Visar inlägg med etikett Musik på hallmattan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik på hallmattan. Visa alla inlägg

Musik på hallmattan

1 kommentarer



Det har regnat in skivor genom min dörr det senaste, här är några:

Feldt

Feldt kommer från Blekinge som så mycket annat bra just nu (Kusowsky, Franke osv). Men det finns inget speciellt ljud från det lilla landskapet på undantag. Feldt blandar gitarrrock med synthar, pop men trummaskiner, fina luftlätta melodier som låter dockhus mixas ihop med hårda vassa distade ljudmattor. Det här är tvspel på semester, ett 8bitars med en drink i handen. Framför tven i solstol. Feldt tar det osociala i spelandet och ställer ut det på trottoaren, tar binäriteten och gör den folklig.

Gustav och Daniel gör tre underbara låter på den här skivan. Men det är två låtar till och här förstår jag inte riktigt. De frångår allt och drar till med en pianoballad och en akustiskgitarr macka. Det är inte lika roligt. Men allt är förlåtet. De tre första är fina små pärlor som kommer rulla i mitt huvud. Bäst är ”My future in your plans”, för energin. Den slår ömsom smeker. Mycket fin orgel! Jag blir glad när jag lyssnar på Feldt!
Bandet spelar på Midsommarfestivalen ser jag, det luktar framgång för den lilla festivalen!

Delacroix

Nu blir det märkligt, jag får en skiva från Delacroix. Skrikpop från typ hela landet, folk bor i Stockholm, Bollnäs och Gävle. Men det är inget mot ljudförvirringen, på skivan låter bästa spåret ”Midnight boy in the city delights” rätt mesig. Platt och ja, jag bryr mig inte. Går in på bandets myspace, där de fördelaktigt lagt just låt två först. Förmodligen kom de på att den faktiskt är bättre. Och här låter det större, skitigare och det mullrar mer. Låten rullar över mig på ett helt annat sätt! Kanske är det myspaces bristande ljudkvalitet som helt enkelt passar för den här sortens desperationslåtar? För det är mycket som skall ut, och då pallar i allfall inte jag höra varenda nyans av en låt. Det måste finnas ett filter, en hinna som inte släpper igenom allt. Med den där filten över högtalaren är det en grym låt, tror att jag skulle gilla den ännu mer live! Ett rockigare Bye Bye Bicycle!

Spår ett ”Wait is all we do” låter Ram Di Dam fast helt utan känslan. (ja jag gillar att likna saker vid saker som är aktuella inte saker som var intressanta förut, för visst, jag vet det är tex The Strokes det låter som)

The Tension

Det finns två rum på Jazzhuset, lilla och stora. I båda står det ett djbås, där diverse spelar skivor. Jag gillar mest att spela skivor i lilla rummet, mest för närheten till folk och för att det liksom inte är ett krav på att man måste ”hålla golvet” dvs alla måste inte dansa hela tiden. Man kan spela de där låtarna som alla efter ett tag kommer fatta är den danslåt, men den just nu, i stadiet nyfödd, inte riktigt får alla att röra på påkarna.

”Bury the old” med The tension är en Lilla rummet låt. En snygg låt som är svängig utav helvete, om man lyssnar några gånger. En danslåt. Och den distade synthen (jag börjar se ett mönster bland banden som är just nu) med slingan är så bra! Det blir näven i luften till ”wanna meet you somewere underground”!
Så mycket mer finns inte att säga, det här aspirerar på kvartalets låt.

Så kommer dp låt två på skivan, ”Put me on the dancefloor” och ja, här fortsätter framgången. Jag tycker det här väldigt mycket bättre än 90% av de band som folk envisas med att bjuda hit från England bara för att de är från just England. Gräv där du står Mister bandbokare! ”Put me on the dancefloor” är mer radio än dansgolv. En snygg låt!

Tillsist:
En bild som förklarar typ allt om hur roligt det är att spela Göteborgspop i Stockholm, hur förbannat roligt det är att ha en Göteborgsklubb på Knast i Stockholm!


Foto: Alexandra Rodell

Eller kanske en annan bild som också visar hur det var:


Tillsist2:
På fredag spelar jag skivor mellan 02:20 och 02:40 på Styrbord, jag är med på Extra Indie och jag har ingen susning om vad jag skall spela. Alltså, 20 minuter. Jag har en tanke men jag vet inte om jag vågar…

Tillsist3:

Roligt att spela skivor på Pingisklubben i måndags! Bra med folk och faktiskt, en hel del dansade mitt i pingpongen! Jag (aka DJ Fotvård) och Vit katt (aka Border-Elin) har inte precis samma skivor, men det var nog en väldigt bra blandning.

Jerry Boman

Musik på hallmattan igen.

3 kommentarer



En ny laddning skivor som landat framför mina fötter:


Hari and Aino - Just Be Happy


Redan i första låten börjar jag dansa! Det är resemusik med disco på pakethållaren. Jag flyttas till Malmö på nitiotalet, den där soldränkta stan som är helt platt. Cyklen går fort och allt är hela tiden bäst. Avslappnat. Kalla öl i Pildamnsparken med vänner. Framtiden finns som en suddig prick vid horisonten och kvällarna tar aldrig slut.

Jag gillar Andreas röst, lagom släpig likt en mördare utan känslor men med det skarpaste intellekt du kan hitta. Det klaffar väldigt fint till den lätta melodierna. Det här är skivan som man bör spela i bilen på vägen till Emmabodafestivalen... eller egentligen på väg var som helst när det är sol i ögonen!

Mest gillar jag Seasons, hela värmen bland vänner på 3 och 36. Jag sitter här och ler... Även Finland är en favorit, mest för den härliga texten. Underbart! Jag gillar Finland!

Don Agbai vs Evergreen days - A last resort


Vintern 06 såg jag Don Agbai på Storan. Jag var inte så förtjust, upplevde det som platt. Men nu ändrar jag mig! Det här är riktigt dynamiskt, stort och inbäddat. DA tar hjälp av Evergreen days aka Emelie Berg. Men det är egentligen oviktigt, bandet har växt eller hur man skall säga det. Det låter dyrare.

Jag ser sena nätter på gator som inte är mina, jag hör röster som inte talar till mig. Det sänker sig en svart mjuk isolering över mina sinnen, stänger ute allt oviktigt. In i detta tränger sig Don Agbai vs Evergreen days. Tar upp all plats. Små viskade ljud och tillbaka dragna axlar. Försiktigt, låta musiken tala och inte egot.

Sen måste jag bara påpeka att det är väldigt snyggt mixat, eller producerat jag fattar inte vad som är vad, det är brett ljud i allafall. Vackert!

The Greencoats - Spring EP


Släng alla Sixties Hits skivor i hinken, dra på med reverb och platta till härligheten med en stekpanna. Greencoats blir en karikatyr av musiken de älskar. En seriestripp, en illustrerad klassiker, ett snabbspolade genom en musikgenre.

Men men i Hello har ändå Ramo Spatalovic (ja han som spelar bas i Franke) lyckas till vis del, han har helt enkelt gjort det där som Gessle är så bra på. Satt ihop en låt som man hört förr men ändå inte. Jag gillar den! Men som sagt, det blir mer karikatyr än framåtanda.

Nina Natri - Demo


Jag har tjatat om Natris Lovers United och hennes soloprojekt ett tag nu, det är en fantastisk låt. En dansgolvslåt, inte helt självklar att dansa till men det är defenitivt en näven-i-luften låt som ger styrka!
Nu damp det ner några låtar till, och det spretar. Men på det bra sättet! Här hittar men Hard 2 Beat som faktiskt är Fidget uppdaterat. (det är en gammal Fidgetlåt) En uppkäftig låt som knappt går att grepp om. Förmodligen helt galet bra live!
Men den låt som är bäst är sista låten (som finns ute att köpa): Destroyer.

First vi destroy
then we go dancing


Hårt och mjuk på samma gång, precis som allt annat Nina Natri gör.
Jag tror att den här skivan, när den fylls ut med fler låtar, kommer bli en klassiker. Här finns allt!
Nu vill jag se Nina på scen, hon har premiär på Hultsfred imorgon (faktiskt enda anledningen till att man kan sörja att man inte är där...) men sedan ser jag inga andra spelningar inbokade. Kom igen!

Bonus fakta: Destroyer är skriven tillsammans med Emmon, producerad av Detektivbyrån-Martin och Andreas Tilliander har mastrat låtarna och Jon Axelsson från Melody Club spelar bas. För er kalenderbitare samt ni medarbetare på Musikbyrån.

Tillsist:
På fredag är det Sveriges första Balkongfestival i Gårdsten. Två balkonger vid Kanelgatan blir för en eftermiddag/kväll scen åt ett tiotal band.
Alltså, det är så tokigt härligt bra initiativ att jag tycker vi alla åker dit!
Jag ser fram emot att får höra en massa musik jag annars aldrig skulle stött på, och det är kul!
Klockan 14.00 på fredag, och det håller på till 21...

Annars har man ju Rip It Up förfesten på Röda sten med Lichtenstein.
Man hinner gå på båda om man vill...

Och så spelar Kristian Anttila på Bengans vid fem.

Tillsist2:
Det här ser ju bra ut!

Tillsist3:
SVART till Midsommarfestivalen! Jag slog en frivolt nu!

Jerry Boman

Musik på hallmattan

3 kommentarer



Ibland dimper det ner skivor på mitt hallgolv. Det är ju roligt att folk skickar skivor till mig, även om jag inte alltid förstår varför... Vad skall jag göra med dem? Är det en muta? Skall jag lyssna på dem? (det borde ju vara målet). Men sen då?

Men men jag gör det ni förmodligen vill, jag tycker till och nämner de här skivorna. Så här kommer första avsnittet i "Musik på hallmattan".

Björn Kleinhenz
- Quietly happy deep inside (singel)

Ett liten liten miniskiva som innehåller en... jag vill inte säga det ordet men den är fan mysig. Återhållna toner och trumpeter, en låt som en soluppgång i april. Frisk luft. Vackert, inte stillsamt inte hoppigt. Väldig sväng! Det här vill jag höra live!

Glockenspiel - Until the birds start singing (promotion skiva)

Det är väldigt ambitiöst att ge sig på en att göra en skiva som verkligen är "en skiva", alltså en skiva som bygger på att man hör hela härligheten från start till mål. Inget shufflande eller annat random play. Men visst, det funkar! Jag lyssnar så gärna på hela den här skivan, den är ljus och härlig. Om vitt hade ett ljud lät det ungefär såhär. Kanske är det just glockenspiel:et som gör det? Nåväl, melodierna sitter där de ska, och det är härliga vändningar. Bäst är "Light years in the dark", en riktigt svinbra låt! Den tänker iallafall jag köra på repeat, vad bandet än säger... 2008 är Glockenspiels år!

Sebastian Fors & The Ones That Got Away (promotion skiva)

Nä, det här var inte speciellt roligt. Det låter gjort med vänster hand, viljan att sjunga "råcken´n´roll bääänd" är större än viljan att göra något eget. Tråkig sunkpubsrock som man hört tusen gånger förr. Torr. Möjligtvis kan jag gilla den tattiga produktionen bara för att den är rolig...eller nä.

David Andréas - Honesty (skiva)

Alltså, bilden som möter en på insidan av skivomslaget är en orgie i klichéer: Ensam snubbe sitter i t-tröja och jeans. Converseskorna är slitna och han har en tandpetare i munnen. Framför honom ligger en elgitarr...
Men nu var det ju inte bilden jag är här för utan musiken. Här möter vi en kille som gör sitt jobb men ändå inte når riktigt ända fram, det är Springsteen på tapeten och där går det lite snett. Jag blir inte övertygad av Davids ord. Det låter mest sökt. Jag vill ju inte jämföra, men detta är en urvattnad Moneybrother. Utan känslorna.
Var är engagemanget? Den där känslan av att vilja ta över hela världen, eller iallfall berätta att det inte kommer hända?
En klockren "köpa-på-Statoil-skiva-när-man-är-påväg-och-känner-sig-hög-på-livet-för-att-man-just-köpt-en-ny-fet-bilstereo" är det. För dem som köper sina skivor där och går igång på dubbla slutsteg i baksätet...


Bästa skivan någonsin på hallmattan är ändå Island on the living. En brun skiva sent en natt. Ingen avsändare, inget kuvert. Jag gick länge runt och undrade vad bandet hette, vilka de var och var de kom ifrån... Det var roligt gjort och väldigt bra musik!

Tillsist:


Kanske bara jag som skrattar högt när jag ser denna på Masthugget.
"Befriande andlighet i en förvirrad tid"... Jodu! Man blir ju toknyfiken på vad "Brommadialogen" är! "Brommamamma" har man ju hört talas om, kan det vara något med det?

Jerry Boman