.



Förlåt Lina, jag har inte fattat förrän nu. Trots en massa tjat och en hel drös e-brev har jag aldrig kommit iväg till en Japonicaspelning. Jag ångar det som fan nu, för nu vill jag bara ha mer!
Med glädje och en större än livet-attityd smäller hon rakt in i huvudet på mig. I många av låtarna är det pianot som är den självklara mitt punkten, det självklara kärnkraftverket. Ljusa intensiva klapptoner väcker mig ur soldimman. Framåt driven pop, stor som Ullevi men också liten liten och lagom skev, perfekt för en sportstuga. Sjunga-med-pop och ständigt detta leende. Jag tror vi har och göra med landets gladaste artist, och sånt smittar. Jag hoppar. Och ler.
Japonica är ett sanningsband, jag tror på allt de säger. Var ni går, går jag...numera.



Kunde man ju ge sig på, plötsligt satt de den stora yxan i hugkubben och liksom berättade att nu är vi klara. Vi är ett band. Under hela helgen verkar de där bandet liksom hänga ihop, Oh jollity är en enhet, de sitter tillsammans, de dricker tillsammans och de spelar tillsammans. Ur högtalarna kommer så slängig musik att jag rodnar. Det slänger till höger och vänster i en yster dans. Från att hela tiden ha befunnit sig i skuggan av mitt medvetande tar nu dessa fyra upp alla plats. Helt färdiga. De ska ses live, bara där gör allt dem rättvisa.
De har allt, the looks, the music and the kavajerna. Så enkelt tar man över Göteborg. Och skogen.

(av hänsyn till de inblandade, deras respektive, deras mammor och deras grannar väljer jag att inte vissa en bild på nakendansen här)

Sist på fredagen spelade The Tram Sessions skivor, dvs jag och Anna. Herregud vilken fest det blev, folk slängde sin kläder, folk stod uppe på scen och vrålade av glädje. Som tur var bröt ingen käken i år, men det kändes som det var väldigt nära.
Bland alla låtar vi spelade så var det kanske min nya Broder Daniel-mix som gjorde mest intryck, mycket för att den börjar med den helt briljanta Anton Kristianssons "Broder Daniel Freestyle". Så i år blev det hela fyra BD-låtar i rad... Vi avslutade med Håkan Hellströms hemliga samarbete med Göteborgs symfonikerna i "Bara Dårar Rusar In". Storslaget är inte ett ord som räcker här.



Lördagen inleddes med en spontanspelning av ett band mitt ute i det fria. Härligt och skoj!



Det spelar ingen roll vad Anna von Hausswolff spelar. Hon kan sitta i ett helt tomt rum och ända skapa den vackraste musiken du hört. Hennes röst är helt unik. Den är där uppe, den är där nere och den raspar runt i mitten. Med mörker och klarhet spirar en röst som innehåller hela livet...eller nä, det är större än så, Annas röst lägger en bro mellan det här och det där andra, okända.
Det är något väldigt sorgligt i hennes röst, som om livet inte riktigt vill gå hennes väg. Hella tiden något som hugger, en ledsam röst.


Nu till det där med att känna sig avslappnad... jo så här var det, jag skulle bara vila lite på min röda luftmadrass...och somnade. Jo ta mig fan, jag knoppande in på lördagsnatten och missade typ hela kvällen. Ber om ursäkt för det.
Eller varför skulle jag göra det förresten.

Tillsist:
"Ghetto bar" på Kräftskivefestivalen är överlägset den bästa bar jag besökt. Kanske för att de tillslut hade en The Tram Sessions-drink...

Tillsist2:




Saxat ur festivalens egen tidning "Kräftnytt".

Tillsist2:
Två märkligheter stundar i helgen.

Bye Bye Bicycle spelar på Hotell Clarion på lördag. Gratis och fint!

Samma dag äger det här rum någonstans mitt ute i skogen...


Jerry Boman

Rekord, höfter och fingret.

3 kommentarer



Kolla på killen till höger i början av klippet ovan. Det där är Erik Londré som spelar bas i Bonnie & Clyde. Hans kroppsspråk säger allt. För det var verkligen en sådan spelning, en mästarspelning! En konsert då man är på toppen av kullen och kollar ner. B&C gjorde den bästa spelningen jag sett med dem. Allt satt precis där det skulle, frukten var färsk, det var pudersnö, det var tre i rad och det var den perfekta vågen. Samt världsrekord på 200 meter.

