Visar inlägg med etikett Magnus Weideskog. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Magnus Weideskog. Visa alla inlägg

Gladare är bätte!

2 kommentarer

Först:
Hej Stockholm! spelar låtar hela hösten! Det är väldigt roligt!

Torsdag 29 okt: Nada 21-01
Fredag 30 okt: Debaser Medis After Work 17-21

Söndag 6 dec: Nada

Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt)
Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns
Söndag 20 dec: Nada


Kom och säg hej!

Det är bara att höra av sig om man vill ha mig och Anna i båset, vi spelar den bästa nya musiken (ofta låtar du inte hört) och det bästa från gitarrkillar med skägg. Folk har vi flera tillfällen tagit av sig kläderna när vi spelat…

Resten:
Det är ju sinnessjuk enkelt ändå. Att spela musik handlar ju bara om att vara glad. Att bli glad. Att ha kul. Även band som levererar en mer svart syn på livet har förmodligen tokroligt när de spelar. För annars skulle de inte hålla på. Jag tror vi har en spärr i hjärtat mot saker som inte är kul, det är därför ingen vill jobba…egentligen.

Onsdag i Stockholm. Hösten är här, ett fint tunt lager av vatten lägger sig på mitt ansikte när jag sticker ut huvudet genom fönstret. Trots att det bara är några kvarter bort lockar inte promenaden till Lilla Hotellbaren. Men ibland ska man göra saker ändå, för jag hade något på känn…

Friska Viljor har det märkligaste bandnamnet, det passar liksom inte ihop. Är förmodligen något internt skämt som jag inte fattar. Men efter en minut glömmer jag det där! Daniel Johansson & Joakim Sveningsson med band är den perfekta combon av Franz Ferdinand och Bon Iver. En helt omöjlig blandning om det inte vore för det här med glädjen, Friska Viljor har så otroligt roligt! De ler och verkar innerligt glad när publiken stämmer upp i både spontant handklapp och kör. De ser nästan ut att rodna. Lite sött sådär.

Friska viljor låter som Shot out loads vill göra men har blivit för präktiga för att göra… sen slänger de in Klezmer, men bara en väldigt liten liten del som tur är. De sprejar med Bee Gees körer i samma låt… Ja du fattar, det är en salig blanding av allt som gör en glad! Det är dans i varje låt och små underfundiga texter. Så har de jävligt kul hela tiden, och det har vi på golvet också! Det blir en uppvisning i hitts, var enda låt är en golvfyllare… om det nu inte var för att vi är på Lilla Hotellbaren, jag tror inte de har danstillstånd…



Tillsist:
Samme kille som gjort den fin fina videon till Jonathan Johansson har gjort till igen:


Vad jag tyckte om Magnus Weideskog när han spelade på Petsounds Bar kan du läsa här.

Tillsist:
En vacker skiva hamnade på min hallmatta idag.



Universal Zoo skrev jag om härom veckan, ni måste lyssna.

Jerry Boman

Gångavstånd mellan Jumper och nypunken.

0 kommentarer



Jag börjar gilla den här staden, det är så nära till allt. Ja, alltså om man håller sig på ön som kallas Söder. Då ligger allt bra och fint inom gångavstånd, och än så länge har jag sällan känt mig tvungen att åka från ön. Några gånger bort mot Telefonplan, någon gång i till Bredäng och så till Slussen då. Fast det där sista tycker jag nog ligger på ön ändå.



Kvällen börjar på Pet Sounds Bar. Send in the clowns fyller tre år och spelar bara låtar från band som spelat på klubben. Makalöst bra grejer drar Erik i väg där ner i källaren, vilken klass han och Sandra har haft på bokningarna genom åren!

Magnus Weideskog gör sin första spelning den här kvällen. Han har suttit och tryckt på en bunt låtar, väntat på att de ska bli riktigt bra. Att de skulle jäsa till sig. Det ger resultat, han är helt och hållet självklar på scen. Ren och enkel. Live spelar han piano och gitarr, samt en liten platta på golvet som elektriskt förstärker hans fottakt. Mycket simpelt och helt underbart.

Om Jumper vore en ensam kille med gitarr så skulle de låta som Magnus Weideskog. Han fixar ihop effektiva poplåtar, enkla javisst men det är det som är det svåra. Han har skalat bort alla märkliga avtryck och liknelser som många svänger sig med. Han berättar som det är. Och vi andra följer med, sjunger med.



Jag gillar den där låten. Den är simpel som fan. Men den är väldigt väldigt ärlig.

Så var det den här saken om att alla ställen ligger nära. Direkt efter att Magnus sa tack och hej rusade jag ut på gatan, och sedan utspelade sig följande:



C.Aarmé slutar aldrig att förvåna mig. De återuppstår fler gånger en kristen flickas oskuld, de har mer energi än en Jollycola speedad tonåring och de utvecklar sig likt en origamidrake under högtryckstvätten. C.Aarmé är en krigare som till varje pris ska rädda Ryan, en envis djävul klättrade upp för K2 utan syrgas iförd endast kräfthatt och långkalsonger. Det är storslagen underhållning, men hela tiden med ordentligt innehåll. En hård smäll över ögat och du ser i syne, en aldrig stillasittande maskin som vill förgöra dig, rensa bort dig från stan. Men som samtidigt håller dig i handen och säger snälla ord i ditt öra.



Nya skivan, Word music, dundrar på i samma still som allt annat de släppt. Kanske är det lite mer 77 punk nu än tidigare. Bäst den här kvällen är The Abyss Song, en effektiv punklåt som vem som helst kan skalla sin granne fördärvad till. Punk och 60-ish pop blandas, likt ett utvecklingsstört barn blandar rött med grönt och får svart. The Hives goes mentalsjukhus.

Trots denna gala i upphetsning släpper inte publiken stolpen för ens en sekund. Riktigt roligt blir det när sångare Jessie Garon (Sveriges mest underhållande sångare!) stänker, än häller vatten på publiken. De flesta ser ärligt arga ut… Va fan, det är bara vatten!

Sätt nu upp en spelning på ett litet ställe, spela sent så vi hinner dricka bort vår tveksamhet och ställ förstärkaren på 12:an! Då kommer C.Aarmé spela dig tillbaka till stenåldern!
Sist en liten guldmedalj till Patrik Herrström bakom trummorna, här kommer han mer till sin rätt än bakom tex Timo. Hellre jävlar av han hamrar på!

Så se där, två helt olika arrangemang inom 5-6 minuters gångavstånd. Båda bra på sitt sätt. Jag gillar verkligen dig Stockholm.

Jerry Boman