Visar inlägg med etikett Magnus Magnus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Magnus Magnus. Visa alla inlägg

Som en grävling

2 kommentarer



Det var sommarens sista natt. Min tunna jacka gick att öppna. Millimeter skoskulor mot torr asfalt, krispiga stenar vek undan och inte för mycket vind. Mitt emellan sommardåsighet och höstklarhet. September är förändring. Allt sker så fort, en vinkning blir ett skyfall och en solstråle blir heta uteluncher. Just då, just nu är grävlingssommaren här.

Tiden när jag samlar minnen, kraft för att gå i ide. Köper stora minneskort, fyller dem med pixlar och ljud. Suger in de sista tonerna som nyttjar termikvindarna för spridning mellan husen. Under ännu torra tygstycken smyger han fram. Plockar och ler. Kristian Anttila ger somamrens sista utekonsert. Den sammanfattar allt. Väldigt bra så här i grävlingssommarrtider. Det gäller att samla på sig.



Anttila finner sig alltid. Vare sig det finns ljud eller inte, han anpassar sig likt ett djur med överlevandsinstikter. Den här kvällen på Magnus & Magnus fina bakgård, med sista Popzoo staplandes ner för trappan, står vi kanske 20 personer och lyssnar aktivt. Stämningen är långsam, inga danser, inga utfall. För varmt för mössa, för kallt för tröja på t. Kristian känner av och tar ner tempot, "Västra Frölunda" omformares från en snabbspelade bandspelare till en nervig långsam värmande visa. Kristian stuvar om, deframgmenterar disken och lägger ut på nytt.
"Smutser" blir en näve i luften, en golfström mot det kalla förtrycket. Alla skriker så högt de vågar när sången kommer fram till "jag fick en plats i din smutsiga FITTA".

Just "Västra Frölunda" är speciell den här kvällen, det är som om den var gjord för att spelas mellan hus. Kristians röst studsar på rätt ställen, det ökar i styrka och känslan av predikant i kyrka är påtaglig. Väldigt vackert. (Fint att bytta "kysste jag min första neger" mot "kysste jag min första Kevin"... Klass på den!)
Sin vana trogen att inte göra en spelning den andra lik så spelar han sist en cover. Inleder med ett tal om hur han lyssnade sönder Broder Daniel när han var ung... publiken stannar upp, håller andan... sa han Broder Daniel?



Sen viskar Kristian igång en av de sköraste versionerna av R.E.M:s "Shiny Happy People" som jag någonsin hört. Gardintygstunt och närvarande. Anttila plockar fram det mörka i låten, utanförskapet. Vänder på stenen. Borta är originalets hurtiga 90-tals estetik. Svart istället för pastell. I ärlighetens namn så dribblade R.E.M bort sin egen låt, de förpackade den i en lättsam trudelutt som alla kunde sjunga med i utan att må illa. Anttila gör precis tvärt om...Herrejävlar vad obehagligt det blir.
Ännu en gång visar Kristian sin enorma känsla för pop. Vad vet jag, men Kristian är det största vi har. Han har förmågan att förändras, att överraska. Framförallt han han förmågan att bryta gränser utan att det blir sökt.

Det hela är över på några få låtar, ett inhopp som var väldigt stort. Anttila berörde oss mer än vi förstod just då. Den här kvällen sparar jag likt en digital grävling på minneskortet, kryper tillbaka in i mitt gryt och plockar fram den när västan ligger på och dimman tar över på berget.

Vill ni lyssna på mer Kristian så bjussar P3 Live i kväll på en konsert från Storsjöyran i somras.

Tillsist:
Jag ser galet mycket fram emot Djuret ikväll! Tre låtar uppe på Myspace...och ja, jag älskar ju pop på svenska. Och gött mycket baspop på sina ställen!
Sen har vi ju Portrait Painters också... och allt det där andra. Kom med till Gamlestan för fan!
20.30 öppnas pärleporten!

Tillsist2:
Tomas Bodström var på Popzoo igår och enligt ryktet luktade det rosor när han varit inne på toaletten... Skrev du upp det där nu?

Jerry Boman