Okej, det var en kväll som var köpt. Råköpt. Det stora (nja...) ölmärket hade köpte hela Magasinsgatan, gick man in de natt öppna affärerna var det gratis öl och hängde man på de varliga ställe stod ölmärket på strategiskt utvalda platser. Allt för att locka till köp.
Jag gillar inte fulspons men när man tänker efter, hade detta hänt på Magsinsgatan utan spons? (minus gratis öl i butikerna). Inte vet jag men jag tror inte det. Tyvärr har det gått så långt att de riktigt bra sakerna aldrig kommer in på "de fina ställena" om det inte är så att någon betalar. För de här banden har ju spelat ute förr, men inte att det brukar vara så centralt, inte så mycket folk. Märkligt det där. Som om ordspråket blev sant: Pengar styr. Eller rättare sagt: Välj din scen noga.



Tillbaka till det väsentliga, Bonnie & Clyde. Det var nog spelning nummer tio med mig i publiken och när prickar de in den bästa! Det var bara att lyssna på allsången i "Guess There’s No One". Eller lyssna på publikresponsen i "Högstadiet". Speciellt när det kommer fram till textraden "like som emoband!". Vi skriker så lokalens, för kvällen hel malplacé, brats spiller på sina pullovers. Jävlar vad vi är ett med bandet!

Den som inte där och då fattade att B&C har tagit sin in i våra hjärnor, in i huvudet på Göteborg. Den som inte såg ljuset just då, den var inte där.

Kolla på Erik Londré till höger i klippet igen. Precis så stort var det. När känslan tar över, när det inte går att styra vad man känner. Armarna åker rakt upp.
Lyssna på Fanny när hon precist så avmätt som det går sjunger, närvarande och distanserat på en och samma gång. Kolla på Karin, hennes aldrig svikande entusiasm och upp över molnen med hela publiken utstrålning. Se på Anton, se Bo, se Jon och känn leendet sprida sig. Kolla på Rill Spector, hur han släpper stolpen och kommer rakt in i matchen, sätter det avgörande målet och går till final.

Så där höll det på, låt efter låt. Det var en stor dag i Göteborgs historia.



Rakt över till Bye Bye Bicycle. Ni andra i bandet för ursäkta, den här kvällen är BBB bara André Vikingsson. Det är bara han som syns, rester sig över resten av staben. En bra kväll med BBB är en väldigt bra kväll, den här kvällen går det på halvfart. Tur då att André lyfter showen. Kanske är det bara så att jag hört låtarna för många gånger, att bandet spelar dem för bra, för svängigt exakt. Något är det. För den här gången på Bliss var det bara André jag såg.

Kanske var det just det här som gjorde det:



Det är ju rätt elakt att koka ner BBB till några höftsvängningar, det är ju så mycket mer än så. Men...ja alla har rätt till en vanlig dag på jobbet. Det den 23 augusti 2008 var det BBBs tur. Höftsvängningarna var bäst.



Ingen har väl missat punkvinden som blåser i stan? Visserligen la Replokalen i Gårda ner sin verksamhet på UF just den här kvällen, men allt annat finns ju kvar. Och i resten av landet skjuter punken upp likt sprinklers på golfbanor. Tänk på Samtidigt Som, Hästpojken och Den Stora Sömnen. Alla älskade och bra.
Men faktiskt, den bästa, ärligaste nya punken står Pats för. Många klagade, några gick till och med under spelningen. Jag njöt.



Pats den här kvällen var ett stort jävla långfinger mot världen. Om punk står för upproret så var det här precis så smart som det verkade. En granat rakt in på Bliss, En spetsad molotov rakt i huvudet på skitnödiheten. Plötsligt framtår alla andra "nya punkband" som sökta. Retligt va? Att bandet som inte utger sig för att vara punk vann priset? Det måste kännas för er som det kändes i synthsverige när "Tyskarna från Lund" gick och vann synthpriser. Jävligt snopet. Och till viss del knäckade. Använd nu den knäcken till att spetsa långfingeret.

Pats gör de bästa låtarna och nu väntar jag spänt på skivan!

När sista låten "Sanningen och Ångesten" nästan är över faller Patrick Jensen. Bakåt och handlöst in bland förstärkare och sladdar. Där blir han liggande.

Tillsist:

Vissa ger sig aldrig. Spela vinyl trots att anläggningen uppenbarligen inte funkar för det, det lät som ljudet kom genom en frottéhandduk. Ge er!

Tillsist2:
Ni har väl inte glömt att ni kan se alla videoklippen jag lägger upp i högre upplösning? Klicka på klippet och när du kommer in på Youtubesidan klickar du på texten nere till höger där det står: watch in high quality

Tillsist3:

Det var trevligt på Magnus&Magnus i lördags... the dj spelade fina låtar. Som att slungas typ tre år bakåt med hjälp av musik...

Tillsist4:

Haha vilka idioter!

Tillsist5:

Jaha, om jag inte tar ut några pengar då? Ber ni mig fara åt helvete då?

Jerry Boman

De riktiga Bossarna.

0 kommentarer



Det kom ett sms. Från Niklas Hedström. Han sa att han skulle spela samma kväll på Röda Sten och att jag borde komma förbi om jag inte hade annat för mig. Jag hade inget annat för mig vid den tidpunkten så jag cyklade iväg, mot solen och bron där nere i hamnen. Det var värt varenda tramptag.

Niklas Hedström är Rambling Nicholas Heron, eller när han står längst fram i sitt band heter de så. De här tidiga kvällen i det fyrkantiga huset är han ensam på scen. Bara Niklas och en stor svart gitarr.

Det blir bedårade vackert, de låtar som med bandet är väldigt fina blir ännu bättre, närmare, rakare och vackrare med bara rösten och gitarren. När jag hörde Rambling Nicholas Heron på Pustervik sa jag att jag står fast att det är i melodierna det sitter. Nu får jag nog ta och ändra mig, hålla med alla bandets fans, det sitter minst lika mycket i texterna. För med bara en gitarr kommer det fram så mycket fler ord, man kan koncentrera sig på orden. För det är mycket ord, skruvade meningar och berättelser som strömmar fram. Forsar ut likt varm sirap ur ett gyllene ymnighetshorn, omsluter oss mellan de kala vita väggarna. Vid några tillfällen ryser jag, det är så fina låter.

Röda Sten har aldrig varit en bra lokal att ha konserter, med det verkar inte gälla när man ställer en riktigt bra berättare med gitarr på scen. Då funkar det plötsligt perfekt, det hårda väggarna som gör att allt ljud studsar runt i lokalen hjälper för första gången till. De ökar närvaron och blir en del av Niklas framträdande. Jag säger det igen, det var väldigt vackert.

Vid några tillfällen trampar Niklas ur sladden från gitarren. Det kunde slutat i katastrof, men som den store underhållare han är finner han sig snabbt och låten växlar över i ett fingerknäppade som publiken snabbt är med på. Så gör bara riktigt stora artister! Eller det klarar bara riktigt stora artister!

Nu hoppas jag att det blir fler ensamshower med Rambling Nicholas Heron, och fler band shower med Rambling Nicholas Heron. Mer av allt!


Cyklade tillbaka mot stan, in på ett folktomt Klubb Existens, ut igen och upp på Henriksbergs takterass. Man glömmer lätt den, och vilken tur att inte hela stället behövde stänga!
Ner till Existens något senare, inte så mycket folk men ändå...



Digidroid är den skäggige killen i Thermostatic. Han som gör alla härliga C64 ljud, och han som gör makalös svängiga låtar solo. För det svänger utan bara helvete! Men ändå blir det lite konstigt, för många av låtarna är Thermostatic utan sång, utan biologisk massa. Förmodligen ligger det hela till så att Digidroid gör låtarna först och sen tar han upp dem i Thermostatic och så adderar de saker.

Jag saknar sången, jag saknar livet. Det är bra grejjer men det blir trots svänget, stelt. Som om det hela tiden saknades något. Eller det hela beror nog på att jag sammanknippar musiken med det andra bandet. Hade jag inte hört Thermostatic hade jag hänsynslös och utan pardon älskat det här!



Sen blir det då dax för Bye Bye Bicycle, bandet som också kan kallas Bättre, Bättre och Bättre. De spelar överallt, denna helg två spelningar. Det märkas! För det som innan kanske var en del tveksamheter sitter nu perfekt!

BBB är naiv kvalitetsspop, det är genomtänkt och storslaget. Jag har inte träffat någon som tycker illa om BBB, det säger en del. BBB har tagit allt som de känner något för, blandat runt och skapat något eget. Där andra förvirrar sig in i måsten och förutfattade meningar bygger BBB helt nytt.

Samtidigt går det inte att undvika, det här är inte helt lätt att ta till sig. Förmodligen för att man är så van vid pop som överlever en sekund, som blåser förbi dig likt ett X2000 på tio centimeters håll. Visst, sån musik är väldigt bra, det blir en adrenalin rush precis som med tåget, men när allt är över återstår inget.

BBB är snarare känslan av att få vara med på tåget, rushen slutar inte när det blir tyst. Man får fortsätta åka med det snabba tåget, långt efter att det passerat. Det är väl förmodligen det som kallas kvalitet.

Jerry Boman

Exklusiv intervju!

1 kommentarer

I helgen spelar de inte bara En gång, utan TVÅ gånger! Hela stan är på tå och förmodligen drar handlarna in fler tusen kronor extra på den här superhelgen.
Jag ringde upp bandets sångare när han satt och höll låg profil i solen, långt borta från alla hundratals fans som samlats utanför Henriksberg i väntan på idolen.




Henriksberg på fredag och Kontiki på lördag alltså. Nu vet du vad du skall göra i helgen.
Bye Bye Bicycle var namnet. De är tokbra! Långt bättre än en bredbent gubbe från Amerika.

Tillsist:
Rykten går vid falafelvagnarna om Kräftskivefestivalen. Det kan komma fler artister…men det är hemligt.

Jerry Boman

Tillbaka från de döda

0 kommentarer


(klicka på bilden för jättevy)

Fick ett glatt meddelande från Henriksberg nyss:

HENRIKSBERG ÅTER MED FULLA SEGEL

Ansökan med överklagan gick igenom så verksamheten fungerar som vanligt.

Tack anställda, kollegor och samarbetspartners för allt stöd.


Det var ju roligt! Stans bästa uteservering är på banan igen! (och stans svampigaste heltäckningsmatta är på samma bana...)
Redan på fredag är det dax för Klubb Existens! Digidroid och Bye Bye Bicycle samt öl i kranarna.
In och klafsa på mattan bara!

(om du inte har en susning om varför jag skriver om det här, läs mer här)

Tillsist:
Inget Parklife i år... min sommartradition spricker. Fan. Nåväl, då slapp vi ju festivalkrocken nummer ett, nu är det ju bara att välja
Möllevångsfestivalen.

Jerry Boman

Bonnie & Clyde i studion plus en del annat

0 kommentarer

Idag hade jag besök av Bonnie & Clyde i studion, lite intervju och så en låt på slutet. Riktigt tokbra!



Helgen innehåller följande:

Fredag: Röda Sten med Pen Expers och Dödens lammungar... De första är ju favoriter till Årets band i mitt huvud och de andra låter så galet intressanta på Myspace att jag bara inte kan undgå att gilla dem redan nu!

En fin sak är att man kan hänga på Röda Sten redan från 18.00, PÅ UTESERVERIGEN I SOLEN! Den är bäst i stan!

Lördag: On Our Honeymoon håller som alla vet till på Stars´n´bars vid Järntorget, och den här gången blir det riktigt fint besök av Days! Jaja det är ett annat band oxå men det får ni klura ut själva, jag går dit för att se Days. Förra gången de spelade på OOH var det ju lite hemligt, denna gång vet ni om det i förväg och kan alltså planera lördagens efter det.

Sen hyllar Klubb Saturn Håkan Hellström på lördag... den allsången kommer ju höras ända till månen. (klubben har för övrigt den bästa/roligaste/härligaste webbadressen: popklubb.se)

Tillsist:
Till er som undrar varför det var B&C i studion och inte tex Bye Bye Bicycle: Ja, det kan man ju tycka, båda banden är väldigt väldigt väldigt bra, men tyvärr får bara ett band plats och dagarna är få. Men jag gör så här:

Lyssna på Bye Bye Bicycle för fan!

Tillsist2:
Way out west kommer bli så kul så kul! På många sätt... mer om det sen.

Jerry Boman

Så syntes all ensamhet

2 kommentarer



Ett tag hände allt på Underjorden i Gamle Stan, nästan varje helg var det bra musik där. Sen kom någon som hyrt in sig där på idén att servera öl till 16-åringar samtidigt som polisen gled förbi... Nu är Underjorden tillbaka för mig och det är med glädje jag ser att stället är ännu bättre än förut! Göteborgs bästa spelställe? Kan mycket väl vara!

-Fan, nu är ljudteknikern borta!
-Det är inte så att du har med dig en tamburin?

Kvällar på Underjorden ska per automatik innehålla minst två-tre märkliga saker. Den här fredagen inget undantag. Först försvinner ljudkillen mystiskt, ungefär precis exakt när det är dags för första bandet. En stund senare letas det frenetiskt efter en tamburin. Tydligen tänkte alla band att tamburin behöver jag inte för det har nog någon annan med sig...
Den tredje märkliga saken var att det blev fullt. Det är ju visserligen en väldigt angenäm sits, men det är ändå väldigt roligt. För några hundra meter bort, i Berget, var det Kolonikalas och enligt uppgift blev det fullt där också. Med andra ord: Sammanlagt runt 500 personer tag sig den här kvällen ut till Gamle Stan för att lyssna på musik! Riktigt kul! Innerstan ajö å dö!

Nåväl, det här var en kväll som skivbolaget Bonjour Recordings fixat och först fram var Ram Di Dam...
Merde!




Ram Di Dam är statcato rockigt, pophoppigt med näven i luften. Det ligger ett moln av galenskap runt bandet, man kan tro att det när som helst spricker och hela högen goes bananas. Eller sätta sig ner på scen och börja dreja. Lekfullhet! Allt verkar så enkelt och bandet skjuter från höften och träffar precis va fan de vill, det är alldeles underbart! Ram Di Dam är the sound of Kellys när ljuset gått sönder, när stoboskoplampan kör halvfart, någon kastar sig rätt ut i havet trots att det är för kallt. En perfekt mix av uppåt och neråt, känslomässigt medgång samtidigt som man ser smutsen.
Efter det här tycker jag att alla konserter skall rangordnas efter hur ofta publiken stormar scen, eller om de stormar scenen över huvud taget!


Band två var Bonnie & Clyde.



När jag förra förra året såg B&Cs första spelning var det så stort, det var så färdigt. Skall jag vara ärlig så har jag undanhållit mig dem, allt för att jag varit rädd för att den där första spelningens perfekta inramning skulle brytas sönder.
Men det går ju som det alltid går med band som är bra bra bra, de blir ÄNNU bättre med tiden! B&C på Underjorden sopar mattan med allt! Här mina vänner, har ni Göteborg 2008! Det blir inte bättre än B&C!



Fanny och Karin längst fram utstrålar så mycket glädje att en konfettibomb framstår larvig, de spastiska rörelserna kan liknas vid dem som små små barn gör när de inte kan kontrollera sig. Karin visualiserar det som alla i lokalen känner: Det här är det roligaste bandet på jorden, och vi gör den bästa poppen i stada!



Även resten av bandet har glädje som smittar, Rikard ler från öra till öra och de andra myser runt.
B&C är själva innehållet i Göteborg, de är hoppet rak fram. En obeskrivlig känsla av mental vår, när allt är möjligt och blommorna kommer upp ur asfalten. Skjut mig, så skjut mig för nu är jag så lycklig!

B&C fick även de en hel hög med folk på scen...
Det här bandet kommer spela sönder Kräftskivefestivalen!

Att gå på en scen efter B&C är faktiskt lite elakt, det kan ju inte jämföras. Om man nu inte råkar heta Bye Bye Bicycle och sitter inne med låtar som...ja, svänger höftbenet ur led.



Se där, ännu en scenstormning!
BBB gör smarta låtar, blandar in det bästa från öarna i Karibien, det finaste från England, trycker ibland in lite gung från Sydamerika och... det blir en förstklassig soppa, en nerkokad fond av det bästa, en crème brulé med hela livet i behåll. Men framför allt är det sväng!



Just liknelsen med en crème brulé är inte så tokig när jag tänker efter, först framstår BBB lite svåra att komma nära. Hjärnan får arbeta en del. Men när man väl kommet igenom det karamelliserade locket öppnar sig en mjuk fin värld. En plats som man inte vill skall ta slut. Så görs bra musik, det är inte så många billiga poänger mer rejält tilltagna genier.


-Alltså, jag köpte två öl nyss och nu är den ena borta, jag har bara skalet kvar så att säga...

Det där uttalandet säger en del om stämningen på Underjorden, foajén var mot slutet ett mindre hav av ölspill. En fritidsgård där drickat fått flöda fritt. Jag höll mig inne i salongen mot slutet. Och väntade på Pats...

Klockan är närmare två när Patrick Jensen med band tillslut kommer igång. Många har gått hem.
Det är synd, så synd.
För Pats kommer ta den här staden med storm, de kommer löpa gatlopp framför horder av trasiga människor. Pats får fulvins konsumtionen att gå i taket, bandet är ljudet av ett efterfests snack som spårar ur. Melodierna som beskriver timmen mellan natt och dag, som så gärna får vara hur länge som helst. Orden är de som bara efterfyllan kan generera, när man för stunden uppnår en slags snövit klarhet. Insikten om att man förmodligen kommer dö för fort och för jävla ensam slår en i huvudet.



Pats är frusterationen över att inte nå hela vägen fram, att se ljuset men inte ha stegen som tar en dit. De är känslan av hur långt det egentligen är till solen, trots att den värmer oss och syns tydligt kommer vi aldrig att få den. Känslan av förgänglighet, och den mörka sidan av kärlek.



Skrikversionen av "Sanningen & Ångesten" är ventilen alla borde ha, nödknappen som man krossar glas för att få tycka på, brandsläckaren som bör ingå i alla människors överlevnadskit. Så mycket skit, så mycket ånger och så mycket självinsikt. Det finns bara en sak att göra, läs texten här och hylla den som hyllas bör!

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig

Pang, så slog kistlocket igen och vi kan begrava de där andra som försöker beskriva sakernas ordning. Så syns ensamheten bäst.


Så var kvällen över och det hela kan bara sammanfattas med ett ord: BÄST!


Jerry Boman

Timo, Pats och en massa annat bra

0 kommentarer



På torsdag morgon ser ni en lååååååång intervju med Timo Räisänen i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Jag träffade honom när han repade med Göteborgs Symfonikerna härom dagen, på fredag skall Timo spela på Konserthuset med just symfonikerna... Om det blir ännu bättre än det jag hörde på repet kommer det bli överjävligt bra! Mäktigt!

Ikväll, onsdag, har Vapnet släppkalas på Uppåt Framåt. Jag biter ihop och går till UF... men det är bara för att det är Vapnet! Inte annars!

På fredag tar du dig till Gamle Stan och lyssnar på Pats. Så nu vet du vad du skall göra. Bonnie&Clyde spelar också... och där stöter vi på något roligt, för just Bonnie&Clyde spelar på Minten på Pustervik på torsdag. Det vill säga: De spelar två dagar i rad. Märkligt...
Hela lineupen är i allafall följande på fredag: Bonnie&Clyde, ByeByeBicycle, Pats & RamDiDam! Galet bra hela bunten, vilken kväll!

Pats är jag helt övertygad om kommer bli helt fantastiskt, deras nya "Kyss mig igen" är bland det bästa dina öron kan få just nu! Uppåt men ändå nattsvart. En obehaglig känsla mitt i det glada...
B&C är ju alltid popbra, BBB har bästa svänget i stan och RamDiDam har gjort superlåten Sex, Drugs and Frisbegolf.

Så här såg det ut när Pats, representerade av Partick och Maria, besökte mig i studion.



Men som sagt, imorgon kollar du på TV4 09:15.


Jerry Boman

Almedal i Nyhetsmorgon!

1 kommentarer



Ikväll går alla till Mint Condition premiären på Pustervik. Nils, Tobbe och Gaston fixar klubb, goa killar allatre. Lichtenstein och Bye Bye Bicykle på scen. Det blir så fint så fint!

Jerry Boman

Att spela i stora hallen.

5 kommentarer



Till att börja med: Det är med stor fascination som jag besöker Bengans på tisdagar och lyssnar på band. Att ställa sig på en scen i en eftermiddags sömnig skivbutik kräver mer än att ställa sig på en scen klockan 23 on a payday. All respekt till de som fixar detta, speciellt igår då jag fick två band som ,trots att vi i publiken inte ger mycket tillbaka, ger allt! Stor fanfar!



Att gå ut med att man spelar punkrock brukar ringa varningsklockor i mitt huvud. Band som vill göra det brukar ofta försöka vara för tuffa för sitt eget bästa, jag är ju en mesig kille så då kan jag vända ryggen till, gråta en skvätt och gå hem och lyssna på Sibiria.
Ofta backar punken upp bristande rep/talang med ett jävla larm. Och försöker se tuffa ut.

Sinicess backar upp ödmjukhet med en rykande varm soppa på blues/punk och toksvängig rockabilly. Det är iallafall vad jag hör. Det stora är svänget, i ärlighetens namn brukar inte punkband vara kända för sväng men här ser du! Min fot rör sig helt själv! Sinicess verkar ha självförtroende som en hel buss med fulla huliganer på väg mot derby. Fullt fart framåt utan att glömma känslan. Bäst är helt klart låten "Bring It On". En enkel låt, men som live är så stor och snygg. Lite stygg också...

En helt egen avdelning skall sångerskan Marika ha. Viken röst! Det hoppar snabbt mellan högt och lågt, mörkt/ljust och långsamt/sakta. Vid ett tillfälle trodde jag att hon sjöng med backtack men så fel, hon sjöng med sig själv. Galet bra!

Bandet är långt mycket bättre än det du kan hitta på Myspace, det är som sagt mer sväng men också mer liv. Mer organiskt.
En liten liten parantes: På gitarr i Sinicess hittar man Philippe Sainz som jag avgudar i This Is Love. Han kan alltså lira på sex strängar lika fint som på fyra. Något för er som gör mindmaps över Göteborgs musikliv...

8 december spelar de på Showdown och då bör ni vara där. För om man lyckas väcka en skivbutik så bör ju Showdown rasa ihop i ett lyckligt punkdamm. Eller helt enkelt komma i ostoppbar självsvängning.



Någon hävde ur sig för ett tag sedan att gubbrocken är det största just nu. Jag hukade mig och försökte se ut som jag inte hört. För det kan ju aldrig vara så att personen menade att coverbandsgubbrocken är på ingång?
Men sen kan man ju tänka på lite andra sätt: Någon kanske tar gubbrocken till andra nivåer, gör om den till oigenkännlighet. Gör den bra och fin. Drar ifrån en massa dynga och lägger till diamanter.

Bye Bye Bicycle
är den nya gubbrocken. Nu skall ni inte tro att det hörs, eller känns. För BBB är allt som gubbrocken inte är! Så långt ifrån släpig bredbent rock man kan komma.
Hur kan jag då hävda att det är den nya gubbrocken?
Jo, för precis som med de där gammal rockiga gubbarna som återförenas så känner man igen sig. Även om man inte hört alla låtar känner man sig hemma. Det är en mysig känsla. Som att komma hem utan att ha varit där, likt ett härligt hotell som liknar ens hem.

Nu tänker någon att det där låter ju hemskt tråkigt, att bara vara hemma. (Jag gillar inte gubbrockiga återföreningsband) Men man känner igen sig, det betyder inte att det inte är en massa nya sköna saker, nya ljud och känslor. BBB har ett helt eget ljud, ett eget uttryck. De låter som många många band vill låta men inte har känslan eller talangen att låta som.

BBB är så att säga färdiga redan nu, de behöver ingen startstäcka för att lyfta härifrån. Likt en helikopter rakt upp i skyn! Dansant sambapop (jag säger det igen, man behöver inte låta som Håkan för att man gör sambapop). André Vikingsson gör mycket men absolut inte allt, även om hans viftande med armarna känns mer relevant än när TTA gjorde samma manöver.

Tyvärr kommer BBB inte till sin rätt i skivbutiken som ni kanske hajjar. (Det var långt mycket bättre på Sticky häromsistens) Det här är ett band som behöver en klubb. Det är på inget sätt dåligt men den där gnistan flammar aldrig upp den här kvällen. Ingen kritik, jag vet inte hur någon skulle lyckas i det där dinosaurielokalerna som kallas skivbutik.

Tillsist:
Nu är det bara DAGAR kvar till höstens spelning, hösten bästa kväll och kanske årets händelse. Hemliga Palpitation gör sin första spelning ever på Join our club på lördag. Missar du det finns du inte! Jag är ärlig! Du kommer inte kunna gå runt i Göteborg och hävda att du sett något. Eller att du såg nått under 2007.

Jag kräver att Johan Lindqvist (GP), Kai Martin (GT), Christoffer Byström (GT), Mindy Lara (GP), Carl Reinholdtzon Belfrage (Nöjesguiden), Joel Sjöö (City, BT), Partik Forshage (Nöjesguden), hela Djungeltrummans redaktion, hela GPs musikintresserade nöjesredaktion, alla på GTs dito, varenda kotte som någonsin fått lön från Nöjesguiden, varenda kille som jobbat med Rip It up festivalen, alla i Cosy Den-crew, alla i gänget runt Almedal, alla på skivbolaget Luxury, skribenter på Sonic som råkar vara i Göteborg, alla klubbarrangörer från Herrström till Anders, Fredrik, Agaton Sax och Woody-Kim.
Att alla som någonsin hjälp till med att sätta upp flyers för Emmabodafestivalen, alla på Uppåt Framåt, alla på Styrbord Barbord, alla som rökt inomhus på Hemliga Klubben under Kortedalatorg och alla som brukar hänga på Lyckholms. Alla som skriver i Djungeltrummansgästbok, att alla Rockfotosfotografer i Göteborg och framför allt så måste alla som bokar band till Way Out West komma. Sen vill jag att alla Kolonistas kommer.

Jag vill verkligen att alla ni kommer, för missar ni det här finns ni inte...

Lyssna på Norway Disappear, eller på Too soon to give up, eller This is it eller varför inte på I´m happy now. Det var ärligt längesedan jag hörde så helgjutna låtar! Varenda en!
Jag skrev om det för ett tag sedan, att man skulle spara sina superlativ. Men det spelar ju ingen roll just nu. Palpitation är större än så. Det är alla superlativs moder, alla hyllningssånger genmanipulerade och gigantiskt överdimensionerade mutationer till hejjarop!

Ses där! Punkt!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

0 kommentarer



Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Enkelhet.

0 kommentarer



Man kan lyssna på Erik Enocksson på två sätt. Man kan stå och tänka på att den här killen har gjort filmmusik (Farväl Falkenberg har alla sett utom jag...) och när man står där kan man tänka in en massa om just filmmusik. Att det är så "filmiskt" att "man får så många bilder i huvudet" och bla bla bla...

Sen kan man också se Erik som vilken musiker som helst, se han och hans medhjälpare som vilket band som helst.

Jag gör det senare...och vilken upplevelse! Om alla var lika fria i tanken som Erik skulle jag aldrig behöva någon sol mer, aldrig luft eller vatten. Det går att leva på den där musiken. I all sin monotoni är den organisk och väldigt levande, likt betong som rör sig. När staden får liv, när vägarna rör sig mot havet och den stora öppenheten.



Erik sjunger ofta med tänderna hårt sammanbitna, han har en inre exposition som vill ut, en frustration som han vackert håller i stramt koppel. Han vill inte att allt skall springa ifrån honom, att det skall sippra ut för mycket genom munnen. Det är fint att se och höra. Stort att han inte tar ut allt på samma dag, av vi faktiskt får vänta på det där crescendot. Erik gör antiklimax till något stort. Och då menar jag att han gör antiklimax till något bra, man blir överraskad. Den där explositionen kommer ju inte, som den så ofta gör. Underbart! Det är så befriande härligt, här finns inga verser och inga refränger. Inga billiga poäng, inga neonblinkande skyltar om allt på rea nu. Du kommer inte göra ett snabbt klipp här. Gå, gå det finns inget att se, inget att höra.

Och det är ju precis det vi inte vill, vi vill inte gå hem Erik. Det hela är över väldigt snabbt. I sista låten (Dark and shrewd) kommer en massa människor upp ur publiken och bildar kör. Jag från The Manor-Christofer och Euphoria and the lazy boy- Anton. Det är enastående vackert.



Puff.

Så är det över, jag tror han körde fyra låtar. Alla går av scen och försvinner in i publikmassan. Lämnar oss med minnen.
Glittrande och flyktigt som vatten.



I all enkelhet plockar Marissa Nadler fram sina små pedaler ur den röda väskan. Kopplar omsorgsfullt in dem, drar sladdar rätt. Som alla vet rymmer enkla pedaler komplicerade kretsar, små små motstånd och kopparstreck på gröna plattor. Genom dessa rinner ström som alstras av gitarrer eller mikrofoner. Ser enkelt ut men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet ställer sig Marissa Nadler bakom sina små pedaler. Hänger på sig gitarren, sätter bandet rätt. Marissa är en enkel person som gör enkla låtar, med olika former av eko på mikrofonen. Som alla vet kan enkla låtar innehålla komplicerade tankar, inbyggt motstånd och himmelska kroppar av blå harmonier. Genom dessa rinner Nadlers röst som bara kan alstras av ett stort geni. Det kan verka enkelt men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet kommer Marissa fram till låten som kallas "The Lonesome Death..." på Myspacesidan, på andra delar av nätet heter den "Silvia". En enkel text, som hade kunnat sjungas rakt av med lite plock. Men som alla vet kan man göra saker på väldigt många olika sätt, ge orden plats och liv, undanröja allt motstånd och måla hela världen guldfärgad med inslag av både blått och grönt. Genom mig rinner just nu rysningar och det står helt still i den lilla lokalen. Låten med den enkla texten, den vackraste texten, får den mest knepiga person att mjukna.

Silvia, Silvia, Silvia
I met you in the belly of a whale
Silvia, Silvia, Silvia,
Oh where did you fail

And the water is your friend
The water is your friend
And down and down and down you go
Gonna buy you a red dress
And put feathers in your hair
And resurrect the finer things
I lost when you disappeared

Breaking on the daylight
They put flowers round your grave
And I sang a silly song for you
Hey hey hey hey hey
Silvia, Silvia

I all enkelhet sätter sig Nadler ner när konserten är över. Lägger klänningen rätt och smälter in i publiken. Som alla vet kommer man ofta ihåg de enklaste konserter, utan komplicerade saker sätter det sig på hjärtat och själen fylls av guldstreck. Genom själen rinner nu ett minne av en en alldeles underbar spelning på Galleri Oro i Majorna. Inga knepigheter. Bara väldigt väldigt vackert. I all enkelhet.



Tillsist:

Jaha, så har då Alex Schulman stängt ner sin blogg. Släckt lampan och gått hem.
Ärligt talat så var den i sina stunder underhållande, speciellt eftersom folk tog den på allvar. Han drev ju med oss, om vår trångsynthet och vår fascination för kändisar. Han pekade på ett väldigt intelligent sätt ut den där längtan efter att få veta att kändisarna faktiskt är helt vanliga dödliga, med fula frippor och dåligt smik... om man ser dem på Närlivs.
Med hydralik tryckte han in luft i Sverige, han öppnade upp och gjorde stora hål så vi kunde andas. Samtidigt var han ett svin, en dum liten nörd som plötsligt fick för mycket plats. Så det är kluvet hur jag känner inför att den där bloggen är borta. En del av mig kommer sakna den, men en annan del firar och gör små hifives med mig själv.
Och för er som nu då trodde att detta var slutet för Musik Enligt Jerry...Fel! Jag kommer inte lägga ner, och jag hoppas att jag aldrig kommer att komma i närheten av Alex elakhetsnivå. Jag vill egentligen bara inspirera folk att söka upp ny musik, nya ställen och nya intryck. Jag vill samtidigt berätta vad jag tycker, och det kan vara både bra och dåligt, men jag försöker verkligen göra det med hjärtat. Ibland kanske någon får sig en känga, en klubb eller ett band, men glöm aldrig: Det är bara jag som tycker. En liten nörd som fått lite för mycket plats på internet.

Tillsist2:


Jag vet inte, skall man gråta över det här? Att en biograf läggs ner och stolarna åker ut?

Tillsist3:
I eftermiddag spelar Kapten Hurricane på Bengans, och i morgon onsdag spelar Bye Bye Bicycle på Sticky.
Men det mest intressanta händer också på Sticky imorgon, Patrick Jensen från Hospitalle kör låtar på svenska. Med hans röst kan det där bli hur jäkla bra som helst! Inte stanna hemma!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg