Visar inlägg med etikett Steget. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steget. Visa alla inlägg

Älska dem du känner. Mycket.

1 kommentarer

Bookmark and Share

När man är ute ofta lär man känna folk. På ett eller annat sätt lär man känna folk. Även om det är Pustervik, Storan, Henriksberg, Debaser, Petsoundsbar, Lilla Hotellbaren, Landet eller Gula Villan så lär man känna folk. Och folk man känner kan man inte förhålla sig neutralt till. Det är lättare att älska sönder ett band som man inte känner. Sen blir det en smula märkligt.  Låter konstigt det där inser jag nu, att man inte kan älska dem man känner. Vem ska man älska då? Fast alla kan nog hålla med om att det kan bli konstig stämning om du ber din polare om autografen. Eller så är det precis det vi ska göra, vara glada för att våra vänner är så jävla bra att vi vill ha deras autograf, som ett framtida dokument på den tid som en gång var.
En sak är bra med att lära känna mer och mer människor, det som man själv kallar sitt vardagsrum, det stället, de platserna är samtidigt vardagsrum åt en massa andra trevliga människor. Med andra ord, man är hemma.

Jag biter ihop för mig själv

1 kommentarer

I en källare i Gamla stan i Stockholm firar Steget sin första skiva. Kan verka märkligt, både Matilda Sjöström och Nils Dahl tillhör inredningen på Pustervik i Göteborg. Men vad gör väl det, jag står där längst fram och bli helt förnärmad. Det är så bedårande vackert. Det händer då och då att mina ögon fuktas när jag lyssnar på musik, men nu vet jag att det finns skalor i känslorna. Steget får mina tankar att löpa amok. Ni vet när man gråter för att ens stora kärlek ler vid precis rätt tillfälle. När man går hem efter ett förmodat ONS och känner att fan just den natten kommer förändra allt. När solen går upp, äter upp helvetesnätterna och påminner dig om det vackra i att finnas till. I stunderna då man inte kan behärska sig, när man blir den rena människan man egentligen är. Som alla egentligen är.
Det är där jag möter Steget, jag är helt utlämnad, känslomässigt naken och det är därifrån tårarna kommer. Samtidigt biter jag ihop, jag är inte van vid så stora känslor. Än mindre att visa dem. Inget jag försöker dölja men när jag nu står där under stenvalv som sett både det ena och andra då blir det för mycket. Helst skulle jag vilja tappa ansiktet totalt, berätta allt om vem jag är. Det gör Stegets musik med mig, storslaget men ändå så otroligt minimalt och nära. Så jag gråter inte där framför scen den här gången. Det är för mycket bara.



Nu tar det inte slut där, för stora känslor och riktiga texter kan många fixa ihop. Det geniala är att det är så välspelat, perfekta komponenter i samklang. När jag sedan köper skivan och nu sitter och lyssnar på den så blir känslorna ännu större. Jag berättade för er här om dagen om mina två stora passioner när jag var mindre, The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Då handlade det om Irenes nya låt. Om man tar och lyssna på Denna gången med Steget så är det så nära stjärnorna jag kan komma, Ett sprittande hoppfullt piano inleder, så Matildas rakt på sak berättelse om erfarenheter, hur allt ska bli rätt. Samtidigt är det så sorgset, den ständiga jakten på att förändra sig själv. En låt som får mig att tänka efter, man ska inte ändra på sig, ta mig här är jag, passar det inte så var det inte vi, men står du ut så kommer det bli bättre än du någonsin varit med om. Så mitt råd, lyssna på Denna gången och gör ta mig fan tvärt om! Explodera i ditt eget sätt. Någonstans tror jag att det är precis det som Matilda och Nils vill säga oss.

Där hittar man nästa sak i varför det här är en duo som går rakt in i mig, de är ärliga javisst, men samtidigt använder de musikens alla parametrar till att berätta saker som gräver runt i mitt undermedvetna. Jag hör en sa men koppen känner något annat. Hur de får ihop det på det sättet övergår min fattning.


Senare på kvällen går jag och ser Andreas Kleerups "hemliga" band Me and My army. Första spelningen i Stockholm. Det är Timos band fast med Andres längst fram… Jo, alltså, det här ju en bunt mycket trevliga killar hela högen, mycket kompetenta och hela den grejen. Men det ger mig inget alls. Kan handla om det är lite för mycket Americana i svensk tappning. Men det är ändå roligt att se på något märkligt sätt, mest för att hela prylen är så märklig.




Kvällen slutade i en källare på Söder, där bjöds det på sprit i dricksglas och tvserievinjett-bonanza och improvisationssång. Nya vänner fick man också! Så roligt kan ha bakom ett cykelförråd!

Hemgången var lika med soluppgången.

Tillsist:
Me and My army spelade på, Ljunggrens på Götgatan, det var en form av invigning och Nöjesguiden höll i det tillsammans med Opening Act. Efter Kleerup och vänner gått ner kommer Swingfly upp på scen, ni vet han som hänger med Teddybears STHLM ibland. Meningen är att han ska få alla på härligt humör… Men högtalarna i den här gallerian, ja det är ju faktiskt en sketen galleria, klarar inte alls av att spela bas. Då gör Swingfly det enda rätta, han ber ljudkillen sänka ljudet och säger sedan åt honom att fixa ljudet. Såklart finns inget att göra och då gör Swingfly något som fler artister skulle ha stake att göra, han skiter i hela grejen och går av scen. Först ber han om ursäkt å publikens vägnar, han säger att han faktiskt inte förstår hur arrangörerna kan göra så mot publiken, att ha så dåliga prylar. Helt fantastiskt! Mer sånt!
Artister lägger ner hela sin själ och sitt liv på musiken, men många arrangörer verkar tro att det bara är att smäcka ihop några små hobbyprylar och sedan dra in strålarna och vara med på bild i Nöjesguiden för att fixa en klubb. Skäms på er! Snygg frippa kan ni ha, men ni har fan ingen koll på läget för det.
Heja heja Swingfly!

Jerry Boman

Jag älskar er.

0 kommentarer



Jag skall försöka beskriva det lika enkelt som Steget beskriver saker för mig:


Jag älskar er.


Det finns bara de tre små orden för att förklara hur otroligt bra jag tycker Nils Dahl och Matilda Sjöström är.

Nu kanske jag måste lägga ut orden lite ändå, det blir annars en smula fjuttigt. Steget gör enkel musik, men prickar precis rätt. De har skalat och skalat, till och med när gästspelare Fredrik Kurzawa (spelar med Anttila bla) kommer in på trumma blir det exakt det man behöver. Ibland bara en trumpinne mot kanten. Men storheten ligger just där, och i Matildas texter. Det är utlämnade ja visst, men lite mer finurligt än ”Ledsen person sjunger av sig” alt. ”Tyck synd om mig”-lyrik. För här hittar man en stark person med självförtroende men som lever i en sorgsen värd, där det mest inte går ens väg. Hon berättar om personer som duckar för verkligheten helt enkelt. Man skulle kunna se det som att Steget berättar sanningen om alla dem som annars har berättelserna i sin hand. Steget blickar varmt på dem och säger: Bestäm dig, du vet att allt blir bra. Steget sjunger om de som sjunger om att de är ledsna.


Det är välkomnade att få höra någon som inte bara berättar om sig själv, även om det såklart handlar om det ändå. Att välja den indirekta kopplingen till jaget är storslaget, jämför med Beatles ”She Loves You”, där berättarjaget går utanför sig själv och sedan sjunger om sig själv i tredje person. Bland får jag samma känsla under spelningen med Steget. Och det mina vänner är helt överväldigande!

Det är inte bara vackra små låtar, de är smarta sånger också.

”Babybabybaby” är redan en modern klassiker.


Du säger Babybabybaby bara håll om mig. Snälla stanna nu, jag behöver dig.

Men du vet Babybabybaby jag kan inte andas. Och Majorna är för lite luft för mig


Varje gång jag hör den kommer tårarna. Det är vackert som ljumma kvällar på berget, med solnedgången i ryggsäcken och på väg bort. Friheten lockar samtidigt som ensamheten tar en i handen. Hand i hand med sig själv, ner mot långgatorna och nya armbågar.


Både Matilda och Nils spritter i kroppen, allt vill ut. Det är som om de har velat berätta hela livet, nu öppnade tillfället dörren. Och som de rusar genom dörren!

Musiken är gränsöverskridande, blandar in en gnutta jazz spelad i trånga lokaler, en nypa tuggummipop och ibland småsten av hiphop. Det sista kan bara vara i mitt huvud… Resultatet blir i allafall en total hyllning till musik! Det enkla är det svåra och Steget är snart hemma hos dig också. Ett fyrverkeri för livet!


Men enklast är det bara att säga:


Jag älskar er.


Jerry Boman

Att få feeling 2009.

0 kommentarer



Du vet att allt du gör har en ond baksida. Att det kan gå åt helvete vilken sekund som helst, att det kommer göra ont. Att dina läppar som en gång var lyckliga kommer förseglas och kanske aldrig mer yttra de ord som någon vill höra. Du säger att du är lycklig men innerst inne brinner elden av oro. Du ställer frågorna du inte vill ha några svar på, du kastar upp bollar du aldrig tänker fånga och din kropp kanske går bakom ryggen på dig.
Men det gör inget. För kärleken är större än så, och då är det så mycket som inte spelar någon roll.

Steget gör sin första spelning. Matilda Sjöström och Nils Dahl går ödmjuk ut på scen. Ett piano, två mikar och sedan är de i gång. Vilken premiär det är!
Om Anna Järvinen la beslag på alla känslorna 2007 så kommer Steget göra det samma 2009. Det är raka texter som om oron. Om den grå sidan av vardagen. Om den hårda längtan efter en kram. Verser om det hopplösa företaget att ge sig hän. Blotta sig totalt.
Steget är en omkullkastade upplevelse. Inga stora gester, inga fyrverkerier. Bara en gudabenådad textförfattare som borrar in stora svarta pilar i mig.




Jag lutar mig mot pelaren och gråter. Steget är svart, ont och orättvista. De berättar saker man inte vill höra, men samtidigt finns det hopp. För allt löser sig och kärlek är vacker. Låten ”Magiskt” talar rakt till mig, overkligt nära mig. Den sitter på min axel och är jag i varje ton. Sista låten, ”Kom igen” får duon hjälp av diverse personer bla Niels Nankler från Roenik, Joel Magnusson som spelar med Timo, Fredrik Kurzawa som spelar med Antilla, Kuzowsky med mera. (Den siste hjälper till lite då och då under konserten.) Det blir en uppvisning i glädje, som ändå bygger på frustration. En magnifik avslutning!





Ja just det, Pelle Ossler spelade också. Visst det var mörkerpop men en besvikelse. Trist. Lät ju bra från början.

Tillsist:
The tram sessions har fått en flygande start! Det är helt galna dagar, igår var jag med i GP (första sidan del 3!!!), i dag träffar vi GPTV och SR P2 (sic!), i morgon är vi med i SR P4 mellan 10 och 11 och träffar TV4 och på måndag är det Västnytt som följer oss på vagnen. Galet galet! Men så jävla kul!!! Speciellt för alla härliga band som spelat, som ska spela och som vi vill skall spela. Det är för er vi gör det här, för att vi älskar er och det ni gör. Tack!

Tillsist2:
Fredag: Nöjesguidenfesten
Lördag: Klubb 031-the number of the beast på Knast i Stockholm. Min och Åsas klubb som bara spelar GBGpop och denna gång spelar Bonnie & Clyde live! Gött!
Måndag: Jag och Border-Elin spelar skivor på Pustervik. Det är Pingisklubben och vi kallar oss ”Vit katt & DJ Fotvård”! Det blir fyrverkerier!
Nästa fredag: DJ Marathon på Styrbord Barbord. Jag spelar mellan 02:20 och 02:40. Innan mig spelar Almedal och innan dem spelar Border-Elin. Sen är det typ sju åtta andra som spelar under kvällen. Kommer bli så jävla kul! 20 minuter av det bästa av det bästa kan ni tänka er!


Tillsist3:
Skriv upp 23 april, då är det premiär för Kavalleriet på Svanen! Ny låt uppe också... ni vet att ni gillar dem!

Jerry Boman