Visar inlägg med etikett Kapten Hurricane. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kapten Hurricane. Visa alla inlägg

Nytt: LeMuhr spelar in nytt

0 kommentarer

14:29: Jag lyssnar på nya demolåtar med LeMuhr och det låter jävligt bra! Texterna är bland det bästa jag hört, musiken är uppdaterad, men ändå bakåtblickande. Som vanligt beskriver de ett livet precisare än någon annan. Mitt liv. Många har varit kallade att berätta om popluggarnas, de smala jeansens och pinnsamlarnas liv, ingen gör det lika insiktsfullt som LeMuhr. Det är skitigt, det är dekadent och det är fan precis lika tragiskt som verkligheten. 10 av 10 poäng!
Nu sätter jag mig och väntar på ny skiva, nya spelningar och vet att välden kommer bli så mycket bättre.

20:00: Jag stalkar Prins Eugen när de spelar på Landet i kväll. Snart borde jag faktiskt få del av bandölen efter all support…

Dynget runt: Mitt i allt detta släpper Kapten Hurricane sin skiva Dalsländskt kokain på Spotify!

Jerry Boman

Ring 112!

1 kommentarer

NYHET: Yvonne spelar på Sticky Fingers på nationaldagen! Jag är där! Du också!
Läs om hur det var när de spelade på Debaser för ett halvår sedan. Större än livet.

Killen till vänster, han i vita linnet, brinner. Han har inte en inre glöd som man brukar säga utan han verkligen brinner. Alex Bengtsson brinner, elden slår upp och lukten av bränt kött fyller rummet. Jag vet inte när denna spontana självantänding började bara att det numera är en fullskalig eld därinne. Förmodligen skulle brandkåren få ta hjälp av närliggande kommuner för att släcka. Men jag skulle stoppa dem alla, för Alex eld är bra. För djävla bra.

För er som inte vet det är Alex samme kille skrev boken ”Sverigedemokraterna har fel”, han jobbar med Expo och han är hallänskmästare i poetryslam. Nog så, den här kvällen är det släppkalas för nya boken "Det här är mitt Hiroshima", en bok som bara med sin titel borde vinna allas hjärtan. Hårt men ändå uppgivet, utlämnade och trasigt, precis som Bengtssons poesi.

Ta exemplet med dikten som direkt från första sekund griper tag, den börjar något i still med:

Hon hade ett helt Balkankrig inom sig

Jag hade bara gått igenom en skilsmässa

(med reservation för att orden inte faller precis så)

Redan på två meningar har han fångat mig. Satt en stämning, det finns folk som har det värre, sluta gnäll. Och de som haft det värre, det är inte alltid det syns på dem som haft det som er.

Alex driver på, han nästa studsar på stället när han kastar ur sig orden. Ibland ser han oss inte, det viktiga är att få berätta. Det är bra. Berättelserna är trots allt mycket viktigare än oss, jag känner mig liten och oviktig när Alex berättar. Och faktiskt, för första gången nedanför en scen känns det helt okej.

Under den här kvällen händer det en massa mer, Kapten Hurricane spelar. Dessa antihjältar som vinner större publik för varje gång. Sångare Christian tar mer och mer plats, likaså där, han har så många oneliners i fickorna att han kan funka som författare till de där trevliga ordstäven som står i min kalender.

Nu kommer allt i fel ordning men först på kvällen kommer Fakesnake… smart band, de har snott minst tre låtar från Kents första skiva... Inget mer om dem.

Kvällens märkligaste består dock av ”Den Hemliga Gästen”. För upp på scen kommer… håll i dig: Gula Gubben!

Alla som någonsin satt sin fot på en festival i Sverige har sett honom, den tjocka mannen med den gula overallen. Han som spelar hellre än bra, han som är rolig när man är festivaltrött/full som en kastrull/16 år. Han är inte speciellt kul på en scen. Det handlar mest om att där kan han inte improvisera, som faktiskt är Getas (som han heter) största talang. Han kan göra låtar om allt.

Men tillbaka till det viktiga, Alex Bengtsson på större scen, köp boken och ge killen en kram. Då blir världen rättvis. Tack.

Jerry Boman

UPPDATERAT 3.0: Glada stad!

0 kommentarer

Äh, nu snurrar jag till det ännu mer här men jag fick ett ebrev nyss:
JAKOB HELLMAN på Liseberg på fredag! Med Augustifamiljen.
Helt magiskt konstigt. Jag måste gå!
Trodde knapp han fanns längre.
Just det, 20.00 på Taubescenen. Lär ju bli en hundratusen pers där.



ÄNNU MER UPPDATERINGAR!

Två väldigt fina nyheter har nått mig under kvällen:

På fredag spelar Kapten Hurricane på Pustervik! Slippery People som vanligt och så då detta underbart fina band. Ni måste se dem live! Och lyssna på vad Christian har att säga. Det kommer bli en fin fin fredag. Har man tur recenserar bandet publiken som vanligt...

Och redan på onsdag är det delux grejjer på gång, då spelar ett av Göteborgs tjusigaste band sin instrumentala skogspop på... Ja, alltså nu fick jag ju reda på det men de annonserar inte ut spelningen så... Vill ni veta var släppfesten för Detektivbyrån är så får ni luska lite själva tycker jag, det är bandet värt!
Nya skivan kommer i alla fall samma dag, och tidigare på kvällen kan man se/höra dem på Bengans.

Tillsist:
Ingen har väl missat att Luxury går i symbios med Stars´n´bars på lördag va?

Tillsist2:
Nästa fredag åker du tex 11:an till Gamle stan, tar till vänster i på gatan, tar ut pengar på vägen och springer in på Underjorden. Härliga band och förmodligen fint folk i foajén! Bara Portrait Painters är värt resan!

UPPDATERAT:
Stans snyggaste klubb, GS2H, kommer tillbaka! Nu på Razzia! På lördag!
Höll också på att missa Malmös finaste band, The Crashlanders, kommer till Synthklubben på fredag. Har du inte hört den så skall du göra det NU!

UPPDATERAT 2.0:
Irene spelar på Henriksberg, The girls from Bonnie & Clyde spelar skivor på samma ställe på fredag... och på lördag är det ju såklart Love & Happiness på Kontiki. De har lovat stråkar å grejjer på scen. Ingen vet hur det skall få plats men ändå.

Sen har vi ju Orkidéerna (premiär!) på Mint på torsdag på Pustervik....

Alltså, hur skall man välja? Fredag är ju övertjock med fina saker, och lördagen också! Och onsdag... och torsdag...

Tillsist...verkligen:
Världens rörigaste inlägg. Punkt.

Jerry Boman

Att ta ut svängen ordetligt.

4 kommentarer



Hennes ögon på mig som bensin på mitt hjärta
Jag kramar tändstickor i fickan
bara ett drag mot plånet och jag är förlorad
Hon är fantastisk den där fickan
Det kommer aldrig bli vi/Kapten Hurricane

En svart text, balanserade nära pretentiöst men det blir känslosam trevande nattlivsångest. Alla har varit där, några kommer aldrig därifrån och andra minns saker tydligare än luft i minugrader.

Kapten Hurricane är ett väldigt sympatiskt band. När de den här kvällen spelar på Wish är de påtagligt spända. Eller rättare sagt taggade. Luften är fylld av frustration, det är så mycket känslor som skall ut den här kvällen.

Det hade som sagt lätt blivit pretto, jag menar, vem fan under 40 vågar slänga in en saxofon, ett piano och ett gitarrsolo i samma låt. Samtidigt linda in allt liknelse överlastade texter, sprakade ord som river söder varenda vits. För när bandmedlemmarna utanför scen är sköna typer med glimten i ögat så är de allvarliga i strålkastarljuset.

Låt kulan lämna loppet
För helvete tryck av
Du kan väl göra nånting ordentligt
För din egen skull
Låt de sista drömmarna/ Kapten Hurricane


En stor del av framgången bygger på Christian Johanssons texter, sång och intensiva pianospel. Han ger sina egna ord rum att växa i, pianot är uppskattat allergikliande på min hud. Rösten är en trummhinnedröm.



Men vadå säger du, det här är ju bara en massa tonårsprosa. Ett exempel på oförlösta känslor som bara stockar sig därinne för att sedan likt en hagelsvärm skjuta ner vem som än råkar komma i vägen.
Saken är ju den att det är just precis så, men det är ju däri som tjusningen ligger. Att någon faktiskt vågar brassa på, ta ut svängarna och hejdlöst kasta sig utför.
Kapten Hurricane som fenomen är förmodligen det mest ohippa du kan lyssna på just nu: de är trevliga, de är skojfriska och de skriver låtar som skulle passat i dina föräldrars kassetbandspelare på väg mot en antikmässa.
Men de gör allt med hjärta, väljer inte bort någon. Vem som helst är välkommen att älska.

Jag älskar dem.



Det var roligt med riktigt piano men tråkigt att Christian då fick sitta med ryggen mot publiken...

På lördag har du en ny chans att uppleva Göteborg från sin bästa sida: Kapten Hurricane spelar på Kalejda (ni vet det där lilla hålet i väggen vid Stigbergstorget).


Tillsist:
På fredag är det stort fyrverkeri på Klubb Perfekt, Spectrocope (med Frida från Tikkle Me) och härliga folket i This Is Love. Folk från Powerblade spelar skivor. Viken kväll det kommer bli, två bra bra band och så en jävla grej på dansgolvet!
This Is Love spelade på JOC för ett tag sedan...

Annars kan man ju kolla in Äkta Kärlek på Sticky. Räfven gillar jag inte men Äkta Kärkek: Me like!
Så här var det när de spelade på Kellys för hundra år sedan...

Förfestar gör man på Kontiki med hjälp av Taramasalas fina utbud av pop.


På lördag blir det kanske Scout Nibblett, sönderslagen singersong på Sticky....
eller så går man till Kontiki igen och drar iväg till le Brazil. Kommer nog bli en del spontandans där.

Eller: On Our Honeymoon fortsätter sin mission. Klubben som får en att tro på centrum och pop igen. Den här gången är det The Felt Tips på scen, pepparkakor och glögg på borden.

Oj, vilken länkfest det blev...

Tillsist2:


Bara så ni inte glömmer att The Crashlanders förtjänar allt!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

(Uppdaterat) Hang the DJ.

6 kommentarer



Det här blir en liten och koncis text:

1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik.
Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!

2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...).
Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!

Tillsist:
På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...

Tillsist2:
Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.

UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Enkelhet.

0 kommentarer



Man kan lyssna på Erik Enocksson på två sätt. Man kan stå och tänka på att den här killen har gjort filmmusik (Farväl Falkenberg har alla sett utom jag...) och när man står där kan man tänka in en massa om just filmmusik. Att det är så "filmiskt" att "man får så många bilder i huvudet" och bla bla bla...

Sen kan man också se Erik som vilken musiker som helst, se han och hans medhjälpare som vilket band som helst.

Jag gör det senare...och vilken upplevelse! Om alla var lika fria i tanken som Erik skulle jag aldrig behöva någon sol mer, aldrig luft eller vatten. Det går att leva på den där musiken. I all sin monotoni är den organisk och väldigt levande, likt betong som rör sig. När staden får liv, när vägarna rör sig mot havet och den stora öppenheten.



Erik sjunger ofta med tänderna hårt sammanbitna, han har en inre exposition som vill ut, en frustration som han vackert håller i stramt koppel. Han vill inte att allt skall springa ifrån honom, att det skall sippra ut för mycket genom munnen. Det är fint att se och höra. Stort att han inte tar ut allt på samma dag, av vi faktiskt får vänta på det där crescendot. Erik gör antiklimax till något stort. Och då menar jag att han gör antiklimax till något bra, man blir överraskad. Den där explositionen kommer ju inte, som den så ofta gör. Underbart! Det är så befriande härligt, här finns inga verser och inga refränger. Inga billiga poäng, inga neonblinkande skyltar om allt på rea nu. Du kommer inte göra ett snabbt klipp här. Gå, gå det finns inget att se, inget att höra.

Och det är ju precis det vi inte vill, vi vill inte gå hem Erik. Det hela är över väldigt snabbt. I sista låten (Dark and shrewd) kommer en massa människor upp ur publiken och bildar kör. Jag från The Manor-Christofer och Euphoria and the lazy boy- Anton. Det är enastående vackert.



Puff.

Så är det över, jag tror han körde fyra låtar. Alla går av scen och försvinner in i publikmassan. Lämnar oss med minnen.
Glittrande och flyktigt som vatten.



I all enkelhet plockar Marissa Nadler fram sina små pedaler ur den röda väskan. Kopplar omsorgsfullt in dem, drar sladdar rätt. Som alla vet rymmer enkla pedaler komplicerade kretsar, små små motstånd och kopparstreck på gröna plattor. Genom dessa rinner ström som alstras av gitarrer eller mikrofoner. Ser enkelt ut men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet ställer sig Marissa Nadler bakom sina små pedaler. Hänger på sig gitarren, sätter bandet rätt. Marissa är en enkel person som gör enkla låtar, med olika former av eko på mikrofonen. Som alla vet kan enkla låtar innehålla komplicerade tankar, inbyggt motstånd och himmelska kroppar av blå harmonier. Genom dessa rinner Nadlers röst som bara kan alstras av ett stort geni. Det kan verka enkelt men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet kommer Marissa fram till låten som kallas "The Lonesome Death..." på Myspacesidan, på andra delar av nätet heter den "Silvia". En enkel text, som hade kunnat sjungas rakt av med lite plock. Men som alla vet kan man göra saker på väldigt många olika sätt, ge orden plats och liv, undanröja allt motstånd och måla hela världen guldfärgad med inslag av både blått och grönt. Genom mig rinner just nu rysningar och det står helt still i den lilla lokalen. Låten med den enkla texten, den vackraste texten, får den mest knepiga person att mjukna.

Silvia, Silvia, Silvia
I met you in the belly of a whale
Silvia, Silvia, Silvia,
Oh where did you fail

And the water is your friend
The water is your friend
And down and down and down you go
Gonna buy you a red dress
And put feathers in your hair
And resurrect the finer things
I lost when you disappeared

Breaking on the daylight
They put flowers round your grave
And I sang a silly song for you
Hey hey hey hey hey
Silvia, Silvia

I all enkelhet sätter sig Nadler ner när konserten är över. Lägger klänningen rätt och smälter in i publiken. Som alla vet kommer man ofta ihåg de enklaste konserter, utan komplicerade saker sätter det sig på hjärtat och själen fylls av guldstreck. Genom själen rinner nu ett minne av en en alldeles underbar spelning på Galleri Oro i Majorna. Inga knepigheter. Bara väldigt väldigt vackert. I all enkelhet.



Tillsist:

