Visar inlägg med etikett Club 8. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Club 8. Visa alla inlägg

Beijing Rock City

1 kommentarer



Hösten 2004 åkte jag och Joel Sjöö till Kina. Joel gick på JMG och han ville göra sitt exjobb om musiken i Peking. Stan var som en vit fläck på världens musikkarta, och sånt lockar ju vem som helst. Joel fixade på något magiskt sätt fram pengar, JMG ville inte ens ge honom något stöd, dock fick andra mycket mindre intressanta exjobb sin del av den kakan hur lätt som helst. Men men, Joel frågade om jag ville hänga på och en sån chans får man bara en gång i livet!
Jag är ännu idag väldigt glad och tacksam över att Joel vill ha med just mig som sin fotograf.

I två veckor var vi där, sprang på mer klubbar/spelningar än någonsin, åt mer tofu än någonsin och bara häpnade över det där stora landet. Vi fick möta den stora staden på ett sätt som förmodligen ingen annan har gjort. Vi fick hänga med ut i förorterna, vi fick komma in hos skivbolagen och framför allt fick vi hänga på klubbarna dit inte så många turister går.

När vi kom hem var vi fullt övertygade om att det här vill ALLA se... Men icke då, trots ansträngningar blev det här inslaget aldrig sänt i tv. Joel låg helt enkelt lite före alla andra med att upptäcka musiken i Kina, för det som sen hände kan ni ju räkna ut. Musikbyrån gjorde ett nästa identiskt inslag från just Peking, alla andra medier hängde på och snart fylldes musiktidningarna av skildringar av den där nya scenen...

Men skit samma, Joel fick stipendium för bästa exjobb på JMG 2004 och det var välförtjänt! Samt en nagel i ögat på dem som inte trodde på att han skulle ro hem det hela.

Och nu, när hela internet är en enda stor tvkanal för vem som helst, så lägger vi ut hela härligheten för dig att njuta av! Uppdelat i fyra delar på sammanlagt 30 minuter tar vi dig med i Peking. Följ med till ett Kina som inte så ofta syns i tv... inte ens ett år som detta.

I inslaget får ni träffa mannen som gjorde den första rockkonserten i Kina och som spelade för studenterna under upproret 1989, ni får följa med hem till The Subs (som för övrigt spelade i Sverige två år senare, läs om det här) och så är vi med när svenska Club 8 som gör Kinas första indiepopkonsert enligt kineserna själva. Club 8 är som bekant Karolina Komstedt & Johan Angergård, just det, DEN Johan som driver skivbolaget Labrador... bland annat.

Beijing Rock City:

del 1


del 2


del 3


del 4



Jerry Boman

Där missade vi något.

1 kommentarer



Kärleksbomberna fortsätter falla på Klubb Populär, i lördags fick man höra en låt som borde heta "Peter Sjöholm"...Japp, exakt den Peter Sjöholm som gjort den fenomenala hyllningslåten till Klubb Populär-Anders, och som Peter under bejublade former framförde för någon vecka sedan på just Klubb Populär... Härligt med kärleksbattlande!
Bollen ligger just nu hos Peter kan man säga.


Club 8 är märkliga. Bandet har gjort runt 10 plattor (EPs inräknade) och har figurerat i intervjuer på nätet nästan innan nätet blev nätet. Och om jag räknat rätt så skall det här ha varit bandets 15 spelning...någonsin. Bandet har alltså funnits i över 10 år, gjort en massa låtar, sålt en massa skivor och alla har pratat om dem.

Jaha, har du aldrig hört talas om Club 8?

Egentligen är det inte så märkligt, Club 8 är kanske den sista rest av det indiepopsverige som fanns en gång. Det musikland som bara fanns i några få människors hjärtan. Vi beger oss till 1990-tal (läs sista halvan), internet har som sagt inte riktigt slagit igenom och de flesta band man lyssnar på får man läsa om i papperstidningar. Små papptidningar som ges ut av enmans redaktioner och trycks på pappa direktörens jobbkopiator. Att nå ut till stora massor med folk är det inte snack om. Club 8 blir intervjuade i Benno och Popöga skriver om bandet...

Och det är där Club 8 sitter fast, det är viskande pop för människor som har tid att lyssna. För folk som bryr sig. Inte en enda av Karolina Komstedt och Johan Angergårds låtar kan bli ringsignaler, alltså bör de vara helt uträknade. Dagens konsertbesökare har inte känslan för när de skall hålla käften och lyssna på musiken. Lyssna själva på de två videoklippen från i lördags...jag kan påpeka att jag står runt 5 meter från scenkanten, i höjd med högtalarna.




Om man nu koncentrerade sig och faktiskt lyssnade på vad som bjöds så fick man sig en skön upplevelse. Karolina är svalheten personifierad, rösten svävar. Lagom distanstagande och bara nära sig själv. Det är strålande vackert.
Restan av bandet, på scen växer duon till ett helt band, gör sitt jobb. Johan håller sig mest på sin kant som om han inte riktigt vill skryta med att han är med i ett väldigt bra band. Att han skrivit fin fina låtar och att han är i duo med mespopens drottning.



Men nu hör man inte så mycket av det här, ljudnivån är på tok för hög i lokalen. Endast Fraction Disc-crew, som tagit postering längst fram, får höra allt som ljuder från scen.
Ni andra skulle ju lytt mitt råd vänner, att sätta er ner när Club 8 spelar! Och varit tysta... Nu fick vi inte ens höra Karolinas duett med Sambassadeur-Anna. Det lilla som går att urskilja på videoklippet låter ju väldigt spännande.

Undertiden ni funderar på om Club 8 är en rest från 90-talets indiepopland så kan ni lyssna på Hatis Romans "Indieland"...

Tillsist:
För er som inte fattade förra gången, ny chans att se Lola i veckan. Sticky är platsen och dagen är onsdag.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

0 kommentarer



Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg