Visar inlägg med etikett Kellys. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kellys. Visa alla inlägg

En hemlis och intervju med Detektivbyrån.

0 kommentarer



Det fanns en tid när jag kunde sätta mig i en biloch köra de dryga 20 milen mellan Växjö och Malmö, genom skogar och över fält, bara för att se The Ark. Körde hem igen samma kväll genom kolsvarta, tysta skogar.
Det kan ha varit år 2000 och de småländska pojkarna var störst i världen.
Sanningen är den att de fortfarande har någon form av lyskraft, men ljuset bländar inte längre. När de var i Göteborg nyss så orkade jag inte ens cykla ner till Trägårn för att se dem...

Trots det här tappet önskar jag hela gänget lycka till i morgon. Jag håller faktiskt en liten extra tumme för killarna, om inte annat för att Ola var så snäll den där gången jag skulle intervjua honom och kom kånkande på all tvutrustning själv. Gentleman som killen är så erbjuder han sig att bära alla sakerna med orden: "-Du jobbar för att min karriär skall bli bra, utan att jag betalar dig. Då är det inte mer än rätt att jag hjälper till".

Resten av Göteborg står inte still på grund av den där tävlingen. Det händer en del spännande här med:
Idag spelar Detektivbyrån på Pustervik. Tre killar som utvandrat från Värmland till Göteborg. Deras Ep Hemvägen har snurrat länge och mycket hemma hos mig. Det är de bästa ljuden när som helst på dygnet.

Jag ringde upp Anders Flanders när han åkte bil mellan Malmö och Göteborg tidigare idag. Bandet spelade i Malmö igår, som föråkare till Shout Out Louds.
Vi snackade om skogen, om skogens betydelse och om den bästa skogen.
Skogen är ständigt närvarande i Detektivbyråns låtar.



Läs här vad jag tyckte när Detektivbyrån spelade på Kellys.

Tillsist:
På lördag ställer lilla skivbolaget Fridlyst till med fest. Med och arrangerar är också AgentSimple-Stefan. En bunt bra band, och billiga drycker. Läs mer här.
Utan att säga för mycket kan jag meddela att det hemliga bandet är något att springa benen av sig för. Att just de spelar i en så liten lokal kan bli hur bra som helst. Hemligt är bra, hemligt är bra...

Och på söndag är det dax för The Circus igen. Wonderlandrecords president Sebastian fixar bra band som spelar akustiskt och alla pengarna går till tidningen Faktum, och till de hemlösa.
Jord är platsen och du är där i tid.

Jerry Boman

Klassens svarta clown.

3 kommentarer



Om ett band blir snördominerade i en genre kan man lätt få för sig att alla inom samma genre låter likadant. Att det där stora bandet får monopol på smak. Alla andra försöker härma utan att det märks. Ofta blir det platt fall ändå och det stora bandet blir ännu större.
Tur då att någon går sin egen väg och försöker skapa nytt.

Det börjar helt magiskt charmigt med att Tim och Gustav ställer fram sin dricka bredvid syntharna och går i väg...direkt in på Kellystoa utan att passera gå. Kanske var det bara ett utslag av nervositet men jag började fnissa. Jäkligt skönt att se att folk faktiskt kan vara lite nervösa nuförtiden, även om de skall vara roliga spexiga.

Hej Anita! spelar alltså i klassen kulsynth och är hela skolans charmputte. Ni kan ju tänka er vem som är störst i den klassen, det börjar på S och slutar på MK.
Hur kommer det då sig att det här inte låter precis som alla andra band i genren läs 047?

Till att börja med verkar Tim och Gustav ha en större musikalisk talang. De har inte bara hittat en massa tokroliga ljudmaskier som de lirar på, de hänger hellre upp musiken på melodier. Och ljuden som de gör verkar vara genomtänkta, det låter större och...snyggare.

Och fan tro´t: Mitt i all bitpop uppstuds hittar man lite svärta. Det är inga ständigt vevande armar utan jag hör eftertanke.

Det är där det blir så mycket bättre, det finns ett djup i det här. Kanske vet snubbarna inte om det själva men sättet de framför sin musik på ger mig mer än SMK och 047. Inte för att de andra är dåliga så men Hej Anita! har mer. Något djupare mitt i tokerierna.

Tillsist1:
Appråpå förra inlägget. Det efterfrågades var det var som någon skrev hårda saker om mig. Här var det. Bläddra ner en bit.

Tillsist2:
Tordag: Klubb Cody. Jag kanske var för snabb att döma...
Fredag: SAMA. (haha de har ändå adressen sama.MU!)
Lördag: Jag lirar skivor på Join our Club. Det blir låtar att hoppa och hångla till, dock ej samtidigt...
Hela veckan: Läs min krönika i tidningen Zero...och kolla in min lista i torsdagens GP.

Jerry Boman

Jag hör hur det låter men hör inget alls.

2 kommentarer



Det här kan vara den mest ärliga mening jag skrivit:

Daniel Buller gör ointressant musik.

Det är vackert, stämningsfullt och sitter som en spindel på väggen. Samtidigt är det helt omöjligt att lyssna på. Som att försöka läsa en tidning genom en regnig ruta, det klumpar ihop sig och man får inget veta.
Vem är du Daniel Buller? Vad har du känt? Vad har hänt i ditt liv? Berätta för oss på Kellys den här kvällen!
Ge mig något att haka upp allt kring, en liten krok genom skinnet! Något som drar ut blodet ur venerna.

Nu har jag ingen aning.



Förlåt Daniel, jag började prata redan efter några låtar. Liksom många andra. Det blev liksom pinsamt tyst mitt i all musik. Vacumtyst på känslor.
Lyssnade vidare i pauserna men fortfarande inget.
Finns inget mer att säga om det hela.

Kanske är jag skadad.

Tillsist:
Jag tror jag har missat dem tre gånger nu. Så mycket otur kan man inte ha!
Hundarna i morgon... det vilar en förbannelse mellan mig och deras framträdande.
Jag har varit sjuk, upptagen och...ja, jag vet inte vad. Men jag har inte slutat lyssna.
Nu vågar jag inte hoppas mer. Men jag drömmer om att få se dem en gång.
Det ser lovande ut inför i morgon.

Jerry Boman

90 minuters regeln.

0 kommentarer



Jag trodde verkligen att jag hade koll på de där oskrivna reglerna. Den där överenskommelsen mellan publik och arrangör som står skrivet i det blå.
Det handlar om när ett band egentligen börjar spela.

Ni har säkert gjort tabben många gånger själv, gått till ett ställe på utsatt tid bara för att finna att man är helt ensam med en massa öl. Väntan kan bli lång. De oskrivna reglerna säger att ett band aldrig börjar när det är utsatt.
Alltså försöker man genom att vara ute en herrans massa hitta den optimala tidpunkten när man skall gå till stället, inte för tidigt inte för sent.

Jag hade fått för mig, genom träning och tusentals "vänta i baren" timmar, att ett band aldrig startar tidigare än 90 minuter efter utsatt tid. Det har min helt ovetenskapliga undersökning bland scenerna i Göteborg lärt mig. Det har funkat väldigt bra, kommer man 90 minuter efter utsatt tid så blir allt perfekt.

Det här gällde tills igår.

Jag tänkte besöka Koloni och lyssna på Saralunden. Enligt utsago så skulle hon börja 20.00. Detta enligt hennes Myspace sida.
Enligt Koloni så skulle det hela börja 19.30 men Saralunden var att betrakta som ett "efterband" dvs det skulle vara saker innan henne.
Jag gjorde en liten överslagsräkning och kom fram till 21.30. Halv tio skulle jag vara på plats om allt stämde.

Ni smarta där ute har ju redan räknat ut vad som hände, när jag kom fram hade Saralunden redan kört igång... och då blev jag inte så sugen på att betala 100 pix för en halv konsert.

Jag föreslår följande: Vi inför samma system som i London. Där börjar bandet spela på den tiden det är utsatt. Inget larv med väntetider (som jag fattar finns där för att lura folk att dricka mer öl under tiden de väntar) Man kan tex skriva att det öppnar 20.00 och bandet spelar 21.30. Sen håller man det!

Jag tror att de flesta har tröttnat på att bli utnyttjade i sin väntan, vi går inte på det där med att komma tidigare för att dricka massa öl innan konserten.
Summasummarum så gjorde Koloni rätt. Det var jag som gjorde fel i och med att jag är skadad av alla andra klubbarstidslarv.

Men en kväll på Kellys är inte fel det heller...även om det var lite väl många som spillde ut öl på mig...

Tillsist:
I kväll spelar jag skivor och kollar på The Louis Cyphre band. Festen har temat Röd och det är i ett ordenshus....så förmodligen kommer jag dricka blod.

I morgon går jag till Jord. Wonderland fixar band och samlar in pengar till de hemslösa. OCH de skriver ut när banden börjar! 20.00 öppnar det och första bandet 21.00. Tack!

Några tips och ny singel.

0 kommentarer



Ibland är det lätt.
På Kellys den här tisdagen står Solacement och lirar country.
Rakt upp och ner.
Men jag tänkte ge lite korta tips till dem, det är förmodligen att ta sig vatten över huvudet men jag gör det ändå:

Skippa trummisen. Ersätt med en trummaskin. Lätt och billigt.
Låt killen på "slideelgitarr" spela enbart piano. Lyft fram honom, han har skön stil.
Låt allt annat vara.
Hepp, så skulle ni ha ett helt fantastiskt popcountry band.

Melodierna finns där och egensinigheten. Tvärflöjt och mimspel. En vilsen violin med piano. En basist som kan vara det coolaste som rört fyra strängar.

Men som sagt, skippa det där amerikanska. Det luktar öken och gammal öl.
Jag erkänner, jag var inte där hela tiden. Annat lockade, men jag hörde ändå det som behövdes.
Snälla Kellys, inga mer countryband. Snälla?



Det som lockade var TLBN:s lilla släppkalas på Skål. Förmodligen kommer inte de tre fjärdedelar av bandet som var på plats att anse att det var just ett släppkalas men faktum är att det såg lättade ut. Avslappnade killar efter att deras singel kom ut precis idag.
Och koncentrationen av musikjournalister var skyhög....Vad mer kan ett band begära?

Tillsist:
På fredag är det premiär på Röda Rummet. Stans äckligaste toaletter, fyllgubbar och tanter i leoparddräkt.
Men är det popklubb så det. I det här fallet stavar jag emo just p-o-p.
Hur ni skall klä er läser ni här.

Jerry Boman