En perfekt katastrof.



Nu är det en gång för alla fastställt, Storan är egentligen ett väldigt tråkigt ställe att ha klubb på. Inte för att klubbarna är tråkiga, inte för att stället är kasst som sådan utan för att det är Sveriges sämsta bar. Inte en enda lite drink med frukt gick att uppbringa. Det är ju väldigt märkligt när en av Sveriges bästa barer, Grill Del Mundo, ligger i källaren på samma hus! Nä, jag kommer aldrig förstå. Bara för att vi går på klubb/spelning betyder det att vi bara skall dricka öl? Nä, just det.

Ryktet på stan säger att Luxury-Ralle har betalat väldigt mycket pengar för att släppa Franke. Det är helt i sin ordning då skivan är tokbra! Och så var det då släppkalas i lördags, platsen var som ni förstår Storan och jag hade stora förväntningar…

Nu tänkte ni att jag skulle skriva att inget infriades, i vanlig retorisk anda. Men svaret är både ja och nej. Först förstod jag inte alls vad som hände, det lät helt bedrövligt. Hela bandet verkade nervösa och ofokuserde. Jag gillar inte när en sångare måste kolla på gitarren så mycket att han glömmer att sjunga in i micken. Låter lite märkligt.

Som tur är tar det sig mot slutet, manglet ökar, lika så ilskan i bröderna Frankes röster. Så är de då tillbaka, Göteborgs farligaste killar. Med så mycket mörker att en vinter i Kiruna liknar en sommaräng i motljus. Och mitt i allt detta mörker och skrammel kommer då fina inbäddade popmelodier och de bästa texterna. Ord fria för tolkning, och som skvätter och skaver, som borrar sig in och som gräver gångar under din hud. Då finns det inget som Franke. Ingen smäller med linjalen på deras fingrar.

Franke är allt obehagligt som du någonsin tänkt, alla meningar som då fått kastade efter dig på mörka skolgårdar. Alla missade chanser. Det är förlorar musik utan att vara förlorare. Musik för förlorare. För de som vet att det kommer gå åt helvete men lever med det, de som blir hårda av de och de som spottar tillbaka.

Jag såg Franke en gång för hundra år sedan, på Pustervik. Det är den enda konserten jag varit på och varit rädd. Verkligen rädd. Det är samma Franke nu som då, men ändå inte. De har numera vett att först att man kan klippa till sin publik med musik och ord, istället för att göra det på riktigt. Det senare är bara otrevligt.

Men visst, även denna gång blir det bråk framför scen. Jag hör små vingar berätta vad som skall ha hänt, och det var inte bandets fel den här gången. Jag ser bara armar som vevar och några popfolk med rädda ögon mitt i. Så nog är Franke tillbaka, de gör att sinnena skärps. Att man är på tå igen. För egentligen har vi ingen aning om vad det här brakar hän. Vi vet bara att vi njuter på vägen mot katastrofen. Franke är ju innerst inne på vår sida. Så djävla mycket på vår sida.

Tillsist:
Djuret har lite nya låtar. Riktigt bra sånna! In och lyssna!
Kavalleriet är fortfarande hemliga… för mig. Ingen jag frågar, som jag gissar på, rör en min. Är det någon av er så ger jag er/dig Guldbaggen nästa år! För någon är det!

Tillsist2:
Jag spelade skivor på psykologernas utsparksfest i fredags. Det var kul, men samtidigt knepigt. Vanligaste önskningen var Britney Spears eller "något från Rix FM"... Men det var många somfaktiskt dansade hela kvällen och jag fick en lapp på slutet där det stod att jag gjort fyra flickors kväll. Kul!
Tillsist3:
Så hände det tillslut, Göteborgs märkligaste bandnamn finns inte längre. Backslick har bytt till The Monument. Bra musik som vanligt. Spelar på torsdag på Sticky.

Jerry Boman

3 kommentarer:

mr 99 sa...

Kul som alltid att inlägg. Ang. psykologernas sår du förstå att ingen vill verka vara annorlunda eller sticka ut med sådant sällskap, det hade inte jag heller vågat.
Men så till väsentligheterna: Du som är allvetande på området kanske har koll på vad som händer med the Days? De släppte kanske 2008 års bästa skiva och sen dess har jag inte hört nånting. Jag vill se dem live!

Anonym sa...

här är en psykolog som uppskattade skivspelandet! grymt, jerry!

Anonym sa...

http://se.youtube.com/watch?v=OTG0dpk3szc&feature=channel_page'