Visar inlägg med etikett Peter 5jöholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter 5jöholm. Visa alla inlägg

Ett plus ett är fem.

2 kommentarer



Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

1 kommentarer



Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only CrimeKlubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En modern klassiker.

3 kommentarer



Bra musik har alltid förflyttat mig. Tagit mig till nya okända ställen, ställen jag förmodligen inte åkt till om det inte vore för ny och bra musik.
Jag har fått se små Småländska samhällen, jag har rest till överfulla lägenheter i Bergsjön, tagit 6:an till Flunsåsparken, njutit mitt bland de skrämmande höga träden i Pildamsparken, sett genom röken under Kortedalatorg, hittat en väderkvarn söder om söder och så har jag promenerat i Jörlanda mitt i natten.

Det sistnämnda hände igår och allt är Peter Sjöholms förtjänst.

För att göra en lång historia kort: Peter Sjöholm har ett förflutet i popgudarna Waterbug. Bandet har spelat på Emmabodafestivalen inte mindre än tre gånger: 94, 95 och 98. Peter var med på den senaste. Jag var där i publiken alla tre gångerna.
Jag kände inte Peter då, vilket är synd för han är en jäkligt skön snubbe.

Nåväl, nu är nu och jag tog alltså Röd Express till Jörlanda. Upplägget var så att Peter skulle spela på "Jörlanda festivalen".
Nu kanske man skall förklara en del, det är inte så att den där "festivalen" är en riktig festival utan mer ett roligt namn. Kanske en liten pik till alla småstäder som envisas med att ha festivaler med tattiga band och regnblöta langos.

Den här "festivalen" håller till...Nej jag skall nog inte skriva vad det är någonstans i Jörlanda. Att hänga ut var svartklubbar håller till har jag slutat med, det blir så mycket krångel med myndigheterna.
Det är en trevlig lokal, tydligen bor några i det där huset och har inrett vardagsrummet som en bar. Förvillande lik en riktig bar. Riktigt trevligt!
Billig öl och genomtrevliga personer runt om kring. Jag skäms över att jag faktiskt tänkte tanken på bussen: Nu kommer jag möta fulla raggare och bönder.
Dumma storstadsmänniska!

Första gången jag såg Peter 5jöholm (som stavar just så när han uppträder) var strax innan jul för ett och ett halvt år sedan. Jag föll direkt! Snubbens första soloframträdande, på sista Killing Music, var så skönt att jag direkt köpte skivan!
Sedan dess har jag längtat efter en ny konsert. Fått nya skivor av Peter, en heter "Bra enligt Peter"...

Jag gör som jag brukar, säger det rakt ut: Peter, det du gjorde igår kommer jag aldrig glömma. Och till publiken: Det ni gjorde igår kommer jag aldrig glömma.
Hela lokalen blir ett enda stort glädje kalas när Peter kom ut med en mellanmjölk i hand!

Sjöholm gör glad synthmusik. Man ler igenkännande till hand texter. Som "Kärlek", där hela krogen sjunger med och allsången hörs förmodligen till Kungälv! Peter har en förmåga att träffa rätt i hjärtat. Det är inga konstiga saker. Lite utlämnade misslyckanden och en simpel synthslinga. Också sing-a-long refränger.

Den största låten av dem alla, som Sjöholm får köra två gånger eftersom publiken inte slutar klappa, är "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?". En hyllnings låt till kompisen Klubb Populär-Anders a.k.a Synthklubben-Anders a.k.a Baby Don´t hurt yourself-Anders. Det är vackert och just där just då älskar vi alla Anders. För om Peter gillar honom gillar vi honom med! Det är dans, dans dans och i hela lilla lokalen börjar svetten rinna på väggarna. En modern klassiker!

Lyssna själv här:


Under den dryga halvtimmen som Peter kör hinner han med ett klädbyte. Han rusar ut och kommer in som...Stålmannen! Och kör Alice Coopers "He's Back (The Man Behind The Mask)"! Allsång!
Det kan vara den mest otippade covern från en glad synthkille ever! Bara Peters cover på Sticky förra gången, Sabrinas "Boys Boys Boys", ligger i samma liga.

Jaha, säger du, det där låter ju jäkligt bonnigt. Klä ut sig till Stållis och köra gamla sträckklassiker.
Men det skiter jag i! Min kompis Joel tyckte att man ibland borde släppa indiestolpen, och det kan jag säga: Att släppa den pretentiösa indepinnen gör jag närsomhelst om jag får vara med om fler nätter som den i Jörlanda!

Nu väntar jag på att Anders musikaliskt svarar Peters "Varför blir jag jämnt så glad när jag träffar Anders?". Det skulle bli synthmusikens omvända motsvarighet till hiphop hårdingarnas "beef"!
I det här fallet skulle det alltså inte vara ilska inblandat, utan den mycket mer angenäma känslan "Kärlek".


Så här ter sig Jörlanda en natt i maj.


Det här bjuds Jörlandaborna på annars...


Tillsist:
I torsdags var det "Covers" musiktema hemma hos Join our Club-Johan. Tanken var att man skulle ta med sig tre bra covers. Alltså nya versioner på redan gjorde låtar.
Jag körde:

Here them sing - Hospitale (original: Håkan Hellström - Gråsparven när hon sjunger)
Kalla mig - The Sweptaways (original: Vapnet - Kalla mig)
Dub will tears us apart - Jah Division (original: Love will tears us apart - Joy Division)

Nu till saken.
Här har du en skön cover på Familjens "Det snurrar i min skalle".
30 och 31 maj på Cafe Stanna i Majorna kanske vi får höra den live...

Tillsist2:

Skön gatukost i Allén.

Tillsist3:
Är det sant!

Jerry Boman

Några tar över allt!

0 kommentarer



Att hitta det enkla har nog alltid varit målet för bra musik. Att skala av och renodla. Strunta i alla tankar och bara låta det hända. Punken gjorde detta tankesätt till sitt, bara köra på likt inget har hänt.
Kanske är det just därför jag hör punk i Mars TV. Det är punksynth, en enkelhet som tilltalar och jag faller direkt. Mars TV debuterade på scen igår, ett första gig som lovar stort. Större än du kan föreställa dig!

Om du nu lyssnar in Mars TV på deras Allears.se sida så kanske du inte direkt tänker punk. Inte den där skräniga, skrika musiken, synthkillarna gör ju slick polerad musik.
Men lyssna då en gång till på Vision of Mars och lyssna sen på Beväpna Er med Ebba Grön. Nu skriver jag inte detta för att likheterna är super stora men den enkla melodin finns där. Och det är där Mars TVs storhet ligger, de kopplar in "idiothjärnan" och smäller ihop en helt fantastisk låt!

Mars TV har något för alla, på ett bra sätt. Det här skulle funka på Raka gatan likväl som på Siffergatan vid Järntorget. En musik som låter publiken bestämma och referera till sig själva. Någon hör hela synthhistorien, någon hör neongolvets senaste hit och en sista hör en efterfest i skuggan av Oscar Fredriks Kyrka.

Känn in låten nedan, It´s never serius whit me. Här snackar vi radio, vi snackar dyrkan och vi talar konserter på varenda scen runt om i Sverige!


(för er som undrar, allears.se/goteborg är min nya uppgift på TV4. Läs mer längre ner.)

Resten av kvällen travar killarna superlåt på superlåt, publiken är med och det tänder till ordentligt. Jag glömmer att det här är ett band som aldrig stått på scen, aldrig testat låtarna på publik.
Vi blir serverade sköna ljud, riktigt snygga melodier och det var länge sedan jag såg ett så "färdigt" band redan första kvällen.
Tro mig, du kommer få höra mer av Mars TV. Du kommer inte kunna värja dig!
Om inte någon plockar upp de här killarna så finns det ingen rättvisa i skivvärlden!


Tillsist:
Ikväll tar jag Röd Express till Jörlanda. Peter 5jöholm (ja han stavar så) lovade stort och jag misstror honom inte en sekund! Sveriges nye synthkung, samtidigt den mest ödmjuke konung jag mött. Han fixar ihop skön elektronisk musik helt utan dator.

Lyssna på nya samtidseposet Radhus. Så enkelt och väldigt väldigt vackert. Om att hitta de där stora känslorna i vardagen.
Lyssna också på Kärlek, en underbar nattlivs iakttagelse.
Att Peter sen gjort en hyllnings låt till Klubb Populär-Anders aka Synthklubb-Anders , visar bara på snubbens sköna inre.
Röd Express var det ja, du hittar tider hos Västtrafik.

Tillsist2:


Javisst!


Tillsist3:


På torsdag smäller det! Kolla in Tv4 GBG klockan 09.15 typ.
Ny musik i Göteborg får en egen plats, i tv och på nätet.

Jerry Boman
som undrar varför det bara är grannar med dålig musiksmak som skall spela så högt! Fast en gång hade en annan granne bra smak.

Det skulle ju va dans dans dans.

2 kommentarer



Diamanter.
Kasino.
Drömmar.
Maskiner.
Stjärnor.
Vildhet.
Rymdprosa.

Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.

Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.



Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.

Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not"
Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.



Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.

Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra!
Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!

Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra.
Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.

I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.

Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.

Men nu var det ju Synthklubben jag var på:
Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.

Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver.
Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.

Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!

Tillsist:


På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år.
När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.

Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.

Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.

Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.


Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!

Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.



Jerry Boman

Svart är inte längre det nya svart.

5 kommentarer



Jag grunnar på en grej.
Har det alternativa blivit vardagsmat? Har varje kulturyttring sin tid? Kan det vara så att vi i dagens informationsflöde inte längre har något behov av "gruppen"? Att "gruppen" hela tiden, varje dag, varje timme och sekund byts mot någon ny "grupp"? Att vi helt enkelt har breddat oss i smak i och med att vi på ett enkelt sätt kan lyssna på ALLT, hela tiden?
Något är det i alla fall när SAMA nu läggs ner. Jag kommer inte sörja och förmodligen ingen annan heller.

Jag var lite besviken igår. Inte på musiken utan på människorna.
Det var ont om uppklädda människor.
Alltså, här förväntade jag mig en exposition av snygga kreationer, man har ju varit på Romo, ett nirvana av kreativitet. Men nej då, de flesta såg ut som de kommit direkt från sitt kneg. Må hända att svart dominerade lite mer. Har alla stelnat till?

Skit samma, jag ville bara få det sagt.



Första bandet jag såg var S.P.O.C.K.
Och det kan ju sägas direkt, självdistans gillar jag! Alexander Hofman pratar än om hur scenbyxorna från 90-talet är för små, än om att alla ville låta som honom i början av samma årtionde. Riktigt roligt blir det bandet kör gamla " I am an Android", och Alexander just låter som han lät då, det vill säga helt galet! Men han gör det med värme. När åren går så kanske man ser ur fånig man egentligen var, och då är det fint att bandet tar upp det själva.
Men på det stora hela var S.P.O.C.K. inget mer än en charad. Tiden har hopplöst sprungit förbi dem, om de någonsin var rätt. Det var inte bra då och är inte bra nu.

Klart bandet har nått stor status bland nördiga synthare (inte sagt att alla synthare är nördiga..) Sjunger man om Star Trek så får man hela nördsverige efter sig. Gör man sedan musik som man slipper dansa till så strömmar resten av nördarna efter. Ett framgångs recept lika enkelt som pannkakor.
Men det är inte bra, bara platt och innehållslöst. Att inte efter alla dessa år prestera bättre på scen är en gåta. Ljud och sång är som hämtade ur en postordertidning med billiga musikaliska trick.



Något jag däremot gillade var Anders Eliasson, former known as "en i Page".
Stört skön snubbe i klit som sjunger om sina svagheter och rädslor. Ja, det låter fånigt men han gör det underbart bra!
Texterna är utlämnade och öppna. Gillade mest "Tio Minus". Det är klappvänligt och befriat från gitarrer.
Anledningen till att det inte blir fånigt är att man inte på något sätt tycker synd om Anders. Man mer känner igen sig.
Att en två barns far ställer sig rakt upp och ner på en scen skulle bara det kunna bidra till idiot stämpel, men Anders har ingen image. Han vill inget mer än göra musik och berätta saker som är viktiga.
Det är då det händer stora saker.



"-Alltså jag ringde K och hörde hur hon pratade engelska, då när hon inte pratade med mig alltså. Fatta det var John Foxx hon snackade med! Hur stort är inte det!"
J är imponerad över att möjligtvis ha hört synthpionjären i telefon.
Och visst det är ju något med den där snubben, han var ju liksom med och startade hela New Wave-balunsen med Ultravox.

Men allt det där kommer på skam när han och en gubbe till ställer sig på scen. Det är ett jävla oväsen och industrisynth spektakel.
Ärligt, pallade bara lyssna på en halv låt. Han må vara Gud eller vad som helst, men just nu vet han inte vad han håller på med. Sorry.
Kom ihåg,i min bok är man aldrig bättre än sitt senaste framträdande...



Jag sa för ett tag sedan att Emmon kan vara den coolaste personen i Sverige. Cool på det där bra sättet.
Client är det coolaste bandet i världen! Bara så ni vet, Kate, Emily och Sarah är allt ni vill vara.
Att de sen gör musik som får ens värld att stanna upp gör att det blir helt underbart.
De börjar med stakatopop i "In It For The Money". En låt som har allt man vill ha, övergryma ljud och en superb, men kort, text. Mer än så behövs inte.



Just här bör vi ändå stanna upp och fundera lite. Hade det här varit lika cool om det varit killar på scen? Nä, inte en chans. Om en snubbe sjungit om att han bara vill ha pengarna och inte kärleken hade vi nog spottat på honom och slängt killen framför en speedwaymotorcykel.
Varför är det fortfarande så att vi tycker det är härligt med tjejer som tar för sig och vänder på det hela?
Enkelt: För att det behövs. Världen är fortfarande år 2007 inte jämnlik. Vi förväntar oss inte att tjejer skall ta för sig.
Jag väntar fortfarande på den dagen när inte en person kommer tycka att det här är coolt, då har vi kommit en väldigt lång bit på vägen mot jämställdhet. Att vi inte är där än är fanimej ett mysterium.

SAMA 2007 var alltså det sista. Bra den.
De säger att de ville sluta på top, sanningen är nog mer att arrangörerna inte har någon koll. Jag saknade flera artister som skulle passat perfekt.
Exempel: Compute. Thermostatic. Emmon. Peter 5jöholm.
Band och artister som skulle föryngrat och vitaliserat synthkalaset.
På köpet hade tre av fyra sett till att SAMA inte innehållit 90% band med manliga sångare...

Ja just det, det delades ju ut priser också...
Har inte den blekaste vem som vann de olika klasserna. Kanske är det bevis på hur mycket SAMA betyder numera. Eller inte betyder.

Tillsist:
Ikväll spelar jag alltså skivor på Join Our Club. Kom dit vettja och lyssna/dansa till den bästa musiken just nu! Se det som den bästa hemmafesten du kan komma på, alla är snälla och du kommer vara i universums mitt. Du också. Och du där borta.
Du kan också komma dit och skälla på mig för mina inskränkta poptankar. Eller diskutera feminism.

Tillsist2:
Läs gärna nya nummret av ZERO, jag bidrar med en krönika om "Indieavunden".

Tillsist3: Jag är omåttligt glad över att Irene ska spela i New York! Och ny platta skall det bli!

Jerry Boman