Jaha, så har då Alex Schulman stängt ner sin blogg. Släckt lampan och gått hem.
Ärligt talat så var den i sina stunder underhållande, speciellt eftersom folk tog den på allvar. Han drev ju med oss, om vår trångsynthet och vår fascination för kändisar. Han pekade på ett väldigt intelligent sätt ut den där längtan efter att få veta att kändisarna faktiskt är helt vanliga dödliga, med fula frippor och dåligt smik... om man ser dem på Närlivs.
Med hydralik tryckte han in luft i Sverige, han öppnade upp och gjorde stora hål så vi kunde andas. Samtidigt var han ett svin, en dum liten nörd som plötsligt fick för mycket plats. Så det är kluvet hur jag känner inför att den där bloggen är borta. En del av mig kommer sakna den, men en annan del firar och gör små hifives med mig själv.
Och för er som nu då trodde att detta var slutet för Musik Enligt Jerry...Fel! Jag kommer inte lägga ner, och jag hoppas att jag aldrig kommer att komma i närheten av Alex elakhetsnivå. Jag vill egentligen bara inspirera folk att söka upp ny musik, nya ställen och nya intryck. Jag vill samtidigt berätta vad jag tycker, och det kan vara både bra och dåligt, men jag försöker verkligen göra det med hjärtat. Ibland kanske någon får sig en känga, en klubb eller ett band, men glöm aldrig: Det är bara jag som tycker. En liten nörd som fått lite för mycket plats på internet.

Tillsist2:


Jag vet inte, skall man gråta över det här? Att en biograf läggs ner och stolarna åker ut?

Tillsist3:
I eftermiddag spelar Kapten Hurricane på Bengans, och i morgon onsdag spelar Bye Bye Bicycle på Sticky.
Men det mest intressanta händer också på Sticky imorgon, Patrick Jensen från Hospitalle kör låtar på svenska. Med hans röst kan det där bli hur jäkla bra som helst! Inte stanna hemma!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En natt i Rådanefors.

0 kommentarer



Den här sommaren är det festivaler i varje hörn, nya fina festivaler. Varenda person med lite jävlar anamma fixar festival. Och det ser jag som bara bra, mer musik och mer häng.
Just den här festivalen utspelade sig i Rådanefors, ett minisamhälle i Dalsland som är känt för...inte vet jag! Hursomhelst, jag åkte till idrottsplatsen i nämnda by och fick under en natt uppleva ett mirakel, ett felplacerat band och en herrans massa känslor från scen. Välkomna till Kräftskivefestivalen!

Festivalen är egentligen en kräftskiva, fast dylika är ju för vuxna så festfixarna hade plockat fram lite högtalare, en scen samt bokat in några band de gillade.



Först fram var Emanuel Blume.
Nu går det liksom inte att undvika att prata Winnerbäck...MEN Emanuel är långt mycket roligare, mer politisk och det hela blir på håret stand up. Han sjunger långa låtar, stora berättelser och spelar gitarr som en Gud. Jag står flera gånger med hakan nere för jag grunnar på när killens gummifingar skall gå av...
Jag gillar Emanuel, han är förmodligen inte tuff någonstans i stan men han fick hela publiken att skratta flera gånger och varenda låt stampade igång oss. Det var taktfast i någon form av hittighet. Om du tar och lyssnar på Winnerbäcks första två skivor så fattar du.
Har Blume då något eget? Jag vill ställa frågan så här: Har någon berättande politisk vissångare något eget?



När nästa artist stegar upp på scen vet vi inte alls vad som väntar. Vi vet inte hur utvalda vi är, ur exklusivt det här kommer att kännas om ett år.
För att få lyssna på Lisa Pedersen i en sportstuga i Dalsland kommer aldrig hända igen. Hon kommer ta Sverige med storm, och permanent sätta sig på betydligt större scener.
Lisa sjunger rakt in i våra hjärtan, hon river runt och skapar stora känslor. Hennes röst hörs långt ut i skogen, den är stor och liten på en och samma gång. När "Left Aside" börjar, med Lisa på melodica, vet jag att det här är en av årets magiska ögonblick. En stund när världen helt stannar upp, när tunnelseendet tar över. När de enda på kroppen som fungerar är öronen.
Det är knäpp tyst i lokalen. "Left Aside" är en sån där låt som bara kommer att vara här förevigt. Som aldrig kommer lämna oss.
Det är så vackert att stjärnorna gråter, månen lämnar in och den stora svarta skogen utanför kan inget göra.
Oroa dig inte för att du missade det här ögonblicket i Svensk musikhistoria, Lisa Pedersen kommer garanterat spela precis överallt inom kort. Och då skall du INTE stanna hemma.
(se min intervju med Lisa här, och lyssna på Left Aside här)





Little Green är banjo, ståbas och gitarr. Det är den gamla tidens kalas, när man gick till lador och drack sprit. När det var knytnävsslagsmål man halkade på koskit.
En sak som förklarar allt: bandet är i final i Country-SM...
Men det är klart, jag erkänner det här är inte min del av stan, men man blir lite varm i hjärtat. Det är rörande på något skumt sätt. Men jag lämnar det där, för det är inte så skoj egentligen.



Några saker känner man bara på sig. Som att det alltid är sol på första arbetsdagen efter semestern, som att det aldrig är snö på julafton och att nyårsfesten aldrig blir så kul som man tror. Andra saker som man känner i magen är att Kapten Hurricane skulle vara grymma live, att det inspelade viskade om att det inte kom till sin rätt.
Jag tycker Kaptenen skall beläggas med inspelningsförbud, eller bara tillåtas spela in livespelningar. För live bryter det här av varenda ben i kroppen! Det är hjärtat på utsidan! Christian har en perfekt röst för ändamålet, han är David Urvitz som druckit för mycket. Han är killen som kommit hem ensam ytterligare en kväll och som sätter sig vid pianot och bara låter känslorna flöda. Hela härligheten svajar men det gör inte det minsta. För vem kan gå rakt när världen lutar?






När några band ställer sig på scen anpassar de sig till rådande fysiska förutsättningar direkt. Det kan vara bra och det kan vara dåligt. Bra för att publiken inte förväntar sig något annat och dåligt för att publiken blir besviken.
The Movers anpassar sig inte till den lilla lokalen, till den lila scen. De drar på som om de stod på himmelens största scen. Det kan ju vara bra om det inte vore för att vi tvingas ut, det blir faktiskt lite för högt och lite för mycket. Ljudnivån sjunker något efter en stund men bandet tar lika stor plats ändå. Det skapas en distans som inte finns och...nä, det där funkar inte riktigt. Det uppkommer ingen magi, ingen närhet ingen känsla.

Natten går vidare och jag kryper framåt morgonen mycket nöjd in i mitt tält.

Festivalen fortsatte utan mig under lördagen. Jag valde att åka hem. Så kan det vara ibland. Men jag är övertygad om att lördagen var lika bra som fredagen.

Tack till er som fixade den här festivalen, ni är hjältar!

Tillsist:
Hästpojken på lördag!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Zlatan spelar Zlatan-style.

0 kommentarer



Många verkar leva i fantasin att det finns en gemensam genrelista för musik. Ett häfte som alla musikintresserade får hemskickad från någon myndighet.
Sida upp och sida ner står det beskrivet vad de olika musikstilarna heter och torra beskrivningar på hur man känner igen tex jazzpop eller alarmrock.

Jag kan nu avslöja att det inte finns något häfte. Vad som är vad formar du själv i ditt huvud och i ditt hjärta. Det är upp till dig vad du tycker är röksynth eller Jamaicadub. Jag tror det formas efter vilka erfarenheter man har, vilken musik man lyssnar på.
Visst, det vore ju jäkligt praktiskt om alla hade samma mall att gå efter. Men vore det inte lite tråkigare? Då skulle man ju veta precis vad som väntade på konserten och handlar inte musik om att bli överraskad ibland?

Så, till alla er som tycker att jag ibland genre bestämmer fel: Ni har rätt!

Men jag har också rätt.

Den här fredagen på Pustervik hade föregåtts av en del snurrigheter. In i det sista visste man egentligen inte vilka som skulle spela eller när de skulle spela.
Så här i efterhand kan man ju bara konstatera att det blev en väldigt lyckad kväll! Även om jag då inte gillade allt så var det en bra blandning, som drog blandat folk. Jag är övertygad om att de båda banden drog folk åt varandra, även om vissa tydligen trodde att ett av banden inte hade några fans.



Men innan det hela började var det en liten föråkare...
Och jo du tack, det var inte min påse.
Om man säger så här: Man skall inte ha snoppen i musiken. (det där snor jag helt fräckt från en mig närstånde)
Vad menas med det då?

Om man skall göra musik så kan man gärna ha stake, det får gärna vara sex och det får gärna var på gränsen.
Nu kommet bara en slirig semester charmör och ollade ner hela scenen. Jag fann ingen finéss. Ja, ja, ja man skall tänja på gränsen och utplåna den mellan musik och konst men det var ju bara tråkigt. Jag blev illamående. Förlåt.
Om vi nu skall måla in saker i fack så blir det drulrock. Det kommer bilder av nakenbad med svettiga personer som flåsar på fel sätt. Hurrrrr....

Så: Man skall inte ha snoppen i musiken.

(jag går inte in på Johans andra band men han spelar annars i Kid Comando och insomnade C.Aarmé. Så nu vet ni var ni har honom.)



Band två var då ett av två huvudband.
Skull Defekts är lite skumhetens allstarband, man hittar folk från massa band som var heta och alternativa en gång när Göteborg var ungt.
Det är tokduktiga människor som drar i tagtråd och river gärdsgårdar.
Ändå fastnar inget på mig, det är för enkelt. För om sanningen skall fram så gör de enkel musik, fast på ett väldigt svårt sätt. Det låter i mina öron helt vanlig rockabilly. Fast jo, det är ju lite kryddat med vansinne också. Sista färden goes elektrisk.

Summan blir en kullis. Ett draperi av "ta plats" mentalitet. Synd för det är ju duktiga människor det här, men just nu känns det gammalt och tillhörande en den förra vågen i Göteborg. Gnistan försvann någon gång när de byggde om det där huset på Första Lång till studentbostäder...



Huvudband nummer två: They Live By Night.
Som vanligt är jag för insyltad för att ge mig på en nykter syn på det hela. Men jag blir glad när jag ser att så många sjunger med och skriker i lycka över bandet. Och jag erkänner villigt att jag fick gåshud av "Coast to Coast". Det var längesedan en låt gav mig det...

Och så är det ju då Biffen, bandets trummis. Varenda gång jag ser honom fattar jag inte hur han bär sig åt. Det som låter maskin på skivan, och som man kan tro är just en maskin, gör han live. Fler än jag snackar om honom som Sveriges bäste trummis. Han har ett eget ljud, eller vad det heter för trummisar. Mitt i all hög hastighets bankade klämmer han in snygg stämsång.
Pricken över i:et är killens röda glittriga trummpinnar.
Råd: Sätt honom längre fram så alla får se!

Roligt också att bandet satsat på det visuella, en fabrik med rök på scen var vackert. Och "Sun"-lampan som blinkade frenetiskt kunde varit på mer, snyggt och smart.

Så var då det här med vad TLBN är. Pop? Rock?
Även om jag inte är något fan av sport, speciellt inte fotboll, så kommer jag tänka på något som Zlatan skall ha sagt i en intervju hyffsat tidigt i karriären(jag vet inte de exakta orden men typ så här var det):

Reportern: - Med tanke på din bakgrund (föräldrarna är från Jugoslavien), tycker du att du spelar Jugoslaviskfotboll eller spelar du mer svensk?

Zlatan: -Zlatan spelar Zlatan-style.

Tillsist:
På nationaldagen är det Picnickfestival på Apslätten i Kålltorp. Grattis och fint. Bra band: Navid Modiri & Gudarna, Äkta Kärlek, Barbro, Children Come On...

Samma kväll spelar bla Kapten Hurricane och HolyLisaHoly på Cafe Hängmattan.
Nu skall jag ta och se Hurricane! Och hoppas att Lisa sjunger massa på svenska...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Huvudsaker.

2 kommentarer



Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.