Visar inlägg med etikett Backslick. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Backslick. Visa alla inlägg

Festival fast hemma

1 kommentarer



Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig
är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman

Ni ljuger på skiva.

0 kommentarer



Till att börja med: jag kan gå till en klubb/ställe även om jag inte gillar det. Anledningen är enkel: Ett bra band skall spela.
Man kan ju inte bojkotta hak på det sättet. Skulle vara löjligt och man skalle missa en massa bra musik.
Så även om jag inte delar Klubb Codys djs musiksmak så kommer jag att komma dit igen eftersom de bokar in bra band. Enkelt.
Att de sedan "råkade" visa porrfilm på tvapparaterna i lokalen har jag däremot ingen förståelse för. Dumt! Men hade nog mer med de som äger stället än med klubben att göra...



Så var det det här med inspelat och live. Gå in på Fare you well Myspace-sida och lyssna.
Det är ju duktigt och präktigt så det förslår.
Sen kommer det till punkten när samma band står på golvet i Röda Rummet.
Sångare Sebastian spärrar upp ögonen. Tar satts... och vräker ut sig över rummet! Han rycker, sliter i varje ton. Skriker. Resten av bandet drar och sliter i mig, det är avigt ibland. Börjar tänka på tidiga spelningar med Brainpool, fast det här är mer rock än pop. Det är något i Sebastians röst tror jag.
Smocka! Jag var inte beredd. Riktigt riktigt bra!



Varför gör ni så här? Vad gjorde ni i studion?
Live är Fare you well magiska, kan inte riktigt bestämma mig men bra är det.
På "skiva" är det helt tomt. Inte något alls.
Varför lurar ni er själva?
Nästa gång: Kör på live i studion.



Band två gör ungefär samma grej, intetsägande på skiva. Lite fega.
Också då live: Ett JÄVLA sväng!
Det här är helt sant hela stans hemlighet, Backslick är helt fantastiska!
Det är England javisst, det är obvious NME-hype gitarrerna. Men här blandar man upp det med Göteborg.

Min historia med Backslick började i kön till Creppsmannen på Linnégatan. En energisk ung man kom fram med en skiva till mig och den söta.
Jag gick hem och lyssnade, blev inte helt överförtjust.
Sen hände inget. Hittade inte några spelningar med bandet. Tänkte att de lagt av.
Så såg jag att de skulle spela på Henriksberg...men det blev inställt.

Det kunde slutat där och jag hade kunnat missa ett av förvårens bästa band!

Det går inte att stå still till Backslick! Folk börjar dansa. Hade det inte varit så litet ställe skulle det kunna bli upplopp! Huliganvibbarna sitter där de skall, mer skitiga gator i städer där kolgruvan dominerar. Springer runt och slår på bilar, kastar soptunnor.
Fest i kvarteret med öl i konservburkar. Tegelväggarna returnerar ljudet av frihet. Att bryta sig loss från arbetet och ge sig hän med polarna.

Man känner sig snygg när man lyssnar på Backslick, man är lite coolare än innan.
Typ odödlig.
Det är den bästa av känslor.

Så, bästa arrangörer av Klubb Cody, jag kommer komma tillbaka. Även om jag inte gillar musiken ni spelar. Men jag gillar er för ni bokar in tokbra band! Tack!

Tillsist:
I dag SAMA. Det kommer bli en supersnygg sminkning på popkillen! Bildbevis kommer förmodligen här...

Imorgon spelar jag skivor på Join Our Club. Jag väljer låtar i detta nu... Någon som har några önskemål?

Jerry Boman