Radio, klassiker och Johansson.

Det är en galen kväll, först är jag med i Studentradion (sänds om några veckor), sen är jag på mitt livs första konsert i konserthuset (klassik musik är riktigt stort!) och tillsist blev det en liten runda till Jazzhuset (utan Svanen). På det sistnämda är det branchkalas och allt är lite märkligt. Känner en del, det har kommit folk ända från Emmaboda och Jönköping. Det är ändå mystiskt, här står vi som då skall vara något. Det är ju trevligt och så men samtidigt lite stelt. Jag vill konsumera mer än kallt fundera. Men som som sagt, det var väldigt trevligt och jag går gärna på dylika showcase!

Nåväl, det som var bäst med Jazzhuset den här kvällen är att alla band spelar runt 20 minuter. Det är en perfekt tid, man kan gilla något och få vad man behöver, man kan också ogilla något och ändå stå ut. 20 minuter bör man ge alla!



Jag tar och berättar om Jonathan Johansson. Han får personifiera det som skiljer Stockholm från Göteborg. En musikalisk mentalitet som jag ofta återkommer till, vad är det som gör att det dröjer ända till slutet av mars innan denna underbara kille kommer till Göteborg? Nu är Jonathan inte från Stockholm från början men han låtar storstad och bor där nu.

Skillnaden och det som gör att några tvekar är att det är för djävla bra! Alltså, här lyssnar jag plötsligt på det moderna Eldkvarn eller nått. (jag litar på att du tänker efter och fattar liknelsen efter en stund) Han har ett sikte som är ställt långt bort i stjärnorna, han ser inga begränsningar och därför når han så mycket högre. Avslappnat med ego stort som en medicinboll i en myrstack. Modernt, passar lika bra i baren som på scen. Man kan lyssna noga och man kan låta det passera och må bra i båda lägena.



Musiken är snygga ljud och invävda melodier genom ett finmaskigt nät. Lite distans. När och nära men ändå borta och vid solnedgången. En promenad med minusgrader, ett bett i kinden och värmen från hjärtat som slår. Det går att höra dansmusik i slowfoodmode här, en artefakt som får liv genom maskiner med mjuka tankar.

Det faktiskt för kort med 20 minuter, som att ge droppar av vatten till uttorkade bakfulla människor i solvarma sängar. Likt smulor för fattiga är en måltid men ändå inte bra, så famlar jag efter mer! I samma sekund som jag lyckats ta mig bort med hjälp av musik kastas jag barskt tillbaka igen. Fan också, det är långt till den 19 mars! Då kommer han tillbaka, en Svanentorsdag. Då är du där!



Jag ger mig inte på att tycka så mycket om timmarna i konserthuset mer än att det var väldigt kul och mäktigt. Jag satt med stora ögon och öron! Jag kommer gå dit igen. Kan kanske behövas då medelåldern låg på kanske sjuttio slitna år. Enligt kännare var det ändå många yngre i publiken denna kväll…

I kväll spelar jag skivor på psykologernas utspaksfest! Analysera mera! Kommer bli tokroligt!

I morgon går alla och kollar på Franke på Storan. Kommer bli en kväll i toppen av ligan!

Jerry Boman