Visar inlägg med etikett The Mare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Mare. Visa alla inlägg

Fakta: Världens snyggaste gitarr. Punkt.

3 kommentarer


Jag måste helt enkelt börja här, jag har en hangup på en pryl. Det händer inte så ofta men just den här saken står för en massa bra grejer, den symboliserar en enormt bra låt och en musikvideo som jag tittat sönder. Gitarren heter VOX Phantom och är såklart en likadan som Ian Curtis så spänt håller i videon till Love will tear us apart. (det är väldigt fint att han under hela låten håller fingrarna på det inledande ackordet likt en nervös skolpojke!) Den diamantformade gitarrkroppen är enligt vissa i min närhet helt värdelös, eftersom man inte kan sitta ner och spela. Det kan man ju inte lägga vikt vid när man står inför denna magnifika designfullträff.
Varför i hela världen ska en gitarr vara praktiskt? Det är som att eftersträva cigg som är enkla att hålla, klubbar som har mjuka väggar och cyklar som tar dig till Kina.
Phantom är den snyggaste gitarren jag vet, just den här kvällen ingick den i The Mare:s uppsättning.
Med de orden kan vi fortsätta till livets väsentligheter, The Mare och Iiris Viljanen Trio live på Klubb King Kong.

Kollektivtrafik till Skärgården

0 kommentarer



Tisdag:
Ibland är verklighetsflykt det enda rätta. Kvällar då rännstenslyriken direkt från verkligheten känns för nära. Drömmen om den chosefria utflykten till Sandhamn, minnena från dagar i parken får blomma ut och snapshots från en knäckt folköl nedanför Slottet. Hela livet va ett spabad för själen.
Det är där jag möter The Mare. Bakåtlutad, naiv och plastpåsen i sommarbrisen. Fina melodier uppfiskade ur dikesblommor och värmefulla humlor. Uppkavlade byxor, inte av modenycker utan av värmetrycket.

I somras åkte jag just ut till Sandhamn med The Mares sångare Charley Rivel. Han spatserade avslappnat runt på ön iförd stråhatt. När jag nu ser minnesbilderna klingar musiken ännu bättre. The Mare får på inget sätt förväxlas med havs- och seglarromantiken som vissa band kittlar oss med. Det här är inte överklassen som softar på segelbåtar i miljonklassen. The Mare reser kommunalt rakt ut i skärgården, äter äpple till lunch, sittandes på en sten, istället för Redarlunch med nubbe på fina krogen. Rivel och Co är kollobarnen som växt upp, men fortfarande vill bli utsända i havsbandet för att vila upp sig.

Onsdag:
Av ren nyfikenhet är allt som Magnus Carlson gör av intresse. Sveriges bästa röst liksom… Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt, ingen har sagt stopp. Eller rättare sagt, ingen har sagt: Du kan bättre än så. När har släppkalas på Imperiet en regnig onsdag tänker jag att alla känslostormar kommer svepa in genom de stora rutorna. Men inget händer. The Moon Ray Quintet spelar visserligen brallorna av de flesta här i stan men Magnus verkar loj. Vet inte om han tänker att det ändå bara är polare där. Han använder inte sin röst, jag saknar det där Carlsonska djupet, det blå och oförklarligt ledsna. Nu kändes han bara producerad.

Jerry Boman