Visar inlägg med etikett Peter Sjöholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Sjöholm. Visa alla inlägg

Sista natten med gänget

2 kommentarer



Det börjar tidigt, en liten skara människor samlas på Storan för att ta farväl av Klubb Populär. Inget märkvärdigt, bara en klubb som skall läggas ner... Så känns det enda till Anders börjar med orden "jag skall inte hålla något tal" men ändå början har prata och orden fastnar på vägen. Han känner nog samma som vi som sitter där, plötsligt blev allt så stort. Man vet inte vad man har förrän det är borta.

Tre band på sista kvällen:



The Spiritual Negroes är två uttänkta snubbar som kallas Kiki och Jovo. För även om det är fantasifullt, lekfullt och skojigt hela tiden så känns det tillrättalagt. Likt en reklamare som spelar Guitarhero. Dansversionen. Det blir aldrig på riktigt. Det är för smart killar, för lite stolpe ut. TSN är en optimerad kod utan skavanker, ett monster helt utan liv. Eller livet finns där men det är så renderat, en 3D dröm som aldrig liknar något annat än en kopia av skoj.



De finns folk som avfärdar Peter Sjöholm. De känner inte Peter. Han är den varmaste killen jag vet. Många gör anspråk på att stå med vardagen upp till knäna, men det är precis det Peter gör. Ändå är han storslagen på scen, en bländade person. Självsäkerheten sitter mellan raderna i hans inte så sällan träffsäkra texter. Musiken är synthhaiku, bortskalat allt överföd och fokus på det enkla. Med orden berättar Peter om det lilla livet, som vi andra kan skala upp och projektera på oss själva.



Peter gör också tänkvärda covers. Alltså, hur briljant är inte "Flickvän i koma"! Den blir så att säga väldigt obehaglig i Sjöholms tappning. Kvällens roligaste och en av Peters främsta egenskaper, att plocka upp små saker från andra låtar, kom i och med textraden:

Flickor tänker på jobb och skola
Pojkar tänker på Jerry Boman

En tjusig rip från Människor utan Gränsers "Tjejer som aldrig dör", dock inte snott rakt av utan med en ännu större humoristisk tvist. Tack Peter, du gjorde min kväll! Och tack Jon-Erik för originalet!



Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Kristian Anttila, hittade nyss en gammal cd med bilder från 2003, jag var frälst redan då. Anttilla har allt, precis allt: The looks, musiken, texterna och rörelserna. Han är precis som han sjunger, kittlande på alla jävla sätt som finns! Låtarna är överkommersiella samtidigt som Kristian förmodligen aldrig kommer bli folkkär, han är lite för kittlande för massan. Antttilauniversum är blod, sex och en massa dårar.

Den här finalkvällen slår han på stora trumman, på scen står alla artister som varit med på senaste skivan: Vi hittar bland annat Martin Modin som vi känner igen från Detektivbyrån, vi ser Nils Börén från Irene, vi ser Andreas Lindh från Love Is Not My Only Crime m.m. Ett riktigt superband som får allt att bli den där underbara sista kvällen med gänget som vi alla ville att det skulle vara!

Precis när jag tror att det inte kan bli bättre kommer låten, Ingenting, Ingenting...Ingenting! Bättre slut på fina Klubb Populär kan omöjligt finnas! TACK!

Men kvällen var inte slut där, jag fick dansa till Broder Daniel också, nog så viktigt i kristider. Att taxin lurade mig på pengar gjorde inte så mycket, allt annat var så perfekt!

Så var det då över, stort tack tack tack till Mattias, Mattias och Anders för de här åren! Jag vet inte hur ni gjorde det, men ni gjorde det med kärlek till människor. Klubb Populär har varit livet själv, saker har fötts där, saker har dött, folk har bråkat, folk har blivit vänner men framför allt tror jag att Klubb Populär stod för anspråkslöshet. Varannan lördag fanns ett ställe dit man kunde gå och känna sig hemma. Tack väldigt mycket för det, ni tre glädjespridare. och TACK alla besökare som jag lärt känna!

Tillsist:
Lyssnar just nu på en fantastisk version av Hellströms "Bara dårar rusar in", den är inspelad tillsammans med Göteborgs symfonierna och är öppningsspår på en skiva som alla nyfödda i Västra Götaland ska få.
Låten är fin från början, men här sjunger Håkan så mjuk att jag kan skära med slö kniv genom orden. Ibland viskar han nästan.

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig
jag gör vad som helst
för att få ditt liv
att verka bättre

Ni som funderar på att skaffa barn, det kan vara värt att göra det bara för att få spela upp den där låten för den nyfödda.
Nepp, skivan går inte att få tag på om man inte har en nyfödd i famnen. Eller om man har de rätta kontakterna (som jag har längtat efter att få skriva den meningen!).

Tillsist2:
Schlatta ger ut en bildbok med över 500 konsertbilder, överskottet går till Cancerfonden.
Där har du årets julklapp! Några av bilderna var utställda på Storan i lördags och jag är imponerad. Väldigt väldigt fina bilder som spänner över en lång tid, Fredrik Svensson (som han egentligen heter) valde bland över 100.000 (sic!!!) bilder som han tagit sedan 1993. Imponerande är fan bara förnamnet! Klicka in och beställ!

Tillsist3:
25: Dapony Bros gör som traditionen bjuder, spelar på Sticky! Kommer bli ett helvetes party som vanligt!
26: Kontiki har bartömning... Ja, du kan ju tänka dig.
27: They Live By Night spelar på Svanen och jag spelar skivor på samma ställe. Det är typ 10 dj:s/klubbar som samsas/bråkar i djbåsen på Jazzhuset. En halvtimme i lilla baren och en halvtimme på Storagolvet får man, och jag lovar dig: När jag kör kommer du märka det! Några saker har du garanterat aldrig hört på Jazzhuset för. Eller på någon annan klubb heller.
Alla kommer vara där, bara så du vet!

Tillsist4:
Jag tycker ni skall lyssna på "1 just happend" med Fouls. Fick skivan tillstuken på Ritz häromkvällen... Så in i helvete svart, så Manchester och så överbra! Ge mig mer, ge mig allt nu! Död och pina har aldrig upplevts så bra från Göteborg! Klubbägare, boka NU!

Sist av allt:
God jul alla bloggläsare! Ni är alla värda en stor kram! Ni räddar mig!

Jerry Boman

Musik skall vara en upplevelse

9 kommentarer



Årets julklapp är en upplevelse. Jag tjuvstartade och fick en upplevelse som heter duga igår på Pustervik. Vi börjar med att kolla på lite bilder:







En uppmaning till alla fotografer där ute: Ska du ta bilder av något band under 2009 låt det bli Hammarin & Robin. Det kommer sluta med att du kommer hem med 1000 bra bilder. Jag tog de här bilderna med min lilla pocketkamera så hur bra det blir med en riktig kamera kan du tänka dig!
Inte en stel sekund, H&R är teatraliska på det där fina sättet, överdåd utan att överila sig.



Men det är ju musiken som är det största, H&R gör fet ballong storbandsindie, det är avhuggna stöttiga trumpeter ala Rat Pack. Visselvänliga evergreeens förpackade med moderna ljud. Över allt det här kommer då sångrösten som världen pratar om nu, den mörka sprattlande tillsynes ironiska rösten. Hammarin håller sig dock på rätt sida snöret om pastischen, därmed blir han odödlig. För det är så det är, Hammarin och Robin skriver just nu in sig på Wikipededia, mappade under just storbandsindie.

Nä men nu måste jag skärpa mig, jag gillar Hammarin & Robin larvigt mycket! Hur skall jag förklara? De har satt en ny nivå, jag förstår inte riktigt var det kom ifrån men nu är de här och än en gång känns väldigt mycket saker mossigt. H&R är det nya viruset, muterat så inga mediciner hjälper. De gör låtar som inte låter sig spelas på gitarr… Nu kom jag på en grej! Jag vill att vi samlar ihop pengar till H&R så de kan hyra in symfonikerna! Bränna på med en helt överdådig konsert vid Masthuggskyrkan! H&R håller för det! H&R håller för att överrösta havet, för att driva tillbaka vindarna och ge solen en chans om glansen!

Det är så enkelt, gör bra melodier som vi kan vissla till, bygg ut med stor produktion och spritspetsa med texter som humor. Där satt den! 2009 är Hammarin & Robin år!


Den som ser kopplingen med "Tillsist2" och den här killen vinner!

Tillsist:
Jag har fått Pats kommande skiva (släpps i slutet av februari) i min hand (Tyvärr CRB, du missade din chans…) och det är en i alla mått en fantastisk skiva! Om Almedal utvecklade Håkans musik, de ljusa partierna så slår Pats åt andra hållet på skalan. Det är uppbrott, utbrott och inbrott i hjärtat. Det är en ensam skiva. En svart men ändå lite hoppfull skiva. De mörka tomma grändernas ljudkulis. Jag ber att få återkomma…

Tillsist2:
Imorgon lördag är det Kristian Anttila på Storan. Det ryktas om att ALLA musiker som figurerat på hans skivor skall spela. Kan bli storslaget!
Även favoriten Peter Sjöholm kommer köra några låtar som uppvärmning!
Samtidigt är det sista Klubb Populär någonsin och det kan vara värt att fira av! Eller kallar man det fira när man är lite ledsen?

Tillsist3:
Midsommarfestivalen släpper sina första artister!

Jerry Boman

Den magiska stunden.

0 kommentarer



Jag börjar så här: Pascals nya skiva är ... är... för djävla bra! Bandet som ger tomma lagerlokaler i hamnen ett titelspår, som sätter musik till frustration efter ett brutet ben på dansgolvet och nu vill jag skrika längst fram. Lyssna på "Längtar efter dig" högt. Så lite säger allt. Vill skrika ännu mer. Borta är störningsmomenten. Här hittar man lyrik i samma klass som tidiga Broder Daniel. Upprepning ger mer än tomma ord. Lägg till resten själva ungefär.
Det tycker jag är sympatiskt, man får helt enkelt vara med och skapa låten trots att den är klar.
22 januari kommer skivan som kastar om en hel del.

Roliga saker i anslutning till Pascal:

1. www.myspace.com/raukenroll
Me like ordvitsar you now!

2.

Jag vet, det är ett långskott!

Det har svajat. Baby, don´t hurt yourself satt inte direkt. Men nu har Anders och Fredrik vanan inne (har de spelat 1000 gånger i Göteborg på senaste tiden?) och säkerheten. Jag skrev innan att det är indiesynth, det står kvar, men jag skulle vilja "uppgradera": Hejjarklackssynth. Med viktigt innehåll.



När fyllerianthemet Rotterdam Ahoy börjar blir golvet en ståplats av kärlek! Gap och skrik, näven i luften på lilla BDHY armén. Det börjar bli en del folk numera, vi som gapar med och slänger upp handen. Borta är allt svaj, den här kvällen på Henriksberg visar de att tid kan skapa under! Det som började i tvspelsland och med försök att låta som idolerna är numera ett eget universum.

På tributesången "Som Peter Sjöholm" kommer ju såklart huvudpersonen upp på scen och hjälper till. Universum expanderar och imploderar. Låten är intern samtidigt som den är väldigt extern och universell. Alla har vi "våran" Peter Sjöholm, den där polaren som alltid är där och som man bara vill berätta om hur bra hon/han är. Därtill är det en "fångade" låt, jag vill inte slänga mig med ordet "catchy"...



Lyssna mot slutet av klippet. Nog låter det som att även lilla jag fick en släng kärlek kastad på mig?

Om man nu skulle tänka efter lite mer så är det något annat som har förändrats med BDHY. Många texter är numera på svenska, och det är bara till det bättre. Sista låten "Panik" är en känsloyttring i Håkanklass. Ett vidöppet hjärta, jo, Anders sätter ord på många känslor. Lägger ut sig totalt och blottar sidor som förmodligen ingen av oss vill kännas vid. För visst har ni alla varit där, kärleken försvinner och man skall gå vidare. Bara bita ihop och verka oberörd. Men inte fan går det, känslan nitar sig fast. Man håller det inom sig, går ut och dricker trettiotvå öl på Kellys, önskar "något med Yvonne", river ner varenda poster på vridna vägen hem... Allt skall man göra i ensamhet. Ingen får ju se att välden rasat samma därinne. Det svarta hålet som slukar allt ljus växer....

Ingen panik

Ingen panik

Låt henne gå


"Panik" är bland det bästa jag hört. Så rakt. Jag tror att det var fler än jag som igår insåg vad som väntar. Det här kommer växa. Anders och Fredrik verkade själva märka att något hände där under den låten. Det klickade till. Det sprakade till. Blixtrade i våra ögon.
Jag är glad att veta att jag var där när "den magiska stunden" infann sig. När allt stämmer, när musiken lever sitt eget liv, borta var allt annat. Anders avslutar med att ställa sig längst fram, slänga ut armarna, och bara le så där härligt/fånigt man gör när man VET att odödligheten ligger inom räckhåll.

Toalettkön var enig: Mer låtar på svenska! BDHYs ord är för viktiga för att gömas i ett andraspråk.

En sak till, BDHY är ett liveband. Inte för den spektakulära scenshowen (det finns ingen) utan för att det helt enkelt låter bättre.
Kanske är det så enkelt så att de viktigaste orden bara blir riktigt viktiga när någon lyssnar? Och igår var det faktsikt rejält med folk som lyssnade på Klubb Existens.

Just det: Peter har gjort en remix på sin hyllning till Anders. Lyssna noga 2.03 in i låten "Anders Synthpop RMX"... jag tror minsann Herr Sjöholm har samplat en musiknyårskrönika!
Alltså, det är Anders som i min nyårskrönika beskriver sitt bästa konsertminne 2007. Se hela krönikan här.
Såg just följande kommentar om krönikan:

Robert sa... The whitest årsbästalista alive...

Ja, det där kan jag ju faktiskt skämmas lite för.

Tillsist:
Ikväll blir det Göteborgs mest väldoftande klubb: Woody West på Pustervik. Vet inte riktigt varför, men det luktar alltid "hemma" när Woody är på plats.
Nåväl, spelar gör softa killarna i Rambling Nicholas Heron. Kolla förra inlägget för att se hur saker och ting gick när de besökte oss på TV4.

Jerry Boman

Jag blir glad när jag träffar Peter!

0 kommentarer


Klicka på bilden för att se Peter röra sig...

Så kom då det där genombrottet. Ni som var på Klubb Populär i lördags vet vad jag snackar om.
P.E.T.E.R S.J.Ö.H.O.L.M
Det har inte gått fort. Från den där kvällen på Killing Musics jularrangemang på Sticky 2005, via små cd-r skivor och internet och framförallt via ett vardagsrum i Jörlanda. Men den här kvällen stod han där, precis så enkel som han alltid är, mitt på scen och levererade sin popsynth rakt in i våra hjärtan. Peter Sjöholm gjorde i lördags en av de bästa spelningar jag sett på Storan.

Vad är det då som är så in i bomben märkvärdigt med Peter. Ja, för det första så gör han väldigt bra låtar, bra texter och snygga ljud. Sen har killen humor. Viktigt.
En sak som kanske är ännu viktigare är att Sjöholm verkligen älskar sina låtar, han ger dem till oss eller rättare sagt kastar dem till oss. Man känner sig bortskämd, att han ger bort allt det där viktiga. I publiken känner man sig på samma nivå.

Peter har inga krav på sig att vara någon speciell, han har lagt det där bakom sig. Inte att han klär ut sig. Och i och med den här "kasta sig ut i det blå utan skyddsnät" så hittar han helt rätt. Ta till exempel numera klassiska låten "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" om Klubb Populär-Anders. Egentligen en väldigt intern låt som yngre förmågor inte skulle vågat skriva. Ni vet, folk skall alltid tveka och ludda till saker. Peter kör på och får till en riktigt rökare! Och det är ju så klart, att lira den där låten på just Klubb Populär, med Anders i publiken blir ett fyrverkeri. Peter kastar sig ut i publiken och surfar runt, alla händer i luften och jag tror att Peters ord skall bli sanna: "-Jag skall spela så att Storan sprängs!". Och det är nog så, Storan exploderar under just den där låten. Sjöholm lyckas blanda det personliga med det offentliga. Till dansanta popsynth toner. Underbart!

Men det finns en mer resonerade sida av Peter Sjöholm, den sidan som tar upp saker som är viktiga. Saker som många kanske ser som oviktiga och att de inte platsar i pop sammanhang. Jag föreslår att ni lyssnar på "Radhus". Kom sen inte och säg att Sjöholm är en av de modigaste personer du stött på. Den där låten hade ju kunnat varit väldigt patetisk. Det är en tunn linje han balanserar på. Men Peter är för smart för att trilla över på fe sida vänner. Han skriver om sitt liv och det är där det kommer tillbaka igen, han blandar privat med offentligt på ett utmärkt sätt. En sorglig låt som samtidigt är väldigt varm. Kanske är det precis som riktigt kärlek är? Det handlar inte så mycket om att springa längsgator, dricka öl och hångla under almarna. Det är ju omskrivet så många gånger. Peter berättar realistiska sagor. Och i sanningens namn, visst låter det där livet lite skönt ändå? Även om man gillar att springa längs gatorna och söka sig själv? Inte så jävla sorgligt egentligen. Vågar du svara ja på det så är du också modig...

Och nu kommer det, den exklusiva akustiska låten med Peter Sjöholm. Bara för dig här på Musik Enligt Jerry.
Inspelad i lördags i logen på Storan med Klubb Populär-Anders som stöd kör.


Kärlek - Peter Sjöholm

Den var ju en hoppig poppärla innan, nu växte den ännu mer! Väldigt vackert, och lite tragiskt...men magiskt.
Vad säger ni, skall vi ta och övertala Peter om en akustisk spelning?

Just det, läs en intervju som jag gjorde med Peter för ett tag sedan här.

Band nummer två denna magiska natt vid kanalen: Post.
Nä, jag var nog för full av konsert nummer ett för att fatta. Eller jag fattar, har sett Post innan och det lyfter liksom aldrig. Det är för mycket pastisch. Det är snyggt, bla låtar och riktigt bra bra bra sång men något saknas. Men det kan ju vara jag också...
Nu lät det här ju jäkligt kass men det var det inte. Det finns delar i Post som jag verkligen gillar. Nästa gång. Nästa gång.

Tillsist:
Datafork. Snyggt värre!

Topi and Maria Yee. Bättre än kranvatten!

Och så klickar du här fort som attan för mer bra musik!

Tillsist2:
Väntar med spänning på Tikkle Me remixarna...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En modern klassiker.

3 kommentarer



Bra musik har alltid förflyttat mig. Tagit mig till nya okända ställen, ställen jag förmodligen inte åkt till om det inte vore för ny och bra musik.
Jag har fått se små Småländska samhällen, jag har rest till överfulla lägenheter i Bergsjön, tagit 6:an till Flunsåsparken, njutit mitt bland de skrämmande höga träden i Pildamsparken, sett genom röken under Kortedalatorg, hittat en väderkvarn söder om söder och så har jag promenerat i Jörlanda mitt i natten.

Det sistnämnda hände igår och allt är Peter Sjöholms förtjänst.

För att göra en lång historia kort: Peter Sjöholm har ett förflutet i popgudarna Waterbug. Bandet har spelat på Emmabodafestivalen inte mindre än tre gånger: 94, 95 och 98. Peter var med på den senaste. Jag var där i publiken alla tre gångerna.
Jag kände inte Peter då, vilket är synd för han är en jäkligt skön snubbe.

Nåväl, nu är nu och jag tog alltså Röd Express till Jörlanda. Upplägget var så att Peter skulle spela på "Jörlanda festivalen".
Nu kanske man skall förklara en del, det är inte så att den där "festivalen" är en riktig festival utan mer ett roligt namn. Kanske en liten pik till alla småstäder som envisas med att ha festivaler med tattiga band och regnblöta langos.

Den här "festivalen" håller till...Nej jag skall nog inte skriva vad det är någonstans i Jörlanda. Att hänga ut var svartklubbar håller till har jag slutat med, det blir så mycket krångel med myndigheterna.
Det är en trevlig lokal, tydligen bor några i det där huset och har inrett vardagsrummet som en bar. Förvillande lik en riktig bar. Riktigt trevligt!
Billig öl och genomtrevliga personer runt om kring. Jag skäms över att jag faktiskt tänkte tanken på bussen: Nu kommer jag möta fulla raggare och bönder.
Dumma storstadsmänniska!

Första gången jag såg Peter 5jöholm (som stavar just så när han uppträder) var strax innan jul för ett och ett halvt år sedan. Jag föll direkt! Snubbens första soloframträdande, på sista Killing Music, var så skönt att jag direkt köpte skivan!
Sedan dess har jag längtat efter en ny konsert. Fått nya skivor av Peter, en heter "Bra enligt Peter"...

Jag gör som jag brukar, säger det rakt ut: Peter, det du gjorde igår kommer jag aldrig glömma. Och till publiken: Det ni gjorde igår kommer jag aldrig glömma.
Hela lokalen blir ett enda stort glädje kalas när Peter kom ut med en mellanmjölk i hand!

Sjöholm gör glad synthmusik. Man ler igenkännande till hand texter. Som "Kärlek", där hela krogen sjunger med och allsången hörs förmodligen till Kungälv! Peter har en förmåga att träffa rätt i hjärtat. Det är inga konstiga saker. Lite utlämnade misslyckanden och en simpel synthslinga. Också sing-a-long refränger.

Den största låten av dem alla, som Sjöholm får köra två gånger eftersom publiken inte slutar klappa, är "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?". En hyllnings låt till kompisen Klubb Populär-Anders a.k.a Synthklubben-Anders a.k.a Baby Don´t hurt yourself-Anders. Det är vackert och just där just då älskar vi alla Anders. För om Peter gillar honom gillar vi honom med! Det är dans, dans dans och i hela lilla lokalen börjar svetten rinna på väggarna. En modern klassiker!

Lyssna själv här:


Under den dryga halvtimmen som Peter kör hinner han med ett klädbyte. Han rusar ut och kommer in som...Stålmannen! Och kör Alice Coopers "He's Back (The Man Behind The Mask)"! Allsång!
Det kan vara den mest otippade covern från en glad synthkille ever! Bara Peters cover på Sticky förra gången, Sabrinas "Boys Boys Boys", ligger i samma liga.

Jaha, säger du, det där låter ju jäkligt bonnigt. Klä ut sig till Stållis och köra gamla sträckklassiker.
Men det skiter jag i! Min kompis Joel tyckte att man ibland borde släppa indiestolpen, och det kan jag säga: Att släppa den pretentiösa indepinnen gör jag närsomhelst om jag får vara med om fler nätter som den i Jörlanda!

Nu väntar jag på att Anders musikaliskt svarar Peters "Varför blir jag jämnt så glad när jag träffar Anders?". Det skulle bli synthmusikens omvända motsvarighet till hiphop hårdingarnas "beef"!
I det här fallet skulle det alltså inte vara ilska inblandat, utan den mycket mer angenäma känslan "Kärlek".


Så här ter sig Jörlanda en natt i maj.


Det här bjuds Jörlandaborna på annars...


Tillsist:
I torsdags var det "Covers" musiktema hemma hos Join our Club-Johan. Tanken var att man skulle ta med sig tre bra covers. Alltså nya versioner på redan gjorde låtar.
Jag körde:

Here them sing - Hospitale (original: Håkan Hellström - Gråsparven när hon sjunger)
Kalla mig - The Sweptaways (original: Vapnet - Kalla mig)
Dub will tears us apart - Jah Division (original: Love will tears us apart - Joy Division)

Nu till saken.
Här har du en skön cover på Familjens "Det snurrar i min skalle".
30 och 31 maj på Cafe Stanna i Majorna kanske vi får höra den live...

Tillsist2:

Skön gatukost i Allén.

Tillsist3:
Är det sant!

Jerry Boman