Visar inlägg med etikett The Medalist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Medalist. Visa alla inlägg

"Vi har en gäst på blås!"

0 kommentarer


Onsdag. Pustervik. Snart höst. Bra med folk.
Jag känner mig så sjukt off.
Vad gör jag där?
Som vanligt glömmer jag vad musik gör med mig, vad en konsert kan rädda mig ifrån. En undanflykt, större än de flesta. Precis som man ibland tröttnar på fullkorn (även om man vet att det är bra) så tröttnar man ibland på det svåra, tillgjorda. Jag vill bara ha grädde, snabbmakaroner och vin. Enkelt.


Det är hundra grader varmt, jag står i en röd studentpub på ett berg. Övermycket folk och jätteliten scen. Spelar gör The Medalist. Jag är inte överförtjust, men älskar låten Landslide.
Nu är det ett och ett halvt år senare, jag skall lyssna på samma band igen. Har inte jätteförväntiningar, möjligtvis väntar jag på Landslide.

The Medalist 2008 är samma men ändå inte, allt är bättre. Leendena är större, musiken bättre och ja allt är bättre. Tre snubbar på rad som synkar perfekt, spelar likt en. Mysiga solkvällar. Enkelt liv. Jag tänker på Malmö, stan där det alltid är lite billigare och lite lättare. Inga backar i The Medalist musik, prisvärda melodier. Den perfekta frisyren med en öl i handen, tiden står still. Alla stolar är lediga. 23 grader, vindar där man behöver det.



Jag gillar det. Inget svårt att ta till sig. Teflonpop. På det bra sättet, vill inte att något skall sitta fast. Glid bort. Glid av. Tappa fattningen stilla.

Samtidigt är det taggigt, svängigt och levande. Inte överproducerat, inte slimmat. Den perfekta kombinationen av hiss och trappa. Lätt men ändå motstånd. Dock inte för mycket.



Them Jacks spelar två konserter i ett. De börjar med matinén, barnvänligt och mjukt. Det är då Carl Beijbom sjunger. Han gör det avslappnat och…ja bra. Inget mer med det. Man tappar inte huvudet precis.

Men sen kommer den barnförbjudna versionen av spelningen, det är den avdelningen är Anton Ericsson exploderar. Bandet har två sångare. Precis så är det, men frågan är om det inte är två band med liknade sättning. När Anton hoppar till och skjuter fart händer stora saker. Med rockrösten från himmelen, med ett sätt att skriksjunga som jag bara älskar så tar det hela en ny vändig. Från ljummet till stek hett!

Ni kanske känner till historien om Joakim Hillson, ni vet Vacker utan spackel-killen. Hur han spelade i ett band när stora skivbolaget kom och ville ha honom…men det ville INTE ha bandet. Bara Hillson. Svår sits. Skulle han välja vänskapen eller skulle han välja framgången?

Joakim valde framgången, lämnade bandet i sticket. Tycka vad man vill om det men det finns en risk att samma sak kan hända Them Jacks. Anton är för bra för sitt eget band, de håller tillbaka honom. Han har rösten, the looks och framför allt – känslan. Den där obetalbara grejjen som gör att vi i publiken känner att det är på riktigt, att vi är sedda.



Med låten Turn on my ego skulle Anton välta vilken jävla scen som helst. OM det inte vore så att bandet håll så hårt i tyglarna.
Men ett litet plus även till le trummis, han lirade ändå av sig brillorna…

Tillsist:
Temat för gårdagens band måste ha varit: ”Vi har en gäst på blås!!”. The Medalist körde på med Irene/Diverseandra-Nils till höger och Them Jacks med Love&Happines/Almedal-Tobias på samma kant. Det måste vara väldigt lukrativt att freelancea med bläckblås i väskan.

Tillsist2:

Nog fan blir man nyfiken på vad som hänt!

Jerry Boman

En gitarrgud och en leende bassist.

1 kommentarer



Intro:
Det är för varmt för att skriva mycket.

Först:
Kontiki kommer vara överfullt hela sommaren om det fortsätter så här! Trevlig personal, bästa läget och underhållande toaletter. Ett superställe i staden. Jag ansöker om stammiskort eller liknade...

Sen:
Det var ju meningen att jag skulle kolla in This Is Love.
Men som vanligt händer det helt andra saker, det blev en sliten studentpub med The Medalist och Swissair.

Jag har aldrig studerat vid något universitet, inte heller vid någon folkhögskola. Tror inte jag skulle passa in, är är för svartmodig. Alla verkar ju vara så fria och obekymrade.
Men nu stog jag ändå där i en sunkig studentpub mitt på ett berg. Det kan ha varit tre hundra grader varmt men ölen var billig så det fick gå.
Inne i hörnet står första bandet, The Medalist. I publiken står bandets polare.

TM gör pop. Den enklaste av pop. Det är luftlätta sånger.
Tyvärr så finns det fler som gör samma. Jag vill inte säga att de var tråkiga men jag är mätt. Pallar inte äta poppasta mer...
Men precis som bandets skönt högljuda (mer folk som skriker ut sin glädje, det fick bandet på bra humör och därmed spelade de bättre!) fanclub skriker efter låten "Landslide". Tillslut längtar jag också efter den låten.
Och där vänder det! Vilken jävla låt! Helt underbar! Plötsligt var det tryckluft istället för stiltje! Tjoo!

Skönast var ändå bandets basist, han stod och log hela spelningen. Han verkade ha livets peak där och då. Fint.

Efter några fler billiga öl och luft på terassen blev det band två: Swissair.
Det är snyggt, det är svävande och perfekt när varit uppe sedan kvart över fem en fredag. Fina gitarrplinkande berättelser kompade av ett enkelt piano. Det blir synth utan syntetiska släktngar i kullisen.
Sven Johansson är en gud på gitarren! Han snurrar fram små toner lika lätt som vi andra går.

Om jag skulle ha gått på något universitet och det hade varit sista dagen, då skulle jag velat att Swissair kört Stromboli. Låten om en film, låten om en ö. Nostalgisk, dramatisk och ett perfekt avslut på allt. Och faktiskt kan jag känna som den där vulkanen (detta förutsätter att du slår upp Stromboli på nätet), ibland händer det saker men för det mesta ligger det bara still. Typ som det är när världen är 30 grader varm och varje rörelse är för varm.

Nu går jag ut.

Tillsist:


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg