En poplavett färgar kinden röd.

Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg