Visar inlägg med etikett Greta the one night stands. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Greta the one night stands. Visa alla inlägg

Mycket rosa och lite trummpojke

0 kommentarer



De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).

Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!

Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.



Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!

Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!



Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.



Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!

Tillsist:
När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.



Tillsist2:
Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!

Tillsist3:
Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!

Jerry Boman

Vårpop av ett geni

3 kommentarer



Innan allsköns myndigheter kommer springande och sätter Johan och Ivan i finkan: Den person som var underårig och vistades på Kontiki drack inga öl. Personen var bara på plats en kort stund. Punkt.

Maria Nyström ler. Hon älskar sin musik och det gör hon helt rätt i, för den här samplingspopen är lika sprudlande som våren genom asfalt. Stundtals lika oväntad som Regina Spectors minisymfonier, mörk som nedsläckta alléer Karin Dreijer -trummor och vilsamma försiktiga bomullsmelodier.

Nu hade detta kanske inte varit världsomvälvande om det inte vore för det stora DET, och lyssnar du på Myspacesidan förstår du förmodligen inte ett skit. DET stora ligger istället i hur Maria ”gör” musik live. Hon kan börja med ett handklapp, till en början skevt och märkligt. Detta spelar hon in och kör i loop. Efter det slår hon på micken för att skapa rytm, drar lite på gitarrens grövre strängar, har några få ljud på mp3, lägger jazzkörer och plötsligt sitter vi där mitt en helt fantastisk låt! Då börjar Maria sjunga, vackert och finessrikt.

Tänk dig Erik de Wahl korsat med en lite mer analog Firefox AK…

The Naima Train, som Maria kallar sig, är en fin upplevelse. En stort ögonblick på Kontiki. Jag säger redan nu, om Way out West hänger kvar kommer hon om något år stå där istället, ett stenkast bort och med flera tusen i publiken. För Maria är precis den sortens musik vi alltid kommer gilla, den egensinniga, framförd med ett leende och där kärleken till musiken är total.

Okej, nu kommer del två i det märkliga med Maria. Hon är 16 år. Alltså 16 fjuttiga år och redan så här bra! Det är alltså inte ens tillåtet för henne att uppehålla sig på Kontiki, och det gör hon inte mer än nödvändigt heller. Tack för att ni vågade ta dit The Naima Train, jag är en fin upplevelse rikare!
Sen kan man nämna att hon tydligen redan gjort 120 låtar, att hon spelar alla instrument själv, att hon producerar sig egen musik… Ja jävlar.



Tyvärr, både Tom Howard Skantze (som hade lite små gött blås!) och Härna Lawn kom i skuggan av nybildande Maria Nyström. Även om jag verkligen gillade Härna Lawns lekfulla jazzpop. Maken till soft trummis har man sällan sett! Och Emil Carlsson är en fantom på pianot!







Tillsist:
Att det från och med 1 juni blir förbjudet med gatumusikanter i Göteborg är inget annat än en skandal! Och hur tänker de att man skall få tillstånd, skall det hållas auditions i stadshuset? Och vad blir straffet om man inte har tillstånd? Hets mot örongång?
Nä, upp till kamp nu musiker för den fria musiken!

Tillsist2:
Inte missa Greta & The Onenightstands på Kontiki på lördag!

Jerry Boman

Inte imbecill utanför loopen.

0 kommentarer



Hösten är en jävla massa död, förgänglighet och regn. En tegelsten till frukost, olika neonskyltar kommer göra mig blind och virrig. Slafsar runt i minnena av... jag vet inte ens vad jag minns längre. Jag känner på mig att den här hösten kommer bli ett enda stort svart hål. Vinden kommer slå sönder alla tankar på värme. Havet kommer dränka mig, solen reta mig bakom molnen och sist men absolut inte minst, Göteborgs San Francisco kommer med sina backar kännas jobbigare än någonsin att bestiga i november natten. Och du har ingen aning om vad det beror på.

Jag hittar lite hopp i banden nedan:

Newspeak 84
De har inte varit inloggade sedan i sommras men det spelar ingen roll, Help me or shoot me är bra bra bra. Pontus hittar ni annars i Oh Jollity

Stuttgart
Impossible lämnar mig med en skön känsla i magen. Om att det finns en vår ändå, först skall vi bara genom vintern...

Greta & The One Night Stands
Varför skall band spexa bort bra grejjer egentligen? Ett kul namn och skojiga kläder... men jag struntar i det nu. Universumstort och mikroskoplitet på en och samma gång. Ett lillfinger vink i symbios med stora fanor som vajar i vinden.

Frida Sundemo
Ja, ni som hänger här i tid och otid känner igen namnet. Nu är Frida ännu bättre! Lyssna på Plastic Garden och säg till mig att inte någon kommer ringa henne snart och sätta henne på piedestal? Så underligt vackert. Så underligt mästerligt. Det här är glädje för musik!

För er som inte mår bättre efter den genomblåsningen kommer här några danser att utföra:



Minuscule Hey med Mississippi.

Förutom musiken skulle jag bara vilja hamna i en loop som innefattade den gångna fredagen och lördagen. En evighetsrunda som inte gör en snurrig.

Tillsist:
När ni sedan bara vill få rysningar över hela kroppen, då susar ni in här, spolar fram till de sista minuterna och njuter av Håkan Hellström. Han sitter med en banjo i knät, platsen är MUG på Kasserntorget och bandet består av några goa äldre gentlemän. Och de spelar skjortan av För Sent För Edelweiss! Så makalöst vackert!

Tillsist2:
Så avslutar vi med ett par väldigt passade ord från Henrik:

Man är inte imbecill bara för att man är asocial
Henrik Berggren, 1997

Tänk på det vänner. Tänk på det.

Tillsist3:
För er som inte förstod: Irene/Mint Condition-Tobbe är INTE en gubbe. Han kommer förmodligen spela den yngsta musiken du hört på Pustervik på torsdag.

Jerry Boman