Visar inlägg med etikett Pats. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pats. Visa alla inlägg

Rekord, höfter och fingret.

3 kommentarer



Kolla på killen till höger i början av klippet ovan. Det där är Erik Londré som spelar bas i Bonnie & Clyde. Hans kroppsspråk säger allt. För det var verkligen en sådan spelning, en mästarspelning! En konsert då man är på toppen av kullen och kollar ner. B&C gjorde den bästa spelningen jag sett med dem. Allt satt precis där det skulle, frukten var färsk, det var pudersnö, det var tre i rad och det var den perfekta vågen. Samt världsrekord på 200 meter.

Okej, det var en kväll som var köpt. Råköpt. Det stora (nja...) ölmärket hade köpte hela Magasinsgatan, gick man in de natt öppna affärerna var det gratis öl och hängde man på de varliga ställe stod ölmärket på strategiskt utvalda platser. Allt för att locka till köp.
Jag gillar inte fulspons men när man tänker efter, hade detta hänt på Magsinsgatan utan spons? (minus gratis öl i butikerna). Inte vet jag men jag tror inte det. Tyvärr har det gått så långt att de riktigt bra sakerna aldrig kommer in på "de fina ställena" om det inte är så att någon betalar. För de här banden har ju spelat ute förr, men inte att det brukar vara så centralt, inte så mycket folk. Märkligt det där. Som om ordspråket blev sant: Pengar styr. Eller rättare sagt: Välj din scen noga.



Tillbaka till det väsentliga, Bonnie & Clyde. Det var nog spelning nummer tio med mig i publiken och när prickar de in den bästa! Det var bara att lyssna på allsången i "Guess There’s No One". Eller lyssna på publikresponsen i "Högstadiet". Speciellt när det kommer fram till textraden "like som emoband!". Vi skriker så lokalens, för kvällen hel malplacé, brats spiller på sina pullovers. Jävlar vad vi är ett med bandet!

Den som inte där och då fattade att B&C har tagit sin in i våra hjärnor, in i huvudet på Göteborg. Den som inte såg ljuset just då, den var inte där.

Kolla på Erik Londré till höger i klippet igen. Precis så stort var det. När känslan tar över, när det inte går att styra vad man känner. Armarna åker rakt upp.
Lyssna på Fanny när hon precist så avmätt som det går sjunger, närvarande och distanserat på en och samma gång. Kolla på Karin, hennes aldrig svikande entusiasm och upp över molnen med hela publiken utstrålning. Se på Anton, se Bo, se Jon och känn leendet sprida sig. Kolla på Rill Spector, hur han släpper stolpen och kommer rakt in i matchen, sätter det avgörande målet och går till final.

Så där höll det på, låt efter låt. Det var en stor dag i Göteborgs historia.



Rakt över till Bye Bye Bicycle. Ni andra i bandet för ursäkta, den här kvällen är BBB bara André Vikingsson. Det är bara han som syns, rester sig över resten av staben. En bra kväll med BBB är en väldigt bra kväll, den här kvällen går det på halvfart. Tur då att André lyfter showen. Kanske är det bara så att jag hört låtarna för många gånger, att bandet spelar dem för bra, för svängigt exakt. Något är det. För den här gången på Bliss var det bara André jag såg.

Kanske var det just det här som gjorde det:



Det är ju rätt elakt att koka ner BBB till några höftsvängningar, det är ju så mycket mer än så. Men...ja alla har rätt till en vanlig dag på jobbet. Det den 23 augusti 2008 var det BBBs tur. Höftsvängningarna var bäst.



Ingen har väl missat punkvinden som blåser i stan? Visserligen la Replokalen i Gårda ner sin verksamhet på UF just den här kvällen, men allt annat finns ju kvar. Och i resten av landet skjuter punken upp likt sprinklers på golfbanor. Tänk på Samtidigt Som, Hästpojken och Den Stora Sömnen. Alla älskade och bra.
Men faktiskt, den bästa, ärligaste nya punken står Pats för. Många klagade, några gick till och med under spelningen. Jag njöt.



Pats den här kvällen var ett stort jävla långfinger mot världen. Om punk står för upproret så var det här precis så smart som det verkade. En granat rakt in på Bliss, En spetsad molotov rakt i huvudet på skitnödiheten. Plötsligt framtår alla andra "nya punkband" som sökta. Retligt va? Att bandet som inte utger sig för att vara punk vann priset? Det måste kännas för er som det kändes i synthsverige när "Tyskarna från Lund" gick och vann synthpriser. Jävligt snopet. Och till viss del knäckade. Använd nu den knäcken till att spetsa långfingeret.

Pats gör de bästa låtarna och nu väntar jag spänt på skivan!

När sista låten "Sanningen och Ångesten" nästan är över faller Patrick Jensen. Bakåt och handlöst in bland förstärkare och sladdar. Där blir han liggande.

Tillsist:

Vissa ger sig aldrig. Spela vinyl trots att anläggningen uppenbarligen inte funkar för det, det lät som ljudet kom genom en frottéhandduk. Ge er!

Tillsist2:
Ni har väl inte glömt att ni kan se alla videoklippen jag lägger upp i högre upplösning? Klicka på klippet och när du kommer in på Youtubesidan klickar du på texten nere till höger där det står: watch in high quality

Tillsist3:

Det var trevligt på Magnus&Magnus i lördags... the dj spelade fina låtar. Som att slungas typ tre år bakåt med hjälp av musik...

Tillsist4:

Haha vilka idioter!

Tillsist5:

Jaha, om jag inte tar ut några pengar då? Ber ni mig fara åt helvete då?

Jerry Boman

Samtidigt på Bliss

0 kommentarer

Bäst just nu:



Snart kommer det mer om ett annat band som prickade in sin bästa spelning någonsin igår!

Jerry Boman

Så syntes all ensamhet

2 kommentarer



Ett tag hände allt på Underjorden i Gamle Stan, nästan varje helg var det bra musik där. Sen kom någon som hyrt in sig där på idén att servera öl till 16-åringar samtidigt som polisen gled förbi... Nu är Underjorden tillbaka för mig och det är med glädje jag ser att stället är ännu bättre än förut! Göteborgs bästa spelställe? Kan mycket väl vara!

-Fan, nu är ljudteknikern borta!
-Det är inte så att du har med dig en tamburin?

Kvällar på Underjorden ska per automatik innehålla minst två-tre märkliga saker. Den här fredagen inget undantag. Först försvinner ljudkillen mystiskt, ungefär precis exakt när det är dags för första bandet. En stund senare letas det frenetiskt efter en tamburin. Tydligen tänkte alla band att tamburin behöver jag inte för det har nog någon annan med sig...
Den tredje märkliga saken var att det blev fullt. Det är ju visserligen en väldigt angenäm sits, men det är ändå väldigt roligt. För några hundra meter bort, i Berget, var det Kolonikalas och enligt uppgift blev det fullt där också. Med andra ord: Sammanlagt runt 500 personer tag sig den här kvällen ut till Gamle Stan för att lyssna på musik! Riktigt kul! Innerstan ajö å dö!

Nåväl, det här var en kväll som skivbolaget Bonjour Recordings fixat och först fram var Ram Di Dam...
Merde!




Ram Di Dam är statcato rockigt, pophoppigt med näven i luften. Det ligger ett moln av galenskap runt bandet, man kan tro att det när som helst spricker och hela högen goes bananas. Eller sätta sig ner på scen och börja dreja. Lekfullhet! Allt verkar så enkelt och bandet skjuter från höften och träffar precis va fan de vill, det är alldeles underbart! Ram Di Dam är the sound of Kellys när ljuset gått sönder, när stoboskoplampan kör halvfart, någon kastar sig rätt ut i havet trots att det är för kallt. En perfekt mix av uppåt och neråt, känslomässigt medgång samtidigt som man ser smutsen.
Efter det här tycker jag att alla konserter skall rangordnas efter hur ofta publiken stormar scen, eller om de stormar scenen över huvud taget!


Band två var Bonnie & Clyde.



När jag förra förra året såg B&Cs första spelning var det så stort, det var så färdigt. Skall jag vara ärlig så har jag undanhållit mig dem, allt för att jag varit rädd för att den där första spelningens perfekta inramning skulle brytas sönder.
Men det går ju som det alltid går med band som är bra bra bra, de blir ÄNNU bättre med tiden! B&C på Underjorden sopar mattan med allt! Här mina vänner, har ni Göteborg 2008! Det blir inte bättre än B&C!



Fanny och Karin längst fram utstrålar så mycket glädje att en konfettibomb framstår larvig, de spastiska rörelserna kan liknas vid dem som små små barn gör när de inte kan kontrollera sig. Karin visualiserar det som alla i lokalen känner: Det här är det roligaste bandet på jorden, och vi gör den bästa poppen i stada!



Även resten av bandet har glädje som smittar, Rikard ler från öra till öra och de andra myser runt.
B&C är själva innehållet i Göteborg, de är hoppet rak fram. En obeskrivlig känsla av mental vår, när allt är möjligt och blommorna kommer upp ur asfalten. Skjut mig, så skjut mig för nu är jag så lycklig!

B&C fick även de en hel hög med folk på scen...
Det här bandet kommer spela sönder Kräftskivefestivalen!

Att gå på en scen efter B&C är faktiskt lite elakt, det kan ju inte jämföras. Om man nu inte råkar heta Bye Bye Bicycle och sitter inne med låtar som...ja, svänger höftbenet ur led.



Se där, ännu en scenstormning!
BBB gör smarta låtar, blandar in det bästa från öarna i Karibien, det finaste från England, trycker ibland in lite gung från Sydamerika och... det blir en förstklassig soppa, en nerkokad fond av det bästa, en crème brulé med hela livet i behåll. Men framför allt är det sväng!



Just liknelsen med en crème brulé är inte så tokig när jag tänker efter, först framstår BBB lite svåra att komma nära. Hjärnan får arbeta en del. Men när man väl kommet igenom det karamelliserade locket öppnar sig en mjuk fin värld. En plats som man inte vill skall ta slut. Så görs bra musik, det är inte så många billiga poänger mer rejält tilltagna genier.


-Alltså, jag köpte två öl nyss och nu är den ena borta, jag har bara skalet kvar så att säga...

Det där uttalandet säger en del om stämningen på Underjorden, foajén var mot slutet ett mindre hav av ölspill. En fritidsgård där drickat fått flöda fritt. Jag höll mig inne i salongen mot slutet. Och väntade på Pats...

Klockan är närmare två när Patrick Jensen med band tillslut kommer igång. Många har gått hem.
Det är synd, så synd.
För Pats kommer ta den här staden med storm, de kommer löpa gatlopp framför horder av trasiga människor. Pats får fulvins konsumtionen att gå i taket, bandet är ljudet av ett efterfests snack som spårar ur. Melodierna som beskriver timmen mellan natt och dag, som så gärna får vara hur länge som helst. Orden är de som bara efterfyllan kan generera, när man för stunden uppnår en slags snövit klarhet. Insikten om att man förmodligen kommer dö för fort och för jävla ensam slår en i huvudet.



Pats är frusterationen över att inte nå hela vägen fram, att se ljuset men inte ha stegen som tar en dit. De är känslan av hur långt det egentligen är till solen, trots att den värmer oss och syns tydligt kommer vi aldrig att få den. Känslan av förgänglighet, och den mörka sidan av kärlek.



Skrikversionen av "Sanningen & Ångesten" är ventilen alla borde ha, nödknappen som man krossar glas för att få tycka på, brandsläckaren som bör ingå i alla människors överlevnadskit. Så mycket skit, så mycket ånger och så mycket självinsikt. Det finns bara en sak att göra, läs texten här och hylla den som hyllas bör!

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig

Pang, så slog kistlocket igen och vi kan begrava de där andra som försöker beskriva sakernas ordning. Så syns ensamheten bäst.


Så var kvällen över och det hela kan bara sammanfattas med ett ord: BÄST!


Jerry Boman

Vilken kväll!

2 kommentarer

En superkväll på Bonjorfesten igår! Fyra helt underbara band!
Till att börja med lägger jag upp Pats som spelar "Kyss Mig Igen":



Ipod repeat here I come!


Mer filmer och ord kommer senare...

Jerry Boman

Timo, Pats och en massa annat bra

0 kommentarer



På torsdag morgon ser ni en lååååååång intervju med Timo Räisänen i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Jag träffade honom när han repade med Göteborgs Symfonikerna härom dagen, på fredag skall Timo spela på Konserthuset med just symfonikerna... Om det blir ännu bättre än det jag hörde på repet kommer det bli överjävligt bra! Mäktigt!

Ikväll, onsdag, har Vapnet släppkalas på Uppåt Framåt. Jag biter ihop och går till UF... men det är bara för att det är Vapnet! Inte annars!

På fredag tar du dig till Gamle Stan och lyssnar på Pats. Så nu vet du vad du skall göra. Bonnie&Clyde spelar också... och där stöter vi på något roligt, för just Bonnie&Clyde spelar på Minten på Pustervik på torsdag. Det vill säga: De spelar två dagar i rad. Märkligt...
Hela lineupen är i allafall följande på fredag: Bonnie&Clyde, ByeByeBicycle, Pats & RamDiDam! Galet bra hela bunten, vilken kväll!

Pats är jag helt övertygad om kommer bli helt fantastiskt, deras nya "Kyss mig igen" är bland det bästa dina öron kan få just nu! Uppåt men ändå nattsvart. En obehaglig känsla mitt i det glada...
B&C är ju alltid popbra, BBB har bästa svänget i stan och RamDiDam har gjort superlåten Sex, Drugs and Frisbegolf.

Så här såg det ut när Pats, representerade av Partick och Maria, besökte mig i studion.



Men som sagt, imorgon kollar du på TV4 09:15.


Jerry Boman

Pats i Nyhetsmorgon.

1 kommentarer

Patrick Jensen och Maria von Hall från Pats hälsade på mig i studion idag, lite snack och så i slutet nya låten "Kyss mig igen" akustiskt.
Så här såg det ut:



Pats spelar ikväll, torsdag, på Svanen och nästa fredag i Gamle Stan på Underjorden.
Så här tyckte jag om Pats live i höstas.

Inte missa Klubb Sandviken på lördag! Kontikis uteservering har öppnat så be om bra väder. Jag kommer spela mycket med Broder Daniel...

Jerry Boman

Allt försvann.

0 kommentarer



Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.

Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.

Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.

Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.

Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...



Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...

Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...

Tillsist:
Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande.
För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...

Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.

Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på

snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem

på morgnarna hur du låg sönderslagen

du sa att du älskade livet

men jag vet att du drömde om himmelen

den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut

och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut


men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut

så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig


Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!

du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord

-Håll käft och lämna mig!

ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha

men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag

att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter

så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig




Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.

Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...

det finns för många sätt att dö och leva på

Vackert.

Tillsist2:

Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

0 kommentarer



Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Enkelhet.

0 kommentarer



Man kan lyssna på Erik Enocksson på två sätt. Man kan stå och tänka på att den här killen har gjort filmmusik (Farväl Falkenberg har alla sett utom jag...) och när man står där kan man tänka in en massa om just filmmusik. Att det är så "filmiskt" att "man får så många bilder i huvudet" och bla bla bla...

Sen kan man också se Erik som vilken musiker som helst, se han och hans medhjälpare som vilket band som helst.

Jag gör det senare...och vilken upplevelse! Om alla var lika fria i tanken som Erik skulle jag aldrig behöva någon sol mer, aldrig luft eller vatten. Det går att leva på den där musiken. I all sin monotoni är den organisk och väldigt levande, likt betong som rör sig. När staden får liv, när vägarna rör sig mot havet och den stora öppenheten.



Erik sjunger ofta med tänderna hårt sammanbitna, han har en inre exposition som vill ut, en frustration som han vackert håller i stramt koppel. Han vill inte att allt skall springa ifrån honom, att det skall sippra ut för mycket genom munnen. Det är fint att se och höra. Stort att han inte tar ut allt på samma dag, av vi faktiskt får vänta på det där crescendot. Erik gör antiklimax till något stort. Och då menar jag att han gör antiklimax till något bra, man blir överraskad. Den där explositionen kommer ju inte, som den så ofta gör. Underbart! Det är så befriande härligt, här finns inga verser och inga refränger. Inga billiga poäng, inga neonblinkande skyltar om allt på rea nu. Du kommer inte göra ett snabbt klipp här. Gå, gå det finns inget att se, inget att höra.

Och det är ju precis det vi inte vill, vi vill inte gå hem Erik. Det hela är över väldigt snabbt. I sista låten (Dark and shrewd) kommer en massa människor upp ur publiken och bildar kör. Jag från The Manor-Christofer och Euphoria and the lazy boy- Anton. Det är enastående vackert.



Puff.

Så är det över, jag tror han körde fyra låtar. Alla går av scen och försvinner in i publikmassan. Lämnar oss med minnen.
Glittrande och flyktigt som vatten.



I all enkelhet plockar Marissa Nadler fram sina små pedaler ur den röda väskan. Kopplar omsorgsfullt in dem, drar sladdar rätt. Som alla vet rymmer enkla pedaler komplicerade kretsar, små små motstånd och kopparstreck på gröna plattor. Genom dessa rinner ström som alstras av gitarrer eller mikrofoner. Ser enkelt ut men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet ställer sig Marissa Nadler bakom sina små pedaler. Hänger på sig gitarren, sätter bandet rätt. Marissa är en enkel person som gör enkla låtar, med olika former av eko på mikrofonen. Som alla vet kan enkla låtar innehålla komplicerade tankar, inbyggt motstånd och himmelska kroppar av blå harmonier. Genom dessa rinner Nadlers röst som bara kan alstras av ett stort geni. Det kan verka enkelt men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet kommer Marissa fram till låten som kallas "The Lonesome Death..." på Myspacesidan, på andra delar av nätet heter den "Silvia". En enkel text, som hade kunnat sjungas rakt av med lite plock. Men som alla vet kan man göra saker på väldigt många olika sätt, ge orden plats och liv, undanröja allt motstånd och måla hela världen guldfärgad med inslag av både blått och grönt. Genom mig rinner just nu rysningar och det står helt still i den lilla lokalen. Låten med den enkla texten, den vackraste texten, får den mest knepiga person att mjukna.

Silvia, Silvia, Silvia
I met you in the belly of a whale
Silvia, Silvia, Silvia,
Oh where did you fail

And the water is your friend
The water is your friend
And down and down and down you go
Gonna buy you a red dress
And put feathers in your hair
And resurrect the finer things
I lost when you disappeared

Breaking on the daylight
They put flowers round your grave
And I sang a silly song for you
Hey hey hey hey hey
Silvia, Silvia

I all enkelhet sätter sig Nadler ner när konserten är över. Lägger klänningen rätt och smälter in i publiken. Som alla vet kommer man ofta ihåg de enklaste konserter, utan komplicerade saker sätter det sig på hjärtat och själen fylls av guldstreck. Genom själen rinner nu ett minne av en en alldeles underbar spelning på Galleri Oro i Majorna. Inga knepigheter. Bara väldigt väldigt vackert. I all enkelhet.



Tillsist:

Jaha, så har då Alex Schulman stängt ner sin blogg. Släckt lampan och gått hem.
Ärligt talat så var den i sina stunder underhållande, speciellt eftersom folk tog den på allvar. Han drev ju med oss, om vår trångsynthet och vår fascination för kändisar. Han pekade på ett väldigt intelligent sätt ut den där längtan efter att få veta att kändisarna faktiskt är helt vanliga dödliga, med fula frippor och dåligt smik... om man ser dem på Närlivs.
Med hydralik tryckte han in luft i Sverige, han öppnade upp och gjorde stora hål så vi kunde andas. Samtidigt var han ett svin, en dum liten nörd som plötsligt fick för mycket plats. Så det är kluvet hur jag känner inför att den där bloggen är borta. En del av mig kommer sakna den, men en annan del firar och gör små hifives med mig själv.
Och för er som nu då trodde att detta var slutet för Musik Enligt Jerry...Fel! Jag kommer inte lägga ner, och jag hoppas att jag aldrig kommer att komma i närheten av Alex elakhetsnivå. Jag vill egentligen bara inspirera folk att söka upp ny musik, nya ställen och nya intryck. Jag vill samtidigt berätta vad jag tycker, och det kan vara både bra och dåligt, men jag försöker verkligen göra det med hjärtat. Ibland kanske någon får sig en känga, en klubb eller ett band, men glöm aldrig: Det är bara jag som tycker. En liten nörd som fått lite för mycket plats på internet.

Tillsist2:


Jag vet inte, skall man gråta över det här? Att en biograf läggs ner och stolarna åker ut?

Tillsist3:
I eftermiddag spelar Kapten Hurricane på Bengans, och i morgon onsdag spelar Bye Bye Bicycle på Sticky.
Men det mest intressanta händer också på Sticky imorgon, Patrick Jensen från Hospitalle kör låtar på svenska. Med hans röst kan det där bli hur jäkla bra som helst! Inte stanna hemma!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg