Visar inlägg med etikett Storan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Storan. Visa alla inlägg

En perfekt katastrof.

3 kommentarer



Nu är det en gång för alla fastställt, Storan är egentligen ett väldigt tråkigt ställe att ha klubb på. Inte för att klubbarna är tråkiga, inte för att stället är kasst som sådan utan för att det är Sveriges sämsta bar. Inte en enda lite drink med frukt gick att uppbringa. Det är ju väldigt märkligt när en av Sveriges bästa barer, Grill Del Mundo, ligger i källaren på samma hus! Nä, jag kommer aldrig förstå. Bara för att vi går på klubb/spelning betyder det att vi bara skall dricka öl? Nä, just det.

Ryktet på stan säger att Luxury-Ralle har betalat väldigt mycket pengar för att släppa Franke. Det är helt i sin ordning då skivan är tokbra! Och så var det då släppkalas i lördags, platsen var som ni förstår Storan och jag hade stora förväntningar…

Nu tänkte ni att jag skulle skriva att inget infriades, i vanlig retorisk anda. Men svaret är både ja och nej. Först förstod jag inte alls vad som hände, det lät helt bedrövligt. Hela bandet verkade nervösa och ofokuserde. Jag gillar inte när en sångare måste kolla på gitarren så mycket att han glömmer att sjunga in i micken. Låter lite märkligt.

Som tur är tar det sig mot slutet, manglet ökar, lika så ilskan i bröderna Frankes röster. Så är de då tillbaka, Göteborgs farligaste killar. Med så mycket mörker att en vinter i Kiruna liknar en sommaräng i motljus. Och mitt i allt detta mörker och skrammel kommer då fina inbäddade popmelodier och de bästa texterna. Ord fria för tolkning, och som skvätter och skaver, som borrar sig in och som gräver gångar under din hud. Då finns det inget som Franke. Ingen smäller med linjalen på deras fingrar.

Franke är allt obehagligt som du någonsin tänkt, alla meningar som då fått kastade efter dig på mörka skolgårdar. Alla missade chanser. Det är förlorar musik utan att vara förlorare. Musik för förlorare. För de som vet att det kommer gå åt helvete men lever med det, de som blir hårda av de och de som spottar tillbaka.

Jag såg Franke en gång för hundra år sedan, på Pustervik. Det är den enda konserten jag varit på och varit rädd. Verkligen rädd. Det är samma Franke nu som då, men ändå inte. De har numera vett att först att man kan klippa till sin publik med musik och ord, istället för att göra det på riktigt. Det senare är bara otrevligt.

Men visst, även denna gång blir det bråk framför scen. Jag hör små vingar berätta vad som skall ha hänt, och det var inte bandets fel den här gången. Jag ser bara armar som vevar och några popfolk med rädda ögon mitt i. Så nog är Franke tillbaka, de gör att sinnena skärps. Att man är på tå igen. För egentligen har vi ingen aning om vad det här brakar hän. Vi vet bara att vi njuter på vägen mot katastrofen. Franke är ju innerst inne på vår sida. Så djävla mycket på vår sida.

Tillsist:
Djuret har lite nya låtar. Riktigt bra sånna! In och lyssna!
Kavalleriet är fortfarande hemliga… för mig. Ingen jag frågar, som jag gissar på, rör en min. Är det någon av er så ger jag er/dig Guldbaggen nästa år! För någon är det!

Tillsist2:
Jag spelade skivor på psykologernas utsparksfest i fredags. Det var kul, men samtidigt knepigt. Vanligaste önskningen var Britney Spears eller "något från Rix FM"... Men det var många somfaktiskt dansade hela kvällen och jag fick en lapp på slutet där det stod att jag gjort fyra flickors kväll. Kul!
Tillsist3:
Så hände det tillslut, Göteborgs märkligaste bandnamn finns inte längre. Backslick har bytt till The Monument. Bra musik som vanligt. Spelar på torsdag på Sticky.

Jerry Boman

Radio, klassiker och Johansson.

2 kommentarer



Det är en galen kväll, först är jag med i Studentradion (sänds om några veckor), sen är jag på mitt livs första konsert i konserthuset (klassik musik är riktigt stort!) och tillsist blev det en liten runda till Jazzhuset (utan Svanen). På det sistnämda är det branchkalas och allt är lite märkligt. Känner en del, det har kommit folk ända från Emmaboda och Jönköping. Det är ändå mystiskt, här står vi som då skall vara något. Det är ju trevligt och så men samtidigt lite stelt. Jag vill konsumera mer än kallt fundera. Men som som sagt, det var väldigt trevligt och jag går gärna på dylika showcase!

Nåväl, det som var bäst med Jazzhuset den här kvällen är att alla band spelar runt 20 minuter. Det är en perfekt tid, man kan gilla något och få vad man behöver, man kan också ogilla något och ändå stå ut. 20 minuter bör man ge alla!



Jag tar och berättar om Jonathan Johansson. Han får personifiera det som skiljer Stockholm från Göteborg. En musikalisk mentalitet som jag ofta återkommer till, vad är det som gör att det dröjer ända till slutet av mars innan denna underbara kille kommer till Göteborg? Nu är Jonathan inte från Stockholm från början men han låtar storstad och bor där nu.

Skillnaden och det som gör att några tvekar är att det är för djävla bra! Alltså, här lyssnar jag plötsligt på det moderna Eldkvarn eller nått. (jag litar på att du tänker efter och fattar liknelsen efter en stund) Han har ett sikte som är ställt långt bort i stjärnorna, han ser inga begränsningar och därför når han så mycket högre. Avslappnat med ego stort som en medicinboll i en myrstack. Modernt, passar lika bra i baren som på scen. Man kan lyssna noga och man kan låta det passera och må bra i båda lägena.



Musiken är snygga ljud och invävda melodier genom ett finmaskigt nät. Lite distans. När och nära men ändå borta och vid solnedgången. En promenad med minusgrader, ett bett i kinden och värmen från hjärtat som slår. Det går att höra dansmusik i slowfoodmode här, en artefakt som får liv genom maskiner med mjuka tankar.

Det faktiskt för kort med 20 minuter, som att ge droppar av vatten till uttorkade bakfulla människor i solvarma sängar. Likt smulor för fattiga är en måltid men ändå inte bra, så famlar jag efter mer! I samma sekund som jag lyckats ta mig bort med hjälp av musik kastas jag barskt tillbaka igen. Fan också, det är långt till den 19 mars! Då kommer han tillbaka, en Svanentorsdag. Då är du där!



Jag ger mig inte på att tycka så mycket om timmarna i konserthuset mer än att det var väldigt kul och mäktigt. Jag satt med stora ögon och öron! Jag kommer gå dit igen. Kan kanske behövas då medelåldern låg på kanske sjuttio slitna år. Enligt kännare var det ändå många yngre i publiken denna kväll…

I kväll spelar jag skivor på psykologernas utspaksfest! Analysera mera! Kommer bli tokroligt!

I morgon går alla och kollar på Franke på Storan. Kommer bli en kväll i toppen av ligan!

Jerry Boman

Mycket Luxury nu.

1 kommentarer



Igår firade vi att Samtidigt Som släppt singel. Låten finns att ladda ner här, men jag tycker den är så bra att du bör pynta för den!
Hela skivan, Flykt, kärlek & broderskap, kommer 28 januari. Vi kan ju ta och fira då också. Jag hörde det viskas om något kalas den 6 februari på Sticky…

På lördag är det Franke vi firar. Det hela äger rum på Storan och det kommer svinmycket folk!

Tillsist:
Ikväll skall jag på Konserthuset, spännade. Och så skall jag vara med i Studentradion. Vet inte när det sänds men jag kommer säga till i god tid så du kan vara sitta klar med bandaren.

Jerry Boman

Musik skall vara en upplevelse

9 kommentarer



Årets julklapp är en upplevelse. Jag tjuvstartade och fick en upplevelse som heter duga igår på Pustervik. Vi börjar med att kolla på lite bilder:







En uppmaning till alla fotografer där ute: Ska du ta bilder av något band under 2009 låt det bli Hammarin & Robin. Det kommer sluta med att du kommer hem med 1000 bra bilder. Jag tog de här bilderna med min lilla pocketkamera så hur bra det blir med en riktig kamera kan du tänka dig!
Inte en stel sekund, H&R är teatraliska på det där fina sättet, överdåd utan att överila sig.



Men det är ju musiken som är det största, H&R gör fet ballong storbandsindie, det är avhuggna stöttiga trumpeter ala Rat Pack. Visselvänliga evergreeens förpackade med moderna ljud. Över allt det här kommer då sångrösten som världen pratar om nu, den mörka sprattlande tillsynes ironiska rösten. Hammarin håller sig dock på rätt sida snöret om pastischen, därmed blir han odödlig. För det är så det är, Hammarin och Robin skriver just nu in sig på Wikipededia, mappade under just storbandsindie.

Nä men nu måste jag skärpa mig, jag gillar Hammarin & Robin larvigt mycket! Hur skall jag förklara? De har satt en ny nivå, jag förstår inte riktigt var det kom ifrån men nu är de här och än en gång känns väldigt mycket saker mossigt. H&R är det nya viruset, muterat så inga mediciner hjälper. De gör låtar som inte låter sig spelas på gitarr… Nu kom jag på en grej! Jag vill att vi samlar ihop pengar till H&R så de kan hyra in symfonikerna! Bränna på med en helt överdådig konsert vid Masthuggskyrkan! H&R håller för det! H&R håller för att överrösta havet, för att driva tillbaka vindarna och ge solen en chans om glansen!

Det är så enkelt, gör bra melodier som vi kan vissla till, bygg ut med stor produktion och spritspetsa med texter som humor. Där satt den! 2009 är Hammarin & Robin år!


Den som ser kopplingen med "Tillsist2" och den här killen vinner!

Tillsist:
Jag har fått Pats kommande skiva (släpps i slutet av februari) i min hand (Tyvärr CRB, du missade din chans…) och det är en i alla mått en fantastisk skiva! Om Almedal utvecklade Håkans musik, de ljusa partierna så slår Pats åt andra hållet på skalan. Det är uppbrott, utbrott och inbrott i hjärtat. Det är en ensam skiva. En svart men ändå lite hoppfull skiva. De mörka tomma grändernas ljudkulis. Jag ber att få återkomma…

Tillsist2:
Imorgon lördag är det Kristian Anttila på Storan. Det ryktas om att ALLA musiker som figurerat på hans skivor skall spela. Kan bli storslaget!
Även favoriten Peter Sjöholm kommer köra några låtar som uppvärmning!
Samtidigt är det sista Klubb Populär någonsin och det kan vara värt att fira av! Eller kallar man det fira när man är lite ledsen?

Tillsist3:
Midsommarfestivalen släpper sina första artister!

Jerry Boman

Rak i ryggen, rakt ner i tiden.

5 kommentarer



Hoppet är som en resa till Mars
(på Nordpolen)
Allting slutar med en väldig krasch

Ambitioner är som resor till Mars
(på Nordpolen)
De slutar med en väldig väldig krasch

Texten kommer från den bästa låten just nu, det storslagna utanförverket "På Nordpolen" från Nordpolens skiva. När konserten just skall till att avslutas vräker Pelle Hellström ut den här låten och hela mitt liv förklaras. Det är ett gigantiskt ögonblick på Storan. Helt överväldigande. Nordpolen är som det ser ut nu bandet jag kommer växa upp med. För jag har inte växt upp än, jag trodde jag blev gammal när Henrik Berggren blev gammal, men då kom Nordpolen in i livet och allt började om.
Pelle, du är tidsandan personifierad.

Det är en blandad personlighet som ramlar ner på scen, Pelle har på sig en leopadmönstrad tröja, eller skall man kalla det kort rock? Den är i allafall gjord för att synas. Men Pelle verkar inte vilja synas, han drar tröjan över huvudet och gömmer ansiktet. Han visar med hela sin kropp vad det handlar om, visst vill man ha uppmärksamhet, men frågan är vad folk kollar på? Det galna freket eller det missförstådda geniet. Och det är precis likadant i musiken, Pelle viskar ibland fram de största meningarna som du hört. Han vill höras men ändå inte. Ta plats och fortsätta sitta i sitt hörn. Det är en stor upplevelse att se hur en person på ett så bra sätt är sin musik. Han står rak, självsäker. För Pelle har redan vunnit. Men ändå inte. Osäkerheten finns i luften.
Jag säger det igen: det var ett gigantiskt ögonblick på Storan i lördags.



Jag var lite nervös före spelningen, att Pelle skulle gå upp och köra till laptop. Det känns väldigt tråkigt nämligen. Som tur var blev det inte ens i närheten av det! Med på scen hittar man både gitarr, trummor och synth. Mer liv och mer dynamik. Nordpolen tar musiken på scen ett steg från musiken i fil. Bra!

Nu hade jag kunnat fylla ut här med alla tankar om döden och ångest som svämmar över i Nordpolens värld, men sånt där vet ni ju redan. Vid det här laget har väl alla köpt låtarna på Klicktrack och totalt kärat ner sig i den här killen från Uppsala. Då vet ni ju precis allt hur det är och en sak är säker: Vi kommer bli fler. Vi kommer bli så jävla många att vi kan bilda regering och störta hela skiten ner i havet. Nordpolen har satt ord på allt, hur vi känner hur vi är och hur vi kommer att för evigt vara. Det är inget påhittat, inga Ebay-fynd till känslor.

"På Nordpolen" kommer i efterhand rankas i samma division som "Shoreline". Helt klart. De är inte lika men ändå innehåller de samma energi, som berättar stora sanningar. Större än vi fattade just när vi var mitt upp i det.



Det var en helkväll på Storan, först fram var My darling You!. Detta märkliga lilla band, trots att de hållt på nu i tusen och tusen år, ständigt skapande nya underbara låtar, så håller de sig på rätt sida myten. Aldrig att de säljer ut sig. Varje konsert är helt unik och kommer inte igen. Den här kvällen gick de upp och slog sönder knäskålarna på mig genom att bjuda på en pianokonsert. Och det med sådan inlevelse att jag tror på allt de säger.



Det är mer dagenefter än kvällenföre, mer efterfest och morgondimma än spitfest och strob. Eftertänksamheten kommer, utan att de gör avkall på skevheten och feststämningen. Bra pianoversion av favoriten Jump the train!

På tal om att varenda konsert är unik, jag gjorde en intervju med Christoffer och Klas på Hultsfred 2005. Det var en trippelintervju så med var också Timo. Själva upplägget var att vi skulle snacka om festivalspelningar, att Timo skulle dela med sig av några knep till färskingarna i MDY!. Bland annat så sa Timo något i still med "gör varje spelning unik". Nu har jag sett Timo hundra gånger och jag är inte säker på att han lever som han lär, men MDY! har som sagt tagit det där till sig. Eller så fanns det i tanken från början.

Nu till betydligt tristare saker: Jag är så förbannad på de två personerna som jobbar där uppe i baren på Storan att jag knappt vet var jag skall börja. De beter sig som svin! En kille stod snällt och väntade på att få köpa en öl, tiden gick och inget hände. Hans flickvän fick köpa öl men killen fick inte... Tillslut frågar han varför och får till svar "Du viftar för mycket med handen". Ja, men kom igen va! Han ville bara ha lite uppmärksamhet eftersom ni bakom disken tydligen hade glömt brillorna hemma. Vilken värld lever ni i!
Detta var inte det enda, vi blev puttade och knuffade på likt boskap för att vi tydligen råkade stå där man inte får stå. Något som inte var helt självklart, och vet ni vad: Man kan vara vänlig, inte bete sig som det är full panik och korna måste bort.
Fy fan säger jag bara!
Till Klubb Populärvännerna och till Storanspresident JP Bordahl: ta er ett rejält snack med personalen i barerna. Prata lite med dem om vett och etikett. Jag såg ingen gäst som gjorde något fel, men tydligen skall vi behandlas som skit ändå.
Tur dock att de som jobbar där nere är vänliga...

Tillsist:
Glöm inte att ni kan se mina klipp på Youtube i hög kvalité. Gå in på min Youtubeprofil och välj video, sedan klickar du nere i högra hörnet under videon.
Kanske roar det någon att slippa stora pixlar.

Jerry Boman

Modigt, mycket och mer.

3 kommentarer



Klubb Drömland är väldigt modiga. Inte nog med att de skriver "alkoholfri öl" på väggen, de pyntar sin lokal likt ett mellanstadiedisco. Ballonger och serpentiner ligger utslängda på golvet, djbordet pryds av en stjärnduk. Men det riktigt modiga och sanslöst underbara ligger i banden de bjuder på. Att låta en akustisk tystlåten duo spela vid kvart i tolv är på gränsen till galenskap. Men samtidigt visar det på ett stort hjärta. Jag tror att arrangörerna vill bryta trenden som säger att den som skriker högst spelar sist. Det är bra.



Sockervadd får huvudrollen i Blad Runner, neopop och framtidspop ligger nära tillhands. Det är trummaskiner, oscillatorer med texter om RRSläsare och internet. Framfört på det mest popnaiva sätt, men med en tydlig släng av kritik och superba melodier. Antonia Pehrson aka Komon är en blandning av Compute och The Pipettes.

Visst är det charmigt som helvete, men egentligen är det nog bara ärligt. Det finns ingen hinna mellan oss och Komon, hon kör på och sedan får det bli som det blir. Ta låten Give Me Speed, där sjunger hon om att "minimalt är inte ett ord jag förstår", och ja så är det. Antonia tar i, inte så att hon överdriver, men skall det vara så skall det vara. Det är då bra musik blir till, stilistiskt säkert och dansvänligt. Ingen risk för fegspel.



Komon är en mäktig blandning av dansmusik och... enkelt ren elgitarr. Då och då åker gitarren fram och hon byter skepnad, blir mer lugn. Låtarna blir mer tänkvärda och kanske en aningen sorgsna. Vackert.

Om ni nu känner att det här verkar ju kul, så kan ni också ta och lyssna på Taggarna Ut, det är Antonia som sjunger där. Läs här vad jag tyckte om dem.



HÅLL TJÄFFFFFTEN!!! HÅLL TJÄFFFFFFTEN FÖR FAN!!!
Det hjälper inte mycket, trots att flera försöker, publiken är högljud. Inte så mycket att säga om, klockan är ju närmare tolv och klubben har varit igång fyra timmar, ölen är billig och ja allt det där. Då sätter sig två personer med viskande röster och akustiska gitarrer på scen. Ett självmordsuppdrag.



And Then kommer verkligen inte till sin rätt den här kvällen. De flesta missar ett stort tillfälle, för Charlotta, Peter och Sofia har undersköna mjuka låtar. Små sagor som ger regn på insidan. Hjärtat saknar ner och går på paus, låtar som söndagar under täcket med tankar om förändring i huvudet.

Men som sagt, det är inte rätt ställe. Väldigt sorgligt. Jag ville så gärna höra noga.

Se en bild på mig på plats här... Alla dessa blixtar!
Rolig bildtext till en av de andra bilderna också... märkligt.

Cyklar in till stan och Järntorget, rusar in under den röda punkten på Pustervik och möts av en vägg. En människovägg. Galet mycket folk därnere och väldigt bra musik! Tack till er som spelade skivor "där nere"! Friday I'm in Love! Skönt med folk som inte är så skitnödiga när det kommer till djspel. Tack!

Ikväll blir det MDY! och Nordpolen på Storan... på tal om Nordpolen, det var ju bara en tidsfråga innan någon gjorde den första skivan helt anpassad för Ipod. Vad jag vet så är det bara den spelaren som klarar av att spela upp låtar helt utan paus mellan, och när då Nordpolen så fint lägger "På Nordpolen" sist och låter slutet på sista låten hänga ihop med början på första låten så vill det till att de två låtarna spelas upp utan paus. Det är jävligt snyggt gjort!
För övrigt är hela skivan, eller skall man nu då kalla det "samlingen låtar", helt briljanta! Så nära, så svarta, så dans och så många nyanser av grått.

Det kommer bli en dunderkväll!

Tillsist:
Lyssna på den galna allsången:

2:55 in i det klippet... vid 3:14 är det fan uppe i brygga! Herregud!
När kommer Glasvegas till Sverige då? Jag fattar inte varför det skall dröja så! Det finns ju Ryanair och allt!

Tillsist två:
Indiedagis -09 datum klart! Mellan 30 juli och 2 augusti är det akustiskmusikfest i husvagnen under Emmabodafestivalen. Skriv in i er nätbaserade kalender direkt!

Tillsist tre:
Räknas det här som om man varit med i Okej?

Tillsist fyra:
Äntligen! Rösta på They Live By Night på Tracks! Jag vill känna folk som spelas på radion! På riktigt!


Jerry Boman

Skäggsynth och grabbar utan flickor.

2 kommentarer



Kan man höra jämnstäldhet? Är det möjligt att lyssna sig till ett bra bandklimat? Går det att som publik att uppleva artisters rädsla inför ”det andra könet”?
Fram till i fredags var jag övertygad om att det förmodligen inte gick. För hur skulle det gå till? Musik kan luras, man kan spela teater. Det går enkelt att vinna billiga poäng. Men nu vet jag bättre.



Moonlight Cove är det grabbigaste synthbandet jag hört. Det gör effektiva låtar, några går till och med att dansa till. Men det är så grabbigt. Så enkönat. Förlåt, men det ni låter som tre killar som sitter hemma på fredagarna och gör musik med era piratnedladdade program. Har ni upplevt kärlek? Har ni stulit en bil bara för att köra mitt i natten till någon ni gillar? Har ni lipat utanför klubben bara för att hon inte tittade åt ditt håll?

Jag tror inget illa egentligen om Markus, Marcus och Mattis men det är så stelt. Påklistrade känslor, likt uppsökande verksamhet på Wikipedia i jakten på svar. Känna av vad andra känner och skapa sig ett uttryck från dem. Det blir sällan bra då.

Ut och lev en stund, ge upp er själva för att skapa liv. Klichéerna skulle förmodligen bli färre och ni skulle märka att det riktiga livet bjuder på så mycket mer än htmlkoder.



Det händer rätt ofta nuförtiden, att spel blir film. De uppdiktade, renderade, figurerna får kött och blod. Får känslor och gör inte alltid rätt. Det bli liv i pixlarna. Thermostatic är spelet som fått liv, deras universum har närmat sig vårt. Gått från skärmflimrade blått till soluppgångsorange på en platttv.

Det märks att Thermostatic lever. Mitt i albumsläppet och släppkalaset finns det organismer som fått vatten. Det bubbar om musiken som vanligt, men den här gången är det riktiga bubblor och inte bara oscillatorer på speed. Jag gillar det!

I grunden händer det för att låtarna är bra, för att det här bandet trivs och lever paradellt med musiken. Jag hör hur det har bråkats, hur det har skrattas och hur det har fikats. Det skimrar av trivsel med bandkamrater, med den mäktiga kemin som alla vill åt. Kemin som berättar att de här kommer hänga hur länge som helst. Som tar musiken på allvar men ändå inte.

Det visuella beviset på mänskligheten i Thermostatic kan man bland annat tillskriva killen som bland annat gör de sköna rösterna. Han har skägg. Inte så ovanligt i Majorna, eller i Göteborg heller för den delen, men hur ofta ser du ett gött skägg i ett synthband? Nä, tänkte just det. Det händer typ aldrig.

Sista låten i riktiga setet heter ”Driving” och den funkar ännu bättre live! En låt som efter tre lyssningar sätter sig, blir en ”jag sjunger i duschen”-hit, ett tuggummi som ger glada mungipor. Det smakar världshit vänner!

Thermostatic sänder ut signalen ”trevligt bandklimat” och jo, den signalen är stark och klar. Tackar! Skäggsynth är 2008 års bästa trend!

Jerry Boman

Thermostatic i studion.

1 kommentarer

Idag torsdag besökte 2/4 delar av Thermostatic mig i studion, och de var så trevliga att de fick sitta kvar hela programet! Därför är klippet uppdelat på två. I slutet på sista kommer det lite tips inför helgen.

Del 1


Del 2


Thermostatic har släppfest på Storan på fredag. Kom dit!

Jerry Boman

Markus snor åt sig min vän

2 kommentarer



Vi har levt ihop nu i snart 34 år. I början var det väldigt slitsamt, och jag har kanske aldrig kommit riktigt nära. Fortfarande finns hinder men jag kämpar på och försöker så gott jag kan. Varje dag är du vid min sida, ger mig upplysningar, tar vara på mina känslor men beter dig väldigt galet ibland. Snurrar till mitt liv och får mig att skämmas.
Ofta kan jag tröttna, tycka att det inte finns någon utmaning kvar. Att jag lärt mig allt jag kommer veta om dig. Du är vissa dagar lika spännande som höst, andra dagar är du som sekunderna innan fyrverkeriet. Jag tror helt enkelt att jag vet var jag har dig.

Så kommer Markus Krunegård och kastar omkull hela relationen. Plötsligt är jag och "Det svenska språket" inte så tighta längre. Det är någon som känner dig bättre, som vet att ta tillvara dina nyanser, dina skimrade diamanter under jorden och som piggar upp dig på de mest häpnadsväckande sätt. Markus kastar in en Fishermans friend rakt i gapet på det moster till språk du är. Fräschar upp och omdirigerar. Bygger nytt och bevarar gammalt. Krunegård flyttar ihop med den som jag vagt trodde var min.

Men jag vill ju att du skall vara lycklig, att du skall utvecklas och grönska. Växa explosionsartat till nya högre mål. Jag vill att du skall ha det bästa.
Så även om det är med sorg i hjärtat som jag släpper dig så vet jag att hos Markus får du det bra. Krunegård och "Det svenska språket" är det perfekta paret. Så snygga ihop, så mycket samförstånd. Det perfekta paret...

"I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller 564 svenska ord. Inte staplade på varandra utan instoppade precis där de skall vara. Till detta rinner musik som växer och växer och växer. Men det är bland orden som man hittar det emotionella geni som Markus Krunegård är. Han berättar historier, han är den moderna Evert Taube utan att lämna landet. Utan att egentligen lämna gatorna han lever på. Det finns så mycket att berätta av det som händer runt om kring en att en resa förmodligen skulle sluta i 20 minuters låtar.

Jämför de här orden med några andra låtar som man kan tro är långa:

Håkan Hellström - Sång i buss på vilovägar 2007 innehåller 232 ord.
Kristian Anttila - Innan bomberna innehåller 262 ord.
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare) innehåller 275 ord.
Navid Modiri och Gudarna - Om jag skall dö innehåller 406 ord

Som sagt, Markus Krunegårds "I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller femhundra sextionfyra svenska ord. Femhundra sextiofyra väl valda svenska ord. Det är mäktigt.
Nu menar jag inte att det alltid är bra med många ord, eller att det per automatik blir bättre med fler ord. Men här vet orden sin plats, de vet att de är viktiga. Var för sig och alla tillsammans.

Det finns en glädje i hela kvällen, en sprudlande energi att dela med sig. Att få bre på och berätta historier, sanna eller uppdiktade. Så det är helt okej att Markus snor åt sig Det svenska språket. Just nu finns ingen som använder det bättre.

Annars är den bästa låten "Stjärnfallet". En ohyggligt vacker på väg hem låt. Skapad när allt är över, när ensamheten tränger sig på och du är den enda du har. Låten är 124 ord lång och det är ju precis det jag vill komma till. Markus anpassar och väljer utifrån vad som blir bäst. Han behärskar både att rabbla upp ord, sammanfoga det till popnoveller samtidigt som han kan göra den där korta låten och säga mer än vad andra säger under en hel livstid.

Roligast den här kvällen på Sticky är när Markus säger till en kille längst fram att hålla tyst. Att det faktiskt stör när den där snubben babblar på mitt i konserten. Bra och väldigt roligt. Jag tror inte han var så arg egentligen. Förmodligen tyckte han bara att snubben misshandlade Det svenska språket.



Jonas Game
aka Jonas Lundqvist har en underfundig humor. Just nu försöker han hela tiden på ett skämtsamt sätt berätta att han har ont om pengar. Det hela kan ta sig uttryck i samtal på Vasagatan sent en natt:

Jonas: Hey, Jerry! Kan inte TV4 ge mig pengar!
Jerry: Vad skall du göra då?
Jonas: Ingenting! De kan väl bara ge mig pengar.

Eller så kan det ta sig rent hysteriskt roliga uttryck som på hans Myspacesida:



När Jonas mitt i sitt set presenterar bandet smyger han in ytterligare en bön:

- Det är är alltså mitt fina band, som spelar med Jonas Game i kväll...helt gratis!!"

Sammantaget gör att jag gapskrattar. För samtidigt som det ligger enormt allvar bakom bönerna, tiggandet och tjatandet om pengar, så finns hela tiden ett finurligt leende.

Och varför inte? Jag kan tänka mig att ge killen pengar, han berikar mitt liv, ger mig låtar som kan ta en hel dag att få ur skallen. Han ger mig saker att tänka på, så att jag kan fly bort från verkligheten en stund eller två. Han gör uppsluppna låtar som jag vill höra gång på gång.

Men om jag bara skall räkna med konserten igår blir det inga stora summor pengar. Jag saknade Jonas utflykter i publiken, jag saknade närheten. Det är ju fortfarande snorbra låtar men Lundqvist blir bättre på liten scen. Han försöker skapa samma känsla genom att sätta sig på scen kanten men det hjälper knappt. Jonas Game är bandet/artisten som egentligen är ett med publiken, när det förhållandet bryts blir det lite mer stelt.

Jag tror det grundar sig i Jonas kärlek till sina fans, han gillar att någon lyssnar och vill ge minnen tillbaka. Han vill samtidigt vara "artisten" som "publiken". Vi är egentligen alla med i bandet.

Vad hade du för kontonummer sa du?

Tillsist:
Ikväll har man en del att välja på:

Tobbe, Nils och Gaston (Mint Condition) spelar skivor på Pustervik och Glockenspiel spelar live. En helkväll med nya låtar!

Klubb Populär bjuder på Palpitation och Elenette. Två superband!

Ritz håller med klubb, Indieanen. Där kan man ju hänga ett tag och lyssna på Simons (Silverbullit) skivsamling. Han spelar alltid bra och intressanta saker.

Underbara Save Me Robinbobby spelar på Underjorden. Folkemo från Skåne.

Alltså, jag vill vara på alla ställena! Vad skall man välja!

Jerry Boman

Geniförklaring

4 kommentarer



Jag var där när det hände. Stod bara meter ifrån faktiskt. Det var en hissnade upplevelse, rysningar genom kroppen och "det här är inte sant" känslor.
Jag var där när Jesper Mossberg spelade på Storan. Det kommer för alltid vara en milstolpe, för den där killen från Frölunda är större än den här stan. Han är för stor för det här landet. Vi som var där och faktiskt lyssnade fick höra ett geni. Vi snackar samma klass som Elton. Jag driver inte med er, det här var stort.

Det är nästan så jag inte kan värdera spelningen, den ligger långt utanför den liga jag brukar lyssna på. Jesper var internationell superklass. Inga märkvärdigheter, bara en fantastisk röst, helt underbara låtar och så en stor stor svart flygel. Ser och hör ni inte storheten i det här kan ni gå hem. Förlåt, men ni andra i Göteborg spelar som sagt inte i samma liga. Jesper kommer flyga långt utanför "jag släpper en liten EP". Herregud!

Jesper är klassik, han har en enorm talang. Inga skojjiga scenkläder, inga trick. Bara helst underbara låtar. Ryktet säger att han sitter inne på 400 låter... Vi snackar det totala geniet här! Fatta att den killen suttit i Frölunda och hållit sig undan!
Nä, nu tar ni och bokar in honom på Konserthuset, rullar fram flygeln och låter storverk skapas.
Det här var lite för stort för att fatta faktiskt.



Innan huvudbandet dundrade in satte sig bästa Karin My Andersson på scen. En svart gitarr var allt som behövdes. Hon spelade UPs "Black Love Song" och det var såklart makalöst fint... Karin lyckas lägga in mycket av sig själv i sina covers. Hon gör ju då klassiska synthlåter akustiskt, och just den här UP låten passade perfekt. Den blev ännu mörkare.
Tyvärr tyvärr tappade det hela lite fart eftersom ljudkillarna inte verkade ha koll på grejjerna, att få ljud från gitarren tog dubbelt så lång tid som låten. Alltså, hur svårt skall det vara att improvisera lite! Skäms ljudkillar!



Universal Poplab
kämpar. De släpper sitt tredje album och nu borde det väll ändå lossa! För sanningen är den att varenda spelning nuförtiden med UP är en enda lång hittkavalkad, både nya och gamla låtar. Nu har de tre verkligen materialet som gör dem rättvisa, folk gillar ju att höra låtar de känner igen. Ja, det gör jag med. Hans, Christer och Paul radar upp popigt synthiga låtar en efter en, jag fattar inte hur de gör. Förmodligen handlar det väl om den där kemin, Christer har texterna och tanken, Paul kryddar på med dansen och Hans finputsar med snygga snygga slingor. Förmodligen händer allt det där samtidigt, att hela låten kommer till på en gång, alla tre gör lika mycket. Tillsammans fungerar de numera som en enhet. De är ett band. Ingen tar egentligen mer plats än någon annan, de säger själva att de är väldigt demokratiska. Och jo, det märks! Var och en tillåts ta plats, men inte på bekostnad av någon av de andra två. Däri ligger hela framgången.

Nu var det ju släppkalas för nya skivan Seeds. Som vanligt växer vissa oväntade låtar fram, de som kanske inte är glödhetea på skivan. Självklart är ju tex "Fame and Hate" ännu bättre live men UPs lilla trick med att smyga in låtar på skivan som växer live är bestående. Det började redan på första skivan med "Casanova fall" och nu är det "Summer Struck" som bildar livefyrverkeri. Just den sistnämda låten är också en vändning för bandet. Här är det inte en översmart text, den är på inget sätt sämre än de andra men Christers andra texter har ofta djup och man kan hitta på själv vad det handlar om. Men i Summer Struck är budskapet väldigt enkelt, nu är sommaren här. Pang på bara. Jag börjar le och det är en väldigt härlig låt. Precis som känslan när våren är här och allt exploderar.



Mot slutet fattar man att UP är bandet som inte kommer stanna till nu, de har som sagt släppt tre skivor, i runda slängar 32 låtar har de med sig. Då kan ni ju tänka er att om nästan alla dessa 32 låtar är snygga/bra/catchy/härliga så bränner man av ett slutset med best off som slår det mesta! In finalen kommer också Morrisseycovern We hate it when our friends become sucsessful...jo, tack vi hoppade sönder golvet...

När jag står där och dansar mig varm känner jag att UP kommer vara det där bandet som släpper kanske fyra fem skivor och sen brakar det loss ordentligt. Redan nu snackas det löst om lansering i Asien. Jag tycker ju själv att det borde släppt ordentligt redan från skiva ett, men kanske kanske är det UPs förbannelse att de helt enkelt är lite för bra? Det kan vara svårt att förhålla sig till band som gör det lite för lätt.

Precis som man kanske har svårt att förhålla sig till Jesper. Han är lite för bra. Vad är haken? Vad är haken med UPs dansanta pop? Vad gömmer Jesper för mörka hemligheter?
För det kan väl inte vara så att Hans, Christer, Paul och Jesper, fyra rätt vanliga killar, faktiskt gör något väldigt väldigt bra? Om så är fallet, då kan man ju förstå att vi har svårt med det. För i den här stan måste man ju vara lite cool också för att slå.

Kvällens roligaste var annars den lilla film som visades innan UP gick upp på scen. Det hela skulle beskriva hur skivan kom till i en stuga i Danmark. Så, vad händer när tre snubbar stänger in sig i en stuga mitt på sommaren? Japp, de svassar runt i bar överkropp och dricker öl. Inget märkligt men bara väldigt väldigt roligt att se på storskärm! Att det skapades storstadsmusik där är nästan ett under.

Tillslst:
Yvonne. Yvonne. YVONNE! I Stockholm. Jo, tack du!

Jerry Boman

Det svartaste svart

3 kommentarer



Det är någon timme senare som jag hittar honom, stående halvt skymd bakom en gardin på Storans "terrass". Han ser lite vilsen ut men ändå med världen i sin hand. Säger att han väntar på någon. Fingrar på mobilen för att kolla tiden och platsen igen. Allt stämmer. Ändå tar han plats där i hörnet igen, skymmer sig och blickar ut över folkmassan som passerar.

Killen i hörnet bakom gardinen är Adam Joleby, sångare i Almedal. Händelsen gör att jag numera gillar Almedal ännu mer. För vem kan ana att den där killen just har avslutat en av årets bästa spelningar, förmodligen det bästa jag någonsin sett på Storans största scen (jag räknar då även in Jens Lekman här, men även han ligger i lä). Det är så sympatiskt att han bara står där, le lite snett och undra om jag verkligen gillade spelningen.

Jo tack, jag gillade spelningen! Mycket!

Nu skall vi ta och reda ut några saker med en gång, för tydligen verkar inte vissa i stan fatta riktigt allt. Almedal är inget hyllningsband. De är inte ett simpelt "klipp och klistra" band. De gillar Håkan och Håkan gillar dem. Men numera lever Almedal sig högst egna liv, de har skapat sitt eget universum.



Visst, första EPen var en hyllning till Håkan, en skiva helt riktad till Hellström. Men sedan har det hänt mycket. Almedal på Storan är mer Broder Daniel än Håkan Hellström. Jaha, va fan nu då säger ni, det låter ju inte alls som BD. Nä, inte ett skit faktiskt men om man lyssnar på texterna är det mycket närmare Henrik än någonsin. Det är upprepningar, banka in budskapet, och det är enormt mycket frustration. Det sistnämda verkar många blanda ihop med eufori men det är helt fel.

Almedal 22 mars på Storan är det svartaste jag någonsin hört. Gömt där bakom den glödande solen finns natten, sagan om killen som vräker sitt hjärta framför oss. Det är väldigt vackert och enormt. Adam är den sköraste människan i stan, han och Love (och resten av bandet) sätter fingret på allt det där vi andra glömt. För vad handlar hela skiten om egentligen? Vi är ju alla bara rädda katter med känslorna i en sliten påse.




Det är flykten från och tvekan inför, när tiden tycks stå still. Allt kommer i fatt en. Någon jävel har satt ett gumiband runt fötterna och trots att man springer det snabbaste man kan slungas man hänsynslöst tillbaka. Rakt i nyllet på nuet. Almedal springer, jag har sagt det förr, de står för flykten, rörelsen. Men precis som i alla onda sagor slutar det med att man är kvar i hörnet och gardinen sveper framför en.

Jag har aldrig sett Håkan stå och trycka i ett hörn, inte ens för många år sedan. Han gled mer majestätiskt runt. När nu Adam står där är det sanningen jag ser. Almedal är sin musik, sina texter och sitt framträdande. Ibland kanske de döljer det lite snyggt med en näve fulöl men där på Storan kom den fina sanningen fram.
Om man nu tycker att några personers personligheter kan vara kopior eller hyllningsband så föreslår jag att man ringer FBI direkt. För om så skulle vara fallet är den här planeten full av den riktiga Elvis och det vill nog amerikanarna höra mer om.

Tillsist:


Vilket lag! Vilken kväll! Inte missa Klubb Sandviken 5 april!
(tips, kolla noga i Nöjesguiden som kommer ut på fredag...)

Jerry Boman

UPPDATERAT: Elva band...och en Arvid.

5 kommentarer



Ojoj, det var en intensiv helg! I sammandrag innehöll den:

Tolv konserter på tre platser i två kommuner.
Ett metalband, en premiär, ett brandlarm och en besvikelse.
Och så vidare.

Men kul var det!



Först var det fredag och Wonderland-Sebastian fixade julafton på Sticky. Nummer ett: Emmon som hade premiär på sina låtar i gitarrversion. Jag säger "njaaa..". Alltså, jag gillar Emmon väldigt mycket, bra låtar och skön person. Men tyvärr, låtarna funkade inte med gitarr. Det blev mest en rolig grej, en barréackords festival. Det är inte låtar som räcker för att spela på gitarr... Sorry. Men PJ Harvey-covern var grym! Vilken röst!



Next up, Thermostatic. Här ställer sig hela stället på tå och drar ner väggarna! Merde! Ljudet har svält, Louises röst är bättre än någonsin. Mer egen. Allt det här gör att det var det bästa jag sett med bandet och de verkade glada. Det var större än vanligt, svulstigare. I en bra bemärkelse. Som om alla maskinerna fått en injektion anabola.
Sen blir det alltid lite roligt när ett band hälsar på halva publiken, men skit samma , Thermostatic bollade upp och jag trodde att de skulle vara kvällens höjdpunkt...



Nu till de som egentligen är viktigast på hela kvällen: Arvid.



Arvid. Arvid. ARVID!
Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar!
Jag rös mig igenom hela spelningen...
En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85.
Han verkar så nervös, ena handen darrar. Men det är inget som märks på vare sig röst eller rörelser. Allt är så klart, så färdigt. Bara rätt ut i rymden och redo att älskas av hela Sverige.
Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.
Fick en skiva och har tjuvlyssnat på de kommande låtarna och det är bara att lägga sig platt. Det är Space Age Baby Jane på svenska, det är slickt och det är väldigt personligt. Så oroligt bra!
Tack Arvid du gjorde minst två personer helt saliga den där kvällen på Sticky. Nu vill vi ha mer mer mer!



Sist kommer Universal Poplab. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de skulle lyckas få mig på fötter efter Arvids ångvältsuccé...Men UP är UP och då finns bara ett läge: Framåt!

Så här var det: Början på UPs spelning var bland det bästa jag sett i år! De verkligen spelade skiten ur oss, för varje låt ökade tempot och glädjen. Hans, Christer och Paul tog i för jultomten, alla renar, lucia och hela nyårshelgens fyrverkerier.

Sen hände något, Vampire in you kändes lam. Något var fel. Det svajade... men inget är så sönder att det inte kan fixas. Resten av spelningen var en enda lång uppvisning i synthpop. Bättre än så här blir det inte! De jobbade upp ett flås och sedan höll de oss fast där. En hitparad utan dess like!
Sist fyrar bandet av två innomhusraketer fyllda med silverserpentiner, samtidigt som "I Could Say I´m Sorry" hugger vettet ur oss. Jag hoppar än!

Men det var ändå Arvid som gjorde oss lyckliga när vi gick hem...Silverserpentinerna funkar btw fint som julpynt...

Lördag och nya saker. Jag skulle vara med i juryn i Partillerockens final. Visst, jag hade fördommar om att det skulle vara skrikiga kids som spelade metal... och jo det fanns ett sånt band. Inte ens bra... men jag blev också förvånad. Eller egentligen inte.
Det vinande bandet är en riktig pärla! Bella Boop & the Robbers är jag helt övertygad om kommer spela överallt om ett litet tag, de är snubblande nära att sätta den perfekta poplåten gång på gång. Ge dem lite lite tid så skall ni få se på under! Redan nu är Contact en riktigt fin låt live. Jag glömde att jag satt i Partilles kulturhus och skulle bedöma musik. Bella och Co kommer du höra mer av!

En dålig grej var dock ljudet. Inte så att det var dåligt dåligt, utan det var bara högt. Skärande högt, jag fick fly upp på balkonen några gånger. Diskanten hade kunnat hugga i stål. Jag fick huvudvärk. Inte bra när lokalen är fylld av ungdomar som inte har en tanke på hörselskydd... När jag sedan kollade efter så förstod jag varför det var så mycket diskant. Ljudteknikern stod i sitt bås med vanliga gula kassa öronproppar! Klart som fan att han inte hörde de elaka frekvenserna...
Skäms till arrangörerna säger jag. Vilket jag också sa till dem, vet inte om budskapet gick fram...

Roligt var dock att brandlarmet gick precis under juryöverläggningen, hela lokalen fick utrymmas. Över 300 ungdomar skulle fint slussas ut. Allt gick bra och alla kom både ut och in igen för att ta del av det vinnande bidraget.



Sen var det bara att hasta iväg till Storan och Pikko... och där var det tomt som i en plånbok den 24. Klockan tolv var vi nog tio personer. Märkligt. Men men det var som en bra förfest i lite för stor lokal. Efter ett tag fylldes det på men inte blev det speciellt mycket folk.
Det gjorde egentligen inte så mycket, Pikko var det mest överskattade jag sett. Jag är väldigt besviken. Tänk mer "försöka vara cool" än att verkligen vara cool.
Jag gick innan det var slut...

Kvällen slutade med att taxichaffisen sa att jag var fin.


Tillsist:


Komsi komsi! UPPDATERAT: Rockfoto kommer köra bildspel och visa sina 100 bästa bilder mellan konserterna! Missa inte ett stort stycke nutidsmusikhistoria! Jag är så glad att jag får vara med om detta! (opps tre utropstecken...)

Tillsist2:
Roligt att man kan rösta hur många gånger som helst i Rockbjörnens Myspacepris...
Jag tokklickar just nu på Boat Club! Det bör du också göra!
Jag fick upp deras läge från 17,2 % till 17,9 % på bara en minut.
Sen kan man ju fråga sig vilken status ett sånt pris får? Snabbaste musklickarna vinner typ...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett plus ett är fem.

2 kommentarer



Två ställen och två band. Mycket att stå i med andra ord. Man det är ju ett mindre problem när musiken är bra. Då kan jag nog gå hur långt som helst, frysa fingrarna av mig flera gånger och bara le.

Kvällen började med Stereo Total. Françoise Cactus och Brezel Göring har på sitt sätt skapat en helt egen genre, humorelecto. För det är roligt att höra och se, det är dansant och det är altid eget. Båda har för länge sedan tappat respekten för hantverket, hur man gör en låt. Resultatet blir att man aldrig riktigt vet vad som kommer ut, man vet bara att det kommer ryka i benen och munnen kommer le.

Stereo Total är till vissa delar en LA show, fast i det lilla formatet. Jag underhålls. Ta till exempel låten när Brezel går lös på inredningen, hela riggen blir ett slagverk och inte en stålbit går säker. Han slår och sliter, skapar ljud där det inte finns. I slutänden har vi fått höra en låt som bara kan göras på Sticky. Ingen annanstans kommer den låten att låta likadant, för just de plåtbitarna finns ju ingen annanstans.



Och det är där som jag kommer till kärnan av varför ST är så bra, det är altid något nytt. Ibland ett ljud, ibland en extra vers ibland ett snabbare tempo. Jag underhålls.

Bäst är klassikerna: motorvägshymen Nationale 7, världens bästa cover Moviestar och sist men inte minst, Wir tanzen im 4-eck. Sista låten är förmodligen bandets bästa någonsin, den sammanfattar hela härligheten. En metatext och ett dansant elecrobeat. Det är humor.

Tyvärr verkar bandet till en början lite trötta, de nya låtarna får inte samma genomslag som de gamla. Kanske är det ändå dax att ge upp nu? Snart sitter de två på en sunkig bar och spelar covers på sina egna låtar...


Snygga stövlar!



Diverse väntan och jag är några sekunder från att åka med i en taxi mot Majorna för att sjunga karaoke (nej, ingen fara jag kommer inte avslöja vem du är. Du som sjunger i det där bra bandet och som skämdes för att du gillar att sjunka karaoke..).
Som tur är står jag emot och vi blir ett gäng som går vidare mot Storan och Synthklubben. På scen står Northern Electric (försök att googla det namnet vänner..), tre personer som gör enkel fin synthpop. De är riktigt bra... men sen kommer då den där lilla detaljen som så många band missar live: sångeffekterna. NE gör strålande bra musik, Annliz Fohlin sjunger snyggt helt själv men Sten Claréus har inte den där toppen rösten. Nu gör det ju inget för inspelat är det snyggt effektsatt. Men så live har de plötsligt kört hans röst helt rent. Funkar inte alls, det stör en smula.



Det är inte så att han sjunger kass, det är bara det att hans röst skulle må bra av lite härliga effekter. Det skulle skapa skärpa och egensinnige. Men nu vill jag inte vara elak mer, NE gör väldigt bra musik. Jag blir glad av deras känsla för bra melodier. Lyssna på lilla klippet nedan och du kommer bli övertygad.



När vi ändå är på Synthklubben, stort plus till dem den här kvällen! Jag har ju tjurat lite över att de spelat för mycket Chalmerssynth. Men den här fredagen var det underbar musik! Tack!

Tillsist:
Ikväll går du, du och du där till Storan igen. Children Come On kommer få dig att känna dig större och bättre. Handklappspop med England i tankarna, skitiga gator i sinnet och Fredrik har just nu stans bästa röst. Inte missa! Jag kommer svimma när Traces and tracks går igen...
Ja, just det klubben heter ju såklart Populär... men det vet du ju vid det här laget...

Tillsist2:
Så ramlade årets andra jullåt in, den här gången är det synthjälten från landet Peter Sjöholm som bjuder på en 80-tals känslig smällkaramell. Som vanligt är det vardag, känsligt och nära till tårarna. Peter tar upp ett viktigt ämne, att julen kan vara ett helvete.
Jag är övertygad om att Sjöholm har Sveriges största hjärta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En vänding, ett brev och några skivor.

1 kommentarer



Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv.
Det gick till ungefär så här:

You bite me off when a push my luck
And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck

Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.


När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.

Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv.
Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.

De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.



Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.

Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.

Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.

Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.

Och:

Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...


Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan.
Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det.
Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!

Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...


Tilsist:

Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):

----------------
2006-10-29

Öppet brev till Jerry Boman:

Du är den totala motsatsen till Almedal.
Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.

Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.

Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.

Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.

Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.

If you put down your pen, leave the worries behind
then the moment will come and the memory will shine

/Jon Erik
----------------

2007-11-19

Öppet brev till Jon Erik:

Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.

Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.

Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner.
I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.

Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?

Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.

Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.

Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.

Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.

Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.

Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.

Med hälsningar
Jerry Boman
--------------

Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något.
Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill.
Och det finns alternativ.


Tillsist2:
På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik...
Mer info här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Dans och ingen dans.

0 kommentarer



Så var det då höst och med det börjar klubbarna komma igång. Just den här gången var det Synthklubben som vevade på.
Jag kan vara snäll: Det spelades en del trevlig dansant musik.
Jag kan vara elak: Det spelades på tok för mycket "Chalmerssynth", dvs gammelsynth som inte en kotte kan dansa till och ingen dansar till även om de är fulla.
Egentligen kan man sammanfatta det så här:
Sätt Vox (sångerska Thermostatic) bakom skivspelaren så kommer klubben bli ett toppen ställe. Tyvärr lyckas inte de som håller i klubben, hur bra de än må vara med att kunna "sin synthhistoria", upp i samma klass. Jag menar, kolla bara på hur många som dansade när Vox blandade låtar och kolla hur många som dansade annars. För det är väl dansa man ska? Eller är jag bara skadad av all pop?

Jag har nog sett Emmon fem gånger i år, det är mycket jag vet, men jag håller henne som en av Sveriges bästa artister. Hon kombinerar sköna ljud, bra musik som man kan dansa till med sköna texter. Allt i ett.
Och det kan man ju säga, några av spelningarna har inte varit toppen. Emma har varit på topp alla gånger (ärligt så förstår jag inte hur hon klarar av att uppbåda sådan entusiasm varje gång) men publiken har inte varit på topp vissa gånger.

Den här kvällen smällde det till! Publiken är nära och Emmon gör det hela helt underbart! Jag tror att det kan ha varit i klass med händelserna på Respekt tidigare i år, det dansas och vi är en enda stor lycklig familj.

Kanske är det så här man skall se henne, på ett trångt ställe, i mörker och med de redan frälsta. Kanske är musiken inte så direkt för alla som den en gång var för mig när jag hörde den första gången.

Men nu får det vara nog, Emmon på scen fler än fem gånger kommer inte bli bra. Jag börjar till och med lära mig videoprojektionen utantill.
Fast vem vet, om tillfället att se/höra Emma på ett mörkt, svart och trångt ställe med redan frälsta uppenbarar sig så kan jag nog inte undvika att gå dit.

Och än en gång: Tack Vox för de grymma låtarna du spelade!

Tillsist:
Den här veckan lyssnar jag på Katharina Nuttall och känner att hösten är här. Att släppa ett så mörkt album mitt på våren var en miss. Det är först nu som man kan ta det till sig. Det är kolsvart.
Och New Ordercovern "Blue Monday" är obehaglig in till benet...

Tillsist2:
På torsdag går alla till Club4Heroes och lyssnar på Compute.
Äntligen är hon på scen igen! "All walk by" kommer bli bra seru!
Inträdet är gratis, bara en sån sak!
Sen kan man ju säga att Romonight/Sama-Tobbe är en bra person, han har all credd i min bok. Han har gjort en jäkla massa för den här stan!
Så jag gillar Tobbe, även om vi har lite meningsskiljaktigheter ibland...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Dansa Köping!

0 kommentarer



Jag är helt klart lätt att räkna ut. Du vet redan nu var det här inlägget skall sluta om du får reda på att tre band spelade i lördags, ett litet, ett lite större och ett stort. Följer du med här på bloggen så kan du klura fram vilket jag gillade mest.

Sista kvällen på Klubb Populär för den här säsongen. Även om jag gillar andra klubbar i stan så är det nog Populär som jag gillar bäst. Helt enkelt för att det är magiskt avslappnad stämning, alla gillar alla och musiken som spelas kan man dansa till. Och då menar jag tokdansa. Mer om dansen längre ner...
Klubben lyckas varje gång locka stans mest sympatiska människor. Det är lite som en väldigt stor och lyckad hemmafest.
Mitt i den här manövern finns det plats för nya ansikten (ny bekantskap: Den långe sångaren i Children Come On) , de är lika trevliga de och jag hoppas vi alla ses till hösten. För klubben måste fortsätta!

I fredags snackade jag lite med Mats Forsberg, sångare i La Masa. Jag lyssnade också på deras nya material...och knockades! Det var mer maskiner och mindre gitarrer. Me like!
När bandet går upp på scen, först av de tre, är jag beredd på en snygg spelning. För La Masa låter snyggt, det är stål och krom. Ni vet det där som var härligt på 80-talet, tillsammans med pianolack. Polerat och färdigt för fest.
Jag blev inte besviken! Ta "Vackra dårar", många sjunger med och synthen låter bättre någonsin. På Myspacesidan är den låten inte speciellt tjock men live växer den till sig. Blir en jurapark med höga träd och nuddar himmlen. Kryper nära mig och klipper upp mig i molen.
Så där fortsätter det,jag kastas fram och tillbaka mellan glädje och superglädje. Snygga texter rusar över mig och när stora "Flyttkartong" kommer springer sångare Mats ut i publiken. Skakar och rister sig igenom folket. Helt logiskt! Det är ungefär vad jag också skulle gjort om jag suttit inne på de här poppärlorna!



Efter lite tokdans hoppar vi fram i tiden till band nummer två, Sambassadeur.
Om vi tar det bästa först: Kate. En så bedårande låt att hela hallen borde smälta. En låt på tusen låter så här eller kanske en på miljonen är så här bra. Det är Magnetic fields fast uppochner.
Men Sambassadeur den här kvällen lyfter inte. Det blir inte lika bra som det brukar. Det är egentligen inte bandets fel.

Jag tror det beror på tiden. Anna och pojkarna får spela när "fullpeaken" inträffar, det vill säga när störst möjliga del av publiken är som mest möjligt full. Då spelar det ingen roll om man är bäst i världen, bäst i Göteborg eller bäst på Storan. Det blir ingen magi.
Sen en lite grej till, och nu kanske det blir jobbit för någon: jag gillar inte när killen sjunger. Annas röst är bättre än bäst så varför låta killen sjunga? Kanske är det bra för jämnlikheten men jag förstår inte.

Sen märkte då jag inte någon gigantisk skillnad på ljudet, humlan viskade ju att en sångare från Irene rattade ljudet. Det var bra ljud, det var det, men humlan sa att det skulle vara extravaganza. Eller kanske var det bara jag, och mina förväntningar, som trodde att jag skulle få ljudnirvana.



Sist några direkta ord till en fallen hjälte, Lasse Lindh.
Lasse, en gång gjorde du en platta som jag håller som rikets top fem. Skivan hette "Bra" och kom ut 98. Minns du?

Den där skivan hade jag nära mitt hjärta tills hjärtat försvann, och hon tog skivan med sig.
Under många år letade jag, i skivbutiker, hos skivbolag, jag till och med skrev ett långt och tårfyllt brev till dig Lasse om den där försvunna skivan som inte gick att få tag på. Du svarade, vänligt och ärligt att du du gjorde allt för att få fram en kopia till mig. Det kom aldrig något brev, ingen skiva. Kanske fick du annat att tänka på.

Nåväl, jag fick tillslut tag i skivan och den är nu typ den enda fulbrända skivan i mitt hem. Jag har fått ett nytt hjärta och allt skulle kunna vara bra...
Men nu så står du där på scen Lasse och jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Din röst är lika fin som förr men något fattas. Jag tror det kan vara den bittra glimten i ögat. Du är mest glad numera. Det var faktiskt bättre när du var lite sur, inte sur som i förbannad, utan mer sur på livet. Nu är det tillbaka blickande, det var finare när du verkade vara mitt uppe i händelserna. Det är svårt att vara retroaktivt sur.

Tillbaka till 98. Där har du skrivit en av de bästa raderna som någonsin skrivits. Kanske är det egentligen framförandet som är så fantastiskt briljant:
Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Tjej körar: -Det heter faktiskt "Bättre än jag" Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Magiskt bra Lasse!

Och så var det ju det här med dansen på Storan. Alltid spelar Anders, Mattias och Mattias bra grejjer. Just den här lördagen uppfinns en ny dans, "Dansa Köping!". Det hela går ut på att man plockar fram sitt inre jag, den där människan som bara är ärlig och som inte rädas för att göra bort sig. Som bara dansar. Och dansar.
Det var den söta som skrek det, och vi dansade Köping. Vi skrek det till den stora tidningens klubbredaktör, och hon dansade Köping. Vi skrek det till någon till och de dansade Köping.
Varenda människa borde Dansa Köping! minst en gång om dagen, bara släppa stavarna och toksnurra runt. Världen blir bättre och allt är glömt.

Dansa Köping!!!

Kvällen fortsatte och det spelades bra saker i högtalarna hela tiden. Och precis som den goda hemma festen vet man aldrig hur det slutar. När jag skulle gå stod plötsligt stans mest välklädda klubbarrangör vid skivspelarna.
Och det är där Klubb Populär är som bäst, det finns ingen konkurrens, det finns inga arga miner. Bara kärlek.
Jag känner hur jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det är fint. Klubb Populär plockar fram allt det fina inuti. Ärligt, oförstört och totalt befriande.
Klubb Köping kanske?


Tillsist:
Ikväll går jag till Liseberg och lyssnar på Måns. Ni vet han i Her Majesty.
Han ser som vanligt farlig ut men är världens snällaste. Ödmjukare artist från man leta efter.
Läs mer här om vad jag skrev om honom när han körde solo för första gången.

Tillsist2:
Han säger själv att det låter kommersiell radio... det tycker inte jag! Kristian Anttilas lilla smakprov "Jag vill ha dig" damp ner i min elektriska brevlåda idag och det låter fantastiskt! Göteborg håller på att få en ny kung av pop! Om vi inte redan fått det! Hans två andra skivor är ju så bra att jag faktiskt inte förstår varför killen har egen spårvagn.
Nya låten är en spetsig, skir popkanon som kommer riva stan. Uhu, jag ryser när jag tänker på allsången: "Jag vill bara haaaaaa dig...". Och orden som kommer ur munnen är lika bra som vanligt, många delar svärta i samklang med hopp.
Imorgon tisdag spelar Kristian på Liseberg. Jag kommer göra allt för att hinna dit, det bör gå mellan två andra roliga saker. Men alla skall gå dit!

Tillsist3:
De försökte lura oss, men sanningen segrar. Bellatrix på Allears var fake! De hade snott låtarna. (deras sida är mystiskt borta...)
Jag fick ett brev från Henrik i utmärkta Glockenspiel som vänligt förklarade att låtarna kommer från Nada Surfs senaste platta. Även andra på Allears har fått liknade brev från snälla personer som tycker att rätt skall vara rätt. Så kan det gå.
Tydligen försökte Bellatrix köra med sin lögn i en Allears intervju, fult och riktigt illa tycker jag.
Vissa kanske kan se humor i det här, att försöka lura människor. Men nä, det finns så många som gör så bra ny musik att det bara är löjligt och dumt att luras. Hellre spela kasst än att sno andras låtar och säga att det är en själv som spelar.
Mot skampålen hela Bellatrix!

För er som läser det här på musikenligtjerry.se:
Gå in på Allears Göteborg och hitta bloggen där. Jag jobbar som redaktör där just nu.

För er som läser det här på Allears Göteborg:
Äldre blogg inlägg hittar du på Musik enligt Jerry.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg