Visar inlägg med etikett Swissair. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Swissair. Visa alla inlägg

En gitarrgud och en leende bassist.

1 kommentarer



Intro:
Det är för varmt för att skriva mycket.

Först:
Kontiki kommer vara överfullt hela sommaren om det fortsätter så här! Trevlig personal, bästa läget och underhållande toaletter. Ett superställe i staden. Jag ansöker om stammiskort eller liknade...

Sen:
Det var ju meningen att jag skulle kolla in This Is Love.
Men som vanligt händer det helt andra saker, det blev en sliten studentpub med The Medalist och Swissair.

Jag har aldrig studerat vid något universitet, inte heller vid någon folkhögskola. Tror inte jag skulle passa in, är är för svartmodig. Alla verkar ju vara så fria och obekymrade.
Men nu stog jag ändå där i en sunkig studentpub mitt på ett berg. Det kan ha varit tre hundra grader varmt men ölen var billig så det fick gå.
Inne i hörnet står första bandet, The Medalist. I publiken står bandets polare.

TM gör pop. Den enklaste av pop. Det är luftlätta sånger.
Tyvärr så finns det fler som gör samma. Jag vill inte säga att de var tråkiga men jag är mätt. Pallar inte äta poppasta mer...
Men precis som bandets skönt högljuda (mer folk som skriker ut sin glädje, det fick bandet på bra humör och därmed spelade de bättre!) fanclub skriker efter låten "Landslide". Tillslut längtar jag också efter den låten.
Och där vänder det! Vilken jävla låt! Helt underbar! Plötsligt var det tryckluft istället för stiltje! Tjoo!

Skönast var ändå bandets basist, han stod och log hela spelningen. Han verkade ha livets peak där och då. Fint.

Efter några fler billiga öl och luft på terassen blev det band två: Swissair.
Det är snyggt, det är svävande och perfekt när varit uppe sedan kvart över fem en fredag. Fina gitarrplinkande berättelser kompade av ett enkelt piano. Det blir synth utan syntetiska släktngar i kullisen.
Sven Johansson är en gud på gitarren! Han snurrar fram små toner lika lätt som vi andra går.

Om jag skulle ha gått på något universitet och det hade varit sista dagen, då skulle jag velat att Swissair kört Stromboli. Låten om en film, låten om en ö. Nostalgisk, dramatisk och ett perfekt avslut på allt. Och faktiskt kan jag känna som den där vulkanen (detta förutsätter att du slår upp Stromboli på nätet), ibland händer det saker men för det mesta ligger det bara still. Typ som det är när världen är 30 grader varm och varje rörelse är för varm.

Nu går jag ut.

Tillsist:


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Småstadsglans.

2 kommentarer



Jag trodde det var slut med att kalla nya band för "demoband" och tycka det är något suspekt över människor som inte är "signade".
Den tiden ÄR över! I min bok är lika mycket värda, och vad är egentligen ett "signat" band när klubbarrangörer släpper skivpärlor mest hela tiden? Vad är ett "demoband" i tider när folk ger ut skivor som är inspelade i sovrummet?

Om man tänker på det här så är "100% osignat" ett väldigt konstigt namn på en minifestival. Jag menar, Cosy Den borde ju heta det nästan varenda gång i så fall. "100% osignat och öl för 20 spänn!"
Jag tycker det är ett förnedrande namn. Tanken är ju god, väldigt god faktiskt, att ge band spelvana på bra ställen. Men snälla, byt namn om ni vill visa att ni tar banden på allvar.



För er som följer med här, så är ni bekanta med Spring Johnny. Läs här och här om du är ny.
Bandet har ett fantastiskt sväng och Olle har en väldigt speciell röst, jäkligt märklig, som gjord för småstads/kärleks/livet-ångest texter.

Lyssna på "Maria, du måste höra", live är det ett jävla sväng och skönt staccato. Ett magiskt orgeldriv, benen rör sig.
Eller "Riksväg 45 blues" som är en av senare tids bästa förlorarlåtar.
Det är enkelt, call-n-response körer och en upp till armhålan naiv text, men det är närvaro!

Spring Johnny har så mycket som jag gillar hos ett band, de drar sig inte för att ställa sin musik på en nålspets. Det får bära eller brista, antingen blir det patetiskt som fan eller så vinner de hela tävlingen.
Trollhättan har inte känts större än så här, den enda stora gatan rymmer plötsligt lika mycket svek och dekadens som hela Vasastan, som hela Västra Götaland. Olle ber inte ursäkt för sin stad, det låter inte som han vill därifrån. Samtidigt är det precis det han vill.



Med skräckblandad fascination han beskriver kärleksresor i det lilla samhället. Och egentligen spelar det ju ingen roll var man bor eller verkar, hjärtat kan blöda lika mycket överallt. Det är inte alltid som storstaden skadar en mer även om vissa försöker få det att låta så. Sanningen är nog närmare i en liten stad, att visa sig på den där gatan efter att själen brunnit upp svider nog mer än att bara byta klubb i storstaden och gå vidare.

Spring Johnny tar tillbaka småstadens svarta glans. De behöver inga Magasinsgator eller svartklubbar i varje hörn. I det ljuset är Spring Johnny större än sin stad. Samtidigt som de lever i symbios, den här musiken kan inte komma någonstans ifrån.
Trollhättans nätter är just nu våta drömmar hos storstadens katter och hundar.



Det går undan efter att Spring Johnny spelat klart, springer tillsammans med stora tidningens klubbkolls redaktör upp till Stickys Topflor. Möts av en massiv stillastående människovägg.
Tänker för en sekund att Shout out louds inte börjat än...
Men det har dem, de kör på med lite utfyllnads låtar från senaste skivan. Folk gungar försiktigt med.

Annat är det när forna tiders indiehitts brakar ner, 100 degrees (kan inte göra tecknet för grader..) och Please Please Please. Då blir det fart och allt är så så klart.
SOL höll en sommar, nu är det höst och man vill gömma sig. Folk säger att de utvecklats, inte tagit den enkla vägen. Hos mig tog de precis närmaste vägen rätt ut genom dörren.
Ajöss...

Tillsist:
Join our club spärrar upp dörrarna på Henriksberg och därinne spelar Fibi Frap och Swissair. De förstnämda är egna favoriter, "Catherine" räddar vilken dag som helst!
Läs vad jag tycker om dem här.

Själv åker jag till Popadelica.
För andra året i rad.
Snart lika stort som julafton.

Tillsist2:
Opps, glömde ju lite sköna musiktips så här mitt i pollensäsongen:

Kyte. Så mycket fint handklapp att man blir tårögd. Lyssna på "Sexy Sexy Thing" och klappa med!

Société des Admirateurs. Så mycket sval röst på svenska att man blir tårögd. Lyssna "Paa Disco" och skratta med!

Salut!machaut. Så mycket glädje att man blir tårögd. Lyssna på "Tom and Johanna" och hoppa med!

Hey Lover
. Så mycket energi att man blir tårögd. Lyssna på "She´s in the city" och slå sönder hela huset!!


Jerry Boman