Visar inlägg med etikett Portrait Painters. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Portrait Painters. Visa alla inlägg

PP på P-vik

0 kommentarer

Nu kommer saker och ting i fel ordning här, 2009 är slut och jag har stängt igen påsen med listan på 00-talets bästa låtar men på årets näst sista dag bjöd Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) på ett riktigt fint akustiskt set:





Jerry Boman

I väntan på...

4 kommentarer

...en liten krönika om Way Out West kommer här helgens bästa:



Portrait Painter(s) på Vuxendagis. Så fint, så nära och så fantastiskt roligt. Kolla från början och var beredd vid 0.45...

Tillsist:
Laddar för Kräftskivefestivalen!

Jerry Boman

031-en framgångssaga.

4 kommentarer



Att spela skivor ute är en väldigt märklig sysselsättning. Man profiterar, både mentalt och ibland ekonomiskt, på andra människors talang utan att ge dem något tillbaka. Visserligen försöker jag vara väldigt noga med att köpa all min musik, det är liksom det minsta man kan ge artisterna, men annars får de ju inte ut något extra. Jag menar, om jag spelar en Håkan låt så får ju inte han ligga mer för det, men jag däremot kanske get lucky in Kentucky.
Just nu skiter jag i allt sånt, för lördagen på Knast var en av de bästa kvällarna jag haft! Jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig varit så glad och aldrig känt mig så i centrum. Då fick jag ändå inte ligga.



Vi börjar i torsdags, ett stillsamt besök på Svanen med trevligt sällskap och C.Aarmé på scen. Jessie Garon och hans killar har lagt ner flera gånger, återuppstått och rullat runt på nio. Det tycker jag är bra, allt ska hänga på den sköraste tråden. Det passar dem.

Nu skall jag reda ut en grej, jag kan inte lyssna på C.Aarme på skiva. Det går inte, helt olyssningsbart och till viss del onödigt. Att försöka trycka in en massa energi i mina små inearlurar går bara inte. Dynamiken går bort, det stora lilla väsen som är C.Aarme äts totalt upp av mediets begränsade tillgångar.

Jag skulle dock offra en hel del för att få se C.Aarme live. Här spirar kraften...eller här kastar de kraften på oss. Allt är förgängligt, snett och precis på gränsen till parodi. En fin gräns som pareras underbart. Och som vanligt när det gäller band på gränsen finns inget mittenläge, jag har sett dem många gånger nu och nä, de kan inte göra en dålig spelning. Man märker att de alltid tänker "Nu skiter vi i det här, vi lägger ner, en sista kväll bara, för att det är kul att banka skiten ur trummorna/spela hyffsen ur gitarren/döda basen och spotta micen översvämningsvåt.

Men som sagt, det är nära avgrunden hela tiden. Det går att jämföra C.Aarmé med Krav Manga, detta närstidssport som många inte riktigt vet hur de skall förhålla sig till. Det är en sport visst, ett optimerat sätt att träna, men samtidigt är det ett effektivt sätt att döda. C.Aarmé är den effektiva vägen till energi, samtidigt som det är en väldigt slimmad väg mot självförintelsen. Det går liksom inte att spela så här hela tiden, någon måste dö och i det här fallet är det bandet. De är för... inte hårda men för deffade för sitt eget bästa.

Så förmodligen kommer det nya påbud och C.Aarmés död, jag kommer sörja lika mycket varje gång.


Sen kom fredag och den var lugn. Trevligt sällskap även här. (låter som jag driver med sällskapet men ja, någon kanske fattar vad jag menar)




Foto: Martin Kumlin

I bilen på väg upp mot Stockholm och min fösta klubb i huvudstaden slår det mig, här sitter jag i en liten bil, där bak skojbråkar 3 killar Portrait Painters gemytligt och i framsättet sover Irene-Tobbe tryggt. Det är där och då jag tänker efter, hur fan hamnade jag här? Var någonstans vände det?

Jag har inget svar men fylls av en enorm ödmjukhet, här sitter jag och får vara med om en massa roliga saker för att jag...tycker till om musik? Har något så menlöst som en blogg? För att jag spelar skivor ibland? Jag vet inte, men jag uppmanar alla att ibland stanna upp mentalt och tänka efter. Jävlar vad bortskämda vi är!

Nåväl, framme i Stockholm snurrade allt fort, vi åkte vilse hundra gånger (fuck Google maps i mobilen), fick se Globen tre gånger men tillslut var klockan tio och jag tryckte play första gången...

Det som sedan händer under de närmaste timmarna kan omöjligt beskrivas, det är som ett enda stort rus. Hela kroppen pumpas full av energi, jag och Åsa spelar den bästa musiken från Göteborg och ja, jag dansar på högtalarna, folk kysser mig, jag dansar på högtalarna igen och sen dansar jag mig full igen. Herrejävlar vilken fest! Tokmycket folk, och många hade följt vår upp maning att klä sig enligt sjömansmodet. De var väldigt söta hela gänget! Själv lyckades jag tränga mig ner i en sjömanströja och sätta en prinskrona på mitt huvud.

Lördagen den 6 december var natten jag upptäckte hur man egentligen skall spela skivor. Det gäller att vara så inne i det att tid och rum försvinner. Att spela så jävla mycket teater att man tror på det själv. Jag tror att de flesta i rummet hade en svinrolig kväll, jag vet att jag och Åsa hade det!

Tack alla som kom! Jag är helt stum, det var så mycket folk jag kände men ännu fler jag inte kände. Hur de fått reda på att Göteborg kom till Stockholm har jag ingen aning om, men tack tack tack ni var bästa och finast!


Bild snodd av Åsa, fast det kan vara Martin som tagit den...

Nu vill jag bara göra om alltihopa, Klubb 031-the number of the beast bör komma tillbaka! Skriv till ditt lokala ställe i Stockholm och önska oss för fan! Vi lovar att du kommer älska det!



Jag brukar hålla mig från att skriva så mycket när ett band spelar på något som jag är involverad i. Den här kvällen var det som sagt Portrait Painters. Ni vet redan att jag älskar det där bandet, Alex kommer bli den största stjärnan från den här staden sedan...ja Martin Elisson. Kvällen på Knast var akustisk, kanske inte det bästa av ljud men det är så överbra att man nästa skäms.

Ni som var där och lyssnade lite extra noga, grattis till er. För det här var nog rätt unik, PP kommer nog inte att göra många så här små spelningar längre, nästa gång i Stockholm lär det bli på betydligt större scen.

Tillsist:
Nu måste ni bara kolla in Sveriges bästa blogg, nämnde Martin Elisson är ett stort geni när det gäller att skriva. Drypande, underfundiga sarkastsika texter om livet som Martin Elisson. Helt jävla underbart! Du är bäst Martin!

Tillsist2:

En liten bonus för er som är starsuckers...

Tillsist3:

Vet inte riktigt vad man skall säga faktiskt...

Jerry Boman

Alla känner alla, precis som i Stockholm.

1 kommentarer



Ett av de mest slitna uttrycken torde vara "morgondagens stjärnor". I den eviga jakten på nytt, nytt vill alla ha reda på nästa stora sak. Jag är precis en sådan person, tröttnar fort och vill höra...ja "morgondagens stjärnor". Det är därför kvällen på Pustervik känns så underbar, för de två hemliga banden (utöver de två ohemliga) är verkligen framtidens namn. Två band/artister som kommer förfölja dig under 2009, två killar som just nu gör den bästa musiken du kan tänka dig.


Det är glest när Stefan Randström seglar upp på scen. Alla känner alla och ja, det skulle kunna vara en hemmafest. Fast med Sveriges viktigaste textförfattare på scen. Det är där man hittar Stefan, bland själen-ut-och-in raderna, bland tankarna och skiten. Det är texter om det smutsiga vi vet finns men inte vågar prata om. Ofta vardagsrealism, tristess och nostalgiskt återblickande mot romantiken som gick vilse. Stefan sätter ord på vår rädsla, speciellt den om att kamma sig och växa upp. För nog är vi alla rädda för det, att en dag se sig själv sittandes där och ruttna bort.

När Stefan normalt spelar har han med sig bandet, Den stora sömnen, då är det hetsigt. Nu kommer styrkan fram mer... Äh va fan, Stefan är i samma klass som Markus Krunegård! Stefan har ett parti i en låt där han pratar, det är halvt på improvisation och det är så fint. Andas desperation över att livet inte är mer än en hälsning, en rutin som går på repeat.

När den Sömnens skiva släpps i januari lovar jag dig att festivalerna kommer stå på kö, och det kommer betydligt fler folk än i torsdags! Bara en sådan grej att skivan inte är en skiva utan två, den ena innehåller de vanliga låtarna och den andra alla texterna tolkade av Thorsten Flinck. Ja, du läser rätt, DEN Thorsten Flinck. Det är att lita på sina ord.

Stefan blir mer och mer den stora stjärna han har potentialen att bli, det lyser ur ögonen och brinner i kroppen på killen. Jag tycker vi gör så här, bara för att riktigt poängtera hur bra Stefan faktiskt är: Vi samlar in namn som alla vill att Göteborgs stad döper om Rangströmsliden till Randströmsliden! Masthuggets backar skulle te sig lättare då.

Hemligt band nummer två kör bara en låt, men lyssna nedan och njut av Portrait Painters:

(Bortagen film. Ni får ge er till tåls en vecka till...)



Alex/Portrait Painters kommer bli nästa grej från Göteborg, annars skall jag äta upp en av Erik Londrés hattar! Här är det näven i luften anthems och klistermelodier. En perfekt blandning av blankt gnistrande och matt svart. Uppbackad av Bye Bye Bicycle folk går Alex upp och sätter en skrikig version av framtiden. Han ger oss hoppet åter men backstabbar oss i ryggen med slö kniv. Som vanligt blir folk förbannade på Alex, jag förstår, ni är avundsjuka på att han gör det så lätt.

Jag är ohyggligt glad att Portrait Painters följer med upp till min klubb i Stockholm nästa lördag! För er som inte vet det blir det Göteborg för hela pengen den 6 december på Knast i huvudstaden. Flera timmar med BARA musik från Göteborg! Namnet är "Klubb 031-the number of the beast" och det kommer bli så jävla kul! Några tycker vi, jag och Åsa som är den andra delen av klubben, bör sätta upp hönsnät runt djbåset eftersom 08:orna kommer bli så knäckta av tanken på att all intressant musik är från Göteborg. Jag räknar med slagsmål! Och en massa dans dans dans!
Att då Portrait Painters spelar live kommer höja nivån till takåsarna!
Du hittar mer info om det hela på Facebook.

Några bilder från torsdagen på Pustervik:

*I någon låt får Stefan hjälp av Sömnen basisten Nick, som också spelade med sitt andra band Everyday Sensations. Det var ju kanske inte en högoddsare men det var däremot Anders Malm på trummor! Pen Expers och Love & Happiness snyggaste kille improviserar på skinnen med bara händerna. Underbart!

*Klubbarrangör och Irene sångaren Tobias Isaksson upplever sitt livs cressendo när han får sjunga i Everyday Sensations cover av Lyndsay Buckinghams "Holiday road". Alla som cirkulerat runt Mint condition killen senaste tiden vet att det där är all time high!

Nu tycker du att det här börjar bli lite väl internt. Sant, men för att citera Henrik Berggren:

Göteborg är en liten stad - alla känner alla, precis som i Stockholm

Tillsist:

Är fortfarande 2008 år bästa låt! Lyssna på texten!

Tillsist2:

Stans billigaste sexpack folköl!

Jerry Boman

Göteborg i Stockholm får sällskap!

2 kommentarer



Det är med STOR glädje jag kan släppa uppgiften att det blir livemusik på "Klubb 031 - the number of the beast" på Knast i Stockholm den 6 december!
Det blir ingen mindre än Portrait Painters som bränner av lite go Göteborgspop till alla 08:ors glädje mellan de röda väggarna. Kommer bli så bra så bra!
Med ny, fenomenal, singel i fickan kommer Alex med vänner ge oss liv och tvinga upp våra armar mot taket!

För er som inte vet det, jag och Åsa från Djurö (hon bor i en sjömansbod på en ö utanför Stockholm) har klubb på Knast den 6 december. Vi kommer bara, jag skriver det igen, BARA spela musik från Göteborg. Du fattar att stället kommer gå i taket av glädje! Alla vet att huvudstaden tittar surt på västkusten för vår goda smak och underbara pop.
Evenemanget finns på Facebook, adda på och framför allt, missa inte Klubb 031 - the number of the beast den 6 december!

Jerry Boman

Som en grävling

2 kommentarer



Det var sommarens sista natt. Min tunna jacka gick att öppna. Millimeter skoskulor mot torr asfalt, krispiga stenar vek undan och inte för mycket vind. Mitt emellan sommardåsighet och höstklarhet. September är förändring. Allt sker så fort, en vinkning blir ett skyfall och en solstråle blir heta uteluncher. Just då, just nu är grävlingssommaren här.

Tiden när jag samlar minnen, kraft för att gå i ide. Köper stora minneskort, fyller dem med pixlar och ljud. Suger in de sista tonerna som nyttjar termikvindarna för spridning mellan husen. Under ännu torra tygstycken smyger han fram. Plockar och ler. Kristian Anttila ger somamrens sista utekonsert. Den sammanfattar allt. Väldigt bra så här i grävlingssommarrtider. Det gäller att samla på sig.



Anttila finner sig alltid. Vare sig det finns ljud eller inte, han anpassar sig likt ett djur med överlevandsinstikter. Den här kvällen på Magnus & Magnus fina bakgård, med sista Popzoo staplandes ner för trappan, står vi kanske 20 personer och lyssnar aktivt. Stämningen är långsam, inga danser, inga utfall. För varmt för mössa, för kallt för tröja på t. Kristian känner av och tar ner tempot, "Västra Frölunda" omformares från en snabbspelade bandspelare till en nervig långsam värmande visa. Kristian stuvar om, deframgmenterar disken och lägger ut på nytt.
"Smutser" blir en näve i luften, en golfström mot det kalla förtrycket. Alla skriker så högt de vågar när sången kommer fram till "jag fick en plats i din smutsiga FITTA".

Just "Västra Frölunda" är speciell den här kvällen, det är som om den var gjord för att spelas mellan hus. Kristians röst studsar på rätt ställen, det ökar i styrka och känslan av predikant i kyrka är påtaglig. Väldigt vackert. (Fint att bytta "kysste jag min första neger" mot "kysste jag min första Kevin"... Klass på den!)
Sin vana trogen att inte göra en spelning den andra lik så spelar han sist en cover. Inleder med ett tal om hur han lyssnade sönder Broder Daniel när han var ung... publiken stannar upp, håller andan... sa han Broder Daniel?



Sen viskar Kristian igång en av de sköraste versionerna av R.E.M:s "Shiny Happy People" som jag någonsin hört. Gardintygstunt och närvarande. Anttila plockar fram det mörka i låten, utanförskapet. Vänder på stenen. Borta är originalets hurtiga 90-tals estetik. Svart istället för pastell. I ärlighetens namn så dribblade R.E.M bort sin egen låt, de förpackade den i en lättsam trudelutt som alla kunde sjunga med i utan att må illa. Anttila gör precis tvärt om...Herrejävlar vad obehagligt det blir.
Ännu en gång visar Kristian sin enorma känsla för pop. Vad vet jag, men Kristian är det största vi har. Han har förmågan att förändras, att överraska. Framförallt han han förmågan att bryta gränser utan att det blir sökt.

Det hela är över på några få låtar, ett inhopp som var väldigt stort. Anttila berörde oss mer än vi förstod just då. Den här kvällen sparar jag likt en digital grävling på minneskortet, kryper tillbaka in i mitt gryt och plockar fram den när västan ligger på och dimman tar över på berget.

Vill ni lyssna på mer Kristian så bjussar P3 Live i kväll på en konsert från Storsjöyran i somras.

Tillsist:
Jag ser galet mycket fram emot Djuret ikväll! Tre låtar uppe på Myspace...och ja, jag älskar ju pop på svenska. Och gött mycket baspop på sina ställen!
Sen har vi ju Portrait Painters också... och allt det där andra. Kom med till Gamlestan för fan!
20.30 öppnas pärleporten!

Tillsist2:
Tomas Bodström var på Popzoo igår och enligt ryktet luktade det rosor när han varit inne på toaletten... Skrev du upp det där nu?

Jerry Boman

Öppen dörr.

3 kommentarer




Jag fick ett ebrev i veckan. En kille som vi kan kalla "Klas" undrade varför jag var så taskig mot Pär Hagström & Cirkus Transmopol häromdagen. Brevet var skrivet utan stora bokstäver och utan skriktendenser. Han undrade också vad jag ansåg vara mitt jobb.
Jag svarade så gott jag kunde att jag inte gillade Per Hagströms musik, och att mitt min blogg inte är mitt jobb. Det har det aldrig varit, det är dock min värld och där gör jag vad jag vill. Nu citerar jag "Karl"s svar på det rakt av:

"Anledningen till varför jag hörde av mig är att jag har mycket svårt för när recensioner innehåller recensentens värderingar eftersom det säger mycket lite om musiken i fråga. Snarare om vilket humör han var på när han skrev den. Musik bör enligt min mening i första hand jämföras med musik i närliggande genrer och recensionen bör visa på vad som är ex: nyskapande, rippat etc. En beskrivning av hur det låter helt enkelt.
Det finns egentligen ingen anledning att skriva ner ett band överhuvudtaget. Särskilt inte i ditt fall eftersom du har mycket makt som kan bidra till att år av arbete helt enkelt spolieras pga din åsikt. Jag hoppas att du tänker på att många faktiskt tror på det du skriver"

Jag är ärligt förbluffad. Att recentioner, eller vad vi skall kalla det, inte skall innehålla mina värderingar? Jag vet egentligen inte vad jag skall svara på det där, för den sortens recensioner som "Karl" söker står att finna överallt i tråkmedia. Ni vet de där torra texterna om att "det här låter precis som..." och "det är har de snott från....". Skittråkigt att läsa! Jag menar vad det låter som är upp till var och en. Någon hör opera där en annan hör granskog. Jag vet ingen som på ett bra sätt förklarat någon musik för mig. Ingen har ännu lyckats beskriva exakt det jag känner när jag hör samma låt som den personen som nyss beskriver hur det låter.

Att år av arbete skulle förstöras för att jag skriver att jag inte gillar ett band? Jag vill vända på det i så fall, att veckor av uppladdning kan ett kast band sabba genom att spela fel då eller?

Har jag makt? Kanske, kanske inte. Vad är makt? Jag vet att ni som läser här är intelligenta människor, i många fall vida överstigande mina små taffliga försök till utvidgande av hjärnan, och jag räknar kallt med att ni sållar i ordbajseriet jag håller på med. Att ni alla förkastar saker ni inte gillar, att ni går på er egen magkänsla.

Jag kommer alltid skriva vad jag känner när jag hör musik. Jag vet inget annat sätt.

Vad tycker du? Hur skall man skriva om musik? Skall man överhuvudtaget bry sig?
Varför i herrens namn finns den här sidan egentligen? Borde inte Jerry ta ett äpple och tagga ner?

Tillsist:
Här kommer lite goa grejjer att lyssna på:

Ava Petit René
För ensamma fyllekvällar vid kanalen.

Toby Goodshank

För ensamma fyllekvällar vid vägkanten.

Camp Out
För ensamma fyllekvällar vid trädgränsen.

Tillsist2:
Torsdag:
Svanen öppnar hösten med Samtidigt Som. Kommer bli hett som fan!

Kristian Anttila spelar "några låtar" på Magnus&Magnus. Förmodligen sista kvällen man kan stå där ute om man inte gillar sönder frusna tår.

Fredag:
Kids i Gamlestan. Portrait Painters för fan! Inte missa! Massa andra fina saker också!

Ny klubb i stan! Friday I'm in Love på Pustervik. Herrström är kvar, Ramirez Franzén är "ny". Två sköna killar med sköna frippor! Bra att det fortsätter med fredagar på Pustervik, jag hittar dit så att säga.
C.Aarmé inleder... alltså, försvann inte det bandet? Nåväl, de är ju svinbra live så gå dit.

Tillsist2:
Om du inte orkar åka hela vägen ut, hoppa av vid SKF och allt det där, då kan du hålla dig tills den 18 december när Portrait Painters spelar på nämnda Svanen.

Tillsist3:
Klubb Drömland smäller till med höstens finaste bokning på premiären den 26 septemeber, AND THEN! Ni som brukar läsa här kanske känner igen dem, då skrev jag "Behaviorism från två". Kommer bli magiskt i teatern vänner...

Tillsist4:
Senaste veckan har några skivlyssnade snubbs sparkat in öppna dörrar.
Jag är lika larvig, så här kommer:
Ankdammens mest överskattade band/artister.

Bruce Springsteen
Alla snubbar med gitarrs heliga graal. Mannen som inte levt en "vanlig" dag sedan 70-talet men som ändå hyllas som den som beskriver det "vanliga" bäst. Vilket fiasko!

Kai Martin & Stick!
Kom igen Göteborg! Släpp det! Jesus! Låt killen gå vidare för fan!

Popsicle
Hur roligt är det där nu? Förvånansvärt platt.

Slagsmålsklubben
Hittade den där slingan för bra många år sedan nu, var möjligtvis kul i några minuter. Avknoppningarna har överglänst huvudbandet, med råge. Ett band vars bästa ögonblick är när en av medlemmarna visar hur han sover i en låda i Berlin...

Ulf Lundell
Den öppnaste, nä den vidöppnaste av alla dörrar att sparka in. Det behöver väl knappast förklaras, mannen som gav gubbsjuka ett ansikte. Som gav flåssången en frontfigur. Stolpskottet som drar runt skivförsäljningen i 12-13 Statoilmackar helt själv.

Som sagt, öppna dörrar. Som att skriva att toaletterna på Pustervik är fula.

Jerry Boman

UPPDATERAT 3.0: Glada stad!

0 kommentarer

Äh, nu snurrar jag till det ännu mer här men jag fick ett ebrev nyss:
JAKOB HELLMAN på Liseberg på fredag! Med Augustifamiljen.
Helt magiskt konstigt. Jag måste gå!
Trodde knapp han fanns längre.
Just det, 20.00 på Taubescenen. Lär ju bli en hundratusen pers där.



ÄNNU MER UPPDATERINGAR!

Två väldigt fina nyheter har nått mig under kvällen:

På fredag spelar Kapten Hurricane på Pustervik! Slippery People som vanligt och så då detta underbart fina band. Ni måste se dem live! Och lyssna på vad Christian har att säga. Det kommer bli en fin fin fredag. Har man tur recenserar bandet publiken som vanligt...

Och redan på onsdag är det delux grejjer på gång, då spelar ett av Göteborgs tjusigaste band sin instrumentala skogspop på... Ja, alltså nu fick jag ju reda på det men de annonserar inte ut spelningen så... Vill ni veta var släppfesten för Detektivbyrån är så får ni luska lite själva tycker jag, det är bandet värt!
Nya skivan kommer i alla fall samma dag, och tidigare på kvällen kan man se/höra dem på Bengans.

Tillsist:
Ingen har väl missat att Luxury går i symbios med Stars´n´bars på lördag va?

Tillsist2:
Nästa fredag åker du tex 11:an till Gamle stan, tar till vänster i på gatan, tar ut pengar på vägen och springer in på Underjorden. Härliga band och förmodligen fint folk i foajén! Bara Portrait Painters är värt resan!

UPPDATERAT:
Stans snyggaste klubb, GS2H, kommer tillbaka! Nu på Razzia! På lördag!
Höll också på att missa Malmös finaste band, The Crashlanders, kommer till Synthklubben på fredag. Har du inte hört den så skall du göra det NU!

UPPDATERAT 2.0:
Irene spelar på Henriksberg, The girls from Bonnie & Clyde spelar skivor på samma ställe på fredag... och på lördag är det ju såklart Love & Happiness på Kontiki. De har lovat stråkar å grejjer på scen. Ingen vet hur det skall få plats men ändå.

Sen har vi ju Orkidéerna (premiär!) på Mint på torsdag på Pustervik....

Alltså, hur skall man välja? Fredag är ju övertjock med fina saker, och lördagen också! Och onsdag... och torsdag...

Tillsist...verkligen:
Världens rörigaste inlägg. Punkt.

Jerry Boman

Hej skivbolag och tack för festen!

3 kommentarer



Vilken parad! Vilken marsch! En strålande uppvisning i god smak, Bonjour recordings är landets just nu bästa skivbolag. Om man skall hålla på och känna för skivbolag. Men jag gör det. I tider när skivbolag låter lika sexigt som gatsten så älskar jag BR. För det här lilla skivutgivarföretaget drivs av kärlek och passion till bra musik. André Vikingsson har en uppenbar/självklar känsla för musik tydligen, varje band han bjuder in till Bonjourfilten är ju bra. Jävligt bra till och med. Att det sedan ordnas fina fester är ju nästan bara för mycket. Tack finaste skivbolag!

Torsdag kväll har inte varit någon hit på Pustervik. Många har varit kallade men få har dykt upp om man säger så. Men när Erik Dahlbergsgatan har sommarpaus så blir Järntorget punkten. Här är vi och här är kalaset. Väldigt mycket trevliga människor gled runt mellan gula/laxrosa/blåa väggar. Och det var som sagt en dunderkväll som bjöds!



Eller, ja det började faktiskt inte så kul. Nu blir jag tvungen att hugga bort all text jag nyss har skrivit:

Kasban.

Ser ut som Mando Diao och låter som Bo Kaspers Orkester invävt i Dungen. Okej okej, i några få sekunder här och där lät det som Ingenting.
Jag stoppar nu.

Sedan brakar det på!



Mockingbird, wish me luck är till viss del väldigt hemliga. Här står då ett band som efter 20 sekunder får mig på fall. Storslagna melodier, klassiskt låtknåperi utan effekter. Stor intelligens. Tänker på David & the Citizens, fast med ännu mer kollektiv känsla. Det är nog det som gör det här så bra, MWML är en stor organism som fungerar samtidigt. Hela cellen är ett och har en gemensamt medvetande. Höger hand vet när vänster fot rör sig och så vidare. På detta kommer de finaste melodierna. De stora invecklade sakerna avskalade, för att sedan byggas på/upp igen. Legopop, där varje bit är viktig för helheten men där också varje bit är ett stycke design historia.


Jag gillar band som med sin närvaro uppmanar till uppbrott och upplopp. Som får en att slå någon på käften och börja kasta saker omkring sig. Portrait Painters, ni kan redan nu boka tid hos er favorittatuerade och kavla upp skjortarmen, är så överdrivet bra och det här kommer slagsmålet. Det är samma känsla om Bad Cash innan de blev trötta och la ner, Alex slirar runt utan mening eller mål och samtidigt sjunger han släpigt. Näven i luften och vi är störst. Det är inget som sägs från scen men det är underförstått. Jag älskar det! Fy fan vad bra det där var! Jag känner lyckan av att sett det här bandets första spelning, det kommer nu att följa tusen och åter tusen spelningar med Portrait Painetrs runt om i stan. Jag kommer gå på dem alla!

Betray and Sunshine är en överjävlig låt! Körpartiet, som publiken direkt nynnade med i, är psalmklass! Stort!

Nu sätter jag mig och väntar på att det skall komma upp posters på stan om att PP spelar på Underjorden, inträdet är 40 kronor, att ölen kostar 20 spänn och att Portrait Painters spelar sist. Det kommer bli höstens fest! Saker kommer gå sönder, hjärtan kommer brytas och alla får hål i sina huvuden.

Så där, Alexander Gustafsson, nu har jag skrivit om dig på "min jävla blogg". (jag tror ändå att du skrev det där med kärlek) Gör man så bra musik, ställer man till med sådan underbar oreda i mitt huvud, ja du hamnar man här. Förmodligen inte det mest creddiga men skit samma. Vänj dig!

PP var så bra att jag glömde ta bilder...



Debatten har varit stormade om Pats på Bliss var bra eller om det var pinsamt. Jag håller med första laget, det var bra. Riktigt bra. Inte blev det sämre den här gången!
Om jag säger det så här: Ni som avfärdar Pats som dåliga på scen är trötta/äldre/tråkiga och vill egentligen inte se musik live. Ni vill inte tvingas välja sida, ni vill egentligen sitta hemma och kolla på plasman. Alternativt gå ut på något "säkert kort".
Pats är det osäkraste som finns, en pistol fastsatt på en vindflöjel i storm. Hela havet stormar och hitta nålen i höstacken samtidigt. Men om man är öppen slumpen och gillar att "tappa ansiktet", då gillar man Pats live. Det är en föreställning i utlämnade som man få se, rakt in under huden på Patrik Jenssen. Inramat med poplåtar som får Anttila att hoppa högt. Pats är ren och skär frusteration, den nakna strävan efter något bättre. Det är saknaden och längtan mot horisonten. Pats är Ikaros, för nära den lockande solen och störtande i havet.

Det är romantik.

Släpp skivan NU!



Bonnie & Clyde
blir större och bättre hela tiden. Nu kom de kanske inte riktigt upp i samma klass som på Bliss, men men det är ändå väldigt bra. Allsången/skriken under Guess there´s no one lyfter bandet över takåsen, och den lilla meningen i Högstadiet, "like some Emoband" kommer förmodligen tryckas på en tröja precis i din närhet. B&C slipar knivarna, laddar om och snart smäller det rejält. Likt att sitta och titta på kvalificeringsloppen på OS, samma folk men alla väntar ändå på finalen och världsrekordet. B&C har ännu inte slagit sitt eget världsrekord, men snart kommer det. Var så säkra. Undertiden kan man njuta av den underbara känslan av ett band som har förbannat kul på scen!



Bye Bye Bicycle är den här gången verkligen ett band! Inte bara en person. Det är dans och disco i hela hallen och ställer väldigt många andra i hörnet. BBB är samban, är kalaset och är mörkret. Allt är inte bara roliga hattar, det finns en melankoli, ett mörker och ett horisontalt västkustregn. En ensam promenad hem från bästa festen, utblottad utan skor. Stan sticker hål på huden, du lämnar blodspår mellan kullerstenen. Men du är glad. För någon log åt dig. Någon såg dig och någon tackade för att du var där. Just då börjar det hagla...



Mitt i Stop, wait or go hoppar Anders Malm ner från scenen och går fram till sin fickvän. Han kysser henne så passionerat att vi nästan rodnar. Bandet låter sången rulla på, samma slinga om och om igen. Det är en över molnen upplevelse, så vackert och så ärligt. Musiken sätts i en viktigare kontext, livet är viktigt och det är därifrån som allt kommer.
Love & Happines uppfinner sig själva varje gång, den här gången blev de ett kärleksånglok. Omtyckta i monotonin. Anders har rösten, har närheten. Jag litar på honom, har säger som det är. Ordet storstadsromantik ligger nära.
När jag senare cyklar hem, hör jag L&Hs gitarrer rulla in från hamnen, ljudet studsar i fraktfartygens gigantiska magar. Det är svart och tomt. Och där inne fladdrar en ficklampa. Batterierna håller på att ta slut, glödtråden flämtar till. Allt är på upphällningen, snart är det över och mörkret omsluter dig.
Då är det viktigt med människor som visar vad det handlar om.
Som hoppar ner från scenen och kysser någon.

Om du missat videon som jag gjorde till L&H:






Eftersom jag tydligen bryr mig ändå så kommer här en liten lista på de trevligaste skivbolagen just nu:

Bonjour-recordings
(som sagt)
Luxury (behöver ingen förklaring)
Lovers United Records (för att de släpper Nina Natris skiva)
Fridlyst (släpper bra saker lite från sidan)

Tillsist:
Jag undrar vad BD/The Plan-Theo kommer spela för skivor på Indieanen i kväll? Skall någon med till Ritz och höra efter? Dyrt som fan, med det är snygg inredning.

Jerry Boman