Blåstick, folktomt och bästa låten just nu



Det börjar runt två, Sveriges nationalorkester och tillika Göteborgs bästa band, kör några covers i Slottsskogen. Gräset är packat av barn och russin samt allt därimellan. Bra sätt att vakna på! Det är mäktigt att höra Symfonikerna brassa på och killen som snackar mellan styckena (Måns Pär Fogelberg)
är precis så där P4-genomtrevlig och balanserad som tillfället kräver. Mjuk som en dunkudde men ändå lite spännade edge.



Det är fotboll på Magasinsgatan. Matchen skall visas på tv inne och ute. Rätt bra med folk med andra ord. De flesta är elaka och dumma. Ni säger förmodligen att ni bryr er om kultur, ni står där och kollar på modevisningen, och nickar lite klädsamt intellektuellt. Men ni är dumma och trångsynta.
För när They Live By Night ställer sig på gatan och kör en halv akustisk spelning bryr sig...ingen. Det är en gåta. Ni är max tio meter bort, och så står det konstnärer mitt framför näsan på er och ni bryr er inte. Kom inte här och spela viktiga vänner. Ni är dumma men det är ju eran förlust.

They Live By Night stöper om sina låtar, det går långsammare och är tunna likt skivat knäckebröd. För er som inte verkar fatta och inte lyssnade kan jag berätta att man nu än mer hör potesialen i radiolåtarna (ja, de spelas på radio). När allt är bortskalat återstår bara en liten vacker samling vissevänliga låtar om drömmar. They Live By Night handlar om att aldrig glömma sin dröm. Det är det viktigaste och mest romantiska vi har, våra tankar om det det en gång skall bli bra. Att vi en gång skall få den perfekta dagen.

Jag tänkte mer om er som rörde er runt Magasingatan, visst jag kan ju inte vara förbannad men det är jag ändå. Lyssna på klippet och tala om för mig att den låten inte är värld 10 meters promenad. Säg det rakt in i webbkameran bara. Posta ett Youtubeklipp där du tydligt och klart tar ställning för den kulturella skymningen som rådde på Magasinsgatan i lördags.



Inne på Sticky är det blått och svart. Härligt fotbollsbefriat och isande kallt. Någon har dragit på AC:n för fullt men det gör inte så mycket, jag trivs. För på scen står bandet som inom kort kan få samma status som Border Daniel... eller föresten nej det kommer inte att hända. Sista skivan för för jävla kass (Hit that city från 2001, det är väl egentligen bara Bad dream som är bra där.) Men resten är storslaget! Man kommer inte ifrån att Modern Love är topp fem bästa låtarn i Sverige någonsin. Så sammanfattade av ett tillstånd. Vi har alla varit där, perfekt fylla och självförtrondet på topp. Inte ens ett ratade biter. Du är inte ensam och du är fan lite cool mitt i allt avståndstagande. Det är en sexig låt, drypande av lust utan att peka med hela handen. Sådan frusteration.
Det är i den bubblan vi har Yvonne, det är ensamt och sexigt. Missförstånd och burleska mörker nätter. Musiken är stundtals monoton, bankar in känslan av hopplöshet.




Så vad händer då med Yvonne? Jag tänkte att förra årets spelning var den sista, Henric var så sjuk att han kanppt stog på benen men nu verkar ha ha piggnat till.
Jag vill inte se Yvonne mer, inte om det inte blir något nytt material. Inget mer harvande i nostagi skimmer. Och skall det bli en ny skiva så stäng ute David Lindh. Han kan gärna spela men han ska inte sjunga.

Tillsist:
Här kommer några bra musikvideor att kolla på:

Alltså, jag ryser! Så hårt och slutet är helt briljant! Vilken text!

Alla dansar och ler när de sjunger om ångest
Och dj spelar samma låtar för hundrade gången


Gött att någon tog bladet från munnen.

Mer hittar du HÄR.

Om ni i följande video kollar från runt 2:30 så kanske ni hittar en kille ni känner igen... eller varför inte se på hela videon förresten!


Tillsist2:
Nu tar vi och firar sommar va?! Då tar ni och lyssnar på:

Springfield Riots (Texas) med låten Bells and Chimes.
Fin känsla där, ta en kall i parken och bara hänga där till solen går ner.

Sommrens låt är annars:

Mitt piano med Du säger ingenting det säger allt
Vilken poplåt, jag vill klä mig i mina färgladaste kläder, måla naglarna glittriga och fjortishoppa utav helvete!! Jag är kär! You had me at hello-typ!
Alexandra Ramnewall bor i Stockholm men kommer från...Mjöback utanför Borås.



Tillsist3:
Just det, i torsdags hade The Tram team lite föreläsning om The Tram Sessions på Park Lane. Tokmycket folk och Lisa Pedersen gjorde att bejublat inhopp! Riktigt skoj!
Läs mer om grejjen här.

Jerry Boman

4 kommentarer:

Reidar sa...

Dude.

Du vet inte mycket om hiphop va? Jag håller med om att låten i fråga är ganska bra, men den är knappast "hård", för någon som lyssnat på något annat än markoolio.

Och varför var du rädd i bergsjön? Är det småstadsrassen som är framme och spökar?

Jerry Boman sa...

Reidar: Den är hård på ett annat sätt.
Om du varit med då och där hade du varit rädd.

Anonym sa...

Inget Yvonne utan David Lindh.

Jerry Boman sa...

Reidar: Såg nu att du funderade på om jag var småstadsrasist.
Du förutsätter alltså att det då skulle bo fler personer med invnadrarbakrund i Bergsjön. Och att det var därför jag var rädd? Allt faller du på dina egna fördommar.
Jag var rädd i Bergsjön för att man fick gå bakom skolan där det inte fanns en endaste lampa, det var kolmörkt. Inte speciellt roligt. Jag är fan mörkrädd. Då vill jag inte ens tänka på hur rädda de flickor var som nästan gråtande sprang mellan lägenhetskonserterna och spårvagen, baokom den där skolan, när allt var kolsvart.