Skäggsynth och grabbar utan flickor.

Kan man höra jämnstäldhet? Är det möjligt att lyssna sig till ett bra bandklimat? Går det att som publik att uppleva artisters rädsla inför ”det andra könet”?
Fram till i fredags var jag övertygad om att det förmodligen inte gick. För hur skulle det gå till? Musik kan luras, man kan spela teater. Det går enkelt att vinna billiga poäng. Men nu vet jag bättre.



Moonlight Cove är det grabbigaste synthbandet jag hört. Det gör effektiva låtar, några går till och med att dansa till. Men det är så grabbigt. Så enkönat. Förlåt, men det ni låter som tre killar som sitter hemma på fredagarna och gör musik med era piratnedladdade program. Har ni upplevt kärlek? Har ni stulit en bil bara för att köra mitt i natten till någon ni gillar? Har ni lipat utanför klubben bara för att hon inte tittade åt ditt håll?

Jag tror inget illa egentligen om Markus, Marcus och Mattis men det är så stelt. Påklistrade känslor, likt uppsökande verksamhet på Wikipedia i jakten på svar. Känna av vad andra känner och skapa sig ett uttryck från dem. Det blir sällan bra då.

Ut och lev en stund, ge upp er själva för att skapa liv. Klichéerna skulle förmodligen bli färre och ni skulle märka att det riktiga livet bjuder på så mycket mer än htmlkoder.



Det händer rätt ofta nuförtiden, att spel blir film. De uppdiktade, renderade, figurerna får kött och blod. Får känslor och gör inte alltid rätt. Det bli liv i pixlarna. Thermostatic är spelet som fått liv, deras universum har närmat sig vårt. Gått från skärmflimrade blått till soluppgångsorange på en platttv.

Det märks att Thermostatic lever. Mitt i albumsläppet och släppkalaset finns det organismer som fått vatten. Det bubbar om musiken som vanligt, men den här gången är det riktiga bubblor och inte bara oscillatorer på speed. Jag gillar det!

I grunden händer det för att låtarna är bra, för att det här bandet trivs och lever paradellt med musiken. Jag hör hur det har bråkats, hur det har skrattas och hur det har fikats. Det skimrar av trivsel med bandkamrater, med den mäktiga kemin som alla vill åt. Kemin som berättar att de här kommer hänga hur länge som helst. Som tar musiken på allvar men ändå inte.

Det visuella beviset på mänskligheten i Thermostatic kan man bland annat tillskriva killen som bland annat gör de sköna rösterna. Han har skägg. Inte så ovanligt i Majorna, eller i Göteborg heller för den delen, men hur ofta ser du ett gött skägg i ett synthband? Nä, tänkte just det. Det händer typ aldrig.

Sista låten i riktiga setet heter ”Driving” och den funkar ännu bättre live! En låt som efter tre lyssningar sätter sig, blir en ”jag sjunger i duschen”-hit, ett tuggummi som ger glada mungipor. Det smakar världshit vänner!

Thermostatic sänder ut signalen ”trevligt bandklimat” och jo, den signalen är stark och klar. Tackar! Skäggsynth är 2008 års bästa trend!

Jerry Boman

Ett plus ett är fem.

Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En kommentar och ett svar.

Med anledning av mitt förra inlägg kom det en kommentar. Läs den, det här är viktiga saker. Om du sedan orkar så kan du läsa mitt svar också.


Kommentaren:

---------------------------
Hej Jerry!
Som arrangör och bandbokare på Synthklubben ville jag bara lämna ett kort meddelande, eller det kanske inte blir så kort ändå. . Har länge läst din blogg för att man ibland kan hitta små pärlor från den men nu vet jag inte längre. Får man inte ha lackbrallor på sig om man är under arton år? Vad jag vet är man byxmyndig (kul va?) i Sverige när man är femton, men strunt i det. Jag och de andra Synthklubbsarrangörerna anser oss inte vara gubbsjuka (eller gumsjuk då i Louises fall, hon heter så, inte Vox) på något sätt och jag hoppas och tror inte att vi uppfattas som det. Att vissa synthtjejer väljer att klä sig i mer eller mindre utmanande är inget jag funderar på, så har det varit sedan länge och det är ingen väl egentligen ursäkt. Jag har dock aldrig hört någon säga: ”Du måste ha lackkorsett på dig annars kommer du inte in”, utan det är väl för att de helt enkelt tycker det är snyggt, vilket inte jag personligen håller med om. Vid ett tillfälle såg jag en en utstyrsel enbart bestående av eltejp, inte snyggt men personen ifråga verkade nöjd. Nog om det, utseendedebatter utmynnar bara i pajkastning, Romo-style och det betackar jag mig för.

West End Girls (Ja de heter ju faktiskt det, inte West Side Girls) har under senaste året lämnat det stora elaka skivbolaget som lät dem ta de så fruktansvärt hemska bilderna (den med djuren på hemsidan är ju rent av bedrövlig, tänk vilka associationer man får) och de har även ändrats både till besättning och framtoning, svårt att veta då deras hemsida inte uppdaterats på ett tag (antageligen beroende på uppbrottet med skivjätten) men med lite påläsning hade man kunnat luska fram det.

Nåväl eget material är på gång men det tar en stund till då tjejerrna är upptagna med musikstudier och annat så det verkar ju inte som de halt att exploaterats sönder. Jag kan dock även lugna dg med att tjejerna var rejält påpälsade på scen, i och för sig i Fred Perry- och Adidaströjor och inte indieyllekoftor, och gömde sig effektivt bakom svarta peruker och solglasögon. De hade dessutom målsman i form av Isabelles farsa på plats så inga äckliga gamla synthgubbar stötte på dem.

Jag tycker det är synd att du inte var på plats för West End Girls och Mobile Homes gjorde två helt fantastiska konserter och under Mobile Homes låt Close sade Anders till mig att det blir inte bättre än så här, det här är det bästa någonsin och jag hållar nog med. Fast jag tycker mer synd om det dryga femtiotal som inte kom in på klubben för att det var knökfullt innan midnatt. Peter Sjöholm uttryckte sin beundran för West End Girls genom att gå hem innan Mobile Homes, han var helt enkelt nöjd och mätt efter deras spelning. Walle i Mars TV sade att han aldrig fått så mycket armbågar i ansiktet någonsin, allt med ett leeende på läpparna.

Förrutom euforin i Mobile Homes extranummer I Know I Will Die så var kvällens höjdpunkt när Anders övertalade mig att vi skulle spela Laibach – Life Is Life, en riktigt Chalmerssynthrökare ska du veta, huga. Låten är långsam och går i någon slags udda marschtakt och det var allsång och Patrik Brun på Mobile Homes övergick från att packa synthar på scenen till någon slags marschering med olika delar av synthställen i högsta hugg, klart sevärt!

På tal om så kallad Chalmerssynth så blir det en rejäl dos sådant nästa gång Synthklubben har klubbkväll på Storan. Då besöker nämligen EBM-gubbarna i Project-X oss och bjuder på stenhård body med nytt material från deras kommande platta. Ska säga åt medlemmarna att lämna lackbrallorna hemma, inte för att de är unga och inte bör ha sådant på sig utan för att de nog inte passar i det.

Du är alltid välkommen att stödja (jo det stavas så) Synthklubben Jerry, för det är nämligen alla välkomna till oss oavsett lackkläder eller inte.

Med väniga hälsningar!
Fredrik på synthklubben
kontakt@synthklubben.se

PS Du brukar alltid vara så ordentlig med länkar, även om du inte gillar det du sett men denna gång lyckades du beskriva varför du INTE gick på en klubb med tretton rader text utan någon som helst länk så de kommer här istället:

www.synthklubben.se
www.westendgirls.se
www.myspace.com/westendgirls1
www.myspace.com/themobilehomes

DS
-----------------------


Mitt svar:

-----------------------
Hej Synthklubben.

Jag går rakt på sak: Visst man får ha lackkläder om man är under 18. Klart man får. Men jag kan inte undkomma, och det kan förmodligen inte du heller, de röda kläderna som WEG ha på sig är ett medvetet val för att man vet att det säljer. Det blir uppmärksamhet, det anspelar på sex. Det är en väldig skillnad om de här tjejerna har de kläderna privat, det lägger jag mig inte i. Men när de rör sig i offentliga sammanhang måste man tänka efter lite mer, framförallt bör skivbolaget tänka efter lite mer.

Kritiken är inte riktad till er på Synthklubben, den är riktad till musikbranschen som stort, en branch som i många fall utnyttjar unga människors vilja att lyckas. Det är ju inte ni som satte lackläder på WES. Men tyvärr skvätter en del av skiten jag kastar på er då ni bokade in dem.
Nu har jag ju ingen klubb, men hade jag haft det och fått frågan om WEG, så hade jag tackat nej och gett vederbörande en liten arg monolog att ta med sig hem.

Om det nu är som du säger, att bandet bytt stil, varför inte stänga ner sin hemsida och lägga det där bakom sig? Eller är det kanske så att man själva vet att det säljer och skapar uppmärksamhet?

Det jag inte gillar, och det jag alltid kommer ha väldigt starka känslor emot, är när man exploaterar unga människor med anspelningar på sex. Detta gäller både pojkar och flickor. Jag tycker och kommer altid att tycka det det finns bättre sätt än det.Speciellt i det här fallet, det är ju bra låtar som alldeles säkert är underbara live. Varför man då väjer att promota artister med anspelningar på sex vet jag inte. Hade det inte varit för det hade ju jag kommit på stört, vem vill inte höra PSB klassiker?!

Men nu kommer det: musikbranschen i stort är väldigt gubbsjuk. Det är mest tjejer som exploateras med sex. Det speglar samhället i stort, med mannen som norm och kvinnan som objekt. Jag vill ha igång en debatt om varför det är såhär, hur kan vi som rör oss i musikkretsar ändra saker och ting på vårt sätt. En del i det är att undvika unga artister som puschats fram med hjälp av sexanspelningar. En annan är att hela tiden diskutera de här och inte blunda för problemet, musik är en del av samhället och jag är en del av musiksamhället. Då känner jag att jag på mitt sätt försöker påverka.

Jag vet ju att ni som anordnar Synthklubben på alla sätt är bra människor, några känner jag rätt mycket. Det var därför jag blev väldigt förvånad när jag fick reda på vilken den hemliga artisten var. Det blev ett dilemma, skulle jag tiga i tysthet och låta det passera? Skulle jag gå dit och bara ignorera WEG? Jag har ju inget mot er, inte det minsta. Men precis som alla mina vänner så får de ibland lägga huvudet i giljotinen när de i mina ögon gjort fel. Precis som jag ibland får lägga huvudet på samma ställe.

Tyvärr kan jag inte blunda för det som jag anser orätt mina vänner. Jag kan inte byta ut mina känslor för vem jag är och vilka frågor som jag tycker är viktiga.
Man måste alltid ställa sig frågan: Vilka signaler sänder den här bokningen ut?
I just det här fallet, anser jag, att det sände ut helt fel signaler. (Visst, man skall i första hand gå på om det är bra musik men det finns även andra frågor som bör spela in enligt mitt tycke)
Men jag är övertygad om att ni inte tänkte er för. Det är okej, jag kommer inte hålla det mot er i en evighet. Men jag kommer aldrig stryka människor medhårs bara för att jag lär känna dem. Kanske förödande för mitt sociala liv men bra för jämställdheten och könsdebatten. (Och bara så ni vet, när jag gillar något, en klubb eller en konsert, så spar jag inte på orden för att säga det)

Och jo, det är en stor sak i min värld med något så litet som en förbandskonsert i Göteborg i slutet av september. Den dag vi släpper på garden kommer många år av kamp för kvinnornas rättigheter till 50% av musikscenen, på samma villkor och med samma respekt som männen, gå förlorad. Jag kommer alltid kämpa för en jämställd värld. Jag är villig vilken dag som helst, vilken tid som helst diskutera det här med vilken bandbokare och klubbägare som helst.

(Och OK då, det blev lite stavfel, som det alltid blir när man är dyslektiker som jag. Det blev en del fel i texten, kanske för att det var en fråga som rör mig på fler sätt än bara musik.)

Jag kommer fortsätta gå på Synthklubben, ni skall inte tro att ni kommer undan så lätt!

---------------------


Vad tycker du? Kommentera gärna.


Tillsist:
"Tre månader sen idag" med Säkert är en väldigt obehagligt låt, samtidigt väldigt smart. Kanske en av Annikas bästa.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Lyssna noga nu.

Saker att lyssna på den här veckan:

Melanie Pain

På franska om cigaretter...bland annat. Efterfestmusik grad delux.

Bondage Fairies

Har snott all syra som någonsin glömts kvar backstage, blandar en onyttig musikalisksmoothie och skickar hela skiten på Eriksgata runt betongförorter.
Kör Pink Eye Paraniona och det blir upplopp i huvudet.

Fitts for fight

Om du klarar av universums mest enerverande Myspacesida så hittar du musik som får dig att dansa...och kasta hårda saker. Girrrlriot anno 2007! Hell yeah! Fuck of and die!


Så tjatar jag vidare om Palpitation. Du kanske kommer vara skittrött på dem när de skall spela här i Göteborg i november, men det kommer inte jag vara.

Och för er som inte läste så noga här under sommaren så beordrar jag er att lyssna på Theoretical Girl. Läs samtidigt vad jag tyckte när hon spelade på Park Life i augusti...

Tillsist:
Jag har fått löfte om mer dansvänlig synth på Synthklubben på fredag... kan behövas.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Dans och ingen dans.

Så var det då höst och med det börjar klubbarna komma igång. Just den här gången var det Synthklubben som vevade på.
Jag kan vara snäll: Det spelades en del trevlig dansant musik.
Jag kan vara elak: Det spelades på tok för mycket "Chalmerssynth", dvs gammelsynth som inte en kotte kan dansa till och ingen dansar till även om de är fulla.
Egentligen kan man sammanfatta det så här:
Sätt Vox (sångerska Thermostatic) bakom skivspelaren så kommer klubben bli ett toppen ställe. Tyvärr lyckas inte de som håller i klubben, hur bra de än må vara med att kunna "sin synthhistoria", upp i samma klass. Jag menar, kolla bara på hur många som dansade när Vox blandade låtar och kolla hur många som dansade annars. För det är väl dansa man ska? Eller är jag bara skadad av all pop?

Jag har nog sett Emmon fem gånger i år, det är mycket jag vet, men jag håller henne som en av Sveriges bästa artister. Hon kombinerar sköna ljud, bra musik som man kan dansa till med sköna texter. Allt i ett.
Och det kan man ju säga, några av spelningarna har inte varit toppen. Emma har varit på topp alla gånger (ärligt så förstår jag inte hur hon klarar av att uppbåda sådan entusiasm varje gång) men publiken har inte varit på topp vissa gånger.

Den här kvällen smällde det till! Publiken är nära och Emmon gör det hela helt underbart! Jag tror att det kan ha varit i klass med händelserna på Respekt tidigare i år, det dansas och vi är en enda stor lycklig familj.

Kanske är det så här man skall se henne, på ett trångt ställe, i mörker och med de redan frälsta. Kanske är musiken inte så direkt för alla som den en gång var för mig när jag hörde den första gången.

Men nu får det vara nog, Emmon på scen fler än fem gånger kommer inte bli bra. Jag börjar till och med lära mig videoprojektionen utantill.
Fast vem vet, om tillfället att se/höra Emma på ett mörkt, svart och trångt ställe med redan frälsta uppenbarar sig så kan jag nog inte undvika att gå dit.

Och än en gång: Tack Vox för de grymma låtarna du spelade!

Tillsist:
Den här veckan lyssnar jag på Katharina Nuttall och känner att hösten är här. Att släppa ett så mörkt album mitt på våren var en miss. Det är först nu som man kan ta det till sig. Det är kolsvart.
Och New Ordercovern "Blue Monday" är obehaglig in till benet...

Tillsist2:
På torsdag går alla till Club4Heroes och lyssnar på Compute.
Äntligen är hon på scen igen! "All walk by" kommer bli bra seru!
Inträdet är gratis, bara en sån sak!
Sen kan man ju säga att Romonight/Sama-Tobbe är en bra person, han har all credd i min bok. Han har gjort en jäkla massa för den här stan!
Så jag gillar Tobbe, även om vi har lite meningsskiljaktigheter ibland...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Musik i verkligheten.

En liten lista på band att lyssna på, bli rädd för, hoppa högt av och bara älska i en hel vecka...eller hela livet.

Brus
För första gången på mycket länge fick jag en rysning som varade flera minuter! Varenda flimmerhår i örat står rakt ut, jag måste nog koppla in det här till Västtrafiks högtalarsystem så ALLA får höra!

Karoshi Lovers
Om jag skulle flytta skulle jag flytta till Finland. Nu har iallafall Joy Division flyttat dit.

Rambling Nicholas Heron
Jaja, jag fattar sist av alla. Men Nicholas är så bra! Skön progg för oss som lever nu.

Type red
Att lyssna på när du går hem fyra på natten, det blir så mycket lättare då. Snygga ljud och magiskt stämning. Fyller hålet efter April Tears.


Segla också in på Allearssidan "Jerry lyssnar på" och se vilka band jag gillar där. Missa inget nu!

Tillsist:
På fredag går vi alla till Storan och dansar till synthhits eller liknade.
På lördag kan man välja på Hästpojken på Bananpiren eller La Masa på Sticky.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Det skulle ju va dans dans dans.

Diamanter.
Kasino.
Drömmar.
Maskiner.
Stjärnor.
Vildhet.
Rymdprosa.

Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.

Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.



Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.

Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not"
Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.



Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.

Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra!
Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!

Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra.
Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.

I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.

Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.

Men nu var det ju Synthklubben jag var på:
Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.

Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver.
Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.

Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!

Tillsist:


På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år.
När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.

Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.

Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.

Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.


Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!

Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.



Jerry Boman

Ett steg bakåt och två steg framåt.

They Live By Night ställer in sin spelning på Pustervik på fredag. Sångare Joel Sjöö låter som en hes Barry White och är väldigt väldigt sjuk.

Jo, det var faktiskt så att jag sett fram emot They Live By Night på Pustervik. För helt objektivt är det nya materialet helt fantastiskt. Det kommer bli som Joel brukar säga: Hakor kommer tappas.
Jag var väldigt spänd på att se hur det skulle bli live. Om det hänt något sen den där första spelningen i konstgalleriet på Första Lång.

Men nu skall vi inte gräva ner oss i det här, bandet kommer tillbaka till Pustervik lite längre fram i vår lovar Joel. Då kan vi ju sluta upp igen…

Det finns ju en massa annat att välja på:

Sticky Fingers: Franska Nouvelle Vague gör störtsköna covers. För om man tar världens bästa låt, Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”, och mjukar till den i bossanova takt så kan det ju inte bli annat än superbra. Även andra låtar från ”den nya vågen” i början av 80-talet får sig en välbehövlig omgång.
(Det är på Sticky fast bandet själv skriver att det är på Trädgårn…)

Trädgårn: Romo Night. Inte så mycket att säga… Jag är ju smyg synthare och Romo har alltid god smak. Man kan dansa sig död där inne…ända till fem.

Pustervik: Trots att TLBN ställer in så är det ju ett band kvar, Sounds Like Violence. Andreas Söderlund hade ett liv innan Niccokick och nu har de spelat in nya saker. Det låter….våld (dåligt skämt) Inte riktigt min påse, det är aldrig roligt när tiden stannat, men gillar du brötig rock från ett annat århundrade så gå dit. Andreas har ju ändå en av Sveriges bästa skrik-ångest-röster, den är värd entrén.

Storan: Det är ett självmordsuppdrag! Att lägga en synthklubb i Göteborg samma kväll som Romo Night. Det är modigt gjort! Synthklubben skall premieras! Anders, Louise, Fredrik, Christer och Lars ni är modiga och gör förmodligen allt rätt ändå. Den här kvällen blir det bland annat premiär för Digidroid:, som annars figurerar i underbara Thermostatic.

Tillsist:
Jerry läntar till Emmaboda, bra band redan nu... Humm, det kanske blir en lite större lineup på Indiedagis vid husvagnen den här gången.

Men det är klart det blir underbart, 12 året man är på det där popfältet är ju alltid det bästa säger dem...

Jerry Boman