Visar inlägg med etikett Universal Poplab. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Universal Poplab. Visa alla inlägg

Det stora lilla bandet

0 kommentarer



New Found Land är en sagolik soppa. De väljer och vrakar mellan stilarna, alltid med samma entusiasm. Och i Anna Roxenholt har de landets ärligaste, gladaste och skönaste sångerska. Hon utstrålar en naivitet som känns renande i det kärva klimat som är verkligheten.

NFL är det lilla bandet som växer och förminskar sig själva i samma stund. Det blir circusmusik, träskblues och rak på rödbetan pop. Trubadurafton på puben blandas med Körslaget svulstighet. Nu låter det som om det här kunde vara soppan som var gjord på allt du hittat i köket, en spretig anrättning där varje del är utsökt men resultatet blir…just en jävla soppa.

Jag tycker att det spretar javisst, men faktiskt det håller ändå ihop. För när personer svars enda mål är att få göra musik, som inte har något annat val, när de står framför mig på scen så får de genrespreja hur mycket de vill. NFL kommer från insidan och vill ut, inga ängsliga blickar framåt eller bakåt. De gör de som de är bästa på, att skapa rum. Ytor som för tillfället avgränsar oss från krisen, skiten och oljehamnen. Vi är inbjudna på kalas, värdarna gör allt för att du skall trivas.

New Found Land är inte nästa stora grej, de är inte början på något nytt. De kommer förmodligen aldrig ta statistikpoäng i något bonnigt Nöjesguidentest. Eller jo, om testet gäller att få sin publik att känna sig hemma. Vi är alla i köket hos de här personerna, det luktar hemma. Av samma anledning som även den mest coola personen i popgöteborg gillar att åka till barndomshemmet över jul och bara hänga, så vill man ibland bara hänga där i samma sal som New Found Land. Det är kvalitet.

Bäst blir det i acapellapartiet där hela orkestern sjunger ”We all die” (som för övrigt är namnet på deras nya skiva). Med ett leende på läpparna.
Det får sammanfatta hela kvällen, vi ska alla dö men varför inte göra det med ett leende på läpparna.

Jag och Anna, The Tramsessions crew, spelade lite skivor under kvällen. Det var kul om än lite tomt. För terrassen med bästa vyn över hela hamnen går inte att konkurrera ut. Skoj med killen som glad frågade vad ” Mayhem troopers” med Cortex var för låt. En av stans bästa låtar någonsin, hoppas han hittar de och köper!
Anna stod för sista låten och där fick hon till en riktig höjdare: Sons of Jogoslavia och låten VLAD. In och lyssna!

Tillsist:
Fredag då.
1 steg bak & 2 steg fram på Stars´n´bars. Supertrion Ralle, Linn, Arnar spelar endast låtar på svenska. Den här gången skall jag INTE missa det! Bara en sådan sak attd et mellan halv tolv och tolv kostar 20 pix att få en shot bollar upp för en bra kväll!
Friday I'm In Love med Stonefunkers… alltså, jag har ingen som helst relation till det där gamla bandet, men tydligen svänger det utav helvete enligt nya uppgifter. Lite nyfiken blir man ju ändå. Men går man dit kommer man känna sig gammal.
Den där Haciendaklubben på Styrbord. Blenda lovar gratis inträde och ”skamliga förslag” om man kommer innan midnatt… Vi man ha det?
Lördag sen.
Göteborgs Indiekör på Underjorden. Antingen klockan 18.00 eller klockan 21:00. Kolla bara in det här klippet som jag filmade i veckan, då kommer du fatta hur bra det kommer bli! Alla måste komma, gå på den tidiga om du har annat att göra senare på kvällen, för du vill INTE missa det här! De kör alltså bara The Knife låtar...
Tillsist2:
Musik enligt Jerry extraknäcker som skvallerblogg! För det sägs på byn att Universal Poplab skall spela in nya låtar, även denna gång i en stuga i Danmark. Eventuellt kommer de låta oss slippa bakom-kulisserna-filmer där medlemmarna springer runt i bara kallingarna…
Tillsist3:
Stefan Randström (Den stora sömnen) slutar vara ironisk och går solo. Mer allvar, med samma närhet till verkligheten och nuet. Stefan krälar fram, spritfull och utlämnade. Skitar ner sig för våra synder. Det kommer bli gråtspelningar.

Jerry Boman

Geniförklaring

4 kommentarer



Jag var där när det hände. Stod bara meter ifrån faktiskt. Det var en hissnade upplevelse, rysningar genom kroppen och "det här är inte sant" känslor.
Jag var där när Jesper Mossberg spelade på Storan. Det kommer för alltid vara en milstolpe, för den där killen från Frölunda är större än den här stan. Han är för stor för det här landet. Vi som var där och faktiskt lyssnade fick höra ett geni. Vi snackar samma klass som Elton. Jag driver inte med er, det här var stort.

Det är nästan så jag inte kan värdera spelningen, den ligger långt utanför den liga jag brukar lyssna på. Jesper var internationell superklass. Inga märkvärdigheter, bara en fantastisk röst, helt underbara låtar och så en stor stor svart flygel. Ser och hör ni inte storheten i det här kan ni gå hem. Förlåt, men ni andra i Göteborg spelar som sagt inte i samma liga. Jesper kommer flyga långt utanför "jag släpper en liten EP". Herregud!

Jesper är klassik, han har en enorm talang. Inga skojjiga scenkläder, inga trick. Bara helst underbara låtar. Ryktet säger att han sitter inne på 400 låter... Vi snackar det totala geniet här! Fatta att den killen suttit i Frölunda och hållit sig undan!
Nä, nu tar ni och bokar in honom på Konserthuset, rullar fram flygeln och låter storverk skapas.
Det här var lite för stort för att fatta faktiskt.



Innan huvudbandet dundrade in satte sig bästa Karin My Andersson på scen. En svart gitarr var allt som behövdes. Hon spelade UPs "Black Love Song" och det var såklart makalöst fint... Karin lyckas lägga in mycket av sig själv i sina covers. Hon gör ju då klassiska synthlåter akustiskt, och just den här UP låten passade perfekt. Den blev ännu mörkare.
Tyvärr tyvärr tappade det hela lite fart eftersom ljudkillarna inte verkade ha koll på grejjerna, att få ljud från gitarren tog dubbelt så lång tid som låten. Alltså, hur svårt skall det vara att improvisera lite! Skäms ljudkillar!



Universal Poplab
kämpar. De släpper sitt tredje album och nu borde det väll ändå lossa! För sanningen är den att varenda spelning nuförtiden med UP är en enda lång hittkavalkad, både nya och gamla låtar. Nu har de tre verkligen materialet som gör dem rättvisa, folk gillar ju att höra låtar de känner igen. Ja, det gör jag med. Hans, Christer och Paul radar upp popigt synthiga låtar en efter en, jag fattar inte hur de gör. Förmodligen handlar det väl om den där kemin, Christer har texterna och tanken, Paul kryddar på med dansen och Hans finputsar med snygga snygga slingor. Förmodligen händer allt det där samtidigt, att hela låten kommer till på en gång, alla tre gör lika mycket. Tillsammans fungerar de numera som en enhet. De är ett band. Ingen tar egentligen mer plats än någon annan, de säger själva att de är väldigt demokratiska. Och jo, det märks! Var och en tillåts ta plats, men inte på bekostnad av någon av de andra två. Däri ligger hela framgången.

Nu var det ju släppkalas för nya skivan Seeds. Som vanligt växer vissa oväntade låtar fram, de som kanske inte är glödhetea på skivan. Självklart är ju tex "Fame and Hate" ännu bättre live men UPs lilla trick med att smyga in låtar på skivan som växer live är bestående. Det började redan på första skivan med "Casanova fall" och nu är det "Summer Struck" som bildar livefyrverkeri. Just den sistnämda låten är också en vändning för bandet. Här är det inte en översmart text, den är på inget sätt sämre än de andra men Christers andra texter har ofta djup och man kan hitta på själv vad det handlar om. Men i Summer Struck är budskapet väldigt enkelt, nu är sommaren här. Pang på bara. Jag börjar le och det är en väldigt härlig låt. Precis som känslan när våren är här och allt exploderar.



Mot slutet fattar man att UP är bandet som inte kommer stanna till nu, de har som sagt släppt tre skivor, i runda slängar 32 låtar har de med sig. Då kan ni ju tänka er att om nästan alla dessa 32 låtar är snygga/bra/catchy/härliga så bränner man av ett slutset med best off som slår det mesta! In finalen kommer också Morrisseycovern We hate it when our friends become sucsessful...jo, tack vi hoppade sönder golvet...

När jag står där och dansar mig varm känner jag att UP kommer vara det där bandet som släpper kanske fyra fem skivor och sen brakar det loss ordentligt. Redan nu snackas det löst om lansering i Asien. Jag tycker ju själv att det borde släppt ordentligt redan från skiva ett, men kanske kanske är det UPs förbannelse att de helt enkelt är lite för bra? Det kan vara svårt att förhålla sig till band som gör det lite för lätt.

Precis som man kanske har svårt att förhålla sig till Jesper. Han är lite för bra. Vad är haken? Vad är haken med UPs dansanta pop? Vad gömmer Jesper för mörka hemligheter?
För det kan väl inte vara så att Hans, Christer, Paul och Jesper, fyra rätt vanliga killar, faktiskt gör något väldigt väldigt bra? Om så är fallet, då kan man ju förstå att vi har svårt med det. För i den här stan måste man ju vara lite cool också för att slå.

Kvällens roligaste var annars den lilla film som visades innan UP gick upp på scen. Det hela skulle beskriva hur skivan kom till i en stuga i Danmark. Så, vad händer när tre snubbar stänger in sig i en stuga mitt på sommaren? Japp, de svassar runt i bar överkropp och dricker öl. Inget märkligt men bara väldigt väldigt roligt att se på storskärm! Att det skapades storstadsmusik där är nästan ett under.

Tillslst:
Yvonne. Yvonne. YVONNE! I Stockholm. Jo, tack du!

Jerry Boman

Låtlista, hopp och Balkan.

2 kommentarer



Igår spelade jag skivor på Pustervik, Dapony Bros höll hov och det var väl tänkt att jag skulle värma upp. Hur det gick med det vet jag inte, roligt var det iallafall! Jag spelade bland annat detta (inte i ordning):

Once and nerver again - Panthergirls
Constant in motion - Samtidigt Som
Miriam & Johnny - Oh no Miriam
Paperplane - Vargpakten
Grand - Matt & Kim
Sculture me fade - King STR
Zoloft Blues - The Hardliners
Acording to plan - Beep Kitty
I wanna - The Bombetts
Sommer - Der tante renate
Je suis supercool - Miss Mimi & The Mysticals
Atomic beat boy - Helen Love
Comment ca va Marc Hamilton? - JohnE5
WeightlessComatose (Emmon Remix) - Love is not my only crime
Han kommer aldrig hitta hem - De överlevande
Endless summer - They live by night
Det snurrar i min skalle (dance) - Familjen
Daddys´s gone - Glasvegas
Caligula - Hästpojken
Förortsbarn - Isaac Nyberg
Hjärta Göteborg (dans version) - Kapten Hurricane
Week End - Komahtron
All that you are - Lismore
Instead - Slabb
Alice sweet Alice - 64Revolt
C´mon - Backslick
Slangbacken - Carl Carlsson
I could say i´m sorry - (Zeigeist Remix) - Universal Poplab

Det där var en del, spring ut på nätet och leta! Sno inget, köp om du gillar...

Som sagt, Dapony Bros spelade. Jag håller mig från att tycka idag. Det blir så konstigt att tycka om saker som man själv är inblandad i. (jag var ju inbjuden av dem, förmodligen för att jag 2003 gjorde en intervju med dem och sedan alltid har hållit dem närma mitt hjärta)
Men det var som vanligt en jävla stämning när jättebandet spelar. Skasvänget sitter där det ska, "alla hoppar upp och ner på scen"-svänget var bättre än någonsin. Ärligt, ut med Dapony på vägarna! Det här kommer hoppa sönder varenda scen!

Max sjunger, rappar och berättar. Golvet går nästan sönder i djbåset när "Högsbohöjd" spelas, popska på göttebåååska i "Eric Barr"... nej jag skulle ju inte tycka mer, men jag äslkar Dapony Bros! Det kan omöjligt vara så att de här gänget gjort en dålig spelning, så mycket glädje!

Sen är det väldigt roligt med N Synk-covers "Step By Step", i umpa umpa version med rörelser och allt. Stor humor!
Eller ännu mera humor: Vanilla Ice-cover "Ice Ice Baby"! Byte av sångare och ett jävla basparty! Underbart!
Se själva:




Det var ett förband denna kväll oxå:



Inte min påse, men det var ju bara "på skoj". Balkandisco och Drakulatechno. Munkar och kostymdrama på scen, blandat med blod. Låter som vilket Melodifestivalbidrag som helst från öst...



Sons of Jogoslavia (eller The Sons) ligger helt rätt i tiden. Men det är bara märkligt allihopa, för det är ju bara ploj. Men bli inte förvånade om ni kommer höra SOJ på radion, bli inte förvånade om det här kommer på skiva och bli inte förvånade om de här discogänget gör en sommarplåga. Det finns ingen rättvisa i musiken.
SOJ kan bli för balkantechnon vad Tyskarna från Lund var för synthen. En skämt som tillslut visar sig vara bättre än genrenen i övrigt...


Ses i kväll på Universal Poplab på Storan! Lilla spelningen på Bengans i torsdags bollar upp för stordåd!
Missa INTE Jesper som är förband...och missa inte de två akustiska UP låtarna som är förband till förbandet. En helkväll!

Kolla gärna in den lilla intervjun i förra inlägget.

Jerry Boman

Hans, Christer and Paul.

2 kommentarer



Så där såg det ut när jag sprang på Universal Poplab på Centralen idag. Härliga killar!

Imorgon fredag blir det synthpop, med någon enstaka gitarr, på Storan helt enkelt!

(se allt annat som händer i stan i förra inlägget)

Jerry Boman

UP och UF.

2 kommentarer



Jag gillar musik. Jag gillar människor som gör musik. Men jag gillar inte alltid att umgås med människor som gör musik, som lever musik och andas musik. Många är väldigt intressanta i sitt skapande men utanför scen bryr jag mig inte. Det kan låta hårt. Egentligen handlar det om att jag inte vill störa dessa människor, varför skall jag tränga mig på och ta upp deras tid. De kanske inte vill det alls. Jag tycker det är skrämmande att höra folk som sätter artisten i samband med människan. Varför skulle fler artister "vara sitt jobb" än oss vanliga?

Man skulle väl kunna säga att jag är mer blyg än dryg. Jag vill er inget illa och jag har absolut inget emot er. Jag tycker bara att det räcker att jag får ha er lite på avstånd, att jag få njuta av er musik. För hur blir det annars om jag skulle tränga mig på och interagera? Då blir ju jag en del av det där. Det vill jag då rakt inte. Det handlar inte om någon idealiserad tanke om att vara objektiv, om att jag vill hålla mig objektiv och därmed inte kan bli polare med dem jag skriver om. Även utan deras vänskap är jag inte ett dyft objektiv. Det är ingen. Samtidigt kan ni ju fråga mina vänner som spelar om jag inte brukar vara ärlig och ge dem en känga när de förtjänar det.

Förmodligen är det här ,rent socialt, ett kamikazeprojekt. För även jag fattar ju att jag måste hänga runt för att få mitt intresse att funka. Eller det kanske jag inte måste? Det är nog så att jag ändå kan skapa mig ett helt eget universum, berätta för andra om mina planeter och stjärnor utan att störa er. Utan att vara på rätta stället, prata med de rätt musikerna och dricka de rätta sakerna. För jag känner mig bara så väldigt obekväm med att störa och klänga.

Jag vill bara vara där jag själv vill, lyssna på det jag själv vill och helt enkelt bara vara. Men mer om detta längre ner.



Helgen började med The Dying Dandies på Klubb Existens. Platsen är och förblir "lokalen med det ofantligt äckliga golvet", Henriksbergs nedre del. Alla har ju lagt märke till heltäckningsmattan framför baren, men har ni sett att det även är matta INNE i baren? Det spån som kom på det borde få slicka på en myrstack.

Nåväl, TDD skulle göra sin första "riktiga" spelning. I torsdags var de och hälsade på mig i studion, körde en bedårade vacker akustisk version av "The last summer was the last summer" och på nätet låter det underbart.

Men vad hände i fredags? TDDs lilla trio låter inte i närheten av bra. Det skallrar, det skorrar och det är som om alla spelade på olika låtar. Märkligt. Jag förstår inte riktigt. Det känsliga fina var borta och ersatt av en vägg. En mur mellan oss och musiken. Jag omfamnades innan av det jag hörde, nu fick jag istället en smocka. Mycket märkligt.

Var det något fel med ljudet? Var det nervositet? Vad det än var så blev det ett helt annat band, ett band som inte var färdigt. Synd, för ni sitter ju inne på helt grymma låtar! Lyssna på What a lovely night tex. Tjusigt. Men så där lät det inte alls, det var mer punk i källaren än dekadens bland kristalkronerna. Mer folköl än rött vin.

Jag tror det var nervositet. Men men jag röstar för att alla kollar efter själva den 27 mars då TDD spelar på Svanen.

Jag spelade lite skivor på Henriksberg oxå, några var där så tidigt att de fick höra dem. Själv tyckte jag att det var kul.
Här kommer en inte alls komplett lista på det jag spelade(inte kronologisk ordning heller dvs total förvirring):

I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You-Black Kids
Common People-Pulp
Yeahvolution-De Stijl
Plöttsligt händer det inte-Vapnet
Instead-Slabb
I Wanna-The Bombettes
Comment ça va Marc Hamilton?-JohnE5
Slangbacken-Carl Carlsson
My HoneySugarBabyLady-Je t'aime mon amour
Glockenspiel-Tikkle Me
Största skvallret i stan-Spring Johnny!
Lovers United-Nina Natri
Oh, Rebecca-Fred Astereo
Could You Come By?(Station Road) -The Johnsson Colors
Blue Monday-Katharina Nuttall
Damn This Little Town-Children Come On
Alla som inte dansar (SV:RT RMX)-Maskinen
De sista drömmarna-Kapten Hurricane
Carl du lever i en dröm-SVART
Skulle inte tro det-SV:RT
Shoreline (live)-Broder Daniel
Kärlekskomplexet-Elenette
Zoloft Blues-The Hardliner
She's In the City-HEY LOVER
Caligula-Hästpojken
Hjärta Göteborg (dans version)-Kapten Hurricane
Endless Summer-They Live by Night
Noah-Cheap Umbrellas
Cul de sac-Don´t Be Kate!
Salem El Fakir-Kanske älskling (Nej jag har inte snurrat till det, låter heter Salem El Fakir)
Acording to plan-Beep Kitty
When You Were Mine-Casiotone For The Painfully Alone Young
Be Yourself-Dräpenhund
Hyperballad-Euphoria and the lazy boy
Kärlek-Peter Sjöholm
I'll Kill Her Skyddad-Soko
I lost my colorvision-Burning heart

Ut på nätet och leta. Köp om ni gillar. Eposta artisten om ni älskar.

I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, goda vänner, härligt trevliga arrangörer och allmänt bra.



Lördag:
Efter diverse strul med lokal (hur är läget på Wish egentligen? Var det en vattenläcka eller något annat?) så hittade Wonderlands gratiskonserter tillslut hem till Pustervik. Tydligen var grejjen den att det kommit en manager hela vägen från Australien för kolla in Universal Poplab. Och det kan man ju säga, den snubben bjöds på en riktigt jävla bra konsert! Ett komprimerat superset, bara de bästa låtarna och underbar stämning och helt fullt med folk.

En sak som stod ut den här gången var Christer. Han verkade mer laddad än någonsin, kanske såg han framför sig hur trion susar runt i landet down under och frälser en helt kontinent. Vad det än var så var han extra allt. Mer teater, mer inlevelse och mer sång. Härligt att se! Det är bra annars oxå men den här gången var det lite mer.

Det roligaste var ändå att helt nya låten, som typ ingen hört, satte sig direkt. En klockren synthhit där alla sjöng och hoppade med från första reffrängen. Alltså, killar Hans, Christer och Paul verkar ha hur mycket idéér som helst. Musiken utvecklas, det är skönt, men känslan för en bra låt som funkar live sviktar aldrig. Låten har typ allt man vill ha, en skön melodi (storslagen utan att bli bombastisk) en text som man både kan lyssna enkelt på eller gå in djupare i. Detta tillsammans med att Christer verkar mäkta stolt toppar kalaset.

Nu väntar jag på första riktiga konserten med bara nytt material. Om resten är lika bra som det nya exemplet (hette låten Run run?) så kommer vi få en konsertupplevelse större än störst!

Uppmärksamma läsare la märka till att jag skrev "gratiskonserter". Alltså var det en grej till, inte ett förband men hon var först.



Emmon. Ja du läser rätt, det var Emmon... igen. Kanske är det bara jag, men det har blivit mycket med henne. Förra året lyckades jag pricka in henne åtta gånger, vilket kan få mig att framstå som en stalker. Men jag gillar Emmons musik. Mycket. Dock är det såklart inte lika spännande gång nio som gång ett. Roligt då att det även här bjuds på en nya låt. Och ju du, det är väldigt bra! Inte bara för att den är ny utan för att den är...BRA! Lovar gott.

Så där, efter de två komprimerade tömdes lokalen (Woody skulle in och folk skulle betala) och jag gick vidare.

Nu kommer jag tillbaka till det jag försöker förklara i inledningen, att det finns ett ställe här i stan som jag har svårt för.

Uppåt Framåt.

Den här kvällen var det premiär för nya klubben "Replokalen i Gårda". En roligt initiativ att starta en punkklubb på UF!
Lokalen var väldigt fint "smyckad" och skapade verkligen känslan av punkklubb, The Kid-Bengan vet vad han håller på med. Man kunde även köpa öl på burk och känna sig lite cool...

Hela stället kändes som musik-Göteborgs backstage, i varje hörn hittade man lokala hjältar.

Nu till det knepiga: Jag gillar ju dessa personers musik. Typ varenda en av dem jag såg. Det är oxå trevliga personer hela högen.
Men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte störa, jag vill inte ingå i ryggdunkarfesten på UF. Förmodligen är det mig det är fel på, men så är det. Jag vill hänga på avslappande ställen. UF för mig är väldigt stelt, alla lurpassar och vill vara du å tjena med de rätta människorna.

Men förmodligen är det bara jag som är blyg och har för lite säljare i mig. Fan, man skall ju ut på marknaden, vara pratig, lagom full och känna varenda kotte. Även om man så bara mött dem en sekund framför en scen.

Lyssnade en liten stund på fin fina Samtidigt Som. Jag vet inte om det ingick i konseptet punk, men det hela grusades av att det antingen var svinhögt ljud på sången eller inget ljud alls... men men låtarna är ju helt fantastiska och en person dansade på bordet.
SS var ju med andra ord precis så bra som de alltid är.

Trevligt att jag den här gången blev godkänd i baren för att få köpa en Staropramen.
Så UF har ju ändå gått framåt. En liten bit.

Och som sagt, det är roligt med punkklubb på UF. I dubbelbemärkelse.

Jerry Boman

Fröken, fröken kakan smakar hav!

0 kommentarer



Det kan ha varit i femte klass. Vi skulle baka någon sorts kaka i skolan, i skolmatsalens kök. En enkel lite kaka, så simpel att en kotte på 10 - 11 år kan svänga ihop den utan att tröttna. Bespisningspersonalen (jag är inte från Göteborg så det heter inte bambatant) hade förberett och lagt alla ingredienser i olika skålar.
Så långt allt väl.
När kakan efter massa kladdande och knådande stod klar på fatet kastade jag mig över den. Tog en stor bit... och spottade ut.
Fröken fröken kakan smakar hav!
Tillslut kröp det fram att det inte alls var socker i den där stora skålen utan salt... Total besvikelse för en hel hög femteklassare.

Jag lyssnade igenom låtarna. Jag gillade det torra ihåliga trumpeterna, det taktfasta och det visselvänliga. Det fanns en avslappnad glädje, som om det kom från någon som precis öppnat alla dammar. Ren glädje för musiken.

Vad fick man då se på Storan i lördags? En välstruken välklädd kille som visserligen gör smittade musik men ögonen är helt kalla. Kaka aka Richard Karlsson på scen berör inte. Vilket är väldigt märkligt, jag menar med det materialet!

Nu blev det mer produktvisning av nya Volvon, en catwalk i Nordstan, ett showcase förklätt till konsert. En uppvisning för uppvisades skull.



Men ändå: "What a frame" är en magnifik låt. En klassiker. Krig mot tristessen, en marsch framåt mot nya musikkänslor. Mot hur det kan låta 2009. Ändå står jag där och känner inget. Det är för stelt, för kalt.

Nu sitter jag här och lyssnar på Kakas Myspace igen. Det är så bra! Receptet är alltså rätt, men i lördags mixtrade någon med ingredienserna.
Kakan smakade helt enkelt salt.
En besvikelse.



Jag hoppas verkligen ingen ramlade ner i det här jättehålet som fanns utanför Storan i lördags.

Tillsist:


På fredag spelar jag skivor på Klubb Existens. Er blogg gycklare/hycklare kommer bjuda på en del lo-tech, en del framtid och kanske någon dåtid. Inte så mycket hi-tech.

Och nu till det riktigt roliga: på fredag spelar The Dying Dandies på Existens. Men redan på torsdag morgon kan du se dem i Nyhetsmorgon Göteborg Väst! En tjusig akustisk låt kommer de bjuda på och jag är övertygad om att det kommer smälla i era hjärnor!
Kvart över nio i TV4 eller här på bloggen på torsdag eftermiddag.

Tillsist2:
Ni missar väl inte lilla gratis (!!!) konserten med Universal Poplab och Emmon på lördag? Tänkte väl inte det, Wish är platsen och det öppnar 19.00. Tydligen är det lite speciellt så det gäller att vara där i tid, för Emmon börjar tex 19.45. Prick.
Men hey, det är gratis!

Jerry Boman

UPPDATERAT: Elva band...och en Arvid.

5 kommentarer



Ojoj, det var en intensiv helg! I sammandrag innehöll den:

Tolv konserter på tre platser i två kommuner.
Ett metalband, en premiär, ett brandlarm och en besvikelse.
Och så vidare.

Men kul var det!



Först var det fredag och Wonderland-Sebastian fixade julafton på Sticky. Nummer ett: Emmon som hade premiär på sina låtar i gitarrversion. Jag säger "njaaa..". Alltså, jag gillar Emmon väldigt mycket, bra låtar och skön person. Men tyvärr, låtarna funkade inte med gitarr. Det blev mest en rolig grej, en barréackords festival. Det är inte låtar som räcker för att spela på gitarr... Sorry. Men PJ Harvey-covern var grym! Vilken röst!



Next up, Thermostatic. Här ställer sig hela stället på tå och drar ner väggarna! Merde! Ljudet har svält, Louises röst är bättre än någonsin. Mer egen. Allt det här gör att det var det bästa jag sett med bandet och de verkade glada. Det var större än vanligt, svulstigare. I en bra bemärkelse. Som om alla maskinerna fått en injektion anabola.
Sen blir det alltid lite roligt när ett band hälsar på halva publiken, men skit samma , Thermostatic bollade upp och jag trodde att de skulle vara kvällens höjdpunkt...



Nu till de som egentligen är viktigast på hela kvällen: Arvid.



Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85.
Han verkar så nervös, ena handen darrar. Men det är inget som märks på vare sig röst eller rörelser. Allt är så klart, så färdigt. Bara rätt ut i rymden och redo att älskas av hela Sverige.
Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.
Fick en skiva och har tjuvlyssnat på de kommande låtarna och det är bara att lägga sig platt. Det är Space Age Baby Jane på svenska, det är slickt och det är väldigt personligt. Så oroligt bra!
Tack Arvid du gjorde minst två personer helt saliga den där kvällen på Sticky. Nu vill vi ha mer mer mer!



Sist kommer Universal Poplab. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de skulle lyckas få mig på fötter efter Arvids ångvältsuccé...Men UP är UP och då finns bara ett läge: Framåt!

Så här var det: Början på UPs spelning var bland det bästa jag sett i år! De verkligen spelade skiten ur oss, för varje låt ökade tempot och glädjen. Hans, Christer och Paul tog i för jultomten, alla renar, lucia och hela nyårshelgens fyrverkerier.

Sen hände något, Vampire in you kändes lam. Något var fel. Det svajade... men inget är så sönder att det inte kan fixas. Resten av spelningen var en enda lång uppvisning i synthpop. Bättre än så här blir det inte! De jobbade upp ett flås och sedan höll de oss fast där. En hitparad utan dess like!
Sist fyrar bandet av två innomhusraketer fyllda med silverserpentiner, samtidigt som "I Could Say I´m Sorry" hugger vettet ur oss. Jag hoppar än!

Men det var ändå Arvid som gjorde oss lyckliga när vi gick hem...Silverserpentinerna funkar btw fint som julpynt...

Lördag och nya saker. Jag skulle vara med i juryn i Partillerockens final. Visst, jag hade fördommar om att det skulle vara skrikiga kids som spelade metal... och jo det fanns ett sånt band. Inte ens bra... men jag blev också förvånad. Eller egentligen inte.
Det vinande bandet är en riktig pärla! Bella Boop & the Robbers är jag helt övertygad om kommer spela överallt om ett litet tag, de är snubblande nära att sätta den perfekta poplåten gång på gång. Ge dem lite lite tid så skall ni få se på under! Redan nu är Contact en riktigt fin låt live. Jag glömde att jag satt i Partilles kulturhus och skulle bedöma musik. Bella och Co kommer du höra mer av!

En dålig grej var dock ljudet. Inte så att det var dåligt dåligt, utan det var bara högt. Skärande högt, jag fick fly upp på balkonen några gånger. Diskanten hade kunnat hugga i stål. Jag fick huvudvärk. Inte bra när lokalen är fylld av ungdomar som inte har en tanke på hörselskydd... När jag sedan kollade efter så förstod jag varför det var så mycket diskant. Ljudteknikern stod i sitt bås med vanliga gula kassa öronproppar! Klart som fan att han inte hörde de elaka frekvenserna...
Skäms till arrangörerna säger jag. Vilket jag också sa till dem, vet inte om budskapet gick fram...

Roligt var dock att brandlarmet gick precis under juryöverläggningen, hela lokalen fick utrymmas. Över 300 ungdomar skulle fint slussas ut. Allt gick bra och alla kom både ut och in igen för att ta del av det vinnande bidraget.



Sen var det bara att hasta iväg till Storan och Pikko... och där var det tomt som i en plånbok den 24. Klockan tolv var vi nog tio personer. Märkligt. Men men det var som en bra förfest i lite för stor lokal. Efter ett tag fylldes det på men inte blev det speciellt mycket folk.
Det gjorde egentligen inte så mycket, Pikko var det mest överskattade jag sett. Jag är väldigt besviken. Tänk mer "försöka vara cool" än att verkligen vara cool.
Jag gick innan det var slut...

Kvällen slutade med att taxichaffisen sa att jag var fin.


Tillsist:


Komsi komsi! UPPDATERAT: Rockfoto kommer köra bildspel och visa sina 100 bästa bilder mellan konserterna! Missa inte ett stort stycke nutidsmusikhistoria! Jag är så glad att jag får vara med om detta! (opps tre utropstecken...)

Tillsist2:
Roligt att man kan rösta hur många gånger som helst i Rockbjörnens Myspacepris...
Jag tokklickar just nu på Boat Club! Det bör du också göra!
Jag fick upp deras läge från 17,2 % till 17,9 % på bara en minut.
Sen kan man ju fråga sig vilken status ett sånt pris får? Snabbaste musklickarna vinner typ...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Frid, tid eller stämning.

0 kommentarer

Det här:



...är mer jul än det här:



Enkelt val. Moa gör bästa julvideon. Bäst av hela årets videos!

Tillsist:

Nu tar ni och lyssnar på följande:

Beep Kitty
Förlåt men nu brann min hjärna upp!

Société des Admirateurs
Vi behöver allvar. Lyssna på Nu leder jag paraden. Lyssna noga.

Le Bombe.
Underbart att höra skall ni veta!

Megamoog
En annan julstämning...

Grand Prix 86
Ja, jag är väl sist av alla men FAN vad bra Heatwave är!

Tillsist:
Ikväll går jag till Sticky och Sebastians julkalas.
Arvid, UP, Emmon, Thermostatic, Pikko.
Det kommer bli en kväll att minnas!
Pikko kommer bara köra en låt...men....

...Pikko spelar i morgon också. Då på Storan.

UPPDATERAT:
Av någon anleding som jag inte råder över så kom min fina lista inte med i Punkt SE idag. Men här kommer den:

------------
Saker som du kommer att lyssna på under 2008:

1. Samtidigt Som
Punkpop på svenska är större än allt 2008.

2. Palpitation
Sveriges hemligaste band kommer slå alla med häpnad om det
fortsätter så här.
2008 blir det snabba hjärtas år eller det långsamma hjärtas år.

3. Pats
Har inte ens en Myspace sida...men det är Partik Jensen från
Hospitalle som kör solo, på svenska. En popbomb som exploderar i
slowmotion.

4. Peter Sjöholm
Analoga maskiner och en man med ett stort hjärta. Svårare än så är
det inte när Sveriges nästa synthkung lever ut under 2008.

5. Elenette
Synthprogg om riktiga saker, om viktiga saker och om obehagliga saker.
----------


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Fem viktiga saker och en oviktig.

3 kommentarer



Här kommer en bunt samlade saker att ta vara på, klippa ut och spara nära hjärtat.

1.
Julie Venus kommer från Örebro. Eller Julia från Vrestorp och Samuel från Dijon...men det där kan ni ju själv läsa på deras Myspacesida.
Det viktiga är låten Stumbling again, en riktig midipärla!

2.
Nu kommer jullåtarna! Först ut är Moa. Oväntat men det är en bra låt, mycket känsla och fin sång... som vanligt. Jag har sagt det förr, varför får inte Moa spela någonstans? Jag tror det skulle bli hur bra som helst!

3.
30 november (det är imorgon fredag) kommer Elenettes skiva ut, och man ju hoppa upp och sätta en femma på att det kommer bli snack. Smarta texter som säger saker. Politik i snygg förpackning. Synthprogg.
Gå in på Myspace sidan och lyssna på "extra spåret" Jag Hatar Män...

4.
Universal Poplab har släppt en remixskiva...och vissa låtar har blivit ännu bättre! Bäst är Timos helt omgjorda Heart Apart. Riktigt snyggt!
Även Thermostatics I Could Say I´m Sorry är en riktig rökare...löjligt ord men det passade här.

5.
På lördag är det så dax för Göteborgs längsta kille och Göteborgs största röst att ställa sig på scen på Klubb Populär. Långa killen med rösten heter Fredrik Corander och bandet heter Children Come On. Var där eller bär fula byxor resten av livet!

Så här såg det ut när jag träffade dem i somras.



Och så här lät det när de gjorde en fantastisk spelning på Indiedagis (på Emmabodafestivalens husvagnscamping)



6.
Det här var inlägg 400! Ja, vad säger man om det?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Audioupplevelse.

1 kommentarer



(en DJ spelar dansmusik på Sticky Fingers övervåning i lördags)

Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Weiiiohoho Weiiiohoho

Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Ufffuopppp Umffffffopppp Opppp Opppp
Weiiiohoho Weiiiohoho

(Går ner till mittenplan, Strasse spelar)

Weiiii Weiiii Schiiiii Schiiiii Wacka Wacka Weiiiii
Weiiii Weiiii Schiiiii Schiiiii Wacka Wacka Weiiiii
Pioo Pioo Piooooa Fow Fow Gniiiiiiii

(Går upp igen efter tre låtar eftersom det låter Judas Priest)

Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff

(en DJ spelar Ibizatekno)

Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff
Ui Oui Ui Oui Boff Boff Boff

(Tillslut börjar Universal Poplab spela)

Boff Boff Bhoooo
Boff Boff Bhoooo
Uhopp Uhopp
Boff Boff Bhoooo
Boff Boff Bhoooo
Uhopp Uhopp
Schwoooo Schwoooo

Lördagen på Sticky Fingers var en uppvisning i dåligt ljudhandhavande och dålig känsla av le DJs.
Till att börja med, det kanske bara är jag men, om man har två "synthorienterade" band så kanske man bör tänka på att det förmodligen kommer personer som gillar dylik musik. Men Mr DJ verkar inte fatta utan kör på med sin "dansmusik". Sin helt värdelösa dansmusik.
Nåväl nu var det ju inte därför jag var där, utan för Universal Poplab.

Jag har sett dem några gånger nu...Det här var den klart sämsta spelningen. Det berodde inte på Hans, Christer eller Paul. De gjorde bra ifrån sig, problemet låg i den eller de som mixade ljudet. De lyckades få UP att låta som kass tysk disco med MYCKET bas. Varenda ljud som Hans fick fram på synthen blåste oss till månen. Trycket blev löjligt. Må vara om det bara varit basen som det varit tryck i, men nu var det varenda ton. Allt blurrade till sig och ljudteknikern verkade tro att det är basen som gör människan glad.



Jag kan ju som hastigast nämna Strasse...eller nä jag struntar i det, ni såg ju vad jag skrev överst.

Men det blev några fina bilder på UP iallafall.






Det är knepigt, är inne i ett stim av lite kassa konserter. Men Imorgon har jag stora förhoppningar. Hej Anita! på Kellys.
Där brukar basen vara balanserad.

Tillsist:
Idag fick jag se en hemsida som kallar mig "samhällets fiende nummer ett" och "ren ondska"... Starka ord från någon jag inte vet vem det är.

Jerry Boman

Färgen på party.

2 kommentarer



Det är ändå så att Universal Poplab är, om inte Sveriges, så Göteborgs ödmjukaste band. Christer tackar flera gånger för att vi kommit till Pustervik den här kvällen. (fast han räknat ut att det här var den fattigaste dagen på hela året) Paul ser snäll ut när han presenteras och får galet mycket applåder, och efteråt kommer Hans fram och frågar om jag VERKLIGEN tyckte de var bra.
Jag svarade att det gjorde jag. För den här kvällen var synthpopen verkligen på topp!

Om man skall ha till en bra konsert så får man som publik bjuda till lite, faktiskt inte låta bandet dra hela lasset. På nyrenoverade Pustervik igår bjussade en hel hög verkligen till och skapade den där härliga svettiga partystämningen som man kan uppleva när man dansar själv till Poplabbet i hemmets vrå. Det var riktigt skönt att vara där, förra gången på Storan var det tyvärr lite för lite folk och för stor scen.
Nu var det närvaro och Hans, Christer och Paul håller sig så där skönt på samma nivå som alla oss andra. Det är familjärt och hemtrevligt utan att tappa fokus och bli internt.

Numera har UP två skivor att ta låtar från, det blir väldigt tydligt hur olika de skivorna är. Den första står för kalaset och den andra för allvaret. Men aldrig blir det tråkigt! Det är sing-a-long och vissel vänligt hela tiden. Klart folk skall stagediva då!
Och så det faktum att nästan alla låtar har små enkla rörelser som alla kan haka på, ibland fingrar i luften ibland luftritande. Det är väldigt charmigt! Rörelserna man själv skulle vara för feg att erkänna att man faktiskt gör där hemma framför stereon...



Bäst under kvällen är en cover. Morrissys "We hate it when our friends become successful" blir i UPs kostym ett makalöst kalas som inleds med pyroteknik: Partybomber! Det kanske inte är hundra tydligt på bilden ovan men Christer delade ut små bomber innehållande serpentiner som vi sköt av precis när låten började.
Vilken början på den låten! Efter det är hela haket på fötter och försöker riva ner allt det nya!
Och alla gör sitt bästa för att fylla Hellströms körande från skivan med sina egna röster. Publik och band hjälps åt! Bättre blir det liksom inte.
Bästa egna låten var utan tvekan "I could say I'm sorry". Där snackar vi hård och smart text.

Om det finns något svart i det här färglada musikpartyt så skulle det vara att några av de nya låtarna inte riktigt har samma kalas känsla som de äldre. Där texten har blivit viktigare har dansen lite försvunnit. fast det är ju egentligen inte ett problem, jag orkar fan inte dansa en hel konsert och lite viktiga budskap har ju ingen dött av.
Äh, nu kände jag att det var onödigt att skriva så, men ja man skall ju "balansera" och vara så otroligt "objektiv" när man skriver. Men oss emellan, du kan hoppa att läsa det här sista stycket.

Hans, Christer och Paul ni är sköna snubbar, som inte alls behöver bli förvånade längre när människor går man ur huse trots att pengarna är slut!


Tillsist:


Kvällens snackis var annars färg. Är laxrosa bra eller anus?
Japp du läser rätt, en jättevägg på "nya" renoverade Pustervik är målat i just den blekta rosa/orange kullör som går under namnet laxrosa.
Jag gillar det! Samtidigt som jag gillar alla de andra färgerna, det är ärtgrönt, kärleksrött och mjukgult överallt! Jag tror att det kommer bli super med några tavlor och grejjer på väggarna. Nu är det lite kalt.
En annan sa som faktiskt är fint är att det inte blev överrenoverat. Pustervik skall vara ett finger i ögat på det ytliga Avenyn. Här känner man sig hemma och det är OK att sitta var man vill, och det är fritidsgård för vuxna känsla. Tack!

Att de äntligen flyttade scenen gjorde gott. Kanske stans bästa konsertlokal för medellstora gig? Och att man numera kan komma fram till baren samtidigt som det spelas på scen är ett jätteplus.
Jag tror det kommer bli många besök under 2007... speciellt som man numera vågar gå på toaletten utan att riskera sitt liv.

Och som alltid när The Ark är i stan, så dyker de upp på Pustervik.

Tillsist2:
Ikväll bär jag vit nylonskjorta, smal röd skinslips, myggjagare och spelar ukulele.

Jerry Boman