Visar inlägg med etikett Compute. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Compute. Visa alla inlägg

Världen är video

0 kommentarer

Det finns upplevelser som man inte riktigt kan sätta ord på, händelser som inte i efterhand går att beskriva för någon som inte var där. Det handlar inte så mycket om du är bra eller dålig på att uttrycka dig i ord, några saker går faktiskt inte att förklara.

Idag blir det därför två olika videoklipp där det på båda ställena händer saker som är långt mycket tråkigare att försöka förklara i text.

Först ut är Samtidigt Som i ett kök. Ja, du ser hur tråkigt låter inte det när jag skriver det. Men titta på klippet jag filmade nedan. Kom sedan inte med något argument om varför en videosnutt inte kan få dig till tårar. Väldigt väldigt vackert och helt obeskrivbart.



Nästa klipp kommer från Cosy Den 5 år-kvällen på Landet i tisdags. Ni vet, jag spelade skivor och det var hela 4 band som körde live. Mycket kul! Lite mer längre ner.
I det här klippet ser vi då Varannan Vatten förstärkta av Kajsa Grytt (Tant Strul), Ulrika Mild (Compute) och Frida Herchenröther (Tikkle Me). Låten de kör är Computes "Dance with me". En låt som är äldre än Youtube men som fortfarande känns helt här och nu.
Nä, det går faktiskt inte att beskriva hur jävla bra det där är. Och hur glad jag blev när de körde igång!




Det var alltså fyra band som spelade på det helt överfulla och tokvarma Landet i tisdags. Det blir en kort liten sammanfattning om vad som hände med de andra tre, jag spelade mest skivor som sagt:



The Honeydrips
Jag får aldrig kläm på Mikael Carlssons enmansprojekt. Det är nya intryck varje gång. Men en sak är säker, det är alltid svinbra. Melodier som verkar komma från den där platsen ovan molnen, sedan på med små finurliga texter. Bäst är faktiskt som vanligt "Åh, Karolin". En svensk popklassiker som kommer överleva oss alla. Taubeklass på den!
Någonstans känner jag att det är Mikael som kommer rädda den lilla popen. Han kommer tillslut ensam stå för kvalité utanför de upptrampade radiostigarna.



Compute
För runt fem-sex år sedan såg jag Compute för första gången, du liknade jag henne vid Robot. Sedan dess har det varit åtskilliga gånger jag sett denna ofrivilligt gömda synthpoppärla. Nu har hon nytt material igen (ny skiva kom i april) och det är numera mer komplex musik. Hitkänslan finns kvar, men det är mer ljud, snyggare ljud. Det hoppiga/studsiga är tillviss del utbytt mot svalare tillbakalutade tongångar. Ulrika är gjord för att bli stjärna. Precis som Emmon är hon så cool att jag, och förmodligen alla andra mesiga poppojkar och popflickor, är lite rädda för henne.



Steso Songs
Karolina Stenström alltså. Karolina, vad gör du med mig? Ett piano och en sorgsen röst, ett hål i verkligheten och jag blir helt uppslukad. Igen. Varje gång. Steso Songs är ett fyrverkeri som aldrig får explodera, i den meningen att det aldrig ska explodera. Steso Songs är all uppbyggd frustration kanaliserad till några enkla pianomelodier. Jag känner mig så fånig, så dum. Rummet försvinner, som det bara gör när riktigt stora saker händer. Tiden försvinner, spelade du i en timme? Tre? Eller kanske hundra?
Här bokade Cosy Den in ett riktigt geni. En ensam själ som satte hela stället i trans. Var det bara jag men nog fan pratade folk lite mindre under en halvtimme? Nog lyste lamporna lite svagare? Nog fan var ljudet strået vassare och mer genomträngande än under resten av kvällen? Karolina kom med mörkret som lyste upp hela Landet.


Jag spelade alltså skivor under kvällen, någon satte temat som helt enkelt var "Endast kvinnor på sång". Och det här med spela skivor kommer jag aldrig mer göra, Ipod är det enda rätta tack!

Hitta mer info om hela Cosy Den 5 år-festivalen på Facebook. Jag vet att det finns platser kvar ikväll och på fredag...

Tillsist:
På tal om video, här kommer en fin "live"-video inspelad i en bastu! Bra!



Mer Alibi Tom hittar du på Myspace.

Tillsist2:
Glöm inte The tram sessions! Musik på spårvagnen, nu med över 30 klipp! Makalöst!

Tillsist3:
Titta gärna in på min sida på Youtube, just nu över 240 klipp på allt från Johan Hedbergs första spelning, via intervjuer med Timo, fina snack med Anna Järvinen och Hajen till små klipp från Cosy Den klubbar. Jag lovar, det kommer fler intervjuer. Vem vill du se?

Jerry Boman

Spara det bästa till sist.

1 kommentarer



Man skall akta sig för att ta ut segrar i förskott. Att tro för mycket på distans, för det som hände för ett tag sedan är inte per automatik bättre. Det jag vill komma till är att lördagens händelser på Join Our Club hör till årets bästa. Men eftersom jag redan gjort min lista kom de inte med...Attans också.

Tre band per kväll kan bli mycket. Eller lite. Om banden är lika bra som Liechtenstein, Compute och Le Muhr så kan tre band verka lite. Tiden flyger iväg under alla tre konserterna. Vill ha mer, mer, mer.



Först fram är Liechtenstein. Om jag börjar så här: 2007 blev året när indiepopen tog tillbaka grunduttrycket. När det fanns en genre att tala om igen, ungefär som den i slutet av åttiotalet/början av nittiotalet. Jag är inte mycket för återanvändning, många av banden som ploppat i den genren tar rakt av. Det blir samma upplevelse om igen. Liechtenstein lägger till och vågar utveckla, utan att tappa känslan. Och i grenen "Stämsång-Kör" är de bäst i år!



Men det bestående minnet är ändå beslutsamhet. Här står man framför ett band som inte viker sig, som vet vad de vill och genomför det. Linjen håller de genom hela konserten, och det är där det blir så mycket bättre än många andra. Våga hålla ut, andas inte, sväng inte av och försök ta genvägar. Utforska mörkret i allt det svarta. Liechtenstein kommer växa.



Band två: Compute.Vanligtvis tre men den här kvällen två. Ulrika Mild som själva hjärtat och Liechtenstein sångerskan Renée Gustafsson som viktig sidekick. Tillsammans gör de den här spelningen till en enastående uppvisning i synthpop! Alltså, att inte Compute är större övergår mitt förstånd! Jag minns när jag såg Compute för första gången tidigt 2005. Redan då var jag förvånad att de inte spelade överallt, så nu borde de ju vara ännu mer.

Men det spelar ju egentligen ingen roll, för den här stunden var den bästa. Att framföra synthpop med visst förinspelat material brukar bli stela historier, och det är här som Compute har sin styrka. De för in analoga känslor mitt i ljuden. Sen har vi Ulrikas oändligt vackra röst, jag har tidigare beskrivit den som "en ängel som käkat sten". Något som jag står fast vid.

De börjar med en Page cover, fin fina Förlåt:



Det är något naivt charmigt över Compute, som två tonåringar som just hittat folköl i jourbutiken. Musiken leker lätt över dasngoven, samtidigt som den tar oss med in i mörka vår av vårt medvetande. Framgång och fall i samma känsla.

Ulrika säger att det kan vara Computes sista spelning. Jag vill inte tro det. Om det skulle vara så, då begravde vi ett stycket göteborgsk musikhistoria på Henriksberg i lördags. I bakspegeln kommer det här att lämna avtryck, och vem vet, om tio år kommer någon ny att sno hela härligheten och vi kommer falla på nytt.

Sista låten blev Dance with me, uppbackad av Liechtenstein. Snyggt med livetrummor!



Är det här det sista vi ser av Compute?

En liten rolig händelse: mitt i setet glider Ebbot förbi. Jo, ni läser rätt, härlige herr Lundberg passerar framför scen. Det hela ser så komiskt ut att Ulrika helt tappar fattningen och kommer av sig. Inte så att Ebbot ser rolig ut i sig, men situationen är tokrolig. Det gamla möter det nya. Nånå, det kanske var en mer "du skulle varit där för att förstå hur roligt det var" händelse...



När Johan, som är en av de som fixar med JOC, berättade att de bokat in Le Muhr sprattlade han av glädje. Ögonen brann.
Nu förstår jag honom! Och ångrar bittert att jag skrev listan över 2007s bästa några dagar innan året var slut...

Le Muhr gör generationsmusik, smärta/hjärta/synth. Inte bara det att skivan heter Generation Destruktiv, utan de kopplar grepp på en hel känsla om samtiden. Och de gör det träffsäkert, med en smula humor (inte för mycket, det är ingen nyårsrevy) samt med ett musikaliskt tankesätt som är ovanligt just nu. De tänker högt, vill nå ut. Bortom de egna begränsningarnas replokaler, ut och berätta saker de ser.

Maria Loohufvud är popsveriges skönaste frontfigur just nu. Med stil och klass, vasshet och ömhet, driver hon oss rätt in i fördärvet. Likt en pirat som vet att skeppet kan gå under pekar hon ut mot de öppna havet, helt orädd inför farorna som väntar. Musiken lurar oss att sänka garden, sen står vi där och får smäll på smäll av uppriktighet.

När jag beskrev Elenettes nya "Autenticitet EP" blev det med ordet synthprogg. Le Muhr äger den klassen, om vi nu skall klassa musiken. Det är dansant och angeläget, berättade och ytligt på samma gång. Hemvävt i en storstad som brinner, uppoffrande om omfamnade när de flesta andra bara vill posera.

Ja, man kanske måste nämna gästbasisten den här kvällen: Liten Falkeholm från Tant Strul. Saken är den är att hon är mamma till den ordinarie basisten Maja Thorén (pappa är Tony i Eldkvarn...). Hursomhelst är hon stencool. Såklart.

Utöver bandets egna fenomenala låtar blir det en cover den här kvällen...och här ångrar jag som sagt att jag redan lagt ut listan över årets bästa stunder. Le Muhr drar, i Göteborg på Henriksberg med utsikt över hamnen, till med en svensk version av Broder Daniels "Work"! Herre min skapare vilket genidrag! Eller "Det här var topp fem... ever"!
Jag tror det gick så här:

Åh min Missär
Åh min Missär
DEN HAR JAG HÄR (Maria slår sig för bröstet)

osv osv

Ojojojojoj OJ! Snyggt gjort, de utvecklade låten och precis som en bra cover skall vara: kopian gjorde originalet bättre. De växte tillsammans. Le Muhr gjorde för en stund låten till sin. Underbart!

Nu är det mina ögon som brinner, hela jag brinner av iver att berätta för Johan hur bra det var. Bandbokaren var nämligen inte på plats... och jag kommer ägna hela våren åt att reta honom för att han missade en av JOCs bästa konserter... och 2007 års bästa cover!

Tillsist:
Nyår firas på tak, bland annat på Henriksberg. Tre våningar, spring i trappan och förmodligen så nära fritidsgård man kan komma. 2008 skall få en bombstart!

Tillsist2:
Japp, jag spelade skivor på Sticky i fredags... och jag gillar inte att skriva om saker man själv är inblandad i men kan nämna att låtar med 64Revolt, They Live By Night, Stefan Wern (ha öronen öppna för den killens musik) gjorde succé. Eller ja, de var de låtarna som flest dansade till när just jag spelade skivor... Skoj var det iallafall, även om jag fick totalt hjärnsläpp när jag glömde att Johnny Boy heter just Johnny Boy...

Tillsist3:
Kolla Tv4 Göteborg 09.15 på onsdag... En musikårskrönika som heter duga!
Japp, jag lägger upp den här sen.


Gott nytt år alla vänner! 2008 blir en succé!

Jerry Boman

Bästa showen i stan.

2 kommentarer



Nu snackar vi! Det här var en synthklubb att dansa på! Tobbe, du spelade tokbra musik! Det var ju precis som den bra, dansvänliga, musiken som brukade spelas på Romonight. Ja, jag vet att jag klagade på livemusiken på Romo i slutet men skivorna du lirade var det aldrig något fel på. Kul att det härliga fortsätter.
Märkligt att nästan inte en kotte hittade klubben igår...



Ulrika Mild. Jag har sagt det förr och säger det igen, hennes röst är helt makalös. Den river sönder, söndrar och förgör. Tränger sig igenom musiken, når fram och är analogt distad. Naturligt effektlagd.

Nu är ju Compute live inte bara Ulrika, med sig har hon två människor till. Renée Gustafsson och Agneta Edgren körar och spelar synth. Det gör att det faktiskt inte låter som på skiva, det blir mer levande. Något ovanligt när det gäller electropop, de flesta kör på med backtrak och se är det bra med det. Men levande personer är alltid bättre, glöm inte det!

Det var väldigt länge sedan jag såg Compute på scen, förra våren om jag inte minns fel. Det finurliga med att inte se sina favvoband för ofta är det att man glömmer hur jävla bra det är. Man får ett nytt uppvaknade, en ny kick. Det är nästa som att upptäcka hjulet på nytt, i positiv bemärkelse.

Fram tills igår hade jag faktiskt helt glömt av hur fantastik bra "Dance with me" är. Låten som fick mig på fall första gången.
Alltså, den låten väcker hela stadsdelar, varje person skall ut och dansa. Dans på biltak, dans i fönster och bara vanligt hederligt studs överallt.
Att det sen är en väldigt bra och smart text (jag säger FY till er som kallar den bagatellartad) gör det till en toppen låt!

Just Ulrikas texter är något som många verkar missa. De är ofta stenhårda och tänkväda. Ord som berättar om en hård värd, men som inte knäcker en. Man får råg i ryggen av såna texter! Go Gadget Go!

Det nya materialet med Compute är lite mörkare, lite storslagnare. Inte lika tydligt. Men tänk nu inte fel, det är inte sämre. Vad jag menar är att det låter mer, det är mer ljud och synthslingorna är inte det som bär hela rasket. Och det är bra!

En sak saknade jag dock igår, "Some Days Are Made For Smoking". Brainpoolcovern tickar allt som oftast fram i min Ipod, texten får till viss del ny innebörd av Compute. Men men jag kommer fortfarande drömma om att höra den på scen igen...

Än en gång, ni som missade det här vet jag inte vad ni höll på med, det var ju gratis och allt.
Ta bara det här med de ombyggda lokalerna, jag har inte varit på plats på Kungsgatan sen kritaperionen, då det var kakel på väggarna och spyor i hörnen. Annat är det nu, plötsligt har det här stället seglat upp på toppplats när det gäller ställen i stan! Så snyggt! Röda lampor i taket, fin fina blinkade ljusgrejjer bakom scen och allt är bara så bra! Det gjorde Computes spelning till en av de snyggaste jag sett.
Gå dit alla!

Så här såg det ut:

Det är nästan en musikvideo, om än en märklig sådan...

Tillsist:
Konsert på Klaras ikväll. Sista med Kidman på det stället, de har ju varit husband den här veckan...Magiskt, kostligt men bra tilltag!

Tillsist2:
I soprummet där jag bor ställer folk saker utanför sopkärlen, allt i någon avdankad hippieanda som säger att "de jag inte vill ha vill kanske någon annan ha".
Just nu ser det ut så här:

Kanske bara jag som skrattar. Hysteriskt.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Dans och ingen dans.

0 kommentarer



Så var det då höst och med det börjar klubbarna komma igång. Just den här gången var det Synthklubben som vevade på.
Jag kan vara snäll: Det spelades en del trevlig dansant musik.
Jag kan vara elak: Det spelades på tok för mycket "Chalmerssynth", dvs gammelsynth som inte en kotte kan dansa till och ingen dansar till även om de är fulla.
Egentligen kan man sammanfatta det så här:
Sätt Vox (sångerska Thermostatic) bakom skivspelaren så kommer klubben bli ett toppen ställe. Tyvärr lyckas inte de som håller i klubben, hur bra de än må vara med att kunna "sin synthhistoria", upp i samma klass. Jag menar, kolla bara på hur många som dansade när Vox blandade låtar och kolla hur många som dansade annars. För det är väl dansa man ska? Eller är jag bara skadad av all pop?

Jag har nog sett Emmon fem gånger i år, det är mycket jag vet, men jag håller henne som en av Sveriges bästa artister. Hon kombinerar sköna ljud, bra musik som man kan dansa till med sköna texter. Allt i ett.
Och det kan man ju säga, några av spelningarna har inte varit toppen. Emma har varit på topp alla gånger (ärligt så förstår jag inte hur hon klarar av att uppbåda sådan entusiasm varje gång) men publiken har inte varit på topp vissa gånger.

Den här kvällen smällde det till! Publiken är nära och Emmon gör det hela helt underbart! Jag tror att det kan ha varit i klass med händelserna på Respekt tidigare i år, det dansas och vi är en enda stor lycklig familj.

Kanske är det så här man skall se henne, på ett trångt ställe, i mörker och med de redan frälsta. Kanske är musiken inte så direkt för alla som den en gång var för mig när jag hörde den första gången.

Men nu får det vara nog, Emmon på scen fler än fem gånger kommer inte bli bra. Jag börjar till och med lära mig videoprojektionen utantill.
Fast vem vet, om tillfället att se/höra Emma på ett mörkt, svart och trångt ställe med redan frälsta uppenbarar sig så kan jag nog inte undvika att gå dit.

Och än en gång: Tack Vox för de grymma låtarna du spelade!

Tillsist:
Den här veckan lyssnar jag på Katharina Nuttall och känner att hösten är här. Att släppa ett så mörkt album mitt på våren var en miss. Det är först nu som man kan ta det till sig. Det är kolsvart.
Och New Ordercovern "Blue Monday" är obehaglig in till benet...

Tillsist2:
På torsdag går alla till Club4Heroes och lyssnar på Compute.
Äntligen är hon på scen igen! "All walk by" kommer bli bra seru!
Inträdet är gratis, bara en sån sak!
Sen kan man ju säga att Romonight/Sama-Tobbe är en bra person, han har all credd i min bok. Han har gjort en jäkla massa för den här stan!
Så jag gillar Tobbe, även om vi har lite meningsskiljaktigheter ibland...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Svart är inte längre det nya svart.

5 kommentarer



Jag grunnar på en grej.
Har det alternativa blivit vardagsmat? Har varje kulturyttring sin tid? Kan det vara så att vi i dagens informationsflöde inte längre har något behov av "gruppen"? Att "gruppen" hela tiden, varje dag, varje timme och sekund byts mot någon ny "grupp"? Att vi helt enkelt har breddat oss i smak i och med att vi på ett enkelt sätt kan lyssna på ALLT, hela tiden?
Något är det i alla fall när SAMA nu läggs ner. Jag kommer inte sörja och förmodligen ingen annan heller.

Jag var lite besviken igår. Inte på musiken utan på människorna.
Det var ont om uppklädda människor.
Alltså, här förväntade jag mig en exposition av snygga kreationer, man har ju varit på Romo, ett nirvana av kreativitet. Men nej då, de flesta såg ut som de kommit direkt från sitt kneg. Må hända att svart dominerade lite mer. Har alla stelnat till?

Skit samma, jag ville bara få det sagt.



Första bandet jag såg var S.P.O.C.K.
Och det kan ju sägas direkt, självdistans gillar jag! Alexander Hofman pratar än om hur scenbyxorna från 90-talet är för små, än om att alla ville låta som honom i början av samma årtionde. Riktigt roligt blir det bandet kör gamla " I am an Android", och Alexander just låter som han lät då, det vill säga helt galet! Men han gör det med värme. När åren går så kanske man ser ur fånig man egentligen var, och då är det fint att bandet tar upp det själva.
Men på det stora hela var S.P.O.C.K. inget mer än en charad. Tiden har hopplöst sprungit förbi dem, om de någonsin var rätt. Det var inte bra då och är inte bra nu.

Klart bandet har nått stor status bland nördiga synthare (inte sagt att alla synthare är nördiga..) Sjunger man om Star Trek så får man hela nördsverige efter sig. Gör man sedan musik som man slipper dansa till så strömmar resten av nördarna efter. Ett framgångs recept lika enkelt som pannkakor.
Men det är inte bra, bara platt och innehållslöst. Att inte efter alla dessa år prestera bättre på scen är en gåta. Ljud och sång är som hämtade ur en postordertidning med billiga musikaliska trick.



Något jag däremot gillade var Anders Eliasson, former known as "en i Page".
Stört skön snubbe i klit som sjunger om sina svagheter och rädslor. Ja, det låter fånigt men han gör det underbart bra!
Texterna är utlämnade och öppna. Gillade mest "Tio Minus". Det är klappvänligt och befriat från gitarrer.
Anledningen till att det inte blir fånigt är att man inte på något sätt tycker synd om Anders. Man mer känner igen sig.
Att en två barns far ställer sig rakt upp och ner på en scen skulle bara det kunna bidra till idiot stämpel, men Anders har ingen image. Han vill inget mer än göra musik och berätta saker som är viktiga.
Det är då det händer stora saker.



"-Alltså jag ringde K och hörde hur hon pratade engelska, då när hon inte pratade med mig alltså. Fatta det var John Foxx hon snackade med! Hur stort är inte det!"
J är imponerad över att möjligtvis ha hört synthpionjären i telefon.
Och visst det är ju något med den där snubben, han var ju liksom med och startade hela New Wave-balunsen med Ultravox.

Men allt det där kommer på skam när han och en gubbe till ställer sig på scen. Det är ett jävla oväsen och industrisynth spektakel.
Ärligt, pallade bara lyssna på en halv låt. Han må vara Gud eller vad som helst, men just nu vet han inte vad han håller på med. Sorry.
Kom ihåg,i min bok är man aldrig bättre än sitt senaste framträdande...



Jag sa för ett tag sedan att Emmon kan vara den coolaste personen i Sverige. Cool på det där bra sättet.
Client är det coolaste bandet i världen! Bara så ni vet, Kate, Emily och Sarah är allt ni vill vara.
Att de sen gör musik som får ens värld att stanna upp gör att det blir helt underbart.
De börjar med stakatopop i "In It For The Money". En låt som har allt man vill ha, övergryma ljud och en superb, men kort, text. Mer än så behövs inte.



Just här bör vi ändå stanna upp och fundera lite. Hade det här varit lika cool om det varit killar på scen? Nä, inte en chans. Om en snubbe sjungit om att han bara vill ha pengarna och inte kärleken hade vi nog spottat på honom och slängt killen framför en speedwaymotorcykel.
Varför är det fortfarande så att vi tycker det är härligt med tjejer som tar för sig och vänder på det hela?
Enkelt: För att det behövs. Världen är fortfarande år 2007 inte jämnlik. Vi förväntar oss inte att tjejer skall ta för sig.
Jag väntar fortfarande på den dagen när inte en person kommer tycka att det här är coolt, då har vi kommit en väldigt lång bit på vägen mot jämställdhet. Att vi inte är där än är fanimej ett mysterium.

SAMA 2007 var alltså det sista. Bra den.
De säger att de ville sluta på top, sanningen är nog mer att arrangörerna inte har någon koll. Jag saknade flera artister som skulle passat perfekt.
Exempel: Compute. Thermostatic. Emmon. Peter 5jöholm.
Band och artister som skulle föryngrat och vitaliserat synthkalaset.
På köpet hade tre av fyra sett till att SAMA inte innehållit 90% band med manliga sångare...

Ja just det, det delades ju ut priser också...
Har inte den blekaste vem som vann de olika klasserna. Kanske är det bevis på hur mycket SAMA betyder numera. Eller inte betyder.

Tillsist:
Ikväll spelar jag alltså skivor på Join Our Club. Kom dit vettja och lyssna/dansa till den bästa musiken just nu! Se det som den bästa hemmafesten du kan komma på, alla är snälla och du kommer vara i universums mitt. Du också. Och du där borta.
Du kan också komma dit och skälla på mig för mina inskränkta poptankar. Eller diskutera feminism.

Tillsist2:
Läs gärna nya nummret av ZERO, jag bidrar med en krönika om "Indieavunden".

Tillsist3: Jag är omåttligt glad över att Irene ska spela i New York! Och ny platta skall det bli!

Jerry Boman