Visar inlägg med etikett Jens Lekman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jens Lekman. Visa alla inlägg

Spotify: Jens Lekman - An argument with myself

0 kommentarer


Efter några dagar med diverse streams över hela internet kan man från och med nu hitta Jens Lekmans färska EP An argument with myself på Spotify! Då kan alla gå in och lyssna på fantastiska Waiting for Kirsten. Helt underbar text som kryssar mellan engelska och svenska, bland annat får "folköl" en fin fin plats.

Länk: Jens Leman - An argument with myself  på Spotify

Missa inte heller internets finaste blogg, Jens Lekmans "Smaltalk", just nu har han fixat kartor till all nya låtar, så man vet var de utspelar sig. Som ni vet gillar jag geografiskpop och hoppar av glädje!

Waiting for Kirsten utspelar sig alltså utanför Hotell Flora på Grönsakstorget i Göteborg. Hoppa in på Jens sida och se efter var de andra låtarna håller till.

Jerry Boman

Vad hände?

1 kommentarer



Jag har egentligen ingen aning om vad som hände. Kanske var det så att jag hade en övertro på att Jens Lekman inte kunde göra en oengagerad konsert. Det har ju aldrig hänt förr. Men på något sätt lyckas han den här kvällen i Hammarkullen få det hela att framstå som ett reklamjippo. En stor artist som ställer sig på en billig scen för att kränga plattor och autografer.

Jag vill inte tro att det är så, eller jag vet att det inte förhåller sig på det där sättet. För även om det här var den sämsta konsert jag sett med Lekman så visade han nu att lägsta nivån överstiger de allra flesta. Men den där helt upplyftande känslan som jag fick på Nef i höstas är borta, jag kommer på mig själv med att tänka på annat.

Sen kommer den "Hemliga gästen" in, José Gonzales, men inte ens då händer något speciellt. José verkar mest blyg och osäker. Allt är i fel takt och helt ur kurs.
Det blir en märklig känsla att se det hela falla sönder så totalt. Det som räddar halvtimmen är som vanligt Rösten. Det går inte att komma undan, Jans har en helt underbar röst. Som vanligt. Kanske hade det varit bäst om han just den här kvällen bara sjungit acapella.

Fan, jag känner mig elak nu, men det där var inte något kul. Inte alls.

Ännu tråkigare blir det när jag i efterhand får redan på att Jens senare på kvällen spelat i solnedgången...

Jerry Boman

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

1 kommentarer



Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only CrimeKlubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Gitarr, bas, trumma och en gitarr till.

3 kommentarer



Nu måste det sägas: Det är bättre där nere än där uppe. På Henriksberg. För trots den superäckliga helltäckningsmattan är det lite mer intima stället därnere så mycket bättre. Terrassen är just bra för att det är en terass, så nu här det är kallt är terassen typ inget. Folket blir uppdelat och det är ett projekt att ta sig till dansgolvet. Men visst det är ju inte helt värdelöst, bara det inte var för dessa nivå skillnader och känslan av fritidsgård där uppe.
Summa: Flytta Join Our Club!

Ibland får jag saker för mig, jag fantiserar ihop sagor i huvudet när jag hör en låt. Om hur just den låten skall förändra mitt lilla liv när jag väl får höra den live. Ser bandet framför mig i febriga drömmar, hur bra allt är och speciellt hur bra publiken är. Det går i drömmen att ta på stämningen. Och jag är helt säker på att just den låten jag valt ut är bandets bästa.

Så vaknar man då och befinner sig på klubben med bandet på scen. Då händer det, en helt annan låt seglar fram som en pansarkryssare. En låt som inspelad inte alls lockade mig till sig men som live spränger bort varenda optimistjolle.

Det här är en galet lång omskrivning för att jag tyckte This Is Love var underbara. Alltså, den låt jag lyssnat in mig på och fallit för var Superwoman. Nu var den inte alls dålig live, inte alls, men den var inte som i feberdrömmen...eller det kom en annan låt emellan: Too Late.



Vilken poppärla! Live tänder den alla lampor och blåser försiktigt ut alla proppar. Väldigt elektriskt, väldigt snygg melodi och bara fina känslor. Annika Forsbergs röst är lagom organiskt distad och fint desperat. Hon står bara där och lojt tillbakalutad levererar hon sång snyggt raspig. Så cool! Härligt!

Och nu gör ju This Is Love en massa annat rätt också, de funkar som en enhet, som ett band. Det är blickar, leenden och man känner att de här är polare som gillar varandra och framför allt gillar de att spela. Jag blir så glad inombords! För i tider där de flesta experimenterar med musiken, det är än 40 pers på scen än en ensam kille med laptop, så spelar This Is Love brallorna av dem allihopa med den enkla uppställningen gitarr, gitarr, bas och trummor, Inget konstlat, bara en står påse talang och en inre kärlek mellan bandmedlemmarna.
THAT is love my fiends!

Efter utspilda öl, avstängda gasolvärmare och jordnötter i skon blev det tid för 64Revolt.



Tack skall ni ha, ni har prickat in 13 rätt på Jerry tipset! Härliga ljud, skriksång, onliners texter och dansanta popflingor. Det är blir huvudspåret till mitt liv just nu, ta plats för fan för du får bara en chans. Det kan låta egoistiskt men 64Revolt tar plats och med all rätta. Så mycket självförtroende att det svämmar över. Och som det inte vore nog, bandet sprutar ur sig lika mycket energi som en Leila K på speed. Näven vevar frenetiskt och jag hoppar, hoppar foten ur led.



Skriksången skulle kunna bli fälld för uppvigling, databeatsen för uppseendeväckande beteende och den vanliga sången skulle få stilpolisen att lägga ner arbetet. 64Revolt leder oss in i upploppet, mot tristessen och för dansen.
Jag drömde om det här också, och det blev precis som i drömmen. Yeah!

Sen slutar kvällen med en massa dans, det spelas bra musik och Jerry dansar Köping. Tack för att jag får vara med i detta liv!

Tillsist:
Nu laddar stan för Jens återkomst. Jag tror det kan bli stort. Alla kommer veta var de befann sig när Jens kom tillbaka.
Jag vet redan nu att jag kommer befinna mig på Nef.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ensam på två sätt.

1 kommentarer



Varannan måndag:s klubben som Koloni fixar på Café Publik har jag avhandlat förr. Roligt att se att det börjar bli tradition för folk att gå ut på måndagar. Vad det gör för moralen och för arbetsplatser i stan struntar jag i att tänka på just nu.



Bill van Cutten gör ensam musik. En elgitarr och så hans röst.
Det kunde vara bra men det är det inte. Det är tråkigt. Tyvärr.

De här snubbarna börja passera i revy nu, de där lite knepiga kilalrna som spelar själ. Utan minsta tanke på att någon skall lyssna. Folket ställer sig på knä och tillber, för det är ju SÅ bra...eller hur var det nu? Vågar jag hoppa av och säga Nej det är inte bra? Kommer jag få vara med i gänget då?

Bill van Cutten gör tråkig musik. Det är inte snyggt någonstans. Bara dravel.

Så nu var det gjort. Jag har berättat att det inte tilltalade mig.



Victor Sjöberg däremot. Här talar vi totalupplevelse i det lilla.
Bakom sig kör Victor rörliga bilder, "-Som jag filmat i America", det flirmrar förbi bilder på ett land som tappat bort sig själv. Ibland ödsliga bilder på hus, ibland bilder på miljoner bilar i kö.

Tillsammans med Sjöbergs filmiska musik blir det en resa för huvudet. Jag åker i väg, inte kanske till America just, men på en resa. Musik tränger sig inte på utan blir med hjulen som snurrar fram nya minnen och nya tankar.

Lyssna och se själv här nere, riktigt bra var det!



Victor brukar också spela med Jens Lekman. Så nu vet du det.

Tillsist:
Du vet väl vad du skall göra på Torsdag?
Här hittar du svaret!
Compute på scen igen, jag har längtat!


Tillsist2:
Du vet väl vad du kan göra på Lördag?
Här hittar du svaret!
The Manor skrämmer skiten ur dig!

Tillsist3:


För några veckor sedan satte jag en pin inne på toaletten på Café Publik. Den var borta igår.
Jag satte upp en ny och... på mindre än en timme var den borta.

Någon gillar min pin.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ljudet av småkakor.

1 kommentarer



Min farmor bjöd alltid mig på småkakor.
Speciellt en som såg ut som ett schackbräde i miniatyr. Fyra rutor, två bruna och två gula. Det smakade choklad och vanilj.
Jag tyckte att den där kakan var så smart, att farmor var smart för att hon bakat den där kakan. Själv fattade jag inte riktigt då hur man fick till rutorna. Om det var någon form av ätbart lim mellan rutorna.
Men den där tudelade smaken i munnen sitter kvar, den rutiga småkakan är alla småkakors Gud. Själva moderskeppet, drottningen i bikupan och tuppen på stallbacken. Fast i småkakornas värld då.

När jag lyssnar på Bobby Baby, som står i fönstret på Majornas Ground Zero Café Stanna, så kommer jag att tänka på den där lilla rutiga smaksensationen.
Liknelsen är total, det är en perfekt blandning av söt och mörker.
Vanilj och choklad.
Ella Blixt och hennes tyska vän, som jag aldrig uppfattade namnet på men han hade en fin björndräkt, är så söta. Väldigt näpna. Ella bor alltså i Tyskland men är från Sverige.
De sjunger fint om snö och om att dansa. Björnen spelar tysta trummor och dockhuspiano. Det är socker upp i halsen...om det inte vore för att musiken i bland är rätt mörk. Inte svart utan mer ... brun. Det är lite nostalgiska toner som, förutom vackra, är skrämmande.



Mest av allt är det organiska ljud från alla möjliga och omöjliga håll. Men sen kommer något skrämmande och motverkar allt.
Det är väldigt bra! Sorgsenhet. Som i låten som kan heta "What does she now", där kommer mörka röster plötsligt. Tänk The Knife i par med en ung Nina Persson, som hade smak. Riktigt bra! Riktigt skrämmande.

När de sedan Ella presenterar sin enda cover med orden: "Nu kommer en låt som ett band hade en hit med för länge sedan, och nu gör jag den så jag också får en hit" och låten visar sig vara vara insomnade Le Sports "Tell No One About Tonight" är det ju bara så....smart.
Typ lika smart som när min farmor fick till de rutiga småkakorna.



Band nummer två den här kvällen är Saving blue.
Och här blir kontrasten total.
Om Bobby Baby står för något bra står SB för något...trist. De enda de fyra killarna bevisar och understöder är tesen att det borde vara mer jämlikt i alla band. Fyra snubbar borde förbjudas repa själva och försöka grotta ner sig i känslor som de inte har.
Hela halvtimmen känns som Coldplay, vilka jag avskyr, på halvfart. Då kan ni ju tänka er... Det är ingen komplimang det här.

Tillsist:
Det är underhållande med statistik!
Ta till exempel den statistik som visar hur ni, mina kära läsare, hittar hit. Vad ni söker på i tex Google för att länkas hit.

Långt upp på toplistan hittar man frasen "jens lekman + flickvän".
Om du läser det här Jens så kan du ju dra dina egna slutsatser om vad flickorna och pojkarna försöker ta reda på.
Och bara så ni vet, något "kändisskvaller" kommer den här bloggen inte innehålla.
Jag är inte intresserad och det bör inte ni vara heller.

Ännu roligare är ni tre som senaste veckan sökt på "pagefrisyrer" och hittat Musik enligt Jerry!

Sen undrar jag varför besöks antalet plötsligt blev sju gånger så stort i måndags. Ett jättekliv! Trevligt, jag hälsar er alla hjärtligt välkommna.
Hoppas ni hittar något vettigt att läsa och inte bara är ute efter Kortedalas finest.

Tillsist2:
Imorgon väntar nytt material från Agenten.

Jerry Boman