Visar inlägg med etikett Days. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Days. Visa alla inlägg

Lagom svettig i tröja

0 kommentarer



Vad är det som gör Days så bra? Egentligen?
Jag menar inte att de är dåliga, missförstå mig inte, utan vad är det som gör att man gillar dem?
Det är ju på inget sätt så att de uppfunnit något nytt, de låter ju faktiskt som en bunt dåtida och nutida band. Men sen är det den där lilla detaljen att de faktiskt tar i. Inte så att de klämmer i för kung och fosterland, utan mer ett förhållningssätt. Det är liksom på allvar för de där killarna. På riktigt. De låter så där för att de kan. Inte för att härma någon utan för att de kan.

Det är jävligt bra musik helt enkelt. Släpig pop på engelska, lagom tillbakalutad och blasé. Inga stora rörelser och heller inte stillasittade. Perfekt balans mellan bakåt och framåt. En fin harmoni av allt. Fint. Musik man kan dansa till utan att bli svettig i sin pullover helt enkelt.

Väldigt roligt att On our Honeymoon lyckas samla hela stans popfolk på samma plats, det var smockat i lördags. Väldigt skoj!
Dock har Stars´n´bars fortfarande norra Europas märkligaste personer som jobbar i baren. Förvirring istället för Servering.
Kvällens roligaste var tjejen som beställde "två glas vin i samma ölglas", dvs typ ett stort ölglas med rött fint vin. Hon fick i och för sig precis vad hon beställde, det var ju mer än många andra...

Men nu var det ju andra saker som hände den här lördagen:



Jajjemän! Irene-Tobbe, mitt i Bingolotto!
(Tobbe till höger, Lasse Lindh till vänster)
Väldigt märkligt, och väldigt kul!!

Tillsist:
Är det bra att Nattvandrarna i sina gula jackor är fulla på stan?

Jerry Boman

Världens viktigaste händelse

2 kommentarer



Det finns de som säger att man inte får göra vissa saker om man skall behålla sin ”indiecredd”. Jag har egentligen ingen koll på det där, men det finns de som säger att det är larv att lyssna på Blümchen, att det inte är tillåtet att mixa Mapei med Welle:Erdball eller att det är lika med döden att förakta vinyl.

Den stora frågan är ändå: Va fan är ”indiecredd”? Hur får man det? Kan man köpa det på Ebay? Vem sitter i juryn och bestämmer vem eller vilka som har ”indiecredd”?
Det hela känns väldigt förlegat, men eftersom det fortfarande dyker upp här och var så antar jag att det är viktigt för många. Lite för många kan jag tycka.

Hur det än ligger till med det så blossade ”Den stora diskusitionen” upp får något år sedan när självaste Morrissey spelade i Bingolotto. Alltså, herre min skapare, Steven Patrick Morrissey i landets tant/gubb-igaste spelprogram! Han hade sålt sig, att han var körd och folk skulle på stående fot sälja alla sina skivor. ”Indiecredd” lika med noll på en sekund.

När nu en av stans största förespråkare av ”indiecredd” som begrepp på lördag ställer sig på scen i just Bingolotto, är det då den sista utposten av begreppet vi ser? Kommer Tobias Isaksson (sångare i Irene) att för evigt tappa all sin egen utnämnda ”indiecredd” ? Kommer han tappa all ”indiecredd” som andra ”indiecreddiga” personer gett honom?

De som kommer hända på lördags kvällen är följande:

Lasse Lindh (”indiecredd” förr: 10 och ”indiecredd” nu:2) skall köra sin Melodifestivallåt ” Du behöver aldrig mera vara rädd” och på gitarr kommer ni då att se just nämde Tobias Isaksson…

Jag skiter i vilket, jag är tokglad för Tobbes skull!! (han själv låter galet-upp-över-öronen-glad) Men det roliga är att det är just Tobias Isaksson som kommer stå där. Det är nästan samma känsla som när Morrissey vevade på med micsladden framför Bingoberra och alla tanterna i studion. Nästan en överjordisk händelse. Världens viktigaste händelse men samtidigt helt oviktig.

För jag bryr mig verkligen inte om det där begreppet och det tycker jag inte du skall göra heller. Jag tycker vi bestämmer, du och jag, att vi härmed lägger ner det, vi skiter i allt vad ”rätt” smak heter och låter folk vara som de är. Låter folk spela var fan de vill. Och låter mig spela Mapei när jag vill…

Jag vet i alla fall att jag kommer förfesta med att kolla på Bingolotto på lördag, och jag kommer förmodligen skrika som en fjortistjej när Tobbe är där med gitarren och svänger på höften. Gör samma ni andra, och så ses vi på On our honeymoon efteråt och diskuterar viktigare saker än ”indie” eller inte ”indie”. Vi kan till exempel prata om hur jävla bra Days är!

Tillsist:
Ni vet jag har snackat om en kille som heter Jesper... Nu finns det en Myspacesida! Gå in där och älska!

Tillsist2:
Jag lägger ju upp en hel del videoklipp här, och nu har Youtube fixat till så man kan se dem i bättre kvalite. Det du behöver göra är att klicka på själva klippet så du kommer in på min Youtubesida. Där klickar du på texten "watch in high quality" (du hittar det till höger under själva klippet).



Se där! Lite roligare blev det iallafall!

Jerry Boman

Strukturtapeter.

0 kommentarer



Stars´n´bars har en unik förmåga att dra till sig mystiska människor. Obehagliga människor. Även om nu 98 % av alla som var på On our Honeymoon i lördags var trevliga och snälla på alla sätt så lyckades stället suga upp några rötägg från rännstenen utanför. Ett gäng på fyra fem snubbar i illasittande kläder och med kassa frisyrer som gjorde livet surt för många. De förpestade tillvaron, förnedrade folk och hade fördomar som inte är värdiga människosläktet. Till på köpet så verkade de tro att de var coola...(bara för att förtydliga, det är alltså inte de där killarna som figuerar på några av bilderna som var kassa)

Jag gillar att On Our Honeymoon är så konsekventa, allt från skivorna som spelas till hur banden låter följer samma standard. Man vet vad man får, det är kvalitet. Sen kanske man kan tycka att det till vissa delar blir lite enahanda, men värre saker kan man ju råka ut för. Det finns ju trots allt värre saker än en överdos av engelskt popåttio/nittiotal om man säger så.

Den här lördagen började The Olive Shoots, som då låter lite lagom mesigt och utslätat. Egentligen står jag mer och tänker på att de faktiskt har vissa likheter med strukturtapeten som sitter längst bak på scenen. Om man gillar strukturtapeter gillar man TOS, om just strukturtapet är en synonym för engelskt åttio/nittiotal. Nu kan man ju måla en sån där tapet, och då blir det ju genast roligare. Men TOS har inte målat dit något. Det är lite uppdaterat, som att sätta tapeten på tvären typ. Men annars inte så intressant. De sjunger rätt men mer teknik än känsla faktiskt.
Men som sagt gillar man de där tapeterna så...



Band två har då landat mer i nuet. Friday Brigade tar avstamp i Frankrike, på en dekandet utefik. Tänk er scenen med Pet Shop Boys avskalat i Paris, låten "Love and Nostalgia" är låten som Neil och Chris förmodligen drömmer om, när de seglar i väg och vill vara lite mindre. När de vill glida runt på gatorna och vara mer vanliga.

Allt som FB gör låter slickt och tjusigt, övernaturligt bra och jag vill rekommendera skivan... men vad hände sen? Live blev det platt fall. Rörigt och en enda gröt av ljud. Borta var det finlemade och av tyll genomskinliga. Kvar fanns bara två personer på scen som inte alls nådde ut, som glömt sin själ hemma.

Jag blev så besviken vänner. Hade sett fram mot den här spelningen länge, tänkt att det skulle bli så bra... Som att se ett vykort på Eiffeltornet och drömma sig bort. Bara för att upptäcka, när man väl kommer i väg till den franska huvudstaden, att tornet är tre meter högt och gjort av gamla cykeldelar.

Men jag skall inte vara dum nu, Friday Brigade är ett av årets band i Sverige, inte en tvekan. Men den här kvällen vill det sig inte. Det var för grovhugget.



Hemliga spelningar är kul! Speciellt när det är med ett superband. Days rusade från att vara förband åt Lakkso på Sticky till att göra en hemlig spelning på On Our Honeymoon. Underbart!
Och det är då jag kommer tillbaka till det här med strukturtapeten som synonym för brittiskt åttio/nittiotal. Days har återuppfunnit den där tapeten, gjort den till sin egen och målat den i alla tänkbara färger. Men man ser fortfarande att det är en strukturtapet, men i Days fall blir det något bra. Något tryggt.



På ett väldigt fint sätt är Days bättre live än inspelade. Man ser leendena, men får se ett band som älskar sin publik och som älskar musiken. Det hade kunnat bli ytterligare ett band som red på vågen men när man lägger in sig själv i allt man gör kan det inte bli fel.

Det hemliga varar inte länge, men är bedårande fint och jag tar det till mitt hjärta. Tack Days.
Nu väntar jag ännu mer på den utlovade relesespelningen i Cosy Dens regi. Jag tror det varit på tal sedan i våras...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg