Visar inlägg med etikett Den stora sömnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Den stora sömnen. Visa alla inlägg

Det stora lilla bandet

0 kommentarer



New Found Land är en sagolik soppa. De väljer och vrakar mellan stilarna, alltid med samma entusiasm. Och i Anna Roxenholt har de landets ärligaste, gladaste och skönaste sångerska. Hon utstrålar en naivitet som känns renande i det kärva klimat som är verkligheten.

NFL är det lilla bandet som växer och förminskar sig själva i samma stund. Det blir circusmusik, träskblues och rak på rödbetan pop. Trubadurafton på puben blandas med Körslaget svulstighet. Nu låter det som om det här kunde vara soppan som var gjord på allt du hittat i köket, en spretig anrättning där varje del är utsökt men resultatet blir…just en jävla soppa.

Jag tycker att det spretar javisst, men faktiskt det håller ändå ihop. För när personer svars enda mål är att få göra musik, som inte har något annat val, när de står framför mig på scen så får de genrespreja hur mycket de vill. NFL kommer från insidan och vill ut, inga ängsliga blickar framåt eller bakåt. De gör de som de är bästa på, att skapa rum. Ytor som för tillfället avgränsar oss från krisen, skiten och oljehamnen. Vi är inbjudna på kalas, värdarna gör allt för att du skall trivas.

New Found Land är inte nästa stora grej, de är inte början på något nytt. De kommer förmodligen aldrig ta statistikpoäng i något bonnigt Nöjesguidentest. Eller jo, om testet gäller att få sin publik att känna sig hemma. Vi är alla i köket hos de här personerna, det luktar hemma. Av samma anledning som även den mest coola personen i popgöteborg gillar att åka till barndomshemmet över jul och bara hänga, så vill man ibland bara hänga där i samma sal som New Found Land. Det är kvalitet.

Bäst blir det i acapellapartiet där hela orkestern sjunger ”We all die” (som för övrigt är namnet på deras nya skiva). Med ett leende på läpparna.
Det får sammanfatta hela kvällen, vi ska alla dö men varför inte göra det med ett leende på läpparna.

Jag och Anna, The Tramsessions crew, spelade lite skivor under kvällen. Det var kul om än lite tomt. För terrassen med bästa vyn över hela hamnen går inte att konkurrera ut. Skoj med killen som glad frågade vad ” Mayhem troopers” med Cortex var för låt. En av stans bästa låtar någonsin, hoppas han hittar de och köper!
Anna stod för sista låten och där fick hon till en riktig höjdare: Sons of Jogoslavia och låten VLAD. In och lyssna!

Tillsist:
Fredag då.
1 steg bak & 2 steg fram på Stars´n´bars. Supertrion Ralle, Linn, Arnar spelar endast låtar på svenska. Den här gången skall jag INTE missa det! Bara en sådan sak attd et mellan halv tolv och tolv kostar 20 pix att få en shot bollar upp för en bra kväll!
Friday I'm In Love med Stonefunkers… alltså, jag har ingen som helst relation till det där gamla bandet, men tydligen svänger det utav helvete enligt nya uppgifter. Lite nyfiken blir man ju ändå. Men går man dit kommer man känna sig gammal.
Den där Haciendaklubben på Styrbord. Blenda lovar gratis inträde och ”skamliga förslag” om man kommer innan midnatt… Vi man ha det?
Lördag sen.
Göteborgs Indiekör på Underjorden. Antingen klockan 18.00 eller klockan 21:00. Kolla bara in det här klippet som jag filmade i veckan, då kommer du fatta hur bra det kommer bli! Alla måste komma, gå på den tidiga om du har annat att göra senare på kvällen, för du vill INTE missa det här! De kör alltså bara The Knife låtar...
Tillsist2:
Musik enligt Jerry extraknäcker som skvallerblogg! För det sägs på byn att Universal Poplab skall spela in nya låtar, även denna gång i en stuga i Danmark. Eventuellt kommer de låta oss slippa bakom-kulisserna-filmer där medlemmarna springer runt i bara kallingarna…
Tillsist3:
Stefan Randström (Den stora sömnen) slutar vara ironisk och går solo. Mer allvar, med samma närhet till verkligheten och nuet. Stefan krälar fram, spritfull och utlämnade. Skitar ner sig för våra synder. Det kommer bli gråtspelningar.

Jerry Boman

Att överleva en hit

1 kommentarer



Raymond & Maria hade en monster/sommar hit med "Tröjanlåtan". Låten spelades flera gånger varje dag, sommaren 2004 VAR "Ingen vill veta var du köpt din tröja" överallt. I radio, i tv, på stranden, i bilen och i din sängkammare. Vi tröttnade. Det blev för mycket. R&M av uttjatade redan innan de börjat andas på riktigt.
Så kom skivan, "Vi skall bara leva klart". Ingen ville ha den, alla visste ju precis vad det var. R&M var ett one hit wonder och skulle så förbli.
Jag köpte skivan och hittade Sveriges mest underskattade samtidsmisantroper, en skiva som dryper av antisvensson, målar upp det oöverstigligt jobbiga i att övertyga någon att gå upp på morgonen när dagen som väntar ändå bara är skit. Ett knippe låtar så svarta att varje låt borde ingå som huvudämne i emoskolan. R&M skär rakt i medelklassarmen, de sliter av vardagsådrorna och låter 9-till-5-blodet flöda.
Inte många håller med mig. De flesta har fastnat på "den där tröjanlåten", eller snarare fastnat i att den låten var överallt. Förmodligen har ingen riktigt läst texten, även den sotsvart och jag lyssnar numera med fuktiga ögon. Precis som jag gör när resten av skivan snurrar.

Cecilia Nordlund har varit runt länge, i Souls, Monkeystrikes, Sunshine Rabbits (läs vad jag tyckte om dem här). Hon sjöng duett med Marit Bergman, har fixat med Popkollo och ja, hon har varit överallt. Gemensamt för alla de här projekten är budskapet. Ett budskap som kan sammanfattas i "Ta för dig". Det är feminism och humor. Inte buskis utan glädjespridande humor.

Jag gillar det mesta som Cecillia gör. Hon bjuder. Hon är viktig.

Den här kvällen på Jazzhuset börjar Cecillias nya band, Cilhili, redan vid nio. Därför missar många den här släppkalasspelningen. Det är synd. För det här är viktigt och väldigt bra. En perfekt soppa på poplåtar med budskap. Mellan låtarna visas små videor, tänkvärda ord från "Tantdraken". Det där sista är svårt att förklara när man inte ser det, men det är roligt med extramaterial på spelningar.

Cilihili är på allvar. Även om hela bandet har mössor så de liknar blommor (det är en överjordiskt rolig upplevelse i att se Cardigans-Magnus Sveningsson på bas iförd en blomma på huvudet!!!). De mest ler hela tiden. Ta för dig. Så avslappnat. Du är viktig men det är jag också. Det är skrik och gap javisst, det är avigt, tvärt. När andra rör sig framåt rör sig det här gänget på sidan.

Det är då jag blir rädd. För de nya låtarna är så bra att de snart kommer i en radio nära dig. Vad händer då? Går de one-hit-wonder ödet tillmötes? Pc Rape är en väldigt bra låt. Kommer medlemmarna sitta i Så skall det låta, laga mat hos Per Moberg och klippa sig offentligt?
Jag hoppas verkligen inte det. För det här måste ni nog faktiskt ta till er. Bländas inte av ljuset.



Den Stora Sömnen är på ett sätt samma sak. Det är viktiga texter... Till att börja med måste jag ge en stor eloge till bandets nya skiva (ute 4 mars), där ingen mindre än Torsten Flinck läser, ja läser, texterna. Alltså, skiva ett är en vanlig skiva men skiva två är det då texterna lästa av bland annat Herr Flinck. Ett dubbelalbum 2009! Allt är helt i sin ordning, för det är bland orden man hittar rätt.

Det är rått, ärligt och skrevsparkar mot etablerade ting. Hybris och ångest trängs i samma meningar. Musiken är ryckas-med-vänlig likt dunket från ett godståg på väg mot natten. Jag är bäst men också sämst. Jag vill stanna kvar bland er, mina vänner, men jag vill också fara åt helvete och lämna er i sticket för ni är inte regndroppar värda. Jag älskar er men hatar er. Ni tränger er på mig men jag klarar inte det här utan er. Ni är allt och inget. Luft och betong. Såpbubblor och napalm.

Den Stora Sömnen är poplyriken när den faktiskt är som bäst. Den som söndras framför våra öron. Den som påverkar oss, längre än efterfesten. DSS är bakfyllan som aldrig riktigt vill gå över. Ångesten över att allt var fel, uppvaknandet i fel säng, på fel gata, i fel stadsdel. DSS är rädslan. Över att mista allt. Allt som man inte erkänner att man bryr sig jävligt mycket om. DSS är förlovningsringen som bränner i fickan.

Men samtidigt, vad händer när DSS blir sommarens plåga? För det är nära nu. Väldigt nära.

Se ett klipp med DSS i förra inlägget.

Tillsist:
I morgon måndag kommer det en stor nyhet för alla er som älskar kollektivtrafik och musik... Tryck på uppdatera här från 01.00 typ. Jag lovar du kommer älska det!

Tillsist2:
På aviga vägar har jag fått fram Way out Wests första bokning. Jag får inte yppa det, då kommer folk döda mig på riktigt, men jag kan säga så mycket att det kommer bli en storslagen upplevelse i Slottsskogen i sommar. Du kommer lipa. Och musiken kommer hålla så hög klass, det är faktiskt Sveriges bästa band som är inblandat. Verkligen.

Tillsist3:
Bra grej som klubb Livet (Ritz) håller på med, de skall köra 50/50 mellan könen i djbåset. Bra!
Väldigt bra! Kan ett ställe som Ritz behöva...eller hela Göteborg behöva.

Jerry Boman

Alla känner alla, precis som i Stockholm.

1 kommentarer



Ett av de mest slitna uttrycken torde vara "morgondagens stjärnor". I den eviga jakten på nytt, nytt vill alla ha reda på nästa stora sak. Jag är precis en sådan person, tröttnar fort och vill höra...ja "morgondagens stjärnor". Det är därför kvällen på Pustervik känns så underbar, för de två hemliga banden (utöver de två ohemliga) är verkligen framtidens namn. Två band/artister som kommer förfölja dig under 2009, två killar som just nu gör den bästa musiken du kan tänka dig.


Det är glest när Stefan Randström seglar upp på scen. Alla känner alla och ja, det skulle kunna vara en hemmafest. Fast med Sveriges viktigaste textförfattare på scen. Det är där man hittar Stefan, bland själen-ut-och-in raderna, bland tankarna och skiten. Det är texter om det smutsiga vi vet finns men inte vågar prata om. Ofta vardagsrealism, tristess och nostalgiskt återblickande mot romantiken som gick vilse. Stefan sätter ord på vår rädsla, speciellt den om att kamma sig och växa upp. För nog är vi alla rädda för det, att en dag se sig själv sittandes där och ruttna bort.

När Stefan normalt spelar har han med sig bandet, Den stora sömnen, då är det hetsigt. Nu kommer styrkan fram mer... Äh va fan, Stefan är i samma klass som Markus Krunegård! Stefan har ett parti i en låt där han pratar, det är halvt på improvisation och det är så fint. Andas desperation över att livet inte är mer än en hälsning, en rutin som går på repeat.

När den Sömnens skiva släpps i januari lovar jag dig att festivalerna kommer stå på kö, och det kommer betydligt fler folk än i torsdags! Bara en sådan grej att skivan inte är en skiva utan två, den ena innehåller de vanliga låtarna och den andra alla texterna tolkade av Thorsten Flinck. Ja, du läser rätt, DEN Thorsten Flinck. Det är att lita på sina ord.

Stefan blir mer och mer den stora stjärna han har potentialen att bli, det lyser ur ögonen och brinner i kroppen på killen. Jag tycker vi gör så här, bara för att riktigt poängtera hur bra Stefan faktiskt är: Vi samlar in namn som alla vill att Göteborgs stad döper om Rangströmsliden till Randströmsliden! Masthuggets backar skulle te sig lättare då.

Hemligt band nummer två kör bara en låt, men lyssna nedan och njut av Portrait Painters:

(Bortagen film. Ni får ge er till tåls en vecka till...)



Alex/Portrait Painters kommer bli nästa grej från Göteborg, annars skall jag äta upp en av Erik Londrés hattar! Här är det näven i luften anthems och klistermelodier. En perfekt blandning av blankt gnistrande och matt svart. Uppbackad av Bye Bye Bicycle folk går Alex upp och sätter en skrikig version av framtiden. Han ger oss hoppet åter men backstabbar oss i ryggen med slö kniv. Som vanligt blir folk förbannade på Alex, jag förstår, ni är avundsjuka på att han gör det så lätt.

Jag är ohyggligt glad att Portrait Painters följer med upp till min klubb i Stockholm nästa lördag! För er som inte vet det blir det Göteborg för hela pengen den 6 december på Knast i huvudstaden. Flera timmar med BARA musik från Göteborg! Namnet är "Klubb 031-the number of the beast" och det kommer bli så jävla kul! Några tycker vi, jag och Åsa som är den andra delen av klubben, bör sätta upp hönsnät runt djbåset eftersom 08:orna kommer bli så knäckta av tanken på att all intressant musik är från Göteborg. Jag räknar med slagsmål! Och en massa dans dans dans!
Att då Portrait Painters spelar live kommer höja nivån till takåsarna!
Du hittar mer info om det hela på Facebook.

Några bilder från torsdagen på Pustervik:

*I någon låt får Stefan hjälp av Sömnen basisten Nick, som också spelade med sitt andra band Everyday Sensations. Det var ju kanske inte en högoddsare men det var däremot Anders Malm på trummor! Pen Expers och Love & Happiness snyggaste kille improviserar på skinnen med bara händerna. Underbart!

*Klubbarrangör och Irene sångaren Tobias Isaksson upplever sitt livs cressendo när han får sjunga i Everyday Sensations cover av Lyndsay Buckinghams "Holiday road". Alla som cirkulerat runt Mint condition killen senaste tiden vet att det där är all time high!

Nu tycker du att det här börjar bli lite väl internt. Sant, men för att citera Henrik Berggren:

Göteborg är en liten stad - alla känner alla, precis som i Stockholm

Tillsist:

Är fortfarande 2008 år bästa låt! Lyssna på texten!

Tillsist2:

Stans billigaste sexpack folköl!

Jerry Boman

Energifältet och jag.

2 kommentarer



Kvällen kunde slutat i katastrof. Jag skulle ta en kort kort sovpaus, glömde ställa klockan och sov i några timmar. Vaknade helt snurrig och trodde för en sekund att det var lördag morgon. Största ångesten den här veckan!
Nu blev dock kvällen tvärt emot katastrof, det blev en av de bästa kvällarna den här sidan 00-året.

Jag har som ni vet väldigt svårt att anpassa mig efter min ålder, det kan verka patetiskt som fan och det är det säkert också, men jag vill inte stela till. Är livrädd för det. Jag blir hög på energin som finns där bra människor finns, en energi som jag inte har den blekaste om hur människor finner bland soffor,barnvagnar och "fredagsmys". Fan, fredagar skall vara en kamp! Nåväl, den här kvällen innehöll allt, bra gamla vänner, bra nya vänner, två band på toppen och en efterfest som jag kunde stå ut med. Vilken jävla tur att jag inte försov mig totalt...



Samtidigt Som är en uppviglade popmaskin. Var än de ställer sig blir golvet galet. Den här kvällen inget undantag, en kille försöker fyra gånger hoppa ner från scen, ner i publiken. Ingen fångar honom. Ändå försöker han igen. Förmodligen för att han tänker "om SS nu är så här bra i kväll så måste jag bjuda till!". Och SS är precis så bra! De spottar och fräser, rämnar mitt itu och blåser ut alla ljus. Frasses gitarrband går sönder, han sätter sig på knä och kör vidare. Aldrig ge upp, allt måste ut nu!

Samtidigt Som är idioten. Den renade känslan av att svinga sig tillbaka till apstadiet. SS är fyllan som inte tar slut, när världen är med en och rustningen faller av. Det kommer vara glömt i morgon men vem fan bryr sig. SS är nog det band som skulle passa bäst på en kryssning där baren var fri och alla nakna. Riktigt underbart blir avslutningen med Liket Levercovern "Levande Begravd". Efter mycket knuffade får vi upp Almedal-Adam på scen och han avslutar magnifikt vid micen!



Den Stora Sömnen
kan ses som Samtidigt Soms storebror. Lite smartare, lite mer beläst och lite större helt enkelt. DSS är helt enkelt kostymen, Stefan levererar samtidsanalyser med en sådan skärpa att det mesta verkar dumt och naivt i hans närhet. Det är uppriktigt obehagligt ibland. Lätt att snöa in på det svarta hos DSS, men sanningen ligger i överblicksperspektivet. Bandet har förmågan att se sig själva i sammanhanget, de sätter inte sig själva på piedestal utan hymlar inte för en sekund med sina svagheter.

Musiken har mer själ än punken, samtidigt är det pophöjningar i parti och minut. Det har också soulat till sig. (Fråga mig inte om det ordet finns, eller nu finns det!). Texterna är uppgiva, ibland dubbelironiska men aldrig att de slår knut på sig.



För er som undrar, den stora kameran mitt i klippet tillhör SVT. De följde med DSS till Göteborg för att dokumentera bandet. Det hela kommer sändas i UR en fredag någon gång. Det är humor i det: Den stora sömnen i Utbildningsradion! Skulle kunna tänka mig att betala tvlicens bara för det!

Det var länge sedan publiken var så härlig på Pustervik! Är det Jonk-effekten? Club Slacker-effekten?

Festen rullade på, det var drinkar och det var drama. Hamnade på Vallgatan, hamnade på bild, hamnade i en soffa innan jag så sakta gick hem genom stan.
Det är då man tänker på att det ändå är fint att alla de här människorna faktiskt kan ha med mig att göra. Jag som i deras ögon är lastgammal, stundtals ohyggligt osocial och jag som varje vecka ömsöm älskar deras musik ömsom hatar den. Men samtidigt är det precis så här jag vill leva. Tack för att jag får vara med på ett hörn vänner.

Jerry Boman

Indietv!

2 kommentarer


På torsdag kommer en helt unik händelse att äga rum här på bloggen. Cirka klockan 00.15 kommer jag sända live från Jazzhuset och klubb Svanen. Skansros kommer bjuda på två låtar.
Ja, du läser rätt, det är en livesändning! Den första livesändningen någonsin från en liten popkonsert! Indietven är född! Hurra!
Så du som inte har möjlighet att vara med oss på Svanen kan alltså kolla in hur det hela går till, i direktsändning!

Sammanfattning:
Skansros live från Svanen
Ca 00.15 på Torsdag

Magiskt!

Tillsist:
På fredag går du till Pustervik, Den stora sömnen och Samtidigt Som spelar. Galet bra!
På lördag väljer du mellan Dapony Bros på Sticky eller Joel Alme i foajén på Stadsteatern.
Nu vet du.
Tillsist2:
Tack för att jag i allafall fick höra lite Glasvegas via telefon igår. Det var väldigt vackert...

Jerry Boman

Som Anne Frank, fast på heroin!

0 kommentarer



Musik:

Den stora sömnen
Yehaiii va bra de nya sakerna är! (som jag förmodligen inte skulle få lyssna på men det skiter jag i...)
Punk å helvete och skit! Onlinerskungen Stefan är tillbaka!

Kom kom kom förortsbarn, kom så bränner vi innerstan!


Snart spelar de i Göteborg igen!

The Icehorse
Så återhållsamt, så fint, så stort. Lyssna på "Giant Finger" tycker jag.


Ching Chong Song
Jag vill höra "Lynette" på min födelsedag! Punkt!

Video:
Snygg och obehaglig:


Jag blir tokglad när jag ser den här:


Tillsist:
Ikväll blir det kvartersparty på Magasinsgatan:


Jerry Boman

Tid, poesi och förbannat dumma bilder.

1 kommentarer



Så var det samma visa igen. Jag har skrivit om det förr, att det är lite rörigt att veta när saker och ting börjar. Igår hände det igen, jag missade en konsert jag ville se för att ett ställe inte höll sig till de oskrivna reglerna här i stan. De där reglerna skrivna i luft om att ingen konsert börjar tidigare än 1,5 timmar efter utsatt tid. Funkar så bra så bra på 99% av alla ställen. En tyst uppgörelse med publiken.

Men nej nej, inte då att Pustervik denna torsdag skulle följa det inte, första konserten började redan en kvart efter utsatt tid. Vad är det frågan om? Tror ni att det är någon form av sportevenemang ni håller på med?! Försten hem vinner!

Ingen skugga över Parapluie, tydligen var det ett arrangemang i samarbete med Pusterviks Teatern, och teatrar skall jag alltid vara såååå speciella...


Att Marcus Birro skulle ställa sig på en scen och vara rolig verkade galet. Så galet att det blev intressant. Jag håller Birro högt, hans böcker är som att springa längs gatorna, historierna rusar fram mellan bokstäverna. Samtidigt är han väldigt bra på scen, har en intensitet och närvaro som gör att man inte kan värja sig.

Nu skulle han då vara rolig. Och visst, han ÄR rolig.

Birro har växt upp och gör upp med alla och allt. Han kastar skit på "normala människor", han kastar dynga på "kultureliten" och han kastar skit på sig själv. Det är stundtals väldigt roligt, för någonstans där inne förstår man att han är precis som du och jag. En rädd liten jävel. Skillnaden är kanske att Birro är väldigt medveten om det.

Nu skall man inte förväxla det här med standup, det är inte de stora gapskrattens kväll. Jag ser det mer som Marcus använder scenen och tillfället som ett terapeutiskt samtal med publiken. Han pratar av sig, går igenom sitt liv och sina värderingar. Ibland blir det tokkul och ibland blir det bara skönt att höra på. En berättelse om en rätt vanlig människa, med en ovanlig talang, som aldrig gett upp. Aldrig släppt sina storslagna tankar, jobbat på och tillslut får den där upprättelsen.

Birro behöver snacka, berätta sin historia och visa att han är annorlunda nu. Han vill helt enkelt växa upp. Inte vara den där ilskne göteborgaren som tillsammans med sin bror tycker till om allt och alla. Som slänger sig med svåra ord och skuggiga författare. Marcus har blivit "vanligt folk".

Kanske är det just där som det riktigt roliga ligger, att Marcus blivit just den där som han innan förkastade och hatade. Han berättar till och med att ha skriver revyer...

En sak blev dock lite obehaglig och tvär. I slutet läser Birro lite ur sin senaste bok, det blir bland annat en dikt om hur det är att förlora ett barn. Det blir knäpptyst i lokalen, skratten fastnar i halsen. Det tvära kastet blir lite för mycket. För dikten handlar om Birro själv, han har förlorat ett barn. Samtidigt inser jag att Birro är som bäst när han skriver om allvarliga saker. När saker och ting är viktiga. När allt gäller liv och död.



Efter den alternativa standup stunden befolkas scenen, drygt tio personer kommer upp. Boy Omega har växt, när jag såg honom (Martin Gustavsson) senast 2004, så var det typ just bara han. Nu är det som sagt en bunt med människor. Bland annat hittar man på höger flank Adam Svanell spelades saxofon samt en stråksektion som jag sett förr men inte kan placera.

Som vanligt när band gör så här, växer, så blir det maffigare. Och musiken har växt. Ibland är det riktigt bra men i det stora hela är det inte så kul. Jaja, sluta tjata om Boy Omega, de är duktiga och gör allt rätt. Men det är inget som gör det "Boy Omegianskt", jag skulle inte kunna plocka ut en låt och säga att det var just dem.

Allt blir en enda americana-alternative-pop föreställning. Inget som gräver sig in, inget som förstör mig, inget som lyfter. Jag försöker verkligen hitta något men nej... Jag har väl fått för höga krav.

En sak bara:
Hallå, publiken! Det är riktigt elakt att bara gå hem sådär efter Birro! Jag menar, det var ju inte precis sent och ni kunde väl stannat och lyssnat på Boy Omega? Kanske hade någon av er gillat det och hittat nya intryck. Nu gick mer än halva publiken hem och bäddade ner sig i sin egen förträfflighet och tyckte förmodligen att de varit alternativa som sett Birro. Kultursnobberi!

Kvällens roligaste: Kille i svart polotröja... snorfull...med rödvinsglas i handen! Är det poesi rockenroll så är det poesi rockenroll!

Tillsist:
Jag blev så uppröd när jag gick hem att jag nästan kokade över:



Nu får ni fan i mig ge er! Skäms, skäms, skäms Hard Rock Café! Hoppas det blir upplopp och demonstrationer, för det här är den osmakligaste och mest idiotiska postern jag någonsin sett. Fy fan! Jag hoppas verkligen ingen går dit, jag hoppas på mänsklighetens intelligens och jag hoppas på att de här planscherna, och den som anordnar det hela, får brinna i helvetet.

Tillsist2:
I kväll kan ni välja på två bra poppunkband som sjunger på svenska: Samtidigt Som eller Den Stora Sömnen.
Det första på Henriksberg och det andra på Sticky.
Så här skrev jag om Den Stora Sömnen när de var i stan senast.

Tilsist3:
Att fråga mig om var man fixar droger i stan är som att fråga en blind om vägen till cockpit...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Digitalakänslor och tårtkastning.

4 kommentarer



Först och främst måste jag fråga: Vem i hel-te kom på den briljanta idén att lägga in en heltäckningsmatta i en pub?! Så fel, så äckligt och så "det känns som lim under foten hela kvällen". Som att inreda med ryamattor i hem för allergisjuka, som att köpa platttv till sin blinda kusin eller som att köpa marsvin åt små små barn.
Men annars är ju det där "nya" därnere på Henriksberg bättre, större bar och större dansgolv. Och ljudet var bättre. Samt att CK rasslade iväg en herrans massa rolig musik att dansa till, det blandades friskt mellan Justin och StereoTotal. Skönt med avslappad attityd till skivspelande, vi är ju där för att ha skoj och skoj har man när man dansar. Klubb Perfekt har fattat!

Vi spelar gladpop
som Håkan Hellström och Jakob Hellman
Vi sjunger på svenska
till trummor, bas och elgitarr
Vi kan bara stå still
fast vi inte vill

När vi spelar
låter det automatiskt som något annat
Som andra svenskar
som sjunger på svenska
och spelar pop
Vi kan bara stå still
fast vi inte vill

Texten ovan är från Sibirias "Sibiria gräver sin egen grav" och beskriver med all tydlighet många människors behov att förklara ny musik med gammal musik, allt är redan gjort och allt låter likadant. Jag försöker ha alla taggar utåt för att hålla mig i från dylika skriverier, allt nytt är nytt och är för det mesta nya intryck. Det tillför alltid något.
Varför skall människor läsa musikteori som inte innehåller tusentals timmar på klubbar? Det borde vara krav på det i kursplanen, för den här dagen är i 99% bättre än gårdagen. Åtminstone är i dag och i morgon en del av något progressivt, en rörelse framåt.

Nu har vi då Den Stora Sömnen. Kisar man eller har kassa brillor låter det ju som en herrans massa annat...men det skiter jag i, för Den Stora Sömnen är en underbar upplevelse. Det är snygg poppunk med skönt smarta texter på svenska. Tårtkastning åt alla möjliga håll och egotripparna avlöser varandra. Vi är de roliga, ni är det konstiga typ.



Någonstans finns en värme, en självinsikt om att allt bara är underhållning och inte att tas på allvar. Det är inte skrikigt och "taplats"-igt, mer från höften. I "Som på tv" beskrivs till exempel lilla orten Ånge. Konsum har fått espressomaskin och alla känner sig lite coolare. Det kan man ju tycka är lite sött. De pekar på att det faktiskt är roligt, man anar en hatkärlek till hemorten. Innerst inne skulle de nog bara vilja flytta dit hela bunten, och plötsligt vara coolast på stan. Eller svulla tårta på just Konsum.

Vidare var Herr Basspelare bättre i det här bandet än i Everyday Sensations. Punkt.


Mer dans, mer öl på mattan och mer "du, nu får du ju ge dig! Likna SMK med 047 va! Vad menas?!" samtal...



Familjen. Familjen. Familjen. En så lysande spelning som i fredags är svårt att klå! Nävarna var i taket, svetten sprutade och varenda människa var på tå. Hopp, dans och dans, hopp.
Familjen är live Johan T Karlsson (såklart...) och elektronicakungen som är överallt: Andreas Tilliander. Att just utöka med en gubbe live gör det hela mer spännade, tempot trissas upp och låtarna får mer dynamik. Det händer grejer här folk!

Jag gillar Familjen av tre skäl: dans först och främst. Det är poetiska texter på svenska, ovanligt inom genren och Johans ödmjuka inställning. Verkar också vara rätt ovanligt i genren. Jag menar: hur många elecropopband har ni sett med genuin självsäkerhet? De flesta verkar bara ändra nervositet till kaxighet. Johan verkar vara en skön typ.

Det flämtar till, det blinkar till i ögonvrån. Vi skriker och vi svettas. Mest och bäst allsång är det i "Det snurrar i min skalle". Och det är ju klart, med början "jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen" kan stället inte annat än gå bananas. Ljuden är snygga och känslorna utanpå, och så kommer jag på en grej. Familjen är den digitala tidens Håkan. Så fort går det, Hellström är kvar bland de analoga känslorna (ABSOLUT inget ont om Håkan, läs inte in en massa saker som jag inte skriver vänner) och Familjen har sitt hjärta mitt i bland neongasen.

Där har vi det, Familjen är så här och nu att jag blir tårögd. Lev för dagen. Tack.

Och än en gång, tack CK för alla låtarna på dansgolvet. Men tro inte att jag kommer förstå mig på din musik för det, blink blink...

Tillsist:
Ja, okej då, jag ångrar lite att jag inte gick och kollade på analogkänslo-Håkan. Fick höra att han spelade en Almedal-cover! Herregud! Vilken grej! Adam skall tydligen darrat som ett asplöv. Jag förstår honom. Som om Henrik sjungit något som jag skrivit...

Tillsist2:
Ja, det kunde man ju räkna ut med sina bara fötter: Kolonis Varannan Måndags klubb får inte längre hålla till på Cafe Publik. Någon granne har klagat... men att klaga på sexklubbarna är det fan ingen som göra verkar det som! Idioti!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

In i evigheten.

1 kommentarer



Wish Club har blivit bättre, två gånger har jag varit där nu och båda gångerna har det varit bra. Borta är mellanspelet med R´n´b skiten och inne är sköna klubbar med häng. Att stället gick från härligt ruff till härligt mys är trevligt. Fortsätt så tack.
På onsdagar är det Best Wishes som stapar intima spelningar på varandra hela hösten.
Fortsätt så tack.



Nicolai Dunger vågar. Han vågar vara pretentiös, han vågar sjunga som ett barn och han vågar spela lite i den bemärkelsen att han inte spelar mer än det behövs.
Sammantaget blir den här kvällen helt magisk, det är svart med hopp. Dunger leder oss tryggt fram, på engelska och svenska, mot nya krypin i hjärtat. Ett hjärta som slår sakta och displayen visar knappt på aktivitet. Det är varmt, de bruna gardinerna är fördragna och utanför pågår livet. Här inne ligger jag med EKG maskinen till sällskap.

Han förflyttade mig till en trästuga, med figurklippta buskar och slängda cyklar. Naturligt ruffiga klinkers, någon har glömt vattenspridaren på och allt detta badar i orange eftermiddagssol. Det är en jordbrun stuga, liggande träpanel och liten veranda på framsidan. Snickarglädje. En hammock med slitna storblommiga dynor som är sura efter sommarens sista regn står och rostar. Åskan ligger i luften och världen väntar med spänning...

Den gröna linjen på displayen hoppar till ibland, jag blir lika glad varje gång. Det betyder att jag lever. Ut genom väggarna strömmar röster, mjuka röster som tar tag. Små toner omväxlade från en gitarr eller charmigt smått ostämt piano.
Värmeljuset på den simpla perstopsplattan med fyra ben flämtar, har svårt att få syre. Hela rummet, med sina tunga ljusbruna väggar, är standby. Tar satts och väntar på explosionen.

Det fina med Nicolai är att den där explosionen aldrig kommer. Han håller oss på tå, spänt lyssnade, som om det hela vore på liv och död. Han för in allvaret i musiken, allt står och faller med nästa sång, nästa ton i nästa sekund. Balanserar vackert mellan stort i det lilla och litet i det stora.



Liggandes där i sängen, under mysvarma lakan, trivs jag. Jag finns bara här och nu, så länge strecket hoppar till ibland. Spänningen i att inte riktigt veta om hoppet kommer är meningen med livet. Dunger visar att det går att överraska i de mest självklara arrangemang. Spänningen, och den oändliga storheten, ligger i att man inte riktigt vet vad som kommer...eller om det kommer något överhuvudtaget.

Så plötsligt river någon täcket från mig, häller is i sängen och gapar på finlandsvenska.
En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa.
Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot.
Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!



Innan Dunger spelade oss in i evigheten satte sig Pauline Nilsson på scen. Med den enkel gitarr och väldigt egen vacker röst är hon den perfekta uppvärmningen. Det är nästan så man tycker det är synd om henne eftersom hon får spela samma kväll som Nicolai. Fast hon gör det väldigt väldigt bra. Även här tystnar rummet, det är rösten som gör det. Den är viktig.
Lyssna på Southern Boy och låt solen gå ner en sista gång. Låt bussarna åka utan dig, missa alla tåg som går och släpp ut luften i cykeldäcken. Stå bara där rakt upp och ner. Förundras över ensamheten, känn doften av ensamhet. Men känn också den konstiga känslan över att inget är bättre än ett minne.
Lyssna också på My Home Is The Sea, Citylights...lyssna på varenda låt för det här är väldigt bra vänner! Pauline skriver angelägna sånger.
Om jag inte haft Dunger i huvudet hade jag möjligtvis svimmat.

Tillsist:


Hey hey HEY!
Palpitation!
Jeeeeaisussss så bra!!!
Just nu kan jag inte sluta lyssna på Norway Disapper.
Detta blås! Denna sång! Detta allt!

Tillsist2:
Okej, nu är det så mycket att välja på att jag spricker:

Torsdag:

Kusowsky på Club Zebra (Pustervik) "Vissellåten" är stor!

Fredag:

Den stora Sömnen på Klubb Perfekt (Henriksberg) Premiär och poppunk på svenska.

Cobra Charlie på Pustervik. Navid Modiri, nu med mer mörker och skräck.

Lördag:

Fine Arts Showcase
på Klubb Populär. (Storan) Gustav har gjort Rough Bunnies låtar ännu bättre! Det kan bli styrdans...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Fake!

1 kommentarer



Det är farligt att spela in grejjer, det är fusk och lätt att bli roligare/bättre än man är. Man kan trycka ihop, bre på och skapa en musik som inte finns. Ja, jag ser livespelningen som det sanna. Skivan/det inspelade är bara ett substitut för att bandet inte kan stå i mitt vardags rum när jag behöver det.

Kidman på skiva är bra, låten "Move It" är en mörk soppa som driver framåt. Bra så.

Men nu är jag väldigt besviken, Kidman live är bara fake. Det är stelt och sångaren låter som Jim Carrey sjungandes karaoke. Det blir aldrig på riktigt, jag tror de driver med mig.

Kidman blir ett pubband, en dålig fylla med billig öl. För mycket cigaretter i kombination med tappade glasögon. Det är inte kul, de är visserligen en ploj men någon måtta får det vara.

Till på köpet kör bandet "dansbandslänge", de spelar låt på låt utan ände.
Förlåt om jag låter sur, men det där var inte bra alls. Kanske var det inte så bra idé med en halv akustisk pubspelning på Klaras när allt kommer kring. Det enda roliga var den lilla pall som gitarrspelaren gick upp på under sitt solo. Mer fniss än asgarv men ändå roligt.

Tillsist:
Mycket pop på svenska denna vecka!
På torsdag spelar Kristian Anttila på Bengans vid 17.30. Akustiskt och fint blir det.
Klockan 20.00 samma kväll öppnar Club Zebra på Pustervik och under kvällen spelar Kusowsky. Mycket bra hoppvänlig pop, bara "Dansa" är värt inträdet.
Fredagen innehåller en stor premiär, Klubb Perfekt startar på Henriksberg med skånska elektropopguden Familjen och helt underbara poppunkarna i Den Stora Sömnen. Missa INTE Jonk och CKs nya klubb. Jag känner på mig att det blir bra!
På lördag blir det visserligen inget på svenska med Klubb Populär brassar på med Fine Arts Showcase. Och då lär vi ju får höra deras tolkningar av Rough Bunnies fin fina poplåtar. Jag blir inte förvånad om det blir styrdans till "Dance with your shadow"!

Kom inte och säg att stan lever upp under hösten!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Festival i varje hörn.

0 kommentarer



Äh, jag är en sån sucker för svenska! Det börjar ju bli löjligt men men MEN Den stora sömnen har fixat ihop en så bra låt! På svenska.

Lyssna på Jag kommer aldrig bli någonting.

7 september kommer de till stan, till klubb Perfekt. Jag antecknar stilla...

Tillsist:
Det här är året när alla ställen har bra festivaler.

Säffle.

Rådanefors.

Möllevången.


Sen har vi ju alltid den där festivalen i Emmaboda...

Tillsist2:
Kom och fira! Hurra!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg