Den här sommaren är det festivaler i varje hörn, nya fina festivaler. Varenda person med lite jävlar anamma fixar festival. Och det ser jag som bara bra, mer musik och mer häng.
Just den här festivalen utspelade sig i Rådanefors, ett minisamhälle i Dalsland som är känt för...inte vet jag! Hursomhelst, jag åkte till idrottsplatsen i nämnda by och fick under en natt uppleva ett mirakel, ett felplacerat band och en herrans massa känslor från scen. Välkomna till Kräftskivefestivalen!
Festivalen är egentligen en kräftskiva, fast dylika är ju för vuxna så festfixarna hade plockat fram lite högtalare, en scen samt bokat in några band de gillade.
Först fram var Emanuel Blume.
Nu går det liksom inte att undvika att prata Winnerbäck...MEN Emanuel är långt mycket roligare, mer politisk och det hela blir på håret stand up. Han sjunger långa låtar, stora berättelser och spelar gitarr som en Gud. Jag står flera gånger med hakan nere för jag grunnar på när killens gummifingar skall gå av...
Jag gillar Emanuel, han är förmodligen inte tuff någonstans i stan men han fick hela publiken att skratta flera gånger och varenda låt stampade igång oss. Det var taktfast i någon form av hittighet. Om du tar och lyssnar på Winnerbäcks första två skivor så fattar du.
Har Blume då något eget? Jag vill ställa frågan så här: Har någon berättande politisk vissångare något eget?
När nästa artist stegar upp på scen vet vi inte alls vad som väntar. Vi vet inte hur utvalda vi är, ur exklusivt det här kommer att kännas om ett år.
För att få lyssna på Lisa Pedersen i en sportstuga i Dalsland kommer aldrig hända igen. Hon kommer ta Sverige med storm, och permanent sätta sig på betydligt större scener.
Lisa sjunger rakt in i våra hjärtan, hon river runt och skapar stora känslor. Hennes röst hörs långt ut i skogen, den är stor och liten på en och samma gång. När "Left Aside" börjar, med Lisa på melodica, vet jag att det här är en av årets magiska ögonblick. En stund när världen helt stannar upp, när tunnelseendet tar över. När de enda på kroppen som fungerar är öronen.
Det är knäpp tyst i lokalen. "Left Aside" är en sån där låt som bara kommer att vara här förevigt. Som aldrig kommer lämna oss.
Det är så vackert att stjärnorna gråter, månen lämnar in och den stora svarta skogen utanför kan inget göra.
Oroa dig inte för att du missade det här ögonblicket i Svensk musikhistoria, Lisa Pedersen kommer garanterat spela precis överallt inom kort. Och då skall du INTE stanna hemma.
(se min intervju med Lisa här, och lyssna på Left Aside här)
Little Green är banjo, ståbas och gitarr. Det är den gamla tidens kalas, när man gick till lador och drack sprit. När det var knytnävsslagsmål man halkade på koskit.
En sak som förklarar allt: bandet är i final i Country-SM...
Men det är klart, jag erkänner det här är inte min del av stan, men man blir lite varm i hjärtat. Det är rörande på något skumt sätt. Men jag lämnar det där, för det är inte så skoj egentligen.
Några saker känner man bara på sig. Som att det alltid är sol på första arbetsdagen efter semestern, som att det aldrig är snö på julafton och att nyårsfesten aldrig blir så kul som man tror. Andra saker som man känner i magen är att Kapten Hurricane skulle vara grymma live, att det inspelade viskade om att det inte kom till sin rätt.
Jag tycker Kaptenen skall beläggas med inspelningsförbud, eller bara tillåtas spela in livespelningar. För live bryter det här av varenda ben i kroppen! Det är hjärtat på utsidan! Christian har en perfekt röst för ändamålet, han är David Urvitz som druckit för mycket. Han är killen som kommit hem ensam ytterligare en kväll och som sätter sig vid pianot och bara låter känslorna flöda. Hela härligheten svajar men det gör inte det minsta. För vem kan gå rakt när världen lutar?
När några band ställer sig på scen anpassar de sig till rådande fysiska förutsättningar direkt. Det kan vara bra och det kan vara dåligt. Bra för att publiken inte förväntar sig något annat och dåligt för att publiken blir besviken.
The Movers anpassar sig inte till den lilla lokalen, till den lila scen. De drar på som om de stod på himmelens största scen. Det kan ju vara bra om det inte vore för att vi tvingas ut, det blir faktiskt lite för högt och lite för mycket. Ljudnivån sjunker något efter en stund men bandet tar lika stor plats ändå. Det skapas en distans som inte finns och...nä, det där funkar inte riktigt. Det uppkommer ingen magi, ingen närhet ingen känsla.
Natten går vidare och jag kryper framåt morgonen mycket nöjd in i mitt tält.
Festivalen fortsatte utan mig under lördagen. Jag valde att åka hem. Så kan det vara ibland. Men jag är övertygad om att lördagen var lika bra som fredagen.
Tack till er som fixade den här festivalen, ni är hjältar!
Tillsist:
Hästpojken på lördag!
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar