Visar inlägg med etikett Cafe Publik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cafe Publik. Visa alla inlägg

Ensam på två sätt.

1 kommentarer



Varannan måndag:s klubben som Koloni fixar på Café Publik har jag avhandlat förr. Roligt att se att det börjar bli tradition för folk att gå ut på måndagar. Vad det gör för moralen och för arbetsplatser i stan struntar jag i att tänka på just nu.



Bill van Cutten gör ensam musik. En elgitarr och så hans röst.
Det kunde vara bra men det är det inte. Det är tråkigt. Tyvärr.

De här snubbarna börja passera i revy nu, de där lite knepiga kilalrna som spelar själ. Utan minsta tanke på att någon skall lyssna. Folket ställer sig på knä och tillber, för det är ju SÅ bra...eller hur var det nu? Vågar jag hoppa av och säga Nej det är inte bra? Kommer jag få vara med i gänget då?

Bill van Cutten gör tråkig musik. Det är inte snyggt någonstans. Bara dravel.

Så nu var det gjort. Jag har berättat att det inte tilltalade mig.



Victor Sjöberg däremot. Här talar vi totalupplevelse i det lilla.
Bakom sig kör Victor rörliga bilder, "-Som jag filmat i America", det flirmrar förbi bilder på ett land som tappat bort sig själv. Ibland ödsliga bilder på hus, ibland bilder på miljoner bilar i kö.

Tillsammans med Sjöbergs filmiska musik blir det en resa för huvudet. Jag åker i väg, inte kanske till America just, men på en resa. Musik tränger sig inte på utan blir med hjulen som snurrar fram nya minnen och nya tankar.

Lyssna och se själv här nere, riktigt bra var det!



Victor brukar också spela med Jens Lekman. Så nu vet du det.

Tillsist:
Du vet väl vad du skall göra på Torsdag?
Här hittar du svaret!
Compute på scen igen, jag har längtat!


Tillsist2:
Du vet väl vad du kan göra på Lördag?
Här hittar du svaret!
The Manor skrämmer skiten ur dig!

Tillsist3:


För några veckor sedan satte jag en pin inne på toaletten på Café Publik. Den var borta igår.
Jag satte upp en ny och... på mindre än en timme var den borta.

Någon gillar min pin.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Piaf, Love och Jag.

0 kommentarer



Välkommen välkommen! Kom in! Kom in i tältet! Marknadens bästa musikshow! Välkommen välkommen! Gott folk! Kom och lyssna på landets bästa artister! Välkommen välkommen!

I ögonvrån ser man knivarna hastigt blixtra till i strålkastaljuset. Publiken håller andan och en skäggprydd man lägger in överväxlen bakom den snurrade plattan, på vilken en kvinna är fastsatt. Hon ser mer och mer nervös ut, hennes paljett beströdda klänning böljar av fartvinden, av centrifugalkraften och av publikens förväntan.

Mannen med det vaxade skägget och den lilla mössan höjer sin arm...

Klonk!

Kniven sitter där den ska, några centimeter från kvinnans hår och publiken i det lilla tältet jublar! Skäggiga mannen ler och bugar sig djupt. Bandet börjar spela.

Surreal lovers
är en cirkus av ljud, kulörta lyktor och vi tar oss tillbaka till 50-talet. En tid när varietésällskap reste land och rike runt med sina tält och uppträdande. Målet var att underhålla och samtidigt väcka nyfikenhet. För vem där ute på landsbygden hade mött en sådan sångerska, så extravagant, så filmisk?

SL är lika delar röda mattan i Hollywood som franskt 40-tal. Lika delar Courtney Love som Edith Piaf. Sekel av dekadens sveper genom Café Publik och Kolonis måndagsklubb den här varmfuktiga kvällen. Det kan inte finnas en bättre gata för SL att spela på! Andra lång skulle kunna vara Boulevard de Clichy utan historia.

Det är något väldigt lockade med SL musik, något mystiskt. Kanske i vissa drag lockande mot det förbjudna, ett ljudspår från väggarna på Moulin Rouge. En nystart bland de röda draperierna. En ny dag bland cigarrmunstyckena och kjolarna. En ny tid i förlustelsens Samarkand. För likt den Uzbekiska staden så bjuder Hanna Chawki och hennes mannar in oss till marknaden, de förför oss och vi köper siden och munblåst glas likt det inte fanns någon morgondag.

SL är svår definierbara som du märker. Ibland är det jazz, ibland munspelsblues och ibland är det någon liten medryckande visa. Hela tiden är det duktigt och väldigt eget. Men samtidigt kan man känna igen sig...Jag blir egentligen inte klok på vad det är jag har lyssnat på, bara att jag har ett leende upp till öronen när jag går hem. På ett sätt blir den indiska hämtmaten från Bombay en perfekt inramning på kvällen...Kanske var det indo jazz jag hörde?

Tillsist:
Alltså, jag är en ohyggligt blyg snubbe när allt kommer omkring. Jag har svårt för det här med att någon känner igen mig. Det jag vill säga är att jag faktiskt inte är dryg, bara blyg. Och jag gillar er alla för det ni gör, för er musik, för ert livsverk. Det borde vara jag som tar i hand och tackar, jag som bugar mig.
Men det är jag på tok för blyg för. Jag försöker skriva om er här istället.
Fortsätt gärna hälsa på mig, jag kanske kommer över den där blygheten...Tack för att ni förstår.

Tillsist2:
För dig i Malmö och alla andra: Möllevångsfestivalen har några intressanta grejjer i helgen, bla Pen Expers och Maud Lindström på fredag.
Så nu vet du det!

Tillsist3:
Humm... om jag inte såg fel där på Café Publiks innegård så var det baksidan av Blenda man såg...och där i fönstret låg en skiva med Vikingarna.
Humm...hyser Blenda folket hemligheter? Har de mörka fester där de lyssnar på gamla dansbands vinyler?

Jerry Boman

Jorden runt med hund.

0 kommentarer



Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman