Visar inlägg med etikett Sinicess. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sinicess. Visa alla inlägg

Att spela i stora hallen.

5 kommentarer



Till att börja med: Det är med stor fascination som jag besöker Bengans på tisdagar och lyssnar på band. Att ställa sig på en scen i en eftermiddags sömnig skivbutik kräver mer än att ställa sig på en scen klockan 23 on a payday. All respekt till de som fixar detta, speciellt igår då jag fick två band som ,trots att vi i publiken inte ger mycket tillbaka, ger allt! Stor fanfar!



Att gå ut med att man spelar punkrock brukar ringa varningsklockor i mitt huvud. Band som vill göra det brukar ofta försöka vara för tuffa för sitt eget bästa, jag är ju en mesig kille så då kan jag vända ryggen till, gråta en skvätt och gå hem och lyssna på Sibiria.
Ofta backar punken upp bristande rep/talang med ett jävla larm. Och försöker se tuffa ut.

Sinicess backar upp ödmjukhet med en rykande varm soppa på blues/punk och toksvängig rockabilly. Det är iallafall vad jag hör. Det stora är svänget, i ärlighetens namn brukar inte punkband vara kända för sväng men här ser du! Min fot rör sig helt själv! Sinicess verkar ha självförtroende som en hel buss med fulla huliganer på väg mot derby. Fullt fart framåt utan att glömma känslan. Bäst är helt klart låten "Bring It On". En enkel låt, men som live är så stor och snygg. Lite stygg också...

En helt egen avdelning skall sångerskan Marika ha. Viken röst! Det hoppar snabbt mellan högt och lågt, mörkt/ljust och långsamt/sakta. Vid ett tillfälle trodde jag att hon sjöng med backtack men så fel, hon sjöng med sig själv. Galet bra!

Bandet är långt mycket bättre än det du kan hitta på Myspace, det är som sagt mer sväng men också mer liv. Mer organiskt.
En liten liten parantes: På gitarr i Sinicess hittar man Philippe Sainz som jag avgudar i This Is Love. Han kan alltså lira på sex strängar lika fint som på fyra. Något för er som gör mindmaps över Göteborgs musikliv...

8 december spelar de på Showdown och då bör ni vara där. För om man lyckas väcka en skivbutik så bör ju Showdown rasa ihop i ett lyckligt punkdamm. Eller helt enkelt komma i ostoppbar självsvängning.



Någon hävde ur sig för ett tag sedan att gubbrocken är det största just nu. Jag hukade mig och försökte se ut som jag inte hört. För det kan ju aldrig vara så att personen menade att coverbandsgubbrocken är på ingång?
Men sen kan man ju tänka på lite andra sätt: Någon kanske tar gubbrocken till andra nivåer, gör om den till oigenkännlighet. Gör den bra och fin. Drar ifrån en massa dynga och lägger till diamanter.

Bye Bye Bicycle
är den nya gubbrocken. Nu skall ni inte tro att det hörs, eller känns. För BBB är allt som gubbrocken inte är! Så långt ifrån släpig bredbent rock man kan komma.
Hur kan jag då hävda att det är den nya gubbrocken?
Jo, för precis som med de där gammal rockiga gubbarna som återförenas så känner man igen sig. Även om man inte hört alla låtar känner man sig hemma. Det är en mysig känsla. Som att komma hem utan att ha varit där, likt ett härligt hotell som liknar ens hem.

Nu tänker någon att det där låter ju hemskt tråkigt, att bara vara hemma. (Jag gillar inte gubbrockiga återföreningsband) Men man känner igen sig, det betyder inte att det inte är en massa nya sköna saker, nya ljud och känslor. BBB har ett helt eget ljud, ett eget uttryck. De låter som många många band vill låta men inte har känslan eller talangen att låta som.

BBB är så att säga färdiga redan nu, de behöver ingen startstäcka för att lyfta härifrån. Likt en helikopter rakt upp i skyn! Dansant sambapop (jag säger det igen, man behöver inte låta som Håkan för att man gör sambapop). André Vikingsson gör mycket men absolut inte allt, även om hans viftande med armarna känns mer relevant än när TTA gjorde samma manöver.

Tyvärr kommer BBB inte till sin rätt i skivbutiken som ni kanske hajjar. (Det var långt mycket bättre på Sticky häromsistens) Det här är ett band som behöver en klubb. Det är på inget sätt dåligt men den där gnistan flammar aldrig upp den här kvällen. Ingen kritik, jag vet inte hur någon skulle lyckas i det där dinosaurielokalerna som kallas skivbutik.

Tillsist:
Nu är det bara DAGAR kvar till höstens spelning, hösten bästa kväll och kanske årets händelse. Hemliga Palpitation gör sin första spelning ever på Join our club på lördag. Missar du det finns du inte! Jag är ärlig! Du kommer inte kunna gå runt i Göteborg och hävda att du sett något. Eller att du såg nått under 2007.

Jag kräver att Johan Lindqvist (GP), Kai Martin (GT), Christoffer Byström (GT), Mindy Lara (GP), Carl Reinholdtzon Belfrage (Nöjesguiden), Joel Sjöö (City, BT), Partik Forshage (Nöjesguden), hela Djungeltrummans redaktion, hela GPs musikintresserade nöjesredaktion, alla på GTs dito, varenda kotte som någonsin fått lön från Nöjesguiden, varenda kille som jobbat med Rip It up festivalen, alla i Cosy Den-crew, alla i gänget runt Almedal, alla på skivbolaget Luxury, skribenter på Sonic som råkar vara i Göteborg, alla klubbarrangörer från Herrström till Anders, Fredrik, Agaton Sax och Woody-Kim.
Att alla som någonsin hjälp till med att sätta upp flyers för Emmabodafestivalen, alla på Uppåt Framåt, alla på Styrbord Barbord, alla som rökt inomhus på Hemliga Klubben under Kortedalatorg och alla som brukar hänga på Lyckholms. Alla som skriver i Djungeltrummansgästbok, att alla Rockfotosfotografer i Göteborg och framför allt så måste alla som bokar band till Way Out West komma. Sen vill jag att alla Kolonistas kommer.

Jag vill verkligen att alla ni kommer, för missar ni det här finns ni inte...

Lyssna på Norway Disappear, eller på Too soon to give up, eller This is it eller varför inte på I´m happy now. Det var ärligt längesedan jag hörde så helgjutna låtar! Varenda en!
Jag skrev om det för ett tag sedan, att man skulle spara sina superlativ. Men det spelar ju ingen roll just nu. Palpitation är större än så. Det är alla superlativs moder, alla hyllningssånger genmanipulerade och gigantiskt överdimensionerade mutationer till hejjarop!

Ses där! Punkt!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg