Visar inlägg med etikett Anna Järvinen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anna Järvinen. Visa alla inlägg

Skivtankar: Anna Järvinen & Anton Kristiansson

1 kommentarer


Det enda som förenar Anton Kristiansson och Anna Järvinen förutom att de båda fick stå långt upp på klasslistan är att de släpper skiva samtidigt. Anton ett debutalbum och Anna en tredje skiva i en oväntad trilogi.
Jag har lyssnat, jag har lyssnat mycket, det senaste veckorna och jag har hittat två artister som går egen väg, som inte viker av från sin tanke och som båda har förmågan att totalt paralysera mig. Som vanligt i Jerrys värld kommer det tillbaka till orden, Anna och Anton trixar med mina tankar genom att bombardera mig med välskrivna texter.

Knäsvag och knäsvag

0 kommentarer



Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman

Järvinen: Jag måste bli en bättre envåldshärskare

0 kommentarer

I helgen var jag i Huskvarna och gled runt på Popadelica. Bland annat träffade jag Anna Järvinen:



Jag kan bara säga och rekomendera att du klickar på HD symbolen eller ännu hellre dubbelklickar på filmrutan här så du kommer till min kanal på Youtube och klickar sedan där på HD. Har du en äldre dator så låt klippet ladda klart fört innan du trycker på Play.

Fler intervjuver och grejer från Popadelica kommer.

Jerry Boman

Sömniga söndagar saknas inte.

1 kommentarer



Det brukar vara vilodagen. Uppstoppad tid flyter knappt redbart fram genom solens gång. Söndagar. Ett täcke är ens bästa vän, något att somna om till på tv. En film man redan sett. Söndagar. En tappad dag, ett fall för prövning, skall den finnas. Är den till nytta. Söndagar.

Eller.

Dapony Bros ger sig aldrig, likt en superboxare reser de sig på nio och hittar på nya saker. Utvecklar låtarna de redan har eller spelar in en ny video. Det sistnämnda hände i söndags i ett garage mitt i stan. Vi var runt 20-30 pers som skulle spela "vi har vuxit upp"-folk och en sak hade vi tydligen gemensamt. Alla vet att folk som har vuxit upp har backslick:


Jurusåatt...


Videoinspelning är kul men mycket tråkig väntan.


Regissören visar en hund hur man äter tårta på rätt sätt.


Som sagt, det handlar om att växa upp eller att inte göra det. Välj själv.

Jag hojtar till när videon är klar, och jag hoppas att de inte klipper bort mig. Så att mina förfrusna tår var värda något i alla fall...



Direkt från videoinspelingen, efter att jag kammat ur tre kilo spray ur håret, åkte vi till Svenska Grammofonstudion för P3s livesessions. Anna Järvinen blev chockad, ingen hade sagt att det skulle vara publik... Men det löste sig, vi var trots allt inte så många och det blev väldigt fin stämning inne i studion. Anna körde mycket nya låtar, och de är luftigare än de gamla. Skivan släpps i dag faktiskt och ja, den är minst lika bra som den förra. Samtidigt har den likheten att man inte riktigt fattar storheten förrän man ser det hela live. Järvinen har en makalös närvaro, går upp det allt helt.

De nya låtarna är mer pop. Men melodier, mer visslingsbara melodier. Man skulle kunna säga att det är mer grönt. Förra skivan var typ orange, gränsen till brunt. Den nya är verkligen grön, frisk och fuktig. Minimalistiskt möblerade rum i vårsol, strilande ljus genom fönstret. Bäst är "Låt det dö". Uppåt fast väldigt neråt. Smart. Stylat utan att vara uttänkt på det där jobbiga viset.



Den här lite ovanliga situationen av spelning är väldigt rolig, det är som att sitta med när bandet repar. De börjar om några gånger, de skrattar och verkar ha det skoj. Allvar och trams på samma gång. Det gör att låtarna faktiskt låter väldigt mycket bättre än på skivan. "Boulevarden" spritter, hoppar över oss, är konfetti, inte alls så jazzig som jag hört den. Som sagt, allt är mer pop just nu.

Det är en nervös spelning, allt skall ju sättas på band, och så var det ju det här med publiken. Men det går bra, väldigt bra. På slutet bjuder bandet på ett extranummer, Beatles "Ticket to Ride", i en långsam svepande version. Mycket mycket vackert. Och precis som Järvinen påpekar, man bör lyssna mer på The Carpenters version.



Ibland tror jag knappt Järvinen är medveten om att vi är där, hon är inne i musiken. Att hon då kommer fram efteråt är ännu finare, hon säger: - Jag var så nervös, men du satt där långt bak och jag såg att du log och det gjorde mig lugn. Tack för att du log".

Ja, Anna, jag log. För du är väldigt väldigt bra. Då ler jag.

Efter avslutad konsert åkte vi till Gamlestan och åt veganpizza. Så kan man också tillbringa en söndag.

Tillsist:
Ni missar väl inte allt bra som händer på The tram sessions?

Jerry Boman

Allt försvann.

0 kommentarer



Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.

Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.

Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.

Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.

Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...



Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...

Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...

Tillsist:
Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande.
För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...

Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.

Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på

snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem

på morgnarna hur du låg sönderslagen

du sa att du älskade livet

men jag vet att du drömde om himmelen

den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut

och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut


men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut

så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig


Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!

du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord

-Håll käft och lämna mig!

ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha

men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag

att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter

så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig




Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.

Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...

det finns för många sätt att dö och leva på

Vackert.

Tillsist2:

Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Hela listan, Pinto igen och ett förbud.

6 kommentarer



I torsdags hade Allears klubb på Sticky...det gick väl sådär. Men men det var kul och de flesta verkade ha trevligt!

Jag börjar med det viktigaste, listan över vilka skivor jag spelade (meningen var att jag skulle länka till alla med det funkade inte...):

Låsas katten - Den här stan är inte stor nog för oss båda
Spring Johnny - Riksväg 45 Blues
Shiloh - Why do years go by?
My Russian Father And A Dog Called Laika - Indiekids
Cobra Carlie - Skrik om du brinner
Fine Arts Showcase - Dance With Yr Shadow
Popmusick - Senssles Sound
Shoot Charlie - Junior/Senior
Moa - In the spring
Hospitalle - Hear them sing
Johan H - Nygubbe4
Hatis Romance - Indieland
Litte Big Aventure - Son Of St Jacobs
Children Come On - Traces and Tracks
Samtidigt Som - Jag tror aldrig någon kan känna så här för dig
Vargpakten - Jantelagen
SV:RT - Skulle inte tro det
Tikkle Me - Beat This Man
Palpitation - Norway Disapear
Fontainebleau - Svenska fåglar
Ultrasport - False Start City
Fibi Frap - Chatrine
Tiptoe arond the elecric chair - Spencer
The Sweptaways - Kalla Mig
Small Feral Token - Love Endless
Glasvegas - Daddys Gone
The Essex Green - The great late cassiopia
Hundarna - Man med pistol
Kusowsky - Dansa
Saint Etienne - He´s on the phone
64 Revolt - C.A.P.I.P
Cat Burgular - I Hate Morrissy
Isaac Nyberg - Förortsbarn
Lola - En av dom där dagarna
Hemstad - Partik Sjöberg
Hej Anita! - The answer is 42
The Animal Five - We gona die at the same time me and you
Famlijen - Det snurrar i min skalle
JohnE 5 - Comment ca va Marc Hamilton?

Spring iväg, invadera närmaste dator som har Google och sök upp alla de här banden. De är bra allihopa!

Sen spelade Tones of Home...och sen spelade Ema-Emil massa bra musik, bland annat Black Kids underbara "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You". Den låten var bäst på hela kvällen! Eller så var det nya fyndet John´s Candy, som Emils kollega Carolina spelade...

Efter sista bandet så spelade jag också lite blandade plattor...jag avslutade med Broder Daniels liveversion av Shoreline och drömde mig tillbaka till vintern 2001, när jag själv dansade till just den låten, på just Sticky. Kanske drömde jag om att också en gång få stå i det där DJ båset... Nu dansade ingen men jag och Emil satt med ett fånigt leende på läpparna. Vi enades om att det där är en väldigt bra låt att sluta med. Tyvärr fick vi inte höra de sista 15 sekunderna, en kvinna kom och sa till på skarpen att nu fick vi lägga av för nu stängde dom. Klockan var 01.01...

Så några små ord om banden som spelade, först Tones Of Home.
Inte min påse alls. Funkade inte live, för långt och faktiskt för tråkigt. Jag säger inte mer än så...
Band två däremot, Swedish For Beginners, var ännu bättre än jag väntat mig!
En stor del i det är Johan Signerts totala förvandling, från skön snubbe till...ja, ta mig tusan, han är den perfekta hybriden av Håkan Hellström och David Bowie! Han får igång de fåtalet i publiken med lika delar naiv charm som med de stora scenernas sexighet. Vid slutet av konserten finns det ingen i lokalen som inte fallit pang bom för bandet.
Resten av bandet skiner av spelglädje, de fungerar som en enhet. Låtarna är på sina ställen helt briljanta, lyssna på Happy Factory eller This city is not for me!
Det mest spännande är ändå hur varje liten del i SFB spelar roll, även om de är många på scen är alla lika viktiga.

Tillsist:
Ibland blir allt så bra: Tellus About The Moon har flyttat sin spelning till i morgon lördag. Detta innebär att jag kan gå på både Anna Järvinen ikväll och på TATM på lördag. Underbart!

Tillsist2:
På tal om Anna förresten: Pinto blir förband! Läs vad jag skrev om Pinto här... Det kommer bli en helt underbar kväll vänner! Anna och Pinto på samma natt!
Uppdaterat: Pinto a.k.a Andreas Magnusson lovde nyss att han kommer spela "Green leaves falling down"... Jag skrev så här när jag hörde den senast:

Mot slutet kommer Green leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.

Ja, ni fattar. Det är en väldigt fin låt.

Tillsist3:
Jag tycker barn skall förbjudas på restauranger. Jag tycker morföräldrar som pratar högljutt bebisspråk med kypare (bara för att det är ett barn vid bordet) bör förbjudas. Det är när man för tjugotolfte gången tvingas höra en ungjävel skrika "Hej Anders (fingerat namn)" följt av ett högfrekvens skratt och bara inse att ungens föräldrar inte tänker göra ett skit åt deras skrikande avkomma, då får det vara nog. Föräldrarna äter lugnt vidare och snackar förmodligen om att det är så bra med vinterdäck och/eller senaste platttv köpet. Ni är inte hemma i ert kök nu! Jag gå för fan inte runt i bara kallingarna och spelar Broder Daniel på högvolym när jag är ute på lokal!
Jag tycker barnvagnar skall förbjudas på spårvagnar och bussar i rusningstrafik. Nä, det är inte så att vanliga människor skall gå ut ut spårvagen bara för att ni skall få plats med er rymdraket stora barnvagn, som för övrigt har en vass kant där fram som skär in härligt i de övriga resenärernas hälsenor.

Jag äcklas vid tanken på att de här vuxna människorna tillåts yngla av sig. De har ju en form av social defekt som yttrar sig med den totala instängdheten i en bubbla, en uppfattning om att barnfödande är den totala toppen på hierarkin. Kom igen, visa världen lite respekt. Bara för att ni har bevis på att ni fått ligga så betyder det inte att ni äger världen!
Nä, fram för körkort på födande av barn! Undertiden portar vi alla barn på restauranger och alla barnvagnar på spårvagnarna...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

(Uppdaterat) Hang the DJ.

6 kommentarer



Det här blir en liten och koncis text:

1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik.
Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!

2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...).
Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!

Tillsist:
På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...

Tillsist2:
Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.

UